Etikett: 1987/88

Arsenal 1986–1988

Arsenal 1986/87

Inför säsongen 1986/87 anlitade Arsenal skotten George Graham som ny manager. Han kom närmast från Millwall som han hade fört upp till division två 1985. Men bland Arsenalanhängarna var han mest ihågkommen som mittfältare i det lag som tog hem dubbeln 1971. I sin första ligamatch som manager för Arsenal vann han med 1–0 mot Manchester United hemma på Highbury. Därefter blev det dock bara en seger på sju matcher (2–0 mot Sheffield Wednesday). Det blev bland annat tre raka 0–0-matcher och laget gjorde inte mer än fem mål på de första åtta matcherna.

Men det skulle bli bättre. Den fjärde oktober besegrade man blivande mästarna Everton med 1–0 på Goodison Park. Det var starten på en sjutton matcher lång förlustfri svit. Arsenal vann tretton av dessa matcher och bland segrarna fanns två 4–0-vinster på bortaplan i november, mot Southampton och Aston Villa, samt en 2–1-seger över ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane den fjärde januari. Laget toppade då tabellen fyra poäng före Everton, men den 24 januari bröts sviten då man föll med 2–0 borta mot Manchester United. Arsenal kom nu in i en formsvacka och spelade sedan ytterligare åtta matcher utan att vinna. Efter att ha förlorat med 3–1 borta mot West Ham den åttonde april befann sig laget nu på femte plats i tabellen. På de avslutande åtta matcherna blev det sedan fem segrar och tre förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i division ett 1986/87.

Arsenal vinner Ligacupen 1986/87

I FA-cupens tredje omgång slog Arsenal ut Reading med 3–1. Därefter besegrade man Portsmouth med 6–1 och sedan Barnsley med 2–0, men i sjätte omgången blev det förlust med 3–1 mot Watford. Desto bättre skulle det gå i Ligacupen. I andra omgången slog man ut Huddersfield Town efter 2–0 hemma och 0–0 i returen. Sedan besegrade man Manchester City (3–1) och Charlton Athletic (2–0) samt Nottingham Forest (2–0) i kvartsfinalen.

I semifinalen mötte man Tottenham. Det blev förlust med 0–1 i första matchen på Highbury och i returen tog Tottenham ledningen efter en dryg kvart. Arsenal vände dock till 2–1 i andra halvlek vilket blev slutresultatet efter en mållös förlängning. Sammanlagt 2–2 och matchen gick därför till omspel tre dagar senare. I mitten av andra halvlek tog Tottenham återigen ledningen genom Clive Allen som även hade gjort målen i de två tidigare matcherna. Arsenal kvitterade dock med åtta minuter kvar genom Ian Allinson och i matchens sista minut gjorde David Rocastle segermålet för de rödvita.

Finalen spelades på Wembley den femte april 1987 och motståndare var Liverpool. Ian Rush gav Liverpool ledningen i mitten av första halvlek, men Charlie Nicholas kvitterade sju minuter senare. I matchens 83:e minut gjorde samme Nicholas mål igen när hans skott gick i nät via Liverpools Ronnie Whelan. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för första gången.

Spelarna i Arsenal 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams, 8 Paul Davis, 11 Martin Hayes – 9 Niall Quinn, 10 Charlie Nicholas.

I Ligacupfinalen satt nummer 12 Perry Groves och nummer 14 Michael Thomas på bänken. Groves kom in istället för Quinn i 73:e minuten och Thomas kom in istället för Hayes i 83:e minuten.

20-årige mittbacken Tony Adams spelade samtliga 55 liga- och cupmatcher och blev även utsedd till årets unga spelare i ligan. Martin Hayes blev bäste målskytt med totalt 24 mål varav nitton i ligan. Av de 24 målen kom elva på straff (åtta i ligan). I september värvades yttern Perry Groves från Colchester United. Mittfältaren Stewart Robson såldes till West Ham i januari 1987 och en månad senare försvann mittbacken Tommy Caton till Oxford United. I mars 1987 värvade Arsenal anfallaren Alan Smith från Leicester, men man lånade tillbaka honom till sin gamla klubb för resten av säsongen.

Arsenal 1987/88

Arsenal fick ingen vidare start på 1987/88 med två förluster samt en mållös match mot Manchester United däremellan. Men sen fick man igång spelet. I fjärde omgången blev det hela 6–0 mot nykomlingen Portsmouth efter ett hattrick av Alan Smith. Efter 1–1 borta mot Luton Town vann Arsenal sedan tio raka ligamatcher och gick upp i serieledning. Då försvann plötsligt den fina formen och det blev bara en seger (3–1 hemma mot Sheffield Wednesday) på de följande elva matcherna. Arsenal sjönk därför till femte plats, tjugo poäng bakom serieledarna Liverpool. Laget hittade dock formen igen och på de fjorton sista matcherna blev det bara två förluster. Arsenal slutade därmed på sjätte plats i ligan 1987/88.

I FA-cupen slog Arsenal ut Millwall (2–0), Brighton & Hove Albion (2–1) och Manchester United (2–1), men åkte sedan ut efter 1–2 mot Nottingham Forest i sjätte omgången. Laget tog sig återigen till final i Ligacupen. På vägen dit besegrade man Doncaster Rovers (3–0, 1–0), Bournemouth (3–0), Stoke City (3–0), Sheffield Wednesday (1–0) samt Everton i semifinalen (1–0 borta, 3–1 hemma). I finalen mötte man Luton Town, men där blev det överraskande förlust med 2–3.

Spelarna i Arsenal 1987/88

I maj 1987 värvade Arsenal vänsterbacken Nigel Winterburn från Wimbledon. Tre månader senare förstärkte George Graham laget ytterligare med mittfältaren Kevin Richardson från Watford. Under sommaren sålde man även högerbacken Viv Anderson till Manchester United. Den då 20-årige Michael Thomas tog över som högerback, men i februari 1988 flyttade han upp som innermittfältare. Charlie Nicholas och Niall Quinn förlorade sina platser i anfallet till Alan Smith och Perry Groves. I januari 1988 såldes således Nicholas till Aberdeen medan Quinn blev kvar i klubben ett par år till. Senare samma månad värvades högerbacken Lee Dixon från Stoke City och i mars anslöt vänsteryttern Brian Marwood från Sheffield Wednesday. Den senare skulle så småningom konkurrera ut den skadebenägne Martin Hayes. Mittbacken David O’Leary blev skadad och utbytt mot Nottingham Forest på annandag jul 1987. I hans frånvaro tog Gus Caesar över tröja nummer fem.

Arsenal hade följande utseende 1987/88: 1 John Lukic – 2 Michael Thomas/Nigel Winterburn, 5 David O’Leary/Gus Caesar, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams/Michael Thomas, 8 Paul Davis, 11 Kevin Richardson/Martin Hayes – 9 Alan Smith, 10 Perry Groves.

Lukic och Rocastle spelade mest med totalt 52 av de 55 matcherna varav 40 i ligan. Alan Smith blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Till säsongen 1986/87 tog Adidas över efter Umbro som tröjleverantör till Arsenal. Tröjorna hade ett mönster i tyget i form av ränder och små Arsenal-kanoner. På ärmarna återfanns de tre Adidas-ränderna, på hemmatröjan var de röda med marinblå bårder och på bortatröjan tvärtom. Byxorna var kritstrecksrandiga och hade klubbens initialer AFC på höger ben. Bortastället var i samma stil som hemmastället och bestod av gula tröjor, marinblå byxor och gula strumpor. Den gula bortatröjan hade dock ärmar i samma färg som resten av tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Arsenal i sitt hemmaställ, men tröjan hade ett par förändringar. Runt Adidas-märket återfanns texten ”Llittlewoods Cup Final / Wembley 1987” och på tröjnumren hade man lagt till ett litet Adidas-märke i nederkant.

Charlton Athletic 1986–1988

Charlton Athletic 1986/87

Säsongen 1986/87 var Charlton Athletic tillbaka i högsta divisionen för första gången på trettio år. I ligapremiären blev det 1–1 hemma mot Sheffield Wednesday. Efter att ha förlorat med 4–0 borta mot Nottingham Forest tog laget sin första seger när man vann med 1–0 mot Manchester United på Old Trafford. Charlton tog sedan bara en poäng (1–1 hemma mot Coventry City) på de fem följande matcherna.

Laget reste sig dock, tog fyra raka segrar och klättrade sju placeringar i tabellen till tolfte plats. Bland annat besegrade man blivande mästarna Everton med 3–2 på Selhurst Park. Charlton hade av ekonomiska orsaker spelat på Crystal Palace hemmaarena Selhurst Park sedan 1985. I början av november tog det roliga slut när man inledde en period med fem raka förluster följt av tre oavgjorda och ytterligare en förlust (0–2 borta mot Aston Villa på annandag jul). Charlton hade då sjunkit till näst sista plats i tabellen, men två dagar senare avslutade man 1986 med att besegra Manchester City med 5–0 och klättra upp till sjuttonde plats.

Charlton Athletic inledde 1987 med fyra förluster och tre oavgjorda på de sju första ligamatcherna. Laget låg då på tjugonde plats vilket skulle innebära nedflyttning. Första segern kom den sjunde mars då man besegrade West Ham United med 2–1 hemma. Det blev inga fler segrar i mars månad, men den fjärde april besegrade man Watford med 4–3 i en målrik tillställning. Charlton spelade sedan ytterligare tre raka Londonderbyn. En mållös match hemma mot Chelsea följdes av förluster borta mot Arsenal (1–2) och Tottenham Hotspur (0–1).

Med fem matcher kvar att spela låg Charlton fortfarande på nedflyttningsplats med fem poäng upp till Oxford United på nittonde plats. Laget gav dock inte upp – man skulle helt enkelt inte åka ur. Först besegrade man Aston Villa med 3–0 och spelade sedan 2–2 borta mot Southampton. Efter en 0–1-förlust hemma mot Luton Town vann man sedan de två avslutande matcherna. Det blev 3–0 borta mot Newcastle United och 2–1 hemma mot Queens Park Rangers. Charlton Athletic slutade därmed på nittonde plats i division ett 1986/87 vilket innebar kvalspel för att hänga kvar.

Kvalspel för att hänga kvar

Kvalet avgjordes i två omgångar, semifinaler och finaler. Samtliga matcher spelades i form av dubbelmöten hemma och borta. I ena semifinalen mötte Charlton femman i division två, Ipswich Town. I den andra semifinalen möttes trean och fyran i division två, Oldham Athletic och Leeds United. Charltons första match blev mållös, men i returen vann man med 2–1 och tog sig till final.

Där mötte man Leeds som hade tagit sig till final efter sammanlagt 2–2 och fler gjorda bortamål. Charlton vann första finalmatchen med 1–0 hemma, men i returen vann Leeds med samma siffror. Därför blev det omspel på neutral plan i Birmingham. Matchen var fortfarande mållös efter 90 minuter varvid förlängning tilltog. John Sheridan gav Leeds ledningen genom en frispark i 99:e minuten. Charlton kvitterade sedan i 113:e minuten genom mittbacken Peter Shirtliff. Fyra minuter senare nickade samme Shirtliff in 2–1 på en frispark av Andy Peake. Resultatet stod sig tiden ut och Charlton behöll sin plats i högsta divisionen.

Final i Full Members’ Cup

Charlton åkte ur FA-cupen i tredje omgången efter förlust mot Walsall. I Ligacupen slog man ut Lincoln City och Queens Park Rangers, men åkte sedan ut mot Arsenal. Desto bättre gick det i Full Members’ Cup. I november 1986 slog Charlton ut Birmingham City och Bradford City. För Charltons del fortsatte turneringen med kvartsfinaler mot Everton i mars 1987. Efter förlängning var ställningen 2–2 och Charlton vann den påföljande straffsparksläggningen med 3–1 och tog sig till semifinal. Där besegrade man Norwich City med 2–1 efter förlängning, men i finalen på Wembley blev det förlust med 1–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Charlton Athletic 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Steve Thompson, 6 Peter Shirtliff, 3 Mark Reid – 7 Rob Lee/Mark Stuart/Ralph Milne, 4 Andy Peake/George Shipley, 8 Mark Stuart/Steve Gritt/Rob Lee, 10 Mark Aizlewood – 9 Jim Melrose, 11 Colin Walsh.

Vänsterbacken Mark Reid spelade samtliga 42 ligamatcher och Jim Melrose blev bäste målskytt med fjorton ligamål. Under sommaren 1986 värvade Charlton målvakten Bob Bolder (Sunderland) och mittbacken Peter Shirtliff (Sheffield Wednesday). I september anlände även mittfältarna Andy Peake (Grimsby Town) och Colin Walsh (Nottingham Forest). Mark Aizlewood såldes till Leeds United i februari 1987 och Colin Walsh bytte från nummer elva till nummer tio i de nio sista ligamatcherna. Då spelade Mark Stuart och sedan Garth Crooks i nummer elva. Manager var Lennie Lawrence som hade lett laget sedan 1982.

Charlton Athletic 1987/88

Charlton Athletic fick en minst sagt usel start på 1987/88. Laget inledde säsongen med fyra raka förluster. Det blev sedan 1–1 borta mot nykomlingen Portsmouth följt av ytterligare en förlust, 2–3 borta mot Liverpool. Första segern kom i sjunde omgången då man besegrade Luton Town med 1–0 hemma. Efter ytterligare sex matcher utan seger vann Charlton med 2–0 hemma mot Norwich City. På årets åtta sista ligamatcher vann laget två gånger, 1–0 borta mot Tottenham Hotspur och 2–1 hemma mot Portsmouth. Efter årets sista match, en 1–0-förlust mot Luton Town, låg Charlton näst sist i tabellen.

Laget inledde sedan 1988 med tre oavgjorda och två förluster. Första segern kom den tjugonde februari då man slog Sheffield Wednesday med 3–1. Charlton varvade sedan segrar med oavgjorda och förluster. På de följande nio matcherna blev det fyra segrar. Dessa kom hemma mot West Ham United (3–0), borta mot Southampton (1–0), hemma mot Watford (1–0) och hemma mot Newcastle United (2–0). Charlton Athletic avslutade sedan 1987/88 med tre 1–1-matcher i rad och slutade på sjuttonde plats i tabellen.

Högerbacken John Humphrey spelade mest med 40 ligamatcher och Garth Crooks blev bäste målskytt med tio ligamål. Crooks hade anlänt från West Bromwich Albion i mars 1987 och hann även spela några matcher under våren det året.

Tröjorna

Säsongerna 1986/87 och 1987/88 levererade Adidas tröjorna till Charlton Athletic. I de första ligamatcherna i augusti 1986 saknade klubben sponsor, men sedan kom The Woolwich in som sponsor. Tröjorna hade samma mönster i tyget som många andra Adidas-tröjor hade vid denna tid, bland annat svenska landslaget. Den röda hemmatröjan kompletterades av vita byxor och strumpor med tre röda ränder, det vill säga Adidas standardmodell. Det fanns två reservställ, ett helblått samt ett bestående av vita tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. Dessa hade samma design som hemmastället, men färgerna på hals och muddar var omvända. De svarta byxorna och strumporna användes även tillsammans med den röda hemmatröjan i vissa matcher.

Everton 1986–1988

Everton 1986/87

Everton inledde säsongen 1986/87 med att möta Liverpool i Charity Shield på Wembley. Liverpool hade vunnit dubbeln och fick möta Everton som hade kommit tvåa i ligan. Adrian Heath gav Everton ledningen i åttionde minuten, men Ian Rush kvitterade med två minuter kvar. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på titeln.

En vecka senare startade ligan och Everton besegrade Nottingham Forest med 2–0 hemma på Goodison Park. Det blev sedan ytterligare sex matcher utan förlust innan man kom in i en formsvacka med tre raka förluster. Everton sjönk då från andra till femte plats i tabellen. I september avgjordes även finalen av ScreenSport Super Cup vars inledande omgångar hade spelats under 1985/86. Återigen mötte Everton och Liverpool varandra. Här var de rödklädda det starkare laget. Liverpool vann med 3–1 hemma och 4–1 borta och tog alltså hem segern med sammanlagt 7–2.

Efter de tre förlusterna i ligan vann Everton två matcher, mot Southampton (2–0) och Watford (3–2), men en 0–1-förlust borta mot West Ham följt av 2–2 hemma mot Chelsea gjorde att man nu befann sig på åttonde plats. Det blev sedan tre segrar och en mållös match i hemmaderbyt mot Liverpool innan man föll med 0–1 borta mot Luton Town på Luciadagen. Det skulle visa sig blå årets sista förlust.

Everton blir engelska mästare 1986/87

Därefter vann Everton sex raka matcher, bland annat två fyramålssegrar borta mot Newcastle (4–0) och hemma mot Leicester City (5–1). Laget var nu uppe på andra plats i tabellen. Efter 0–1 borta mot Nottingham Forest vann man med 3–1 hemma mot Coventry City och gick nu för första gången upp i serieledning. Efter två oavgjorda följt av förlust med 1–2 borta mot Watford kunde Liverpool gå förbi i tabellen, men bara tillfälligt. Everton hittade återigen formen, vann sju raka matcher och återtog serieledningen. Det blev sedan förlust med 1–3 i säsongens sista Liverpoolderby följt av en mållös match hemma mot Manchester City. Everton avslutade sedan säsongen med tre raka segrar och kunde därmed titulera sig ligamästare 1986/87, nio poäng före tvåan Liverpool. Det var klubbens nionde ligatitel och deras andra på tre år.

I FA-cupen slog Everton ut Southampton (2–1) och Bradford City (1–0) innan man åkte ut mot efter att ha förlorat med 1–3 mot Wimbledon. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Newport County, bottenlag i division tre. Det blev 4–0 hemma och 5–1 borta. Därefter besegrade man Sheffield Wednesday (4–0) och Norwich City (4–1), men i kvartsfinalen blev det förlust med 0–1 mot Liverpool. Everton deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man Newcastle med 5–2, men i kvartsfinalen blev det förlust på straffar mot Charlton Athletic.

Spelarna i Everton 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Alan Harper/Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Paul Power/Neil Pointon/Pat van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Kevin Langley/Paul Power/Peter Reid, 10 Paul Wilkinson/Alan Harper/Ian Snodin, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp.

Alan Harper spelade högerback i fjorton av de sjutton första ligamatcherna, men därefter spelade Gary Stevens resten av matcherna. På den andra ytterbacksplatsen spelade Paul Power de sexton första ligamatcherna. I mitten av säsongen tog Neil Pointon över och i slutet spelade Pat van den Hauwe vänsterback i elva av de sexton sista ligamatcherna. På mittfältet i tröja nummer 6 spelade Kevin Langley femton ligamatcher i början av säsongen och Peter Reid lika många i slutet. Däremellan spelade Paul Power ett antal matcher. På den andra innermittfältsplatsen, i tröja nummer 10, spelade Paul Wilkinson i sju av de fjorton första ligamatcherna. Alan Harper spelade nio matcher i nummer 10 i mitten av säsongen och i slutet spelade Ian Snodin fjorton av de sexton sista matcherna i nummer 10.

Kevin Ratcliffe och Trevor Steven spelade 54 av de 55 tävlingsmatcherna under säsongen. Ratcliffe missade matchen mot Charlton i Full Members’ Cup medan Steven missade en ligamatch. Steven blev även, tillsammans med Adrian Heath och Kevin Sheedy, lagets bästa målskytt med totalt sexton mål. Av dessa gjorde Steven fjorton mål i ligan medan Sheedy stod för tretton ligamål och Heath elva. Bland de nya spelarna i klubben fanns mittbacken Dave Watson (Norwich City), vänsterbacken/mittfältaren Paul Power (Manchester City), mittfältaren Kevin Langley (Wigan Athletic) och yttern Neil Adams (Stoke City).

Everton 1987/88

Efter ligasegern lämnade managern Howard Kendall klubben för att ta över spanska Athletic Bilbao. Assisterande tränaren Colin Harvey tog över som huvudansvarig. Precis som Kendall var Harvey en gammal Evertonspelare. Båda hade spelat på klubbens mittfält i slutet av 60- och början av 70-talet.

Everton inledde även säsongen 1987/88 med Charity Shield-matchen på Wembley. Denna gång mötte man FA-cupvinnarna Coventry City och Evertons Wayne Clarke gjorde matchens enda mål strax före halvtidsvilan. Everton inledde ligasäsongen 1987/88 med två segrar (1–0 mot Norwich City i premiären och 4–0 mot Sheffield Wednesday) och två oavgjorda däremellan. Därefter blev det tre förluster på fem matcher. Mellan nederlagen blev det en mållös match mot Tottenham Hotspur och en 2–1-seger över Manchester United, båda på hemmaplan. Everton hittade dock formen. Man förlorade bara en gång på de följande tolv ligamatcherna och klättrade upp från nionde till fjärde plats i tabellen. Förlusten lär dock ha svidit då den kom i derbyt mot Liverpool som vann med 2–0 på Anfield.

Everton avslutade 1987 med en 1–2-förlust borta mot Manchester United och på nyårsdagen 1988 föll man dessutom med 0–1 mot Sheffield Wednesday. Laget vann sedan fem raka matcher innan nästa förlust, 1–2 borta mot Tottenham. Det blev därefter tio raka matcher utan förlust, men bara fyra segrar. Everton avslutade sedan säsongen 1987/88 med en 1–2-förlust hemma mot Arsenal och slutade på fjärde plats i ligan.

Omspel för Everton i FA-cupen 1987/88

I FA-cupens tredje omgång krävdes det tre omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday. De tre första matcherna slutade 1–1, men i fjärde matchen vann Everton med 5–0. Det blev omspel även i nästa omgång mot Middlesbrough. Första matchen slutade 1–1 och i omspelet blev det 2–2 efter förlängning, men i det andra omspelet blev det 2–1 till Everton. Everton åkte sedan ut efter att ha förlorat med 0–1 mot Liverpool. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Rotherham United efter 3–2 hemma och 0–0 i returen. Därefter besegrade man Liverpool (1–0), Oldham Athletic (2–1) och Manchester City (2–0). Laget var nu framme i semifinal där man mötte Arsenal. Det blev dock förlust i båda mötena, 0–1 hemma och 1–3 i returen.

Tröjorna

Efter tre år med Le Coq Sportif tog Umbro återigen över som tröjleverantör till Everton 1986/87. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget NEC. Hemmatröjan hade ett rutmönster i två nyanser av blått på framsidan medan baksidan och ärmarna var enfärgade. Även de vita byxorna hade ett rutmönster och hade en blå triangel på vänster ben. Everton hade haft vita strumpor som förstaval i flera år, men nu gick man tillbaka till blå strumpor.

Bortatröjan var gul med blå V-hals och muddar och hade även den ett rutmönster på framsidan. Till denna tröjan använde man blårutiga byxor med en gul triangel på vänster ben samt gul strumpor med blå överdel. De blå byxorna användes även tillsammans med den blå hemmatröjan i bortamatcher mot lag med vita byxor. Det fanns även en vit tredjetröja med tunna blå diagonala linjer som bildade ett rutmönster. Denna tröja använde man dock aldrig i någon tävlingsmatch.

Manchester United 1986–1988

Manchester United 1986/87

Manchester United inledde 1986/87 med tre raka förluster och därefter en oavgjord (1–1) borta mot Leicester City. En vecka senare kom första segern när man utklassade Southampton med 5–1 hemma på Old Trafford. Därefter följde dock ytterligare tre raka förluster och laget sjönk till näst sista plats i tabellen. I början av oktober inledde United en period med förbättrade resultat. Man var obesegrade i fem raka ligamatcher, men den fjärde oktober åkte man ur Ligacupen efter att ha förlorat med 4–1 mot Southampton. Det blev droppen för styrelsen som gav managern Ron Atkinson sparken.

Som ersättare anlitade Manchester United skotten Alex Ferguson från Aberdeen. Fergusons första match slutade med en 2–0-förlust borta mot Oxford United, men resultaten skulle bli bättre. Tre segrar och tre oavgjorda matcher (samt en förlust borta mot Wimbledon) senare hade laget klättrat upp till fjortonde plats i tabellen. I den sista av dessa sju matcher vann United med 1–0 mot Liverpool på Anfield. Laget avslutade sedan 1986 med en 0–1-förlust hemma mot Norwich City.

Manchester United fick en fin start på 1987 med åtta raka ligamatcher utan förlust vilket gjorda att man klättrade till tionde plats. Man slog även ut ärkerivalen Manchester City med 1–0 i FA-cupens tredje omgång, men i nästa omgång åkte man ur med samma siffror mot Coventry City. Efter den lovande inledningen på det nya året blev det blandade resultat i de tolv sista ligamatcherna med fyra segrar, tre oavgjorda och fem förluster. Manchester United slutade på elfte plats i division ett 1986/87, deras sämsta placering sedan nedflyttningen tretton år tidigare.

Spelarna i Manchester United 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Chris Turner/Gary Walsh – 2 John Sivebæk/Mike Duxbury, 5 Paul McGrath, 6 Kevin Moran, 3 Arthur Albiston/Colin Gibson – 8 Gordon Strachan, 7 Bryan Robson, 4 Norman Whiteside/Remi Moses, 11 Jesper Olsen/Colin Gibson – 9 Frank Stapleton, 10 Peter Davenport.

Peter Davenport var den som spelade mest med totalt 45 matcher (39 från start) varav 39 (34 från start) i ligan. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt sexton mål varav fjorton i ligan.

Manchester United 1987/88

Inför 1987/88 förstärkte Alex Ferguson Manchester United med högerbacken Viv Anderson från Arsenal och skotske anfallaren Brian McClair från Celtic. Samtidigt sålde han John Sivebæk till franska Saint-Étienne och Frank Stapleton till Ajax. United fick en betydligt bättre start än föregående säsong och förlorade bara en av de femton första ligamatcherna. Man hade dock vissa problem att vinna matcher och åtta gånger hade laget spelat oavgjort. Enda nederlaget så långt var en 1–2-förlust borta mot Everton i åttonde omgången. Efter en andra förlust med samma siffror mot Wimbledon började dock Manchester United att vinna fler och fler matcher. Det blev fyra segrar och en förlust (0–1 borta mot Newcastle United) på de fem sista matcherna i december.

Manchester United inledde 1988 med en mållös match hemma mot Charlton Athletic, vilket lär ha setts som en missräkning. Efter en uddamålsseger över Watford kom nästa besvikelse: förlust med 0–2 hemma mot Southampton. Därefter besegrade man dock Arsenal med 2–1 borta. Det blev sedan ytterligare tre raka segrar följt av 1–1 borta mot Tottenham Hotspur. Efter senaste förlusten hade laget klättrat från femte till andra plats i tabellen. United behöll placeringen trots förlust med 0–1 borta mot Norwich City i nästa match. Det skulle visa sig bli lagets femte och sista förlust för säsongen. På de tio avslutande matcherna blev det åtta segrar och två oavgjorda. Den andra av de två oavgjorda var en av säsongens höjdpunkter. Matchen mot Liverpool på Anfield slutade 3–3 efter att United hämtat upp ett 3–1-underläge till 3–3. Manchester United vann därefter fem raka matcher och slutade på andra plats i division ett 1987/88.

I FA-cupen slog Manchester United ut Ipswich Town (2–1) och Chelsea (2–0) innan man föll med 1–2 mot Arsenal. United inledde spelet i Ligacupen med en 5–0-seger hemma mot Hull City följt av 1–0 i returen. Därefter besegrade man både Crystal Palace och Bury med 2–1, men sedan åkte man ut efter 0–2 mot Oxford United.

Spelarna i Manchester United 1987/88

Förutom Viv Anderson och Brian McClair var även mittbacken Steve Bruce ny i laget denna säsong. Han anlände från Norwich City i december 1987 och konkurrerade ut Kevin Moran ur laget. McClair var den som spelade mest med totalt 48 liga- och cupmatcher (han missade två ligamatcher). Han blev även lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 24 i ligan. Det var första gången sedan George Best 1967/68 som en Manchester United-spelare gjorde tjugo ligamål.

Tröjorna

Manchester United fick nya matchställ inför 1986/87. Precis som tidigare var Adidas tröjleverantör och Sharp huvudsponsor. Samtliga tre tröjor hade V-hals och muddar i vitt, rött och svart samt tre ränder längs ärmarna. Den röda hemmatröjan kompletterades som vanligt av vita byxor och svarta strumpor, men i vissa bortamatcher använde man bortaställets svarta byxor. I bortamatchen mot Newcastle använde Manchester United de vita bortastrumporna tillsammans med den röda tröjan och de vita byxorna. Laget använde sitt ordinarie bortaställ, alltså vit tröja, svarta byxor och vita strumpor borta mot Arsenal, Nottingham Forest, Liverpool och West Ham. Borta mot Aston Villa och Charlton använde United de svarta hemmastrumporna tillsammans med resten av bortastället och borta mot Watford spelade man i helvitt. Det blå tredjestället kom till användning i två bortamatcher mot Southampton, i ligan respektive Ligacupen.

Manchester United behöll samma matchställ 1987/88. Enda skillnaden var att de blå byxorna fick en uppdatering. Man ersatte klubbmärket på ena benet med en vit djävul och de tre vita ränderna längs sidorna fick svarta bårder precis som tröjan. Återigen använde United det blå tredjestället borta mot Southampton. Under 1987/88 användes den vita tröjan tillsammans med svarta byxor och vita strumpor i ligamatcherna borta mot Arsenal, Nottingham Forest och Liverpool samt mot Arsenal i FA-cupen. Borta mot Charlton och West Ham spelade Manchester United i vitt–svart–svart.

Källa: Unitedkits.com – 1986/87, Unitedkits.com – 1987/88

Torino 1980–1990

Torino höll till i mitten av Serie A under stora delar av 1980-talet. Bästa säsong var 1984/85 då laget slutade på andra plats bakom Verona. 1988/89 kom Torino på femtonde plats i tabellen och åkte ner i Serie B. Sejouren i näst högsta serien blev dock bara ettårig. Torino vann serien och tog klivet upp i Serie A igen. Det blev även tre cupfinaler för Torino under 1980-talet. Laget gick till final i italienska cupen 1981, 1982 och 1988, men förlorade samtliga gånger.

Bland spelarprofilerna i Torino under 1980-talet fanns anfallarna Francesco Graziani och Paolino Pulici som gjorde sina sista säsonger i klubben 1980/81 respektive 1981/82. I mitten av decenniet förfogade man över spelare som österrikiske anfallaren Walter Schachner och brasilianske VM-spelaren Júnior. En annan österrikisk anfallare, Toni Polster, spelade i klubben 1986/87 tillsammans med danske mittfältaren Klaus Berggreen. 1988 värvade Torino den brasilianske anfallaren Müller som var med i Brasiliens VM-lag både 1986 och 1990.

Torino på 1980-talet: Tröjorna

I början av 1980-talet tillverkade Umbro tröjorna åt Torino, men Superga var teknisk sponsor. Mellan 1982 och 1984 levererade Tixo Sport tröjorna och från och med 1984 tog Adidas över. Klubbens första sponsor som placerade sin logotyp på tröjorna hette Barbero och var sponsor 1981–1983. Efter en säsong med Ariostea som sponsor tog Sweda över mellan 1984 och 1988. Torino avslutade 1980-talet med Indesit som sponsor.

Här är Torinos hemma- och bortatröjor på 1980-talet. Klicka på en bild för att se den i större format.

Tabellraderna

Torinos tabellrader på 1980-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng. Säsongen 1989/90 spelade Torino i Serie B.

Säsong Plac Sp V O F GM IM P
1980/81 9 30 8 10 12 26 29 26
1981/82 9 30 8 11 11 25 30 27
1982/83 8 30 9 12 9 30 28 30
1983/84 5 30 11 11 8 37 30 33
1984/85 2 30 14 11 5 36 22 39
1985/86 4 30 11 11 8 31 26 33
1986/87 11 30 8 10 12 26 32 26
1987/88 7 30 8 15 7 33 30 31
1988/89 15 34 8 11 15 37 49 27
1989/90 1 (B) 38 19 15 4 63 24 53

Sampdoria 1980–1990

Sampdoria låg i Serie B i början av 1980-talet. Under ledning av tränaren Renzo Ulivieri gick laget upp i högsta divisionen 1982 och etablerade sig direkt som ett mittenlag i Serie A. Irländske mittfältaren Liam Brady och engelske anfallaren Trevor Francis var två av de nya profilerna i Sampdoria. Även unge anfallaren Roberto Mancini kom till klubben 1982. Två år senare tog Eugenio Bersellini över som tränare. Skotten Graeme Souness ersatte Brady och in kom även anfallaren Gianluca Vialli och högerbacken Moreno Mannini. Just Vialli och Mancini kom att bilda ett fruktat anfallspar i Sampdoria under åtta säsonger. Säsongen 1984/85 blev riktigt lyckad med en fjärdeplats i ligan och seger i italienska cupen.

Efter en tolfteplats i ligan 1986 tog jugoslaven Vujadin Boskov över som tränare. Han ersatte Souness och Francis med brasilianaren Toninho Cerezo och tysken Hans-Peter Briegel. Sampdoria klättrade till sjätte plats 1986/87 och sedan fjärde plats 1987/88. Samma säsong tog laget sin andra italienska cuptitel, en titel man försvarade 1988/89. Sampdoria tog sig även till final i Cupvinnarcupen både 1989 och 1990. Första gången blev det förlust mot Barcelona, men 1990 besegrade Sampdoria belgiska Anderlecht i finalen på Ullevi i Göteborg. Bland de nya spelarna i slutet av 1980-talet fanns målvakten Gianluca Pagliuca, mittfältaren Giuseppe Dossena och högeryttern Attilio Lombardo. I ligan slutade Sampdoria på femte plats både 1988/89 och 1989/90.

Sampdoria på 1980-talet: Tröjorna

Puma levererade tröjorna till Sampdoria i början av 1980-talet, men vintern 1980/81 tog Ennerre över. Man behöll dock Pumas byxor ett tag. Ennerre var tröjleverantör fram till 1988 då Kappa tog över. Tröjreklam blev tillåtet i början av 1980-talet och mellan 1982 och 1988 var Phonola sponsor åt Sampdoria. Från och med 1988 hette sponsorn ERG.

Här är Sampdorias hemma- och bortatröjor på 1980-talet. Klicka på en bild för att se den i större format.

Tabellraderna

Sampdorias tabellrader på 1980-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng. Säsongerna 1980/81 och 1981/82 spelade Sampdoria i Serie B.

Säsong Plac Sp V O F GM IM P
1980/81 5 (B) 38 11 21 6 39 33 43
1981/82 2 (B) 38 17 13 8 41 25 47
1982/83 7 30 8 15 7 31 30 31
1983/84 7 30 12 8 10 36 30 32
1984/85 4 30 12 13 5 36 21 37
1985/86 12 30 8 11 11 27 25 27
1986/87 6 30 13 9 8 37 21 35
1987/88 4 30 13 11 6 41 30 37
1988/89 5 34 14 11 9 43 25 39
1989/90 5 34 16 11 7 46 26 43

AS Roma 1980–1990

Roma var ett topplag i Serie A under stora delar av 1980-talet, framförallt under första hälften av decenniet. Höjdpunkten var säsongen 1982/83 då laget blev italienska mästare under ledning av svenske tränaren Nils Liedholm. Året efter gick Roma till final i Europacupen, men förlorade mot Liverpool efter straffsparksläggning. Romas store målskytt under denna period var Roberto Pruzzo som blev skyttekung i Serie A tre gånger. Några andra profiler i laget var mittfältarna Carlo Ancelotti och brasilianaren Falcão samt yttern Bruno Conti.

Mellan 1984 och 1987 var en annan svensk tränare i Roma, Sven-Göran Eriksson. Han nådde dock inte samma framgångar som sin företrädare med en andraplats och två sjundeplatser i ligan. Han lyckades dock föra laget till seger i italienska cupen 1986. Under ”Svennis” ledning tog mittfältaren Giuseppe Giannini en plats i startelvan. Han kom att bli en av lagets stora profiler under andra hälften av 80-talet och första hälften av 90-talet. Även polacken Zbigniew Boniek spelade i Roma i mitten av 1980-talet.

1987 kom Nils Liedholm tillbaka till Roma. Första säsongen slutade med en tredjeplats i ligan, men Roma avslutade 1980-talet med att komma åtta och sexa (sista säsongen med Luigi Radice på tränarbänken). Ny stor målskytt i laget i slutet av decenniet var den tyske anfallaren Rudi Völler.

Roma på 1980-talet: Tröjorna

Playground levererade tröjorna till Roma i början av 1980-talet. Mellan sommaren 1982 och januari 1984 var Patrick tröjleverantör. Därefter tog Kappa över fram till 1987. Från och med 1987 levererade Ennerre tröjorna. När tröjreklam blev tillåtet 1981 satte pastatillverkaren Barilla sin logotyp på tröjorna. Barilla var klubbens sponsor fram till 1994.

Här är Romas hemma- och bortatröjor på 1980-talet. Klicka på en bild för att se den i större format.

Tabellraderna

Romas tabellrader på 1980-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng.

Säsong Plac Sp V O F GM IM P
1980/81 2 30 14 14 2 43 20 42
1981/82 3 30 15 8 7 40 29 38
1982/83 1 30 16 11 3 47 24 43
1983/84 2 30 15 11 4 48 28 41
1984/85 7 30 10 14 6 33 25 34
1985/86 2 30 19 3 8 51 27 41
1986/87 7 30 12 9 9 37 31 33
1987/88 3 30 15 8 7 39 26 38
1988/89 8 34 11 12 11 33 40 34
1989/90 6 34 14 13 7 45 40 41

Napoli 1980–1990

Napoli var ett topplag i Serie A i början av 1980-talet med en tredje- och en fjärdeplats 1980/81 respektive 1981/82. I laget fanns bland andra den holländske liberon Ruud Krol som spelat två VM-finaler på 70-talet.

Efter ett par sämre säsonger (tia och elva i ligan) värvade Napoli 1984 den argentinske stjärnan Diego Maradona från Barcelona. Under åtta säsonger kom det mesta att handla om Maradona. Första säsongen slutade visserligen bara med en åttondeplats, men därefter höll klubben till i toppen av Serie A. Efter en tredjeplats 1985/86 tog Napoli sin första ligatitel 1986/87. Laget vann även italienska cupen genom att finalbesegra Atalanta. I laget fanns, förutom Maradona, spelare som försvararen Ciro Ferrara, mittfältarna Fernando De Napoli och Salvatore Bagni samt anfallarna Bruno Giordano och Andrea Carnevale.

Till 1987/88 förstärkte Napoli anfallet med brasilianaren Careca. Efter att länge ha varit i ledningen tappade laget på slutet och fick nöja sig med andra plats bakom Milan. Napoli kom på andra plats även 1988/89, men istället lyckades man vinna UEFA-cupen efter att ha besegrat Stuttgart i finalen. Till denna säsong värvade man ytterligare en brasilianare, mittfältaren Alemão. Säsongen 1989/90 blev Napoli återigen italienska mästare, denna gång efter att ha slutat två poäng före Milan.

Napoli på 1980-talet: Tröjorna

Här är Napolis hemma- och bortatröjor på 1980-talet. Klicka på en bild för att se den i större format.

Tabellraderna

Napolis tabellrader på 1980-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng.

Säsong Plac Sp V O F GM IM P
1980/81 3 30 14 10 6 31 21 38
1981/82 4 30 10 15 5 31 21 35
1982/83 10 30 7 14 9 22 29 28
1983/84 11 30 7 12 11 28 38 26
1984/85 8 30 10 13 7 34 29 33
1985/86 3 30 14 11 5 35 21 39
1986/87 1 30 15 12 3 41 21 42
1987/88 2 30 18 6 6 55 27 42
1988/89 2 34 18 11 5 57 28 47
1989/90 1 34 21 9 4 57 31 51

AC Milan 1980–1990

Milan fick inleda 1980-talet med spel i Serie B. Detta som straff för att ha varit inblandat i den stora spelskandalen Totonero 1980. Laget tog sig tillbaka direkt till högsta serien, men åkte ur igen, denna gång beroende på resultaten på plan. Efter att återigen vunnit Serie B etablerade man sig som ett mittenlag i Serie A. Några av profilerna i Milan under första hälften av 1980-talet var engelsmännen Ray Wilkins, Mark Hateley och Luther Blissett.

1986 köpte mediemogulen Silvio Berlusconi klubben. Nu skulle Milan återigen bli ett storlag att räkna med. Året efter värvade man de två holländska stjärnorna Ruud Gullit och Marco van Basten. Även tränaren Arrigo Sacchi var ny i klubben. Framgångarna lät inte vänta på sig uran Milan blev italienska mästare 1988. Förutom de två holländarna fanns spelare som försvararna Franco Baresi och Paolo Maldini, mittfältarna Roberto Donadoni och Carlo Ancelotti samt anfallaren Pietro Paolo Virdis. 1988 fyllde Milan på med en tredje holländare, Frank Rijkaard. Samtliga tre hade blivit Europamästare med Holland 1988. Milan följde upp ligatiteln med att vinna Europacupen både 1989 och 1990.

Milan på 1980-talet: Tröjorna

Här är Milans hemma- och bortatröjor på 1980-talet. Klicka på en bild för att se den i större format.

Tabellraderna

Milans tabellrader på 1980-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng. Säsongerna 1980/81 och 1982/83 spelade Milan i Serie B.

Säsong Plac Sp V O F GM IM P
1980/81 1 (B) 38 18 14 6 49 29 50
1981/82 14 30 7 10 13 21 31 24
1982/83 1 (B) 38 19 16 3 77 36 54
1983/84 8 30 10 12 8 37 40 32
1984/85 5 30 12 12 6 31 25 36
1985/86 7 30 10 11 9 26 24 31
1986/87 5 30 13 9 8 31 21 35
1987/88 1 30 17 11 2 43 14 45
1988/89 3 34 16 14 4 61 25 46
1989/90 2 34 22 5 7 56 27 49

Juventus 1980–1990

Juventus var den dominerande klubben i Italien under stora delar av 1980-talet. Klubben blev italienska mästare fyra gånger och gick till final i Europacupen två gånger. Det blev förlust mot Hamburg 1983 och seger över Liverpool 1985.

När Serie A åter öppnade upp för utländska spelare 1980 värvade Juventus den irländske mittfältaren Liam Brady från Arsenal. Två år senare bytte man ut honom mot fransmannen Michel Platini som blev den stora stjärnan i Turin-klubben under fem säsonger. Juventus värvade även polacken Zbigniew Boniek och senare dansken Michael Laudrup. I laget fanns dessutom flera italienska landslagsspelare såsom målvakten Dino Zoff, försvararna Claudio Gentile, Gaetano Scirea och Antonio Cabrini, mittfältaren Marco Tardelli och anfallaren Paolo Rossi. Samtliga dessa blev världsmästare med Italien 1982.

I slutet av 1980-talet befann sig Juventus i en generationsväxling. Efter ligatiteln 1986 lämnade även tränaren Giovanni Trapattoni klubben efter tio säsonger. Framgångarna uteblev och laget avslutade decenniet med en sjätteplats och två fjärdeplatser i ligan.

Juventus på 1980-talet: Tröjorna

Här är Juventus hemma- och bortatröjor på 1980-talet. Klicka på en bild för att se den i större format.

Tabellraderna

Juventus tabellrader på 1980-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng.

Säsong Plac Sp V O F GM IM P
1980/81 1 30 17 10 3 46 15 44
1981/82 1 30 19 8 3 48 14 46
1982/83 2 30 15 9 6 49 26 39
1983/84 1 30 17 9 4 57 29 43
1984/85 6 30 11 14 5 48 33 36
1985/86 1 30 18 9 3 43 17 45
1986/87 2 30 14 11 5 42 27 39
1987/88 6 30 11 9 10 35 30 31
1988/89 4 34 15 13 6 51 36 43
1989/90 4 34 15 14 5 56 36 44