Southampton tog bara en poäng på de fyra första ligamatcherna 1984/85, men spelade sedan upp sig och slutade så småningom på femte plats i tabellen. I FA-cupen besegrade man Sunderland och Orient innan man åkte ut mot Barnsley i femte omgången. I Ligacupen slog Southampton ut Hull City och Wolverhampton, men åkte sedan ut mot Queens Park Rangers efter två omspelsmatcher. Laget deltog även i UEFA-cupen, men åkte ut mot Hamburg redan i första omgången efter 0–0 hemma och 0–2 borta. Mick Mills spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Steve Moran med totalt arton mål varav elva i ligan och Joe Jordan (nyförvärv från Hellas Verona) med sexton varav tolv i ligan.
Laguppställning: 1 Peter Shilton – 2 Mick Mills, 5 Mark Wright, 6 Kevin Bond, 3 Mark Dennis – 7 Nick Holmes, 4 Steve Williams/Alan Curtis/Jimmy Case, 10 David Armstrong – 8 Steve Moran, 9 Joe Jordan, 11 Danny Wallace. Bond värvades från Manchester City i september 1984, Williams såldes till Arsenal i december och Case värvades från Brighton i mars 1985.
Tröjorna, som tillverkades av Patrick, var likadana som tidigare, men man hade en ny sponsor i Draper Tools.
Nottingham Forest slutade på nionde plats i ligan 1984/85, sex placeringar sämre än året innan. I FA-cupen slog man ut Newcastle United efter omspel i tredje omgången innan man åkte ut mot division två-laget Wimbledon, även det efter omspel. I Ligacupen slog Nottingham Forest ut Portsmouth efter förlängning i andra omgången, men förlorade sedan mot Sunderland efter förlängning i omspelsmatchen. Forest deltog även i UEFA-cupen där man i första omgången ställdes mot belgiska Club Brügge. Första matchen blev mållös och i returen gjorde belgarna matchens enda mål bara en minut före full tid. Steve Hodge spelade samtliga 42 ligamatcher och Peter Davenport blev bäste målskytt med sexton ligamål. Nya i laget var Jim McInally (högerback, Celtic), Trevor Christie (anfallare, Notts County, men såld till Derby County i februari 1985) och Nigel Clough (anfallare och managern Brian Cloughs son, Heanor Town) samt de två holländarna Hans Segers (målvakt, PSV Eindhoven) och John Metgod (mittback/mittfältare, Real Madrid).
Laguppställning: 1 Hans Segers – 2 Jim McInally, 4 Chris Fairclough, 5 Paul Hart, 3 Kenny Swain – 7 Steve Wigley, 8 John Metgod, 6 Ian Bowyer, 11 Steve Hodge – 9 Trevor Christie/Garry Birtles/Nigel Clough, 10 Peter Davenport.
Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var Skol. Hemmatröjan var röd med smala ränder på tvären och med tre vita ränder på axlarna samt vit V-hals och vita muddar med två röda linjer. Byxor och strumpor var av samma modell som tidigare. Även det gula reservstället var likadant som tidigare fast med den nya sponsorn.
Inför säsongen 1984/85 förstärkte Manchester United laget med skotske mittfältaren Gordon Strachan (Dundee United), danske vänsteryttern Jesper Olsen (Ajax) och skotske centern Alan Brazil (Tottenham Hotspur). United var länge med och slogs om ligatiteln, men fick precis som 1983/84 nöja sig med fjärde plats. I UEFA-cupen slog Manchester United under hösten ut ungerska Rába ETO Győr samt PSV Eindhoven och Dundee United. I vårens kvartsfinaler ställdes man mot ännu ett ungerskt lag, Videoton, men denna gång föll United efter straffsparksläggning. I Ligacupen slog United ut Burnley i andra omgången, men åkte därefter ut mot Everton. Däremot tog man sig till final i FA-cupen mot just Everton efter att ha slagit Liverpool efter omspel i semifinalen. Med tolv minuter kvar av matchen blev Uniteds mittback Kevin Moran den förste spelaren någonsin att bli utvisad i en FA-cupfinal. Ställningen var 0–0 vid full tid, men med tio minuter kvar av förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United som tog sin sjätte FA-cuptitel.
Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury/John Gidman, 5 Kevin Moran/Paul McGrath, 6 Graeme Hogg, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Remi Moses/Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Alan Brazil/Frank Stapleton. Moses spelade de 26 första ligamatcherna, men missade resten av säsongen på grund av skada. Whiteside, som tidigare under säsongen slogs med Brazil och Stapleton om en plats i anfallet, flyttades då ner till mittfältet.
Laget i FA-cupfinalen 1985: 1 Gary Bailey – 2 John Gidman, 5 Paul McGrath, 6 Kevin Moran, 3 Arthur Albiston – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside, 11 Jesper Olsen – 9 Mark Hughes, 10 Frank Stapleton; avbytare: 12 Mike Duxbury.
Tröjorna tillverkades precis som tidigare av Adidas och sponsor var Sharp. Designen var dock ny och hemmatröjan hade ett vitt fält med svart bård vid vardera axeln. Hals och muddar var röd-svart-vita. Adidas-märket var placerat på ärmarna och klubbmärket, som var något modifierat med två Adidas-skor vid ändarna på den övre banderollen, var centralt placerat på tröjan. I UEFA-cupen återfanns Adidas-märket ovanför höger bröst. Ovanför vänster bröst återfanns inskriptionen ”U.E.F.A. Cup 1984 – 85”. Tröjnumren var i UEFA-cupen av den traditionella typen. I FA-cupfinalen hade tröjorna inskriptionen ”F.A. Cup Final” och ”Wembley 1985” ovanför brösten. Byxorna var vita med röda kritstrecksränder och tre röda ränder längs sidorna. På vänster ben satt klubbens initialer MUFC. Även strumporna hade ny utformning. De svarta hemmastrumporna hade vit överdel med tre röda ränder samt Adidas-märket i svart.
Precis som tidigare fanns en vit och en blå reservtröja. Dessa var i samma stil som hemmatröjan. Den vita hade svarta fält med röd bård vid axlarna medan den blå hade vita fält med röd bård. Både hals och muddar hade samma färger som på hemmatröjan.
Andraplatsen i ligan 1983 gav Watford en plats i UEFA-cupen 1983/84. Mot Kaiserslautern i första omgången vände man ett 1–3-underläge från första matchen till seger med 3–0 i returen. I andra omgången mot Levski Sofia slutade båda matcherna 1–1, men Watford gjorde två mål i förlängningen och tog sig vidare till tredje omgången. Där tog det dock stopp mot Sparta Prag efter förlust med 2–3 och 0–4. I ligan kom Watford på elfte plats och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot division två-laget Huddersfield. I FA-cupen gick det betydligt bättre. Laget tog sig till final mot Everton, men förlorade med 2–0. Nigel Callaghan spelade mest med 41 ligamatcher och Mo Johnston blev bäste målskytt med 20 ligamål på de 29 ligamatcher han hann med efter att ha blivit värvad från Partick Thistle i november 1983. Nya i laget var också högerbacken David Bardsley (från Blackpool i november), mittbacken Lee Sinnott (från Walsall i september) och anfallaren George Reilly (Cambridge United).
Laguppställning 1983/84: 1 Steve Sherwood – 2 David Bardsley, 5 Steve Sims/Steve Terry, 6 Paul Franklin/Lee Sinnott, 3 Wilf Rostron – 7 Nigel Callaghan, 4 Les Taylor, 10 Kenny Jackett, 11 John Barnes – 8 Mo Johnston, 9 George Reilly. I FA-cupfinalen 1984 spelade Neil Price vänsterback (nr 3) istället för Rostron som var avstängd, Steve Terry i nummer 5 och Lee Sinnott i nummer 6. I början av säsongen, innan Bardsley anlände, spelade Pat Rice eller Charlie Palmer högerback. John Barnes spelade oftast i nummer 8 innan Johnston anlände.
Nästa säsong, 1984/85 slutade återigen med en elfteplats i ligan för Watford. I FA-cupen åkte man ut mot Luton Town efter omspel i femte omgången och i Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Sunderland.
Tröjorna tillverkades av Umbro och var av samma modell som 1982/83. De två ränderna på byxorna var nu smalare än tidigare. Iveco var fortfarande sponsor och i tv-sända matcher var sponsorloggan mindre. I FA-cupfinalen 1984 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1984” nedanför klubbmärket. Watford hade även ett nytt reservställ bestående av vitrandiga tröjor med flerfärgad V-hals och muddar samt svarta byxor med en gul och en röd linje längs sidorna och strumpor med röd överdel med två gula ränder. De svarta byxorna och strumporna användes, tillsammans med den gula hemmatröjan, i hemmamatchen mot Kaiserslautern i UEFA-cupen eftersom tyskarna spelade i helrött.
Tottenham Hotspur deltog i UEFA-cupen 1983/84. I första omgången slog man ut irländska Drogheda United med sammanlagt 14–0 (6–0 borta och 8–0 hemma). Därefter besegrade man Feyenoord med Johan Cruyff i laget samt Bayern München. Under våren slog Tottenham ut Austria Wien i kvartsfinalen och Hajduk Split i semifinalen. I finalen mötte man belgiska Anderlecht. Första matchen spelades på Constant Vanden Stock-stadion i Bryssel och Paul Miller gav Tottenham ledningen i andra halvlek, men dansken Morten Olsen kvitterade fem minuter före slutet. Även returen på White Hart Lane slutade 1–1 efter mål av belgarnas Alex Czerniatynski och kvittering av Graham Roberts. Förlängningen förblev mållös och matchen fick avgöras på straffsparkar. Morten Olsen och islänningen Arnor Gu∂johnsen missade för Anderlecht och Tottenham vann straffsparksläggningen med 4–3.
I ligan gick det inte lika bra, bara en åttondeplats. I FA-cupen slog man ut Fulham efter omspel, men åkte sedan ut mot Norwich City, även det efter omspel. I Ligacupen slog Tottenham ut Lincoln City, men förlorade sedan mot Arsenal. Steve Perryman var den som spelade mest med totalt 59 matcher varav 41 i ligan och Steve Archibald blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav 21 i ligan.
Laguppställning 1983/84: 1 Ray Clemence – 2 Danny Thomas, 4 Graham Roberts, 5 Gary Stevens/Paul Miller, 3 Chris Hughton – 7 Gary Mabbutt, 6 Steve Perryman, 10 Glenn Hoddle – 8 Steve Archibald, 9 Mark Falco, 11 Tony Galvin. I UEFA-cupfinalerna stod Tony Parks i mål istället för den skadade Ray Clemence, Micky Hazard spelade i nummer 7 istället för Mabbutt och Gary Stevens spelade i nummer 10 istället för Hoddle. I finalreturen spelade dessutom Mabbutt i nummer 6 istället för Perryman.
Som regerande UEFA-cupvinnare deltog Tottenham även i 1984/85 års upplaga. Under hösten besegrades Sporting Braga, Club Brügge och Bohemians Prag. I vårens kvartsfinaler blev det dock förlust mot Real Madrid efter ett självmål av Steve Perryman. Tottenham kom på tredje plats i ligan vilket skulle gett dem en plats i UEFA-cupen 1985/86, men katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen mellan Liverpool och Juventus ledde till att engelska lag stängdes av från europeiskt cupspel. I FA-cupen slog man ut Charlton Athletic, men åkte sedan ut mot Liverpool. I Ligacupen blev det segrar över Halifax Town och Liverpool innan man åkte ut mot Sunderland efter omspel. Ray Clemence, Steve Perryman och Mark Falco spelade samtliga 58 tävlingsmatcher och Falco blev även lagets bäste målskytt med totalt 29 mål varav 22 i ligan.
Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och var av samma modell som 1982/83. Under hösten 1983 hade klubben ingen sponsor, men i december klev Holsten in som sponsor. I UEFA-cupen och i tv-sända ligamatcher var Holstens logga i mindre format än annars. Till säsongen 1983/84 introducerade Tottenham ett nytt klubbmärke. Tuppen var kvar sen tidigare, men under den återfanns klubbens initialer THFC inuti en cirkel med två lejon på vardera sidan. Därunder fanns en banderoll med klubbens latinska motto ”Audere est facere” (”Att våga är att göra”). I UEFA-cupfinalen 1984 återfanns inskriptionen ”U.E.F.A. 1983–84 Final” nedanför klubbmärket (i bortamatchen mot Anderlecht, då Tottenham spelade i ljusblått, saknades dock ordet ”Final”). I ligamatcher var klubbmärket centralt placerat medan tröjtillverkarens logotyp återfanns på ärmarna. I UEFA-cupen valde man dock att placera klubbmärket och Le coq sportif-loggan på varsitt bröst. Och precis som tidigare spelade Tottenham i vita byxor i det europeiska cupspelet.
Queens Park Rangers hade vunnit division två och var nu tillbaka i högsta serien. Laget kom på femte plats i tabellen och kvalificerade sig för UEFA-cupen. I FA-cupen åkte man däremot ut direkt i tredje omgången mot Huddersfield och i Ligacupen slog man ut Crewe Alexandra, men förlorade sedan mot Ipswich. Målvakten Peter Hucker och vänsterbacken Ian Dawes spelade samtliga 42 ligamatcher. Simon Stainrod blev lagets bäste målskytt totalt sett med sexton mål varav tretton i ligan medan Clive Allen gjorde fjorton ligamål.
Laguppställning 1983/84: 1 Peter Hucker – 2 Warren Neill, 5 Steve Wicks, 6 Terry Fenwick, 3 Ian Dawes – 7 Gary Micklewhite/Mike Fillery, 4 Gary Waddock, 11 John Gregory – 9 Clive Allen, 10 Simon Stainrod, 8 Ian Stewart/Mike Fillery.
Sommaren 1984 lämnade managern Terry Venables klubben för att ta över Barcelona. Under hösten slog QPR ut KR Reykjavik ur UEFA-cupen, men åkte sedan ut på bortamålsregeln mot Partizan Belgrad efter 6–2 hemma och 0–4 borta. I ligan gick det inte alls lika bra som föregående säsong. Laget kom först på nittonde plats, en poäng före Norwich som åkte ur. QPR åkte även ur FA-cupen direkt i tredje omgången mot division tre-laget Doncaster Rovers. I Ligacupen tog man sig till kvartsfinal där det blev förlust mot Ipswich efter omspel.
Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var Guinness. Hemmatröjan hade smala röda ränder mellan de blå och vita tvärränderna. Från början var Adidas-märket och klubbmärket röda, men så småningom bytte man till vita. Samtidigt blev Guinness-loggan något större. Under 1983/84 hade klubbmärket en banderoll med texten ”Div.2 Champions 1982 1983”. Till 1984/85 ändrades den till ”1st Division 1984 1985”. I bortamatcher mot lag med vita byxor eller strumpor spelade QPR i blå byxor eller strumpor. Reservstället bestod av tröjor med röda och svarta ränder på tvären samt svarta eller röda byxor och strumpor.
Aston Villa slutade på tionde plats i ligan 1983/84, fyra placeringar sämre än året innan. I FA-cupen åkte man ut mot Norwich efter omspel i tredje omgången, men i Ligacupen tog man sig till semifinal där det blev förlust mot Everton. Laget deltog även i UEFA-cupen där man slog ut portugisiska Vitória Guimarães, men i andra omgången förlorade man mot Spartak Moskva. Gary Williams var den som spelade mest med totalt 50 matcher varav 41 i ligan. Peter Withe blev bäste målskytt med totalt 22 mål varav 16 i ligan. Bland de nya spelarna i laget fanns målvakten Mervyn Day (Leyton Orient), mittfältarna Steve McMahon (Everton) och Paul Birch (egen produkt) samt anfallaren Paul Rideout (Swindon Town). I december 1983 såldes vänsteryttern Tony Morley till West Bromwich Albion.
Laguppställning: 1 Nigel Spink – 2 Gary williams, 4 Allan Evans, 5 Brendan Ormsby, 3 Colin Gibson – 7 Alan Curbishley, 10 Steve McMahon, 6 Dennis Mortimer – 8 Gary Shaw/Mark Walters/Paul Birch, 9 Peter Withe, 11 Mark Walters/Paul Rideout.
Tröjorna tillverkades av Le coq sportif. Från början hade klubben ingen sponsor, men i början av 1984 klev Mita in som sponsor. Hemmatröjan var randig i två olika vinröda nyanser och med ljusblå rund hals med en ljusblå trekant nedanför. Precis som den förra modellen hade årets tröja ljusblå sidopaneler, men ärmarna var vinröda. Även byxorna var vinröda vilket avvek från traditionen då Aston Villa alltid haft vita byxor. Reservtröjan var vit med vinröda och gula ränder på tvären och användes tillsammans med vita byxor och vita strumpor. I bortamatcher mot lag med vita byxor användes dock de vinröda byxorna.
Manchester United var med och slogs om ligatiteln 1982/83, men tappade på slutet och fick nöja sig med tredje plats efter nykomlingen Watford och mästarna Liverpool. I UEFA.cupen blev laget utslaget av Valencia redan i första omgången, men i de inhemska cuperna gick det bättre. United tog sig till final i både Ligacupen och FA-cupen. I den förstnämnda mötte man Liverpool. Norman Whiteside gav United en tidig ledning, men Liverpool kvitterade en kvart före slutet och gjorde sedan segermålet i förlängningen. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen på Wembley där Manchester United mötte Brighton. Brighton tog ledningen innan en kvart var spelad, men United vände till 2–1 i andra halvlek efter mål av Frank Stapleton och Ray Wilkins. Brighton kvitterade dock några minuter före slutet. En mållös förlängning innebar att matchen fick spelas om fem dagar senare. Denna gång var United överlägsna. Bryan Robson gjorde två mål och Norman Whiteside ett i första halvlek. I andra halvlek fastställde holländaren Arnold Mühren (som inför säsongen hade värvats från Ipswich Town) slutresultatet till 4–0. Mike Duxbury spelade samtliga 60 tävlingsmatcher och Frank Stapleton blev lagets bäste målskytt med totalt nitton mål varav fjorton i ligan.
Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury, 5 Kevin Moran, 6 Gordon McQueen, 3 Arthur Albiston – 11 Steve Coppell, 4 Remi Moses/Ray Wilkins, 7 Bryan Robson, 8 Arnold Mühren – 9 Frank Stapleton, 10 Norman Whiteside. I de båda FA-cupfinalerna spelade Alan Davies i tröja nummer 11 istället för en skadad Steve Coppell och Ray Wilkins spelade i tröja nummer 4. I Ligacupfinalen spelade Wilkins i tröja nummer 7 istället för Bryan Robson.
Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var från och med denna säsong Sharp Electronics. Reklam på tröjorna var dock ännu inte tillåten i tv-sända matcher. Designen var ny för året och tröjorna var kritstrecksrandiga samt hade flerfärgad V-hals och muddar. Byxor och strumpor var likadana som tidigare. I FA-cupfinalen återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final Wembley 1983” nedanför klubbmärket och i Ligacupfinalen, där United spelade i sina vita reservtröjor, löd inskriptionen ”Milk Cup Final Wembley 1983” (Ligacupen hette officiellt Milk Cup av sponsortekniska skäl).
Arsenal var kvalificerade för UEFA-cupen 1982/83, men åkte ut mot Spartak Moskva redan i första omgången. Däremot tog man sig till semifinal i både FA-cupen och Ligacupen, där det dock blev förlust mot Manchester United båda gångerna. I ligan slutade Arsenal på tionde plats, fem placeringar sämre än året innan. Brian Talbot och Kenny Sansom spelade mest med 58 matcher var (varav 42 respektive 40 i ligan) samt Paul Davis med 57 matcher varav 41 i ligan. Tony Woodcock, nyförvärv från FC Köln, blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav fjorton i ligan. Övriga nyförvärv var centern Lee Chapman från Stoke City och jugoslaviske mittfältaren Vladimir Petrović som kom från Röda Stjärnan i december.
Laguppställning: 1 George Wood/Pat Jennings, 2 John Hollins, 3 Kenny Sansom, 4 Brian Talbot, 5 David O’Leary, 6 Chris Whyte/Peter Nicholas, 7 Paul Davis, 8 Alan Sunderland, 9 Lee Chapman/Stewart Robson/Vladimir Petrović, 10 Tony Woodcock, 11 Graham Rix.
Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var JVC. Efter femton år med samma tröjor var det dags för förnyelse. Årets tröja hade röd V-hals och en marinblå linje vid axlarna. Även byxorna hade en marinblå linje längs sidorna och strumporna var röd- och marinblå-randiga. Reservtröjan var grön med marinblå ärmar och kompletterades av marinblå byxor samt grön- och marinblå-randiga strumpor.
Efter några framgångsrika år började det gå sämre för West Bromwich Albion. Säsongen 1981/82 kom laget först på sjuttonde plats i tabellen, bara två poäng före Leeds United som åkte ur och lika många poäng som Birmingham, Stoke City och Sunderland. Däremot tog man sig till semifinal i både FA-cupen och Ligacupen. Där blev det dock förlust mot Queens Park Rangers respektive Tottenham Hotspur. West Bromwich deltog även i UEFA-cupen, men åkte ut mot schweiziska Grasshoppers i första omgången. John Wile spelade samtliga 42 ligamatcher och Cyrille Regis blev bäste målskytt med sjutton ligamål.
Laguppställning: 1 Tony Godden/Mark Grew, 2 Brendon Batson, 3 Derek Statham, 4 Martyn Bennett, 5 John Wile, 6 Ally Robertson, 7 Romeo Zondervan/Nicky Cross/Martin Jol, 8 Ally Brown/Andy King, 9 Cyrille Regis, 10 Gary Owen, 11 Steve MacKenzie. Bryan Robson och Remi Moses inledde säsongen som ordinarie, men såldes under hösten till Manchester United.
Tröjorna som tillverkades av Umbro liknade den modell som användes 1977–81, men hade något smalare ränder. Klubben hade också en sponsor i form av BSR vars logga var placerad på tröjorna.
