Manchester United inledde säsongen 1985/86 med att förlora Charity Shield-matchen mot regerande ligamästarna Everton. I ligaspelet, som inleddes en vecka senare, gick det dock bättre i början av säsongen. Manchester United radade upp tio raka segrar. Efter femton matcher var man fortfarande obesegrade och toppade tabellen. Skadar på nyckelspelare som lagkaptenen Bryan Robson, mittfältaren Gordon Strachan och målvakten Gary Bailey bidrog emellertid till att fler och fler matcher slutade med förlust. Liverpool, Everton och West Ham tog sig förbi United som för tredje året i rad fick nöja sig med fjärde plats.
I FA-cupens tredje omgång slog Manchester United ut division fyra-laget Rochdale och därefter division två-laget Sunderland efter omspel. United förlorade dock mot West Ham i femte omgången, även det efter omspel. I Ligacupen blev det segrar över Crystal Palace och West Ham innan man åkte ut mot Liverpool. Manchester United deltog även i den nystartade Football League Super Cup. Laget åkte ut redan i det inledande gruppspelet efter två förluster mot Everton och två oavgjorda mot Norwich City.
Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 John Gidman/Mike Duxbury, 5 Paul McGrath, 6 Graeme Hogg/Kevin Moran, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Frank Stapleton. Paul McGrath spelade mest med 53 av de 55 tävlingsmatcherna varav 40 i ligan. Mark Hughes blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav sjutton i ligan.
Tröjorna från Adidas som Manchester United använde 1985/86 var av samma modell som 1984/85. En skillnad var tröjnumren som hade fått en ny kantig design med outline. Den vita bortatröjan hade dock kvar de gamla numren under hösten, men efter årsskiftet bytte man till den nya stilen. Dessa nummer var röda istället för svarta. Till denna säsong fick även de vita bortastrumporna samma design som hemmastrumporna. Precis som tidigare spelade United i de svarta byxorna tillsammans med den röda tröjan i bortamatcher mot lag med vita byxor. Det förekom även att de vita strumporna användes tillsammans med den röda tröjan samt att hemmaställets byxor eller strumpor användes tillsammans med den vita tröjan.
Säsongen 1985/86 spelade Manchester City återigen i högsta serien efter två säsonger i division två. Laget hade det kämpigt i början av säsongen och vann bara två av de sexton första ligamatcherna. Manchester City låg då på 20:e plats i tabellen, men på de tretton kommande matcherna blev det nio segrar och laget klättrade upp till elfte plats. Avslutningen av säsongen blev dock mindre lyckad. På de tretton sista ligamatcherna blev det nio förluster och fyra oavgjorda vilket innebar att man slutade på femtonde plats.
I FA-cupen slog Manchester City ut division tre-laget Walsall i tredje omgången, men förlorade sedan mot Watford efter två omspelsmatcher. Även i Ligacupen stötte City på ett division tre-lag. Det blev seger över Bury, men i nästa omgång förlorade man mot Arsenal.
Manchester City deltog även i Full Members’ Cup som hade skapats som kompensation för att engelska klubbar var avstängda från europeiskt cupspel på grund av Heyselkatastrofen 1985. City vann sin grupp före Sheffield United och Leeds United. Semifinalen i turneringens norra sektion mot Sunderland blev mållös, men City kunde ta sig till final genom straffsparksläggning. I den norra finalen blev det seger över Hull City. Turneringen avgjordes på Wembley där Manchester City mötte segrarna av den södra sektionen, Chelsea. Steve Kinsey gav City en tidig ledning, men Chelsea vände och gick upp till en 5–1-ledning. Under matchens sista fem minuter gjorde dock City tre mål och snyggade till siffrorna till 5–4.
Laguppställning 1985/86: 1 Eric Nixon – 2 Nicky Reid, 4 Kenny Clements, 5 Mick McCarthy, 3 Paul Power – 6 David Phillips, 8 Andy May, 10 Neil McNab – 7 Mark Lillis, 9 Gordon Davies, 11 Paul Simpson. Mark Lillis och David Phillips spelade mest med totalt 51 av de 55 tävlingsmatcherna varav 39 i ligan. Gordon Davies blev lagets bästa målskytt totalt sett med femton mål varav nio i ligan. I ligan blev Mark Lillis lagets bästa målskytt med elva mål (totalt fjorton).
1986/87
I september 1986 lämnade managern Billy McNeill Manchester City för att ta över Aston Villa. Han ersattes av assisterande tränaren Jimmy Frizzell som tog över en klubb i ekonomisk kris. Resultaten på plan var även de svaga och laget slutade näst sist i tabellen och åkte ner i division två tillsammans med Aston Villa och Leicester City. I FA-cupens tredje omgång blev det förlust i derbyt mot Manchester United och i Ligacupen slog man ut Southend United innan man förlorade mot Arsenal. Manchester City deltog även denna säsong i Full Members’ Cup som numer var en ren utslagsturnering där division ett-klubbarna gick in i andra omgången. City besegrade Wimbledon och därefter Watford, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Ipswich Town.
Tröjorna
Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Philips. Hemmatröjan var ljusblå med rund hals. Hals och muddar var vita med en ljusblå kant. Till säsongen 1986/87 ökade man storleken på tröjreklamen. Byxorna var vita med en blå rand längs sidorna och strumporna var ljusblå med vit överdel. I vissa bortamatcher mot lag med vita byxor spelade City i blå byxor.
Bortatröjorna var under denna period röda och svarta. 1985/86 var den randig och hade V-hals och muddar i övervägande svart med två röda och en vit linje. Byxorna, som var av samma modell som Sheffield Wednesday använde, var svarta med två breda röda ränder längs sidorna. Strumporna var svarta med röd Umbro-markering upptill. 1986/87 bytte man till en rutig bortatröja med rund hals och muddar i rött med en svart linje och små vita rutor. Byxorna var svarta och hade en röd triangel på vänster ben. Strumporna var svarta med röd överdel.
Efter att tidigare managern Joe Fagan gått i pension tog Kenny Dalglish över som spelande tränare i Liverpool inför säsongen 1985/86. I september förstärkte Dalglish laget med mittfältaren Steve McMahon från Aston Villa. Senare samma månad sålde han vänsterbacken Alan Kennedy till Sunderland. En annan som lämnade klubben var 34-åriga högerbacken Phil Neal som i december gick över till Bolton Wanderers efter att ha spelat 650 matcher för Liverpool.
Liverpool vann tretton av de tjugo första ligamatcherna och låg då tvåa i tabellen efter Manchester United. I mitten av december inledde dock laget en period med fyra förluster på tio matcher och Everton kunde kliva förbi Liverpool och Manchester United och gå upp i serieledning. Men därefter fick Liverpool igång spelet och laget vann elva av de tolv sista matcherna och släppte bara in fyra mål. Liverpool slutade därmed två poäng före Everton och tog sin sextonde ligatitel.
I FA-cupens tredje omgång slog Liverpool ut Norwich City. Man besegrade därefter Chelsea, York City och Watford – de två senare efter omspel. Semifinalen mot Southampton var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Ian Rush två mål och skickade Liverpool till final. Även FA-cupfinalen blev en uppgörelse mellan de två lokalkonkurrenterna Liverpool och Everton. Gary Lineker gav de blåklädda ledningen i första halvlek, men i andra halvlek kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Rush och ett av Craig Johnston. Segern var Liverpools tredje i FA-cupen och för femte gången i historien lyckades ett lag vinna liga- och cupdubbeln.
I Ligacupen slog Liverpool ut Oldham Athletic, Brighton & Hove Albion, Manchester United och Ipswich Town, men i semifinalen blev det förlust mot Queens Park Rangers. Liverpool deltog även i Football League Super Cup, eller ScreenSport Super Cup som den kallades efter tv-bolaget som sponsrade turneringen. Här deltog de lag som skulle spelat i de europeiska cuperna om det inte vore för att engelska lag var avstängda därifrån efter katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen 1985. Liverpool vann sin grupp före Tottenham och Southampton. I semifinalen besegrade man Norwich, men på grund av det tajta spelschemat kom finalen inte att avgöras förrän i september 1986. Även här möttes Liverpool och Everton. Liverpool vann dubbelmötet med sammanlagt 7–2 efter 3–1 hemma och 4–1 borta.
Laguppställning 1985/86: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Steve Nicol, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 8 Craig Johnston, 10 Jan Mølby, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish/Paul Walsh, 9 Ian Rush. I FA-cupfinalen spelade Lawrenson i tröja nummer 2 och Nicol i nummer 4. Dalglish bar nummer 7 och Kevin MacDonald nummer 11. Avbytare var McMahon. Målvakten Grobbelaar spelade samtliga 63 tävlingsmatcher under säsongen och Ian Rush blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 22 i ligan.
1986/87
Sommaren 1986 värvade Liverpool högerbacken Barry Venison från Sunderland och sålde mittfältaren Sammy Lee till Queens Park Rangers. Ian Rush skrev på Juventus, men kom att tillbringa 1986/87 på lån i Liverpool. Hans ersättare i anfallet, John Aldridge, värvade Liverpool från Oxford United i februari 1987.
Liverpool inledde säsongen 1986/87 med Charity Shield-matchen mot Everton. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på trofén. Ligan blev återigen en uppgörelse mellan de två Liverpoolklubbarna. Denna gång drog Everton det längsta strået och slutade nio poäng före tvåan Liverpool. I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Luton Town efter två omspelsmatcher i tredje omgången. Liverpool inledde spelet i Ligacupen genom att besegra Fulham med hela 10–0. Därefter besegrade man Leicester City, Coventry City (efter omspel), Everton och Southampton. I finalen på Wembley gav Ian Rush Liverpool ledningen, men två mål av Charlie Nicholas gjorde att Arsenal kunde vända och vinna med 2–1. Liverpool deltog även i den nystartade Dubai Super Cup som spelades mellan de engelska och skotska ligamästarna. Matchen spelades i Dubai i december 1986 och Liverpool besegrade Celtic efter straffsparksläggning.
Tröjorna
Adidas levererade tröjorna åt Liverpool från och med 1985. Sponsor var precis som tidigare Crown Paints. Tröjmodellen var densamma som användes i Europacupfinalen 1985, men med ett par skillnader. Numren var under 1985/86 i Adidas nya kantiga stil med outline, men 1986/87 gick man tillbaka till den traditionella typen av nummer. Under 1985/86 förekom tröjreklamen i två varianter med Crown paints på antingen en eller två rader, men under 1986/87 använde man bara varianten med loggan på två rader. I FA-cupfinalen 1986 stod Crown paints på en rad och runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1986”.
Liverpool använde två olika reservställ 1985 till 1987: ett vitt och ett gult. Den vita tröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita strumpor. Det förekom även att Liverpool använde de röda byxorna och strumporna från hemmastället tillsammans med den vita tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Liverpool i vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”Littlewoods Cup Final / Wembley 1987”. Tröjnumren i denna match var av den gamla sorten, men med Adidas-loggan nertill. Den gula tröjan användes tillsammans med gula byxor och strumpor. 1986/87 lade man till inskriptionen ”F.A. Cup Winners / League Champions 1986” runt Adidas-loggan.
Sommaren 1985 sålde Leicester skyttekungen Gary Lineker till Everton för klubbrekordet 800 000 pund. Nya i laget inför säsongen 1985/86 var de två skotska mittfältarna Gary McAllister och Ally Mauchlen som båda kom från Motherwell. Managern Gordon Milne kom att göra sin fjärde och sista säsong i klubben. Leicester City inledde ligaspelet 1985/86 med seger över regerande mästarna Everton. På de fjorton första matcherna blev det dock bara ytterligare en seger, hemma mot Ipswich. Laget var inblandat i bottenstriden ända till slutet, men i säsongens sista match lyckades man besegra Newcastle United och klättra upp till 19:e plats i tabellen, precis ovanför nedflyttningsstrecket.
Leicester City åkte ut direkt i de båda cuperna. I FA-cupens tredje omgång förlorade man mot division tre-laget Bristol Rovers och i Ligacupens andra omgång blev det förlust mot Derby County, även de hemmahörande i division tre.
Laguppställning: 1 Ian Andrews – 2 Andy Feeley, 5 Russell Osman, 6 John O’Neill, 3 Simon Morgan – 7 Steve Lynex, 4 Gary McAllister, 10 Ally Mauchlen, 11 Ian Banks/Ian Wilson – 8 Mark Bright/Tony Sealy, 9 Alan Smith. Mittbacken John O’Neill spelade mest med totalt 43 av de 45 tävlingsmatcherna varav 41 i ligan. Alan Smith blev bäste målskytt med nitton mål, samtliga i ligan.
Admiral levererade tröjorna åt Leicester City 1985/86 och sponsor var Ind Coope. Hemmatröjan var kritstrecksrandig och hade en något ljusare blå nyans än tidigare. Tröjan var försedd med vit V-hals och muddar med en blå rand. Den långärmade varianten verkar dock ha haft helt vita muddar. Vid axlarna återfanns ett vitt fält med blå Admiral-loggor. Byxorna var vita med blå Admiral-loggor längs sidorna och strumporna var vita med två blå ränder upptill. Reservtröjan var i samma stil fast röd och användes tillsammans med svarta byxor och strumpor. Byxorna hade en vit rand med röda Admiral-loggor längs sidorna och strumporna hade två röda ränder upptill.
Ipswich Town inledde ligaspelet 1985/86 med att förlora tretton av de arton första matcherna. Laget låg då näst sist i tabellen, men i slutet av november inledde man en period med förbättrade resultat. Ipswich vann nio av de följande sexton matcherna och tog sig upp ovanför nedflyttningsstrecket. Avslutningen av säsongen blev dock inte vad man hade hoppats på med fem förluster och bara en seger på de åtta sista matcherna. Den 3 maj förlorade Ipswich sin sista match med 0–1 mot Sheffield Wednesday. Laget låg då på nittonde plats och därmed ovanför nedflyttningsstrecket, men Oxford United som låg två poäng bakom hade en match kvar att spela. Två dagar senare avgjordes det hela. Oxford besegrade Arsenal med 3–0 och tog sig förbi Ipswich som slutade på 20:e plats och åkte ner i division två.
I FA-cupens tredje omgång spelade Ipswich 4–4 mot division två-laget Bradford City, men Ipswich kunde till slut vinna efter omspel. Det blev omspel även mot West Ham i fjärde omgången. En mållös match följdes av 1–1 innan West Ham kunde avgöra med matchens enda mål i andra omspelsmatchen. I Ligacupen slog Ipswich ut Darlington, Grimsby Town och Swindon Town, samtliga hemmahörandes i de lägre divisionerna. I kvartsfinalen tog det dock stopp mot Liverpool som vann med 3–0.
Laguppställning: 1 Paul Cooper – 2 Frank Yallop, 5 Ian Cranson, 6 Terry Butcher, 3 Steve McCall – 7 Trevor Putney/Ian Atkins/Nigel Gleghorn, 4 Romeo Zondervan, 8 Mark Brennan, 11 Jason Dozzell – 9 Mich D’Avray, 10 Kevin Wilson. Mittbacken Ian Cranson spelade samtliga 52 tävlingsmatcher under säsongen. Kevin Wilson blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav sju i ligan.
Adidas levererade tröjorna åt Ipswich Town 1985/86. De var av samma modell som föregående säsong. Skillnaderna mot 1984/85 års tröjor var klubbens nya sponsor Radio Orwell samt tröjnumren som hade ett nytt utseende.
Everton var regerande ligamästare och inför säsongen 1985/86 förstärkte man laget med Leicester Citys skyttekung Gary Lineker. I säsongens första match ställdes Everton mot 1985 års FA-cupvinnare Manchester United i Charity Shield-matchen på Wembley. Mål av Trevor Steven och Adrian Heath gav Everton segern med 2–0. Däremot blev det förlust mot Leicester City i ligapremiären en vecka senare och under hösten var resultaten blandade. Efter halva säsongen låg Everton sexa i tabellen, tolv poäng efter serieledarna Manchester United. Laget hade då precis åkt på säsongens andra förlust mot Leicester. Därefter började dock Everton klättra och man radade upp nio segrar på de tio nästkommande matcherna. Under våren blev det inte mer än två förluster och Everton slutade på andra plats, två poäng efter lokalkonkurrenten Liverpool.
I FA-cupens tredje omgång i början av januari 1986 slog Everton ut division fyra-laget Exeter City. Därefter besegrade man Blackburn Rovers och Tottenham Hotspur. Det krävdes omspel för att besegra Luton Town i sjätte omgången och i semifinalen slog Everton ut Sheffield Wednesday efter förlängning. Everton var därmed i final för tredje året i rad. I finalen mot Liverpool gav Gary Lineker Everton ledningen i första halvlek, men i andra halvlek kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Ian Rush och ett av Craig Johnston.
I Ligacupen 1985/86 slog Everton ut division tre-laget Bournemouth och division två-laget Shrewsbury Town, men förlorade sedan mot Chelsea efter omspel. Everton deltog även i Football League Super Cup, även kallad ScreenSport Super Cup efter tv-bolaget som sponsrade turneringen. I denna turnering deltog de engelska lag som annars skulle spelat i de europeiska cuperna. Engelska lag var som bekant avstängda från europeiskt cupspel på grund av katastrofen på Heyselstadion 1985. Everton vann sin grupp före Norwich City och Manchester United. I semifinalen vann Everton med 3–1 efter förlängning mot Tottenham och i finalen kom man återigen att ställas mot Liverpool, men på grund av tajt spelschema kom den inte att spelas förrän nästa säsong.
Laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van Den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid/Adrian Heath, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Gary Lineker, 9 Graeme Sharp. I FA-cupfinalen stod Bobby Mimms i mål och Adrian Heath kom in som avbytare för Gary Stevens i den 72:a minuten. Pat Van Den Hauwe, Trevor Steven och Gary Stevens spelade 58 av de 60 tävlingsmatcherna. Van Den Hauwe spelade 40 ligamatcher medan de två övriga samt Gary Lineker spelade 41 ligamatcher. Lineker gjorde 30 ligamål och blev skyttekung i division ett. Totalt gjorde han 40 mål på 57 matcher under säsongen. Lineker blev även utsedd till årets spelare i England.
Le coq sportif levererade tröjorna åt Everton även 1985/86 och sponsor var NEC. Hemmatröjan hade samma mönster i tyget som Chelseas tröjor och precis som Chelsea hade Everton blå V-hals och muddar med två vita ränder. Den stora skillnaden mellan lagens tröjor var att Everton hade ett stort vitt fält på övre delen av tröjan. I FA-cupfinalen återfanns texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1986” nedanför klubbmärket. NEC-loggan var också i mindre format. Byxorna var vita med en blå kant nertill som fortsatte upp längs sidorna. Strumporna var vita med blå överdel. I vissa bortamatcher spelade Everton dock i blå byxor och/eller blå strumpor med vit överdel.
Bortatröjan var gul med samma mönster i tyget som på hemmatröjan och hade blå V-hals och muddar med två gula ränder. Byxorna var gula med blå kant och strumporna var gula med blå överdel. I Ligacupmatchen mot Shrewsbury Town spelade Everton i vita tröjor som saknade det mönster i tyget som de andra tröjorna hade. Till denna tröja användes de vita byxorna och strumporna från hemmastället.
Som så många gånger förr höll Coventry City även säsongen 1985/86 till i de nedre regionerna av tabellen. Efter sex förluster på de åtta senaste matcherna fick managern Don Mackay sparken i april 1986. Hans sista match blev en 0–5-förlust mot Liverpool. Laget låg då på nedflyttningsplats, men efterträdarna John Sillett och George Curtis lyckades leda Coventry till två segrar på de tre avslutande matcherna och rädda kvar klubben i högsta serien. Coventry slutade på sjuttonde plats i ligan, två poäng ovanför nedflyttningsstrecket. Även i cuperna åkte laget ut tidigt. Det blev förlust mot Watford i FA-cupens tredje omgång och i Ligacupen slog man bara ut division fyra-laget Chester City innan man förlorade mot West Bromwich Albion. Coventry deltog även i den nystartade Full Members’ Cup. Laget kom sist i sin grupp efter förlust mot Stoke City och oavgjort mot Millwall.
Laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 Brian Kilcline, 6 Trevor Peake, 3 Greg Downs – 7 David Bennett/Micky Adams, 4 David Bowman, 8 Lloyd McGrath, 11 David Bennett/Nick Pickering – 9 Cyrille Regis, 10 Terry Gibson/Alan Brazil. Nick Pickering värvades från Sunderland i slutet av januari 1986 och tog över tröja nummer 11. Samtidigt såldes Terry Gibson till Manchester United i en bytesaffär med Alan Brazil. Målvakten Steve Ogrizovic spelade samtliga 42 ligamatcher och Terry Gibson blev lagets bäste målskytt med elva ligamål.
Coventry behöll samma design på tröjorna som de två senaste säsongerna. Under hösten 1985 var tröjorna reklamfria, men senare fick man en ny sponsor i form av Elliotts.
Inför säsongen 1985/86 tog tidigare Chelsea-spelaren John Hollins över som manager för klubben. Chelsea inledde ligaspelet med bara en förlust på de nio första matcherna och vid årsskiftet låg laget på andra plats i tabellen. I slutet av mars låg Chelsea fyra, fyra poäng efter Everton och med två matcher mindre spelade. Dessa två matcher förlorade Chelsea med 0–4 hemma mot West Ham och 0–6 borta mot Queens Park Rangers. På de elva sista matcherna tog man bara nio poäng och Chelsea avslutade säsongen med fyra raka förluster. Chelsea slutade därmed på sjätte plats, samma placering som föregående säsong.
I FA-cupen slog Chelsea ut Shrewsbury Town i tredje omgången, men förlorade sedan mot blivande mästarna Liverpool. Under hösten besegrade Chelsea Mansfield Town, Fulham och Everton i Ligacupen, de två senare efter omspel. I kvartsfinalen mot Queens Park Rangers i januari 1986 blev det dock förlust, även denna gång efter omspel. Chelsea deltog även i Full Members’ Cup, en turnering som hade skapats efter att engelska klubbar blivit bannlysta från europeiskt cupspel på grund av katastrofen på Heyselstadion 1985. Efter att ha vunnit finalen av den södra gruppen mot Oxford United ställdes Chelsea mot norra gruppens vinnare Manchester City på Wembley. Det blev en målrik historia som Chelsea vann med 5–4 efter tre mål av David Speedie och två av Colin Lee.
Laguppställning: 1 Eddie Niedzwiecki – 2 Darren Wood, 4 Colin Pates, 5 Joe McLaughlin, 3 Doug Rougvie – 7 Pat Nevin, 6 John Bumstead, 8 Nigel Spackman, 11 Jerry Murphy – 9 Kerry Dixon, 10 David Speedie. Yttermittfältaren Pat Nevin spelade mest med 56 av de 58 tävlingsmatcherna varav 40 i ligan. Även mittbacken Joe McLaughlin spelade 40 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Kerry Dixon och David Speedie med 23 respektive 22 mål totalt. Båda stod för 14 fullträffar i ligan.
Le coq sportif levererade tröjorna åt Chelsea även 1985/86 och precis som 1984/85 saknade man sponsor. Hemmatröjan var blårandig och hade mörkblå V-hals och muddar med två vita ränder. Byxorna var som vanligt blå, men nytt för denna säsong var att även strumporna var blå med blå och vita vertikala ränder upptill. Beträffande bortatröjan var tanken att 1984/85 års vita tröja skulle användas, men detta skedde endast vid en handfull tillfällen, däribland mot Manchester City i finalen av Full Members’ Cup. Istället tog man fram en röd tröja i samma stil som hemmatröjan fast med ett enklare mönster i tyget och med vit V-hals och muddar med två röda ränder. Den långärmade varianten saknade klubbmärke och tröjtillverkarens logotyp. Byxorna var röda och strumporna var röda med två par blå och vita ränder.
Efter en säsong i division två var Birmingham City tillbaka i högsta serien 1985/86. Det började ganska bra med fem segrar på de nio första ligamatcherna, men därefter blev det femton förluster och två oavgjorda på sjutton matcher. Laget sjönk därför till näst sista plats i tabellen. Efter att ha åkt ur FA-cupen i tredje omgången mot amatörlaget Altrincham avgick managern Ron Saunders. John Bond ersatte Saunders, men kunde inte föra laget uppåt i tabellen. Birmingham blev kvar på 21:a plats och åkte återigen ner i division två.
Laguppställning: 1 David Seaman – 2 Ray Ranson, 4 Jim Hagan/Billy Wright, 5 Ken Armstrong, 3 Brian Roberts – 6 Martin Kuhl, 7 Des Bremner, 11 Robert Hopkins – 8 Wayne Clarke, 9 Andy Kennedy, 10 David Geddis. Målvakten David Seaman spelade samtliga 47 tävlingsmatcher under säsongen. Andy Kennedy blev bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan.
Patrick levererade tröjorna till Birmingham City 1985/86. Hemmatröjan var blå med röda och vita fält över axlarna. Hals och muddar var blå med en röd och en vit rand. Byxorna var vita med röda och blå ränder längs sidorna och strumporna var röda med vit överdel. Bortatröjan var i samma stil fast vit med blå och röda fält över axlarna och användes tillsammans med blå byxor med röda och vita ränder längs sidorna. Det fanns också en röd reservtröja med vita och blå fält över axlarna.
Sommaren 1985 återvände anfallaren Andy Gray till Aston Villa efter sex år i Everton och Wolverhampton. Aston Villa värvade också mittfältaren Steve Hodge från Nottingham Forest och anfallaren Simon Stainrod från Sheffield Wednesday. I december 1985 anlände även mittbacken Paul Elliott från Luton Town. Manager var Graham Turner som gjorde sin andra säsong i klubben.
Aston Villa slutade på sextonde plats i ligan 1985/86 vilket var sex placeringar sämre än föregående säsong. I FA-cupen slog man ut Portsmouth efter omspel i tredje omgången, men förlorade sedan mot Millwall, även det efter omspel. Däremot tog sig laget längre i Ligacupen, där man under hösten besegrade Exeter City, Leeds United och West Bromwich Albion. I kvartsfinalen, som spelade i januari 1986, stod Arsenal för motståndet. Matchen slutade 1–1 och i omspelet vann Aston Villa med 2–1. Även semifinalens första match mot överraskningslaget Oxford United slutade oavgjort, 2–2, men i returen föll Aston Villa med 1–2.
Laguppställning 1985/86: 1 Nigel Spink – 2 Gary Williams/David Norton, 4 Allan Evans, 5 Paul Elliott, 3 Tony Dorigo – 7 Paul Birch, 6 Darren Bradley/Steve Hunt, 10 Steve Hodge – 8 Simon Stainrod, 9 Andy Gray, 11 Mark Walters. Brendan Ormsby spelade de 14 första ligamatcherna i tröja nummer 5, men förlorade sin plats till Elliott och lämnade klubben för spel i Leeds i slutet av februari. Darren Bradley spelade 14 av de 30 första ligamatcherna i tröja nummer 6, men såldes i mars till West Bromwich i en bytesaffär med Steve Hunt som spelade de tolv sista matcherna på samma position. Mark Walters spelade mest med totalt 53 matcher varav 40 i ligan. Simon Stainrod blev lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav tio i ligan medan Walters stod för tretton varav tio i ligan.
1986/87
Inför säsongen 1986/87 förstärkte Aston Villa laget med Martin Keown (mittback, Arsenal), Andy Blair (mittfältare, Sheffield Wednesday), Neale Cooper (mittfältare, Aberdeen) och Garry Thompson (anfallare, Sheffield Wednesday).
Aston Villa inledde ligaspelet hösten 1986 med sex förluster på de sju första matcherna och den 14 september fick Graham Turner sparken. Ron Wylie ledde laget innan Billy McNeill från Manchester City tog över permanent en vecka senare. Resultaten förbättrades något under en period, men under andra hälften av ligasäsongen blev det bara två segrar på 21 matcher vilket innebar att laget kom sist i tabellen och åkte ner i division två. Detta bara fem år efter att ha vunnit Europacupen.
Det gick inte mycket bättre i FA-cupen – oavgjort mot Chelsea i tredje omgången följdes av förlust i omspelet. I Ligacupen slog Aston Villa ut Reading och Derby County (efter omspel) innan man förlorade mot Southampton. Aston Villa deltog även i den nystartade Full Members’ Cup som hade skapats med anledning av att de engelska klubbarna var avstängda från europeiskt cupspel på grund av Heyselkatastrofen 1985. Första matchen slutade med seger över Derby County, men därefter förlorade man mot Ipswich Town.
Vänsterbacken Tony Dorigo spelade mest med totalt 48 matcher varav 41 i ligan. Bästa målskyttar blev Allan Evans och Garry Thompson med totalt sju mål varav sex i ligan. Även Simon Stainrod stod för sex ligamål.
Tröjorna
Isländska Henson levererade tröjorna till Aston Villa och sponsor var Mita. Hemmatröjan var vinröd med två ljusblå ränder som gick från halsen och ner över ärmarna (på den långärmade varianten var dock ärmarna helt vinröda). Tröjorna hade V-hals och muddar i vitt med en ljusblå och en vinröd rand. Byxorna var vita med fyra vinröda och tre ljusblå ränder längs sidorna. Strumporna var under 1985/86 övervägande ljusblå med vita och vinröda ränder, men till 1986/87 bytte man till vita strumpor. Reservtröjan var gulrandig med två ljusblå och en vinröd rand på övre delen av tröjan. Byxor och strumpor var i samma stil som på hemmastället fast gult.
