Etikett: 1971/72

Derby County 1971–1973

Efter en jämn kamp om ligatiteln blev Derby County mästare för första gången säsongen 1971/72. Derby slog Liverpool med 1–0 i sin sista match, men både Leeds och Liverpool hade en match kvar att spela. För Leeds räckte det med oavgjort för att gå förbi Derby och Liverpool var tvungna att vinna. Leeds förlorade dock mot Wolverhampton och Liverpool fick bara oavgjort mot Arsenal. Både Leeds, Liverpool och Manchester City hamnade därmed på 57 poäng, en poäng mindre än Derby County. I FA-cupen tog sig Derby till femte omgången men förlorade mot Arsenal efter två omspelsmatcher och i Ligacupen åkte man ut mot Leeds efter omspel i andra omgången. Derby deltog också i Texaco Cup, en turnering mellan brittiska och irländska lag som inte deltog i europeiskt cupspel. Laget vann turneringen efter finalseger över skotska Airdrieonians.

Derby County kunde inte försvara ligatiteln 1972/73 utan slutade på sjunde plats och missade därför också att kvalificera sig för UEFA-cupen. I Europacupen slog man ut Željezničar från Sarajevo, portugisiska Benfica och tjeckoslovakiska Spartak Trnava, men i semifinalen blev det förlust med 3–1 borta mot Juventus och i returen hemma på Baseball Ground fick man bara 0–0. I FA-cupen förlorade man mot Leeds i kvartsfinalen och i Ligacupen blev det förlust mot Chelsea efter omspel i tredje omgången.

Derby Countys startelva 1971/72: 1 Colin Boulton (målvakt), 2 Ron Webster (högerback), 3 John Robson (vänsterback), 4 Alan Durban (mittfältare), 5 Roy McFarland (mittback), 6 Colin Todd (mittback), 7 John McGovern (mittfältare), 8 Archie Gemmill (mittfältare), 9 John O’Hare (anfallare), 10 Kevin Hector (anfallare), 11 Alan Hinton (vänsterytter). Alan Hinton var lagets bäste målskytt med femton ligamål medan John O’Hare gjorde tretton och Kevin Hector tolv. Inför säsongen 1972/73 värvades David Nish från Leicester City för den brittiska rekordsumman 225 000 pund och tog plats som vänsterback istället för John Robson. Under säsongen gjorde 16-årige mittfältaren Steve Powell debut och blev då klubbens yngste spelare genom tiderna. Kevin Hector blev lagets bäste målskytt med fjorton ligamål medan Alan Hinton gjorde tretton.

Hemmatröjan var helt vit och hade ett nytt klubbmärke på ena bröstet. Från och med 1971 var byxorna marinblå istället för svarta. Bortastället bestod av gula tröjor och strumpor samt blå eller vita byxor. Ett helblått reservställ användes åtminstone i FA-cupmatchen mot Leeds i mars 1973.

Crystal Palace 1971/72

Crystal Palace slutade på tjugonde plats i ligan 1971/72, fyra poäng före Nottingham Forest och Huddersfield som åkte ner i division två. I FA-cupen blev det förlust efter omspel mot Everton i tredje omgången och i Ligacupen åkte man ut mot Aston Villa i andra omgången, även här efter omspel. Nya i laget var mittbacken Bobby Bell (Blackburn Rovers), mittfältarna John Craven (Blackpool), Sam Goodwin (Airdrieonians) och Bobby Kellard (Leicester) samt anfallarna John Hughes och Willie Wallace (Celtic). Lagets bästa målskytt var Bobby Tambling med åtta ligamål.

Crystal Palaces startelva 1971/72: 1 John Jackson (målvakt), 2 David Payne (högerback), 3 Peter Wall (vänsterback), 4 Bobby Kellard (mittfältare), 5 John McCormick (mittback), 6 Mel Blyth (mittback), 7 John Craven (mittfältare), 8 Gerry Queen (mittfältare), 9 Willie Wallace (anfallare), 10 Tony Taylor (vänsterytter), 11 Bobby Tambling (anfallare).

Hemmastället bestod av vita tröjor med ett ljusblått och ett vinrött fält, vita byxor och ljusblå strumpor med vinröd överdel. Bortastället bestod av gula tröjor, blå byxor och gula strumpor.

Chelsea 1971–1975

Chelsea slutade på sjunde plats i ligan 1971/72. I Cupvinnarcupens första omgång mötte man Jeunesse Hautcharage från Luxemburg. I första matchen på bortaplan vann Chelsea med 8–0 och i returen hemma på Stamford Bridge blev det hela 13–0 efter bland annat fem mål av Peter Osgood. Det sammanlagda resultatet 21–0 är den största segern någonsin i en europeisk cupmatch. I nästa omgång mötte man Åtvidaberg. Första matchen på Kopparvallen blev mållös och i returen fick Chelsea bara 1–1 vilket innebar att Åtvidaberg gick vidare på fler bortamål. Även i FA-cupen förlorade Chelsea mot ett på papperet sämre lag – division två-laget Orient vann med 3–2 i femte omgången. I Ligacupen tog man sig till final men förlorade mot Stoke med 2–1. John Hollins deltog i lagets samtliga 58 tävlingsmatcher under säsongen och Peter Osgood blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 18 i ligan. Nya i laget var mittfältaren Steve Kember från Crystal Palace och anfallaren Chris Garland från Bristol City.

I september 1972 värvades anfallaren Bill Garner från Southend för 100 000 pund och senare samma månad såldes Paddy Mulligan och Charlie Cooke till Crystal Palace. Chelsea slutade på tolfte plats i ligan 1972/73. I FA-cupen gick man till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Norwich i semifinalen. John Hollins och Ron Harris spelade samtliga 42 ligamatcher och Peter Osgood och Chris Garland blev bästa målskyttar med elva ligamål var.

Tränaren Dave Sezton kom på kant med flera spelare och i januari 1974 såldes Alan Hudson till Stoke City och i mars samma år såldes Peter Osgood till Southampton. Charlie Cooke värvades tillbaka till klubben och hann med sjutton ligamatcher under våren. Chelsea föll ytterligare fem placeringar och slutade på sjuttonde plats i ligan 1973/74. I FA-cupen åkte man ut mot Queens Park Rangers efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Stoke City i andra omgången. John Hollins spelade återigen alla 42 ligamatcher och Tommy Baldwin och Peter Osgood blev bästa målskyttar med åtta mål var.

Problemen fortsatte för Chelsea och i oktober 1974 fick Dave Sexton sparken. Ron Suart tog över men resultaten uteblev och i april 1975 ersattes han av Eddie McCreadie som tidigare under säsongen hade avslutat spelarkarriären. Inte heller McCreadie kunde hjälpa Chelsea utan laget åkte ner i division två efter att ha slutat näst sist i tabellen. Man åkte även ur FA-cupen mot Birmingham i fjärde omgången och i Ligacupen förlorade man ännu en gång mot Stoke, denna gång efter omspel i fjärde omgången. Ron Harris spelade alla 42 ligamatcher och Ian Hutchinson blev bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan.

Chelseas startelva 1971/72: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Paddy Mulligan (högerback), 3 Ron Harris (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 John Dempsey (mittback), 6 David Webb (mittback), 7 Charlie Cooke (högerytter), 8 Steve Kember (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson (mittfältare), 11 Peter Houseman (vänsterytter). Även försvararen John Boyle och anfallarna Tommy Baldwin och Chris Garland spelade ett flertal matcher från start.

Chelseas startelva 1972/73: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Gary Locke/Ron Harris (högerback), 3 Eddie McCreadie (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 Marvin Hinton/David Webb (mittback), 6 Ron Harris/David Webb (mittback), 7 Chris Garland (högerytter), 8 Steve Kember/Alan Hudson (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson/Bill Garner (mittfältare/anfallare), 11 Peter Houseman (vänsterytter).

Hemmastället var av samma modell som tidigare med skillnaden att två stjärnor var placerade på varsin sida om klubbmärket. I bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Chelsea i gula strumpor. Även tröjnumren och klubbmärket var då gula. Denna variant användes i Ligacupfinalen fast med en banderoll under klubbmärket med texten ”Wembley 1972”. I bortamatcherna mot Tottenham och Nottingham Forest på våren 1972 användes en blå tröja med gul krage. Bortastället var samma som tidigare fast nu med helgula strumpor.

Under delar av säsongen 1972/73 användes en blå tröja med blå krage. Bortastället 1972–74 bestod av röda tröjor, vita byxor och gröna strumpor. I bortamatchen mot Leeds i februari 1973 spelade Chelsea i blå tröjor med orange nummer, blå byxor och orange strumpor.

Wolverhampton Wanderers 1970–1972

Wolves slutade på fjärde plats i ligan 1970/71, den högsta placeringen på tio år. I FA-cupen slog man ut Norwich City i tredje omgången men åkte sedan ut mot Derby County och i Ligacupen förlorade man mot division två-laget Oxford United i andra omgången. Wolves deltog också i den första upplagan av Texaco Cup, en turnering mellan brittiska och irländska lag. Wolves tog sig till final mot skotska Heart of Midlothian som man besegrade med sammanlagt 3–2 (3–1 borta och 0–1 hemma).

Säsongen 1971/72 slutade Wolves på nionde plats i ligan. I FA-cupen blev det förlust mot Leicester City efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen åkte man ut mot Manchester City i andra omgången. I UEFA-cupen slog man under hösten ut portugisiska Académica de Coimbra, nederländska ADO Den Haag och östtyska Carl Zeiss Jena. Under våren 1972 slog Wolves ut Juventus i kvartsfinalen och Ferencváros i semifinalen. I finalen mot Tottenham Hotspur blev det förlust med 1–2 hemma på Molineux och i returen på White Hart Lane blev det 1–1.

Startelvan 1970/71 utgjordes oftast av målvakten Phil Parkes, ytterbackarna Bernard Shaw och Derek Parkin, mittbackarna Frank Munro och John McAlle, mittfältarna Mike Bailey, Jim McCalliog och Kenny Hibbitt, yttern Dave Wagstaffe samt två av de tre centrarna Bobby Gould, Hugh Curran och Derek Dougan. Gould blev lagets bäste målskytt med sjutton ligamål medan Curran gjorde sexton och Dougan tolv. 1971/72 tog John Richards en plats i anfallet istället för Gould och Curran. Dougan blev bäste målskytt med femton ligamål medan Richards gjorde tretton och McCalliog elva. Tränare var Bill McGarry som ledde laget mellan 1968 och 1976.

Hemmastället bestod av guldgula tröjor och strumpor samt svarta byxor. Den långärmade tröjan hade rund hals medan den kortärmade hade krage. På tröjan återfanns från och med 1970 ett klubbmärke bestående av två W med en varg ovanför. Bortastället bestod av vita tröjor och strumpor samt svarta byxor.

West Ham United 1966–1975

West Hams bästa ligaplaceringar under perioden 1966–1975 var sjätteplatsen 1972/73 och åttondeplatsen 1968/69. Sämsta säsongen var 1970/71 då man kom på tjugonde plats. I FA-cupen nådde man femte omgången 1968, 1969 och 1972. 1975 vann West Ham FA-cupen för andra gången (första gången var 1964) efter att ha besegrat Fulham med 2–0 i finalen. Båda målen gjordes av Alan Taylor i andra halvlek. I Ligacupen tog sig West Ham som längst till semifinal 1967 och 1972.

I laget fanns tre spelare som var med om att ta VM-guld 1966: mittbacken och lagkaptenen Bobby Moore, mittfältaren Martin Peters och anfallaren Geoff Hurst. Bobby Moore spelade 544 ligamatcher för West Ham 1958–1974 innan han gick över till Fulham där han var med om att förlora FA-cupfinalen mot sitt gamla lag. Martin Peters spelade 302 ligamatcher för klubben innan han i mars 1970 såldes till Tottenham för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham. Geoff Hurst gjorde 180 mål på 411 ligamatcher innan han såldes till Stoke City 1972.

1967 gjorde vänsterbacken Frank Lampard och mittfältaren Trevor Brooking debut för West Ham. Båda kom att spela över 500 ligamatcher för klubben fram till mitten av 80-talet. Samma år värvades målvakten Bobby Ferguson från Kilmarnock och försvararen Billy Bonds från Charlton Athletic. Ferguson spelade 240 ligamatcher fram till 1980 medan Bonds är innehavare av klubbrekordet på 663 ligamatcher 1967–1988. 1970 värvades försvararen Tommy Taylor (340 ligamatcher 1970–1979) från Leyton Orient och anfallaren Bryan ”Pop” Robson från Newcastle. Robson gjorde 94 mål på 227 ligamatcher för West Ham 1970–74 och 1976–79. Han blev även skyttekung 1972/73 med 28 mål. Tränare var Ron Greenwood som ledde laget mellan 1961 och 1974. John Lyall tog över som tränare 1974 och kom att inneha posten fram till 1989.

Hemmatröjan var densamma som hade använts sedan början av 60-talet, men 1966 tog man bort klubbmärket. Byxorna och strumporna var vita men i matcher mot lag med vita strumpor användes ljusblå eller vinröda strumpor. Bortastället var ljusblått med två vinröda tvärränder på tröjan.

Tottenham Hotspur 1967–1975

Tottenham slutade på sjunde plats i ligan 1967/68. I Cupvinnarcupen slog man ut Hajduk Split i första omgången men åkte sedan ut mot franska Lyon. Laget bestod av målvakten Pat Jennings, ytterbackarna Joe Kinnear och Cyril Knowles, mittbackarna Mike England och Dave Mackay, mittfältarna Alan Mullery och Terry Venables, yttrarna Jimmy Robertson och Cliff Jones samt centrarna Jimmy Greaves och Alan Gilzean. Under andra hälften av säsongen tog Martin Chivers en plats i anfallet bredvid Greaves. Tränare var Bill Nicholson som ledde laget mellan 1958 och 1974.

Sommaren 1968 lämnade Dave Mackay Tottenham efter nio år och gick över till Derby County. Istället tog Phil Beal plats i mittförsvaret. Säsongen slutade med en sjätteplats i ligan och i Ligacupen gick man till semifinal men förlorade mot Arsenal. Jimmy Greaves gjorde 27 ligamål och blev skyttekung för sjätte och sista gången. 1969/70 föll laget till elfte plats i ligan. I september gjorde 17-årige mittfältaren Steve Perryman debut för Tottenham – totalt kom han att spela 866 matcher för klubben fram till 1986. I mars värvades dessutom West Hams landslagsmittfältare Martin Peters för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham.

Säsongen 1970/71 förbättrade man sig och kom trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Tottenham vann dessutom Ligacupen för första gången efter finalseger med 2–0 över Aston Villa. Tvåmålsskytten Martin Chivers var nu lagets bäste målskytt och gjorde totalt 34 mål under säsongen. Nästa säsong tog sig Tottenham till final i den första upplagan av UEFA-cupen. Där mötte man Wolverhampton Wanderers i ett helengelskt dubbelmöte. I första matchen på Molineux gjorde Chivers två mål och gav Tottenham en 2–1-ledning inför returen som slutade 1–1 vilket räckte till seger med sammanlagt 3–2. Martin Chivers gjorde sin målmässigt bästa säsong med totalt 44 mål. Ny i laget var yttern Ralph Coates från Burnley.

1972/73 gick Tottenham till semifinal i UEFA-cupen men föll mot blivande mästarna Liverpool efter sammanlagt 2–2 och färre gjorda bortamål. Däremot tog man sin andra seger i Ligacupen efter att ha besegrat Norwich City med 1–0 (mål av inhopparen Ralph Coates) i finalen. Segern kvalificerade laget för spel i UEFA-cupen 1973/74. Tottenham tog sig återigen till final men föll mot Feyenoord efter 2–2 hemma och 0–2 borta. I ligan började det dock gå sämre. En elfteplats 1974 följdes upp av en nittondeplats 1975, bara en poäng från nedflyttning. Under säsongen avgick tränaren Bill Nicholson och ersattes av Terry Neill.

Hemmastället bestod av vita tröjor, marinblå byxor och vita strumpor. 1967 togs skölden från klubbmärket bort. Istället stod nu den berömda tuppen på en fotboll. Bortastället bestod från början av marinblå tröjor, vita byxor och marinblå strumpor, men i slutet av 60-talet förbjöds marinblå tröjor då de var svåra att skilja från domarnas svarta tröjor. Därför introducerades en gul bortatröja med vita muddar och nummer som användes tillsammans med vita eller mörkblå byxor samt gula strumpor. 1971 bytte man till en helgul tröja med mörkblå nummer.

I bortamatchen mot Lyon i Cupvinnarcupen hösten 1967 spelade Tottenham i gula byxor och blågula strumpor tillsammans med den marinblå bortatröjan. I flera UEFA-cupmatcher i början av 70-talet spelade Tottenham i helvitt. Även i Ligacupfinalen 1973 spelade man i helvitt, men byxorna hade då en mörkblå rand på sidorna samt Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Under klubbmärket på tröjan återfanns texten ”F.L. Cup / Wembley 1973”. I Ligacupfinalen 1971 användes blå byxor och gula strumpor tillsammans med den vita tröjan.

Stoke City 1968–1973

Inför säsongen 1968/69 värvade Stoke skotske centern David Herd från Manchester United. Högerbacken Jackie Marsh, som kom att spela 355 ligamatcher för klubben fram till 1979, tog också en ordinarie plats i laget denna säsong. Andra viktiga spelare i laget var engelske landslagsmålvakten Gordon Banks, försvararna Eric Skeels (innehavare av klubbrekordet på 507 ligamatcher 1959–1976) och Alan Bloor (388 ligamatcher 1960–1978), mittfältaren George Eastham (tidigare engelsk landslagsman som var med i VM 1966), yttern Terry Conroy (271 ligamatcher 1967–1979) och anfallaren Peter Dobing (307 ligamatcher 1963–1973). I ligan slutade laget på nittonde plats, tre poäng från nedflyttning, och i FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången.

1969 förstärktes laget med anfallarna John Ritchie (Sheffield Wednesday) och Jimmy Greenhoff (Leeds United). Mittbacken Denis Smith (407 ligamatcher för Stoke 1968–1982) och vänsterbacken Mike Pejic (274 ligamatcher 1968–1976) etablerade sig nu i startelvan. Stoke slutade på sjätte plats i ligan, deras högsta placering på 22 år. Nästa säsong, 1970/71, sjönk laget till trettonde plats i ligan, men i FA-cupen tog man sig till semifinal mot Arsenal. Stoke tappade en 2–0-ledning till 2–2 och i omspelet vann Londonlaget med 2–0. Även 1972 tog sig Stoke till semifinal i FA-cupen och återigen mötte man Arsenal. Matchen slutade 1–1 och Arsenal vann omspelet med 2–1. Däremot tog sig Stoke till final i Ligacupen efter två omspelsmatcher mot West Ham i semifinalen. I finalen mot Chelsea gav Terry Conry Stoke en tidig ledning, men Peter Osgood kvitterade precis före paus. I 73:e minuten gjorde George Eastham segermålet för Stoke som därmed tog sin första titel någonsin.

Inför säsongen 1972/73 värvades 1966 års VM-hjälte Geoff Hurst från West Ham. I oktober förlorade Gordon Banks synen på ena ögat efter en bilolycka och tvingades avsluta karriären. En månad tidigare hade Stoke spelat sina första matcher i UEFA-cupen. Det blev seger med 3–1 hemma mot Kaiserslautern men i returen föll man med 4–0. I ligan slutade Stoke på femtonde plats, två placeringar bättre än året innan.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, vita byxor och vita strumpor. Bortastället bestod av vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. I Ligacupfinalen 1972 var klubbmärket placerat på ena bröstet.

Southampton 1967–1972

Southampton slutade på sextonde plats i ligan 1967/68. Ron Davies gjorde 28 mål och blev skyttekung för andra året i rad. Martin Chivers hann göra tretton ligamål innan han i januari såldes till Tottenham. Samtidigt tog 20-årige Mick Channon en plats i anfallet. I laget fanns också högeryttern Terry Paine som spelade över 800 matcher för klubben mellan 1957 och 1974.

Säsongen 1968/69 klättrade Southampton till sjunde plats i tabellen och kvalificerade sig för Mässcupen. Där slog man ut norska Rosenborg i första omgången och sedan portugisiska Vitória Guimarães, men i tredje omgången åkte man ut mot Newcastle. I ligan slutade Southampton först på nittonde plats, tre poäng från nedflyttning, men 1970/71 gjorde man återigen en bra säsong. Laget kom på sjunde plats i ligan och kvalificerade sig för den nystartade UEFA-cupen. Det blev dock förlust mot Athletic Bilbao redan i första omgången och i ligan slutade man precis som två år tidigare på nittonde plats.

Hemmastället bestod av rödvitrandiga tröjor, svarta byxor och röda strumpor med en vit rand. Den långärmade varianten hade rund hals medan den kortärmade hade V-hals. Fram till 1970 var numren placerade på en vit tonplatta men denna togs sedan bort. Bortastället bestod av guldgula tröjor och strumpor samt svarta byxor.

Newcastle United 1969–1972

Säsongen 1969/70 slutade Newcastle på sjunde plats i ligan, en förbättring med två placeringar jämfört med året innan. Som regerande mästare deltog man också i Mässcupen, men denna gång åkte man mot Anderlecht i kvartsfinalen. Bryan ”Pop” Robson blev lagets bäste målskytt med totalt 24 mål. Andra viktiga spelare var målvakten Iam McFaul, ytterbackarna David Craig och Frank Clark, mittbackarna Ollie Burton och Bobby Moncur, mittfältarna Tommy Gibb, Jimmy Smith och danske Preben Arentoft samt anfallarna Wyn Davis och Alan Foggon. 1970/71 sjönk Newcastle till tolfte plats i ligan och i Mässcupen åkte man ut redan i andra omgången efter förlust på straffar mot ungerska Pécsi MFC. 1971 förstärktes laget med centern Malcolm Macdonald från Luton Town och mittfältaren Terry Hibbitt från Leeds United. Macdonald gjorde totalt 30 mål under sin första säsong i Newcastle, men laget slutade ända bara på elfte plats i ligan.

Hemmatröjan var av samma modell som tidigare men från och med 1969 var Newcastles stadsvapen placerat på ena bröstet. Reservställen var antingen helt röda eller helt blå.

Liverpool 1968–1973

Säsongen 1968/69 kämpade Liverpool med Leeds United om ligatiteln, men Leeds visade sig starkare och Liverpool kom tvåa, sex poäng efter. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte Liverpool ut mot blivande finalisterna Leicester City respektive Arsenal och i Mässcupen förlorade man på slantsingling mot Athletic Bilbao i första omgången efter att lagen vunnit varsin match med 2–1. Lagets startelva utgjordes oftast av följande spelare: målvakten Tommy Lawrence, ytterbackarna Chris Lawler och Geoff Strong, mittbackarna Tommy Smith och Ron Yeats, mittfältarna Emlyn Hughes och Ian St John, yttrarna Ian Callaghan och Peter Thompson samt centrarna Alun Evans och Roger Hunt. Evans hade värvats från Wolverhampton i september 1968 och under våren 1969 förstärkte man laget med vänsterbacken Alec Lindsay (Bury) och mittbacken Larry Lloyd (Bristol Rovers). Tränaren Bill Shankly hade kommit till klubben redan 1959 och kom att stanna till 1974.

I december 1969 lämnade Roger Hunt Liverpool för Bolton Wanderers efter att ha gjort 285 mål för klubben under tio år. Anfallaren Bobby Graham gjorde sin enda säsong som ordinarie i Liverpool och blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål. I ligan slutade Liverpool på femte plats både 1969/70 och 1970/71. 1970 åkte man ut mot division två-laget Watford i FA-cupens kvartsfinal men året efter tog man sig till final mot Arsenal. Trots Steve Heighways ledningsmål i förlängningen kunde Arsenal vända och vinna med 2–1. Samma säsong tog sig Liverpool till semifinal i Mässcupen men förlorade mot Leeds. Nya i laget 1970/71 var yttern Steve Heighway och centern John Toshack. Dessutom tog Ray Clemence över som ordinarie målvakt.

I maj 1971 värvades Kevin Keegan från Scunthorpe. Keegan kom att bilda ett av ligans bästa anfallspar tillsammans med John Toshack under de närmaste åren. En annan som gjorde debut under säsongen var mittbacken Phil Thompson som kom att tillhöra klubben fram till 1985. Efter en jämn kamp om ligatiteln 1971/72 slutade Liverpool på tredje plats, bara en poäng efter mästarna Derby County. Tack vare att Arsenal hade vunnit dubbeln och deltog i Europacupen fick Liverpool en plats i Cupvinnarcupen, men efter att ha slagit ut schweiziska Servette åkte man ut mot Bayern München i andra omgången.

Efter sju år blev Liverpool 1973 återigen ligamästare. Laget ledde serien under större delen av säsongen och slutade tre poäng före Arsenal. Laget deltog också i UEFA-cupen och under hösten slog man ut Eintracht Frankfurt, AEK Aten och Dynamo Berlin. I vårens kvartsfinaler besegrade man ännu ett östtyskt lag, Dynamo Dresden, och i semifinalen slog man ut Tottenham tack vare fler gjorda bortamål. I finalen mötte man Borussia Mönchengladbach och första mötet på Anfield slutade med en 3–0-seger för hemmalaget efter två mål av Kevin Keegan och ett av Larry Lloyd. I returen på Bökelbergstadion gjorde Jupp Heynckes två mål för tyskarna i första halvlek, men Liverpool kunde hålla ut och vinna med sammanlagt 3–2 och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan 1968–1973 var röd med vit hals och vita muddar medan färgerna på bortatröjan var de omvända. Från och med 1968 var klubbmärket placerat direkt på tröjan – tidigare hade det varit placerat i en oval på ena bröstet. Den vita bortatröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor.