Förra säsongens femteplats i ligan innebar att 1. FC Köln spelade i UEFA-cupen 1980/81. I första omgången besegrade man isländska ÍA från Akranes med sammanlagt 10–0 efter 4–0 borta och 6–0 hemma. Därefter stötte man på tuffare motstånd i form av Barcelona. I första mötet på Müngersdorfer Stadion i Köln gjorde spanjorerna matchens enda mål. Trots underläget tog sig Köln vidare genom att vinna med hela 4–0 på Camp Nou i Barcelona. Höstens tredje och sista omgång bjöd på ett heltyskt möte mellan Köln och Stuttgart. Hemma på Neckarstadion vann Stuttgart med 3–1. I returen vann Köln med samma siffror varvid matchen avgjordes genom förlängning. Tolv minuter från slutet gjorde engelsmannen Tony Woodcock målet som tog Köln till kvartsfinal.
Kvartsfinalerna spelades i mars 1981 och Köln ställdes mot belgiska Standard Liège. Efter en mållös match i Belgien kunde tyskarna vinna med 3–2 i returen sedan Pierre Littbarski avgjort fyra minuter före full tid. Finaldrömmarna krossades emellertid i semifinalerna där Ipswich Town vann båda mötena med 1–0.
I Bundesliga 1980/81 förlorade Köln lika många matcher som man vann, tolv stycken. Laget slutade på åttonde plats i tabellen, en poäng före Bochum och en poäng efter Borussia Dortmund. I tyska cupen slog Köln ut SpVgg Emsdetten, men i andra omgången blev det förlust efter omspel mot Freiburg.
Laguppställning: Harald Schumacher – Harald Konopka, Bernhard Cullmann, Gerhard Strack, Dieter Prestin – Rainer Bonhof, René Botteron, Stephan Engels – Pierre Littbarski, Dieter Müller, Tony Woodcock. Schumacher och Müller spelade samtliga 34 ligamatcher och Müller blev även lagets bäste målskytt med sjutton ligamål. Tränare var holländaren Rinus Michels som var ny för säsongen och som närmast kom från Los Angeles Aztecs.
Tröjorna från Adidas och Erima som Köln använde under 1980/81 var av samma modell som tidigare. En skillnad var att den kortärmade Adidas-varianten nu hade samma typ av krage som den långärmade. I UEFA-cupen spelade man i tröjor utan reklam. Dessa var av den äldre modellen med en ifylld trekant vid halsen.
Hamburger SV var säsongen 1980/81 återigen med och kämpade om ligatiteln, men precis som 1979/80 fick man nöja sig med andra plats bakom Bayern München. I tyska cupen gjorde Hamburg hela 36 mål på fem matcher och i två av matcherna gjorde laget elva mål. Det blev seger med 11–1 mot Wormatia Worms i första omgången och 11–0 mot Rot-Weiss Frankfurt i tredje omgången. Däremellan slog man Arminia Hannover med 7–3. Hamburg besegrade sedan Bochum med 4–1 i åttondelsfinalen, men i kvartsfinalen blev det förlust med 4–3 mot Eintracht Braunschweig.
Hamburger SV deltog även i UEFA-cupen 1980/81. Laget slog ut FK Sarajevo i första omgången efter 4–2 hemma och 3–3 borta. I andra omgången blev det 1–1 i första mötet borta mot PSV Eindhoven, men i returen hemma på Volksparkstadion vann Hamburg med 2–1. Det kom dock att ta tvärstopp i tredje omgången då Saint Etienne stod för motståndet. Fransmännen vann med hela 5–0 i Hamburg och i returen gjorde de ytterligare ett mål utan att tyskarna kunde svara.
Laguppställning: Jupp Koitka – Manfred Kaltz, Holger Hieronymus/Franz Beckenbauer, Ditmar Jakobs, Jürgen Groh – Ivan Buljan, Jimmy Hartwig/Caspar Memering, Felix Magath – Willi Reimann/Jürgen Milewski, Horst Hrubesch, Werner Dreßel/Caspar Memering. Kaltz spelade från start i samtliga 34 ligamatcher medan Groh var inhoppare i den första matchen för att sedan spela från start resten av säsongen. Hrubesch blev lagets bäste målskytt med sjutton ligamål medan Magath gjorde tio. Franz Beckenbauer återvände till hemlandet i november 1980 efter tre år i New York Cosmos.
Precis som tidigare levererade Adidas tröjorna till Hamburger SV även 1980/81 och sponsor var BP. Laget använde ett par olika modeller under säsongen. Den vita hemmatröjan och den blå reservtröjan från 1979/80 användes även denna säsong. Det fanns även en ny modell med en annan typ av krage. I UEFA-cupen bytte man ut sponsorloggan mot klubbens initialer HSV. I matcherna mot Saint Etienne använde Hamburg två olika tröjmodeller. Laget spelade i den vanliga vita tröjan i första halvlek för att i paus byta till en tröja med röda ärmar och rund hals.
Som regerande UEFA-cupvinnare deltog Eintracht Frankfurt i samma turnering även 1980/81. Första matchen slutade med förlust med 1–0 borta mot Sjachtar Donetsk, men hemma på Waldstadion vände Eintracht till seger med 3–0. Samma sak skedde i andra omgången. Förlust med 2–1 borta mot Utrecht följdes av seger med 3–1 hemma. Mot franska Sochaux i tredje omgången inledde tyskarna på hemmaplan och vann med 4–2. Sochaux vann dock returen med 2–0 och gick vidare på fler gjorda bortamål.
Eintracht Frankfurt vinner DFB-Pokal
I tyska cupen 1980/81 gick det däremot bättre för Eintracht Frankfurt. Under hösten slog man ut VfB Gaggenau, VfB Friedrichshafen och SSV Ulm utan att släppa in ett enda mål. Under vårsäsongen slog Eintracht ut VfB Oldenburg i åttondelsfinalen och därefter VfB Stuttgart i kvartsfinalen samt Hertha Berlin i semifinalen. I finalen på Neckarstadion i Stuttgart stod Kaiserslautern för motståndet. Willi Neuberger och Ronny Borchers gav Eintracht Frankfurt en 2–0-ledning i första halvlek. Koreanen Cha Bum-kun utökade ledningen i andra halvlek. I slutet av matchen gjorde Reiner Geye ett tröstmål för Kaiserslautern och fastställde slutresultatet till 3–1. Eintracht Frankfurt blev därmed tyska cupvinnare för tredje gången.
I Bundesliga 1980/81 slutade Eintracht Frankfurt på femte plats, en poäng före Borussia Mönchengladbach och sex poäng bakom Kaiserslautern.
Laguppställning: Jürgen Pahl –Michael Sziedat, Bruno Pezzey, Charly Körbel, Willi Neuberger – Werner Lorant, Ronny Borchers, Bernd Hölzenbein, Bernd Nickel/Stefan Lottermann – Norbert Nachtweih, Cha Bum-kun. Neuberger och Borchers spelade samtliga 34 ligamatcher. Hölzenbein blev lagets bäste målskytt med elva ligamål följd av Pezzey med tio.
Tröjorna
Tröjorna från Adidas var av samma modell som 1979/80, men under hösten 1980 introducerade man ett uppdaterat klubbmärke. Hemmatröjan fanns både i rödsvartrandigt utförande och i helrött med vit krage. Bortatröjan var vit med svart krage. Förutom Adidas-tröjorna fanns även en röd tröja av märket Erima som man använde tillsammans med de svarta Adidas-byxorna och -strumporna. I UEFA-cupen spelade man i tröjor utan reklam. Till skillnad från de inhemska matcherna spelade Eintracht i vitt på hemmaplan och rött på bortaplan i UEFA-cupen.
IFK Göteborg inledde tävlingsmatchandet 1982 med kvartsfinal borta mot Valencia i UEFA-cupen. Klubben var i ekonomisk kris och fick tigga pengar för att ha råd att åka till Spanien. Men Blåvitt lyckades få oavgjort, 2–2, efter mål av Dan Corneliusson och Torbjörn Nilsson. Valencias båda mål gjordes av dansken Frank Arnesen, det första på frispark och det andra på straff. I returen inför 50 000 åskådare på Nya Ullevi var IFK Göteborg det bättre laget och vann med 2–0 efter mål av Tommy Holmgren samt Stig Fredriksson på straff. Kaiserslautern, med Ronnie Hellström i mål, stod för motståndet i semifinalen. Båda mötena slutade 1–1 efter full tid och returmötet inför ett återigen fullsatt Nya Ullevi avgjordes genom förlängning. Återigen klev Stig Fredriksson fram och gjorde det avgörande målet på straff.
IFK Göteborg var i final i UEFA-cupen 1982 och motståndare var västtyska storlaget Hamburger SV. I den första finalmatchen i ett regnigt Göteborg gjorde Tord Holmgren enda målet ett par minuter före full tid. Alla förväntade sig dock att tyskarna skulle vända underläget till seger på hemmaplan. IFK Göteborg hade andra planer och returmötet på Volksparkstadion den 19 maj 1982 kom att bli det dittills största ögonblicket i klubbens historia. Dan Corneliusson gav de blåvita ledningen i första halvlek, ett resultat som innebar att Hamburg var tvungna att göra tre mål. I andra halvlek ökade Torbjörn Nilsson istället på ledningen för IFK Göteborg och några minuter senare revs han ner i straffområdet. Stig Fredriksson satte straffsparken och fullbordade sensationen. 3–0 borta mot Hamburg innebar att IFK Göteborg som första svenska lag hade vunnit en stor europeisk cuptitel. Torbjörn Nilsson blev dessutom turneringens skyttekung med nio mål medan Stig Fredriksson blev delad tvåa med sina fem straffsparksmål. Torbjörn Nilssons framfart gjorde att Kaiserslautern värvade honom under sommaren.
Laguppställning UEFA-cupfinalerna 1982: 1 Thomas Wernerson – 2 Ruben Svensson, 3 Glenn Hysén, 4 Conny Karlsson, 5 Stig Fredriksson – 6 Tord Holmgren, 7 Glenn Strömberg, 8 Jerry Carlsson – 9 Torbjörn Nilsson, 10 Dan Corneliusson, 11 Tommy Holmgren; avbytare: 12 Ove Tobiasson (målvakt), 13 Glenn Schiller, 14 Glenn Holm, 15 Martin Holmberg, 16 Håkan Sandberg. Finalmatch 1 på Youtube. Finalmatch 2 på Youtube.
IFK Göteborg vinner svenska cupen 1982
Under våren 1982 spelade IFK Göteborg även i svenska cupens avgörande omgångar. Det blev seger över Norrby IF i kvartsfinalen och Halmstads BK i semifinalen. IFK Göteborg mötte Öster i finalen på Råsunda bara fyra dagar efter triumfen i Hamburg. Trots underläge 1–2 i paus kunde Blåvitt vända och vinna med 3–2 och ta sin andra svenska cuptitel i historien. Cupsegern innebar att laget kvalificerade sig för Cupvinnarcupen 1982/83. Denna gång gick det dock inte lika bra i det europeiska cupspelet. IFK Göteborg åkte ut mot ungerska Újpesti Dózsa redan i första omgången efter 1–1 hemma och 1–3 i returen.
IFK Göteborg tar SM-guld 1982
Till 1982 års säsong bantade man Allsvenskan till tolv lag och införde ett SM-slutspel på hösten. IFK Göteborg vann grundserien en poäng före Hammarby. Laget slog sedan ut Halmstads BK i SM-kvartsfinalen och sedan Malmö FF i semifinalen. I finalen stod Hammarby för motståndet. Första finalmatchen spelades på Nya Ullevi även om det var Hammarbys fans som hördes mest på läktarna. Ställningen var länge 1–1 men i matchens slutskede slog Peter Gerhardsson in segermålet för Hammarby. Returen spelades på Söderstadion i Stockholm fyra dagar senare, den 31 oktober 1982. IFK Göteborg lyckades vända underläget från första matchen till seger med 3–1 efter två mål av Corneliusson och ett av Tord Holmgren. Klubben blev därmed svenska mästare för åttonde gången. I proffsflyktade Torbjörn Nilssons frånvaro klev Dan Corneliusson fram som lagets store målskytt. Corneliusson gjorde tolv mål i grundserien och blev allsvensk skyttekung. Även i SM-slutspelet blev han bäste målskytt med åtta mål på sex matcher.
Tröjorna var av samma modell som 1981, men med ett par förändringar. Man gjorde SKF-loggan större och placerade den på en blå ruta. Den blå rutan på ryggen gjordes också bredare.
IFK Göteborg förstärkte laget med tre spelare inför 1981: målvakten Thomas Wernerson (Åtvidabergs FF), vänsterbacken Stig Fredriksson (Västerås SK) och anfallaren Håkan Sandberg (Örebro SK). Laget hade vunnit samtliga träningsmatcher i början av året, men när Allsvenskan drog igång i april stämde ingenting. Det blev förlust i de tre inledande matcherna och IFK låg sist i tabellen. Vändningen kom i bortamatchen mot Malmö FF i den fjärde omgången då man vann med 2–0. Det blev ytterligare två förluster i maj, men från och med den nionde omgången förblev laget obesegrat. IFK Göteborg slutade så småningom på andra plats i tabellen 1981, fyra poäng efter Öster som försvarade sitt SM-guld från 1980. Ruben Svensson, Conny Karlsson, bröderna Tord och Tommy Holmgren samt Torbjörn Nilsson spelade samtliga 26 allsvenska matcher. Torbjörn Nilsson gjorde 20 mål och blev allsvensk skyttekung medan Håkan Sandberg kom trea i skytteligan med sina tretton mål. Spelartrupp och samtliga matcher finns på ifkdb.se – IFK Göteborg säsongen 1981.
I UEFA-cupen hösten 1981 slog IFK Göteborg ut finländska Haka Valkeakoski efter seger med 3–2 borta och 4–0 hemma. I andra omgången blev det oavgjort 2–2 borta mot österrikiska Sturm Graz, men i returen hemma på Ullevi vann IFK med 3–2. IFK Göteborg tog sig vidare till kvartsfinal genom att besegra rumänska Dinamo Bukarest med 3–1 hemma och 1–0 borta. Laget tog sig även vidare till kvartsfinal i svenska cupen 1981/82 genom att besegra IFK Luleå, Åtvidabergs FF och IFK Västerås.
1981 tog Adidas över som tröjleverantör åt IFK Göteborg. Den blåvitrandiga tröjan hade blå krage samt blå ärmar med vita muddar och tre vita ränder. På både mage och rygg satt en stor ICA-logga i vitt på blå botten och på högra bröstet satt SKF:s logga. På vänster bröst satt ett nytt modifierat klubbmärke. Byxorna var blå med tre vita ränder längs sidorna och hade precis som tidigare ICA-loggan på vardera ben. Strumporna var blå med tre vita ränder upptill. I UEFA-cupen spelade man i tröjor och byxor utan reklam. Tröjan som IFK använde i UEFA-cupen hade dessutom vit rand i mitten istället för blå.
Inför säsongen 1979 tog Sven-Göran Eriksson över som tränare för IFK Göteborg. Han kom närmast från Degerfors och tränade nu ett allsvenskt lag för första gången. Ny i laget var också norske målvakten Odd Ivar Lindberg från Örebro SK. Till en början gick det lite knackigt med många oavgjorda matcher under våren, men man tog sig i alla fall till final i svenska cupen efter en uddamålsseger över Västerås SK I semifinalen. Finalen spelades på Råsunda den 24 maj 1979 och stod mellan IFK Göteborg och Årvidabergs FF. IFK var överlägsna och ledde med 6–0 i paus efter mål av Tommy Holmgren (2), Glenn Strömberg, Ralf Edström, Torbjörn Nilsson samt ett självmål av Åtvidaberg. I andra halvlek gjorde Åtvidaberg ett tröstmål och matchen slutade 6–1.
Laget i cupfinalen 1979: 1 Odd Ivar Lindberg – 10 Glenn Schiller, 12 Conny Karlsson, 19 Glenn Hysén, 2 Reine Olausson – 17 Glenn Strömberg, 8 Olle Nordin, 4 Ralf Edström, 14 Glenn Holm – 11 Torbjörn Nilsson, 15 Tommy Holmgren; avbytare: 6 Jerry Carlsson, 18 Anders Ahlberg. Under sommaren lämnade Ralf Edström klubben för att återigen bli utlandsproffs, denna gång i belgiska Standard Liège.
Cupsegern kvalificerade IFK Göteborg för Cupvinnarcupen 1979/80. Under hösten 1979 slog man ut irländska Waterford samt grekiska Panionios. Resultaten i Allsvenskan förbättrades även de under hösten. Laget avslutade serien med fyra raka segrar och klättrade upp till andra plats, en poäng bakom mästarlaget Halmstad. Målvakten Lindberg och mittbacken Conny Karlsson spelade samtliga 26 seriematcher och Torbjörn Nilsson blev lagets bäste målskytt med elva allsvenska mål.
IFK Göteborg 1980
Till säsongen 1980 bytte IFK Göteborg återigen målvakt. Odd Ivar Lindberg flyttade tillbaka till Örebro för spel i BK Forward och in kom islänningen Thorsteinn Ólafsson från Keflavik. IFK Göteborg inledde tävlingssäsongen med spel mot Arsenal i kvartsfinalen av Cupvinnarcupen i mars 1980. Engelsmännen avgjorde mötet redan i första matchen på Highbury i London genom att vinna med hela 5–1. Returen på Nya Ullevi två veckor senare blev mållös. Under föregående höst hade IFK Göteborg även tagit sig vidare till kvartsfinal i svenska cupen 1979/80. Även denna kvartsfinal som spelades i april 1980 slutade med förlust, nu mot Djurgården som vann med 2–1.
I Allsvenskan 1980 spelade IFK Göteborg oavgjort i tio av de 26 matcherna och förlorade fyra. De tolv segrarna bidrog dock till att laget slutade på tredje plats, en poäng efter Malmö FF och tre poäng efter mästarna Östers IF. Reine Olausson, Glenn Hysén, Tord Holmgren och Tommy Holmgren spelade samtliga 26 allsvenska matcher. Torbjörn Nilsson gjorde fjorton mål vilket gav en andraplats i skytteligan bakom Hammarbys Billy Ohlsson. IFK Göteborg tog sig till sjätte omgången i svenska cupen hösten 1980, men förlorade där mot Öster. Laget deltog även i UEFA-cupen, men åkte ur redan i första omgången mot nederländska FC Twente efter att ha förlorat med 5–1 borta följt av en 2–0-seger hemma.
Tröjorna
Admiral levererade tröjorna till IFK Göteborg åren 1979 och 1980. Tröjorna fanns i olika varianter med bredare eller smalare ränder. Sponsor var ICA som från början hade sin logga på ryggen och på byxorna. 1980 placerade man loggan i rött även på framsidan av tröjan, först på högra bröstet, sedan mitt på tröjan. I de europeiska cupmatcherna spelade man i tröjor och byxor utan reklam.
Malmö FF inledde säsongen 1979 med bortamatch mot polska Wisła Kraków i Europacupens kvartsfinal. Tommy Hansson gav MFF en tidig ledning men polackerna vände och vann med 2–1. I returen två veckor senare tog Wisła Kraków ledningen i andra halvlek, men Malmö FF gav inte upp. Under matchens sista 25 minuter gjorde Anders ”Puskas” Ljungberg tre mål varav två på straff. Tore Cervin gjorde också han ett mål och matchen slutade 4–1 och sammanlagt 5–3 till MFF som var i semifinal. Efter en mållös tillställning mot Austria Wien på Praterstadion kunde Tommy Hansson göra matchens enda mål i returen på Malmö Stadion.
Finalen spelades på Olympiastadion i München den 30 maj 1979. Motståndare var engelska mästarna Nottingham Forest. Förutsättningarna var dock inte de bästa för Malmö FF. Två av lagets viktigaste spelare, Bo Larsson och Roy Andersson, var skadade och kunde inte följa med till München. Dessutom bröt Staffan Tapper en tå på träningen innan match. Tapper startade matchen men var tvungen att kliva av efter en dryg halvtimme. Malmö FF kämpade på men i slutet av första halvlek kunde Trevor Francis nicka bollen i mål. Några fler mål blev det inte och Malmö fick nöja sig med att som första svenska lag ha tagit sig till final i en stor europeisk turnering.
Laguppställning Europacupfinalen 1979: 1 Jan Möller – 2 Roland Andersson, 4 Kent Jönsson, 5 Magnus Andersson, 3 Ingemar Erlandsson – 8 Robert Prytz, 6 Staffan Tapper, 7 Anders Ljungberg, 11 Jan-Olov Kinnvall – 10 Tore Cervin, 9 Tommy Hansson; avbytare: 12 Mats Arvidsson, 13 Tommy Andersson, 15 Claes Malmberg, 16 Arne Åkesson. Tränare var Bob Houghton som kom till klubben 1974. I Europacupen var startelvan numrerad 1–11, men i allsvenska matcher hade varje spelare sitt eget nummer. Där hade Kent Jönsson 12, Robert Prytz 17 och Tommy Hansson 19. För laguppställningar och spelartrupp, se MFF-statistik: 1979.
Malmö FF i Allsvenskan och UEFA-cupen 1979
I Allsvenskan 1979 upprepade Malmö FF sin tabellrad från föregående säsong – 12 segrar, 8 oavgjorda och 6 förluster. Det räckte denna gång till fjärde plats i tabellen, fyra poäng efter mästarna Halmstad. Hösten 1979 spelade Malmö FF i UEFA-cupen. Det blev seger över finländska KPT från Kuopio i första omgången (2–1 borta och 2–0 hemma), men i andra omgången fick man storstryk med 4–0 borta mot Feyenoord. Returen i Malmö slutade 1–1 vilket innebar att holländarna gick vidare. Malmö FF deltog även i Interkontinentalcupen 1979. Laget fick chansen då Nottingham Forest valde att inte ställa upp. Motståndare var Olimpia från Paraguay och första matchen spelades på Malmö Stadion i november 1979. Sydamerikanerna gjorde matchens enda mål några minuter före paus. Returen i Asunción kom inte att spelas förrän nästan tre månader senare, i mars 1980. Olimpia vann även denna match som slutade 2–1 till hemmalaget.
Malmö FF 1980
Säsongen 1980 kom Malmö FF på andra plats i Allsvenskan, två poäng efter mästarlaget Öster. Under sommaren lämnade Bob Houghton klubben för att ta över grekiska Ethikos Piraeus. Houghton ersattes av en annan engelsman, Keith Blunt. Tidigare på våren hade laget tagit sig till final i svenska cupen. I finalen på Råsunda mötte man Brage. Matchen slutade 3–3 efter förlängning (2–2 vid full tid). Malmö vann sedan straffsparksläggningen med 4–3 och tog sin elfte cuptitel. Segern innebar att laget kvalificerade sig för Cupvinnarcupen 1980/81. Hösten 1980 slog man ut albanska Partizani Tirana i första omgången efter 1–0 hemma och 0–0 borta. I andra omgången besegrade man portugisiska storlaget Benfica med 1–0 hemma, men i Lissabon vände portugiserna underläget till seger med 2–0.
Tröjorna
Admiral levererade tröjorna till Malmö FF 1979 och 1980. Hemmatröjan var ljusblå med vit krage, vita muddar och en vit rand med Admiral-loggor längs ärmarna. På ryggen ovanför tröjnumret hade ABV (Armerad Betong Vägförbättringar AB) sin logotyp på en vit ruta. Till säsongen 1980 lade man även till logotypen i mindre format på ena bröstet. Byxorna var vita och strumporna ljusblå med två vita ränder upptill. Bortatröjan var rödvitrandig och likadan som Southamptons hemmatröja.
Sommaren 1982 förstärkte Roma försvaret med ytterbackarna Aldo Maldera (Milan) och Michele Nappi (Perugia) samt mittbacken Pietro Vierchowod som lånades in från Sampdoria. Även mittfältet förstärktes med österrikaren Herbert Prohaska från Inter samt Claudio Valigi (Ternana) och Maurizio Iorio (Bari). Tränare var svenske Nils Liedholm som hade kommit tillbaka till klubben 1979 efter ett par år i Milan.
Roma inledde ligaspelet med fem segrar på de sex första matcherna. Laget förlorade bara tre matcher – borta mot Sampdoria samt båda mötena med Juventus – och toppade tabellen i stort sett hela säsongen. Roma slutade fyra poäng före Juventus och tog därmed sin andra ligatitel i historien och den första sedan 1941/42. I italienska cupen vann Roma sin grupp efter fyra segrar och en oavgjord och med 13–1 i målskillnad. Bland annat slog man tvåan i gruppen Verona med 5–0. Seger över Avellino i åttondelsfinalen följdes av förlust mot Juventus efter 0–3 borta och 0–2 hemma. Roma deltog även i UEFA-cupen och i första omgången slog man ut Ipswich Town. Därefter blev det svenskt motstånd i form av IFK Norrköping. Båda lagen vann sin respektive hemmamatch med 1–0 och efter en mållös förlängning kunde italienarna vinna på straffsparkar. I höstens sista UEFA-cupmöte med västtyska Köln vände Roma ett 1–0-underläge från första matchen till seger med 2–0 i returen. I vårens kvartsfinaler mot Benfica blev det dock förlust med 1–2 hemma följt av 1–1 borta.
Målvakten Franco Tancredi spelade samtliga 47 tävlingsmatcher under säsongen (även Pietro Vierchowod spelade samtliga 30 ligamatcher) och bästa målskyttar blev Roberto Pruzzo med totalt 22 mål varav tolv i ligan och brasilianaren Falcão med totalt tio mål varav sju i ligan.
Tröjorna tillverkades av Patrick och sponsor var Barilla. De nya tröjorna hann dock inte levereras i tid till säsongsstarten. I italienska cupens gruppspel och i första ligamatchen användes därför föregående säsongs tröjor av märket Playground fast med Patricks logga påsydd. Den första varianten av Patricks nya tröjor användes i ligaomgång 2–6 och hade gul krage med röd V-hals. En variant av denna modell fast utan reklam användes borta mot Ipswich i UEFA-cupen. Orsaken till detta var att reklam inte var tillåtet på tröjorna i matcher som sändes i engelsk tv. Från och med sjunde ligaomgången var även halsen gul. Till tolfte omgångens match mot Inter i december fick byxorna två diagonala ränder på höger ben och i första matchen efter årsskiftet, mot Genoa den 2 januari 1983, hade tröjorna en tajtare krage. Denna variant användes sedan under resten av säsongen.
Även den vita bortatröjan förekom i olika varianter. I bortamatcherna mot Catanzaro och Torino spelade Roma i vita långärmade tröjor med motsvarande typ av krage som hemmatröjan hade under hösten och med klubbmärket i svart på en vit cirkel. I bortamatcherna mot Fiorentina och Genoa i slutet av säsongen användes vita kortärmade tröjor med den tajta kragen och med klubbmärket i vitt på en röd cirkel. En variant av bortatröjan med vit krage användes i bortamatchen mot Benfica i UEFA-cupen den 16 mars 1983.
Inför säsongen 1982/83 värvade Napoli den argentinske anfallaren Ramón Díaz från River Plate. Ny i klubben var också tränaren Massimo Giacomini som närmast kom från Torino, men efter en förlust mot Cagliari i slutet av november fick han sparken. Laget hade då bara vunnit en av de elva första ligamatcherna. Han ersattes av Bruno Pesaola (teknisk direktör) och Gennaro Rambone (tränare). Efter halva säsongen låg Napoli fortfarande sist i tabellen, men under våren förbättrades resultaten och laget slutade på tionde plats, på samma poäng som Avellino.
I UEFA-cupen slog Napoli ut Dinamo Tbilisi i första omgången, men förlorade sedan mot Kaiserslautern i ett dubbelmöte där Torbjörn Nilsson gjorde två mål för tyskarna. I italienska cupen vann Napoli sin grupp före Avellino och tog sig till åttondelsfinal mot Cesena. Där blev det seger efter att Napoli vänt underläge från första mötet till seger i returen, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Torino.
Målvakten Luciano Castellini och anfallaren Claudio Pellegrini spelade samtliga 43 tävlingsmatcher under säsongen (även försvararna Moreno Ferrario och holländaren Ruud Krol spelade samtliga 30 ligamatcher). Bästa målskyttar blev Díaz med totalt åtta mål varav tre i ligan och Pellegrini med sju mål varav fem i ligan.
Tröjorna tillverkades av Ennerre och sponsor var Cirio. Hemmastället fanns i två varianter. Under hösten hade tröjorna V-hals och användes tillsammans med mörkblå byxor. Även tröjnummer, klubbmärke och reklam var i mörkblått. Klubbmärket denna säsong bestod för övrigt av bokstaven N med ett åsnehuvud. Åsnan som symbol för Napoli har sitt ursprung i klubbens första, totalt misslyckade, säsong 1926/27, då man förlorade 17 av 18 matcher. Till vårsäsongen bytte Napoli tillbaka till mer traditionella vita byxor. Även tröjorna ändrades och fick vita nummer och vit reklam samt krage istället för V-hals. Bortatröjan var kritstrecksrandig med gula och röda ränder och användes tillsammans med vita byxor och strumpor. Gult och rött är även färgerna i Neapels stadsvapen.
Inför säsongen 1982/83 värvade Fiorentina den argentinske liberon Daniel Passarella från River Plate. Sedan tidigare fanns Passarellas landsman Daniel Bertoni i klubben. Fiorentina hade slutat på andra plats i ligan föregående säsong och var därför kvalificerat för UEFA-cupen, men laget förlorade mot rumänska Universitatea Craiova redan i första omgången. Även i italienska cupen blev man utslagna direkt i det inledande gruppspelet som spelades i augusti/september. Laget kom trea i sin grupp efter Pisa och Bologna. I Serie A slutade Fiorentina på femte plats, en poäng efter Verona som tog den sista UEFA-cupplatsen. Målvakten Giovanni Galli spelade samtliga 37 tävlingsmatcher under säsongen. Även Daniele Massaro spelade samtliga 30 ligamatcher. Giancarlo Antognoni blev lagets bäste målskytt med nio ligamål (varav sex på straff) och ett i UEFA-cupen (även det på straff).
Tröjorna var till största delen likadana som 1981/82 med skillnaden att årets tröjor hade muddar i samma färg som kragen – röda på hemmatröjan och lila på bortatröjan. Man behöll det stora klubbmärket på framsidan och nummer i en cirkel på ryggen. Sponsor var J.D. Farrow’s.
