Etikett: 1987/88

Tottenham Hotspur 1987/88

Tottenham Hotspur mötte Coventry City i ligapremiären 1987/88, en repris på FA-cupfinalen några månader tidigare. Även denna gång blev det förlust för Spurs som föll med 1–2 borta på Highfield Road. Man återhämtade sig dock, vann fem matcher och spelade oavgjort två gånger på de följande sju matcherna. Efter segern mot West Ham (1–0) i åttonde omgången låg laget på andra plats i tabellen, två poäng bakom Queens Park Rangers. Men formen kom av sig och Tottenham förlorade därefter nio matcher och vann bara två gånger på tretton matcher. Den sista av dessa matcher var en 1–2-förlust borta mot Southampton på annandag jul.

Spurs hade då sjunkit till trettonde plats. Laget repade sig en aning efter det. Det blev fyra segrar, fem oavgjorda och två förluster fram till den nionde mars då man besegrade regerande ligamästarna Everton med 2–1 hemma på White Hart Lane. Tottenham låg nu åtta i tabellen, men avslutningen av säsongen blev mindre lyckosam. Det blev fem förluster och två oavgjorda innan man besegrade Luton Town med 2–1 i sista ligamatchen. Tottenham Hotspur slutade därmed på trettonde plats i division ett 1987/88. Laget hade problem med målskyttet denna säsong och man lyckades inte göra mer än 38 mål på de 40 ligamatcherna.

I FA-cupens tredje omgång slog Tottenham ut Oldham Athletic med 4–2. Tre veckor senare, i fjärde omgången, föll man dock med 1–2 mot division tre-laget Port Vale. Det gick inte bättre i Ligacupen. Man vände först en 0–1-förlust i första mötet med division fyra-laget Torquay United till seger med 3–0 i returen. Därefter åkte man ur turneringen efter 1–2 mot Aston Villa som denna säsong spelade i division två.

Spelarna i Tottenham Hotspur 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Ray Clemence/Tony Parks/Bobby Mimms – 2 Gary Stevens/Brian Statham, 4 Terry Fenwick, 5 Chris Fairclough, 6 Gary Mabbutt, 3 Mitchell Thomas – 9 Chris Waddle/Osvaldo Ardiles, 8 Paul Allen, 10 Steve Hodge/Vinnie Samways – 7 Clive Allen, 11 Nico Claesen.

Mittbacken Chris Fairclough, nyförvärv från Nottingham Forest spelade samtliga 45 liga- och cupmatcher. Clive Allen blev lagets bäste målskytt med totalt tretton mål varav elva i ligan. Dessutom stod belgaren Nico Claesen för tolv mål varav tio i ligan. Bland övriga nyförvärv fanns holländaren Johnny Metgod som även han kom från Nottingham Forest. Metgod spelade dock bara fjorton matcher totalt varav hälften som inhoppare.

Klubben värvade även några spelare under säsongen. Först anlände engelske landslagsmittbacken Terry Fenwick från Queens Park Rangers. Han tog en ordinarie plats och spelade sjutton av de arton sista ligamatcherna efter nyår. Fenwick ersatte Richard Gough som hade inlett säsongen som ordinarie i tröja nummer fyra, men som i oktober såldes till Glasgow Rangers. I februari värvades även målvakten Bobby Mimms från Everton samt anfallaren Paul Walsh från Liverpool. Bägge dessa gjorde debut borta mot Newcastle den 23:e februari och var ordinarie resten av säsongen (Walsh missade dock de två sista matcherna). Managern David Pleat avgick i oktober 1987 efter att tidningar påstått saker om hans privatliv. Han ersattes av Terry Venables som i september 1987 hade fått sparken från Barcelona.

Tröjorna

Hummel levererade tröjorna till Tottenham Hotspur 1987/88 och sponsor var Holsten. Hemmatröjan hade gjort debut i FA-cupfinalen 1987, men nu gick man tillbaka till marinblå byxor. Dessa hade samma design som de vita byxor Tottenham använde i FA-cupfinalen och även strumporna var likadana som i den matchen. Ibland hände det dock att man spelade i vita byxor eller marinblå strumpor. Den marinblå tredjetröjan från föregående säsong uppgraderades till bortatröja. Till denna tröja använde man oftast de marinblå hemmabyxorna, men borta mot Sheffield Wednesday spelade Tottenham i vita byxor. Även det ljusblå bortastället från föregående säsong kom till användning i ett antal bortamatcher 1987/88.

Norwich City 1987–1989

Norwich City 1987/88

Föregående säsong slutade Norwich City femma i ligan, men 1987/88 gick det inte lika bra. Det blev sju förluster och bara två segrar på de tio första ligamatcherna. Vinsterna kom hemma mot Coventry City (3–1) och borta mot Watford (1–0). Det blev sedan även seger med 2–1 mot Tottenham Hotspur hemma på Carrow Road. Efter ytterligare tre förluster på fyra matcher fick därför managern Ken Brown sparken den nionde november. Laget låg då på nittonde plats i tabellen.

Assisterande managern Dave Stringer tog över och David Williams blev hans assistent i form av spelande tränare. Det blev dock ingen omedelbar förbättring. Stringer inledde med två förluster samt en mållös match borta mot Liverpool däremellan. Hans första seger kom den femte december då Norwich besegrade Luton Town med 2–1 borta. Efter en 1–0-förlust borta mot Wimbledon kom dock vändningen. Norwich vann sju av de elva följande matcherna och klättrade upp till nionde plats i tabellen. Då försvann plötsligt formen. Laget avslutade säsongen med fem förluster och bara en seger på de nio sista matcherna. Norwich City slutade därmed på fjortonde plats i division ett 1987/88, två poäng före Derby County.

Norwich City åkte ur tidigt i alla tre cuper 1987/88. I FA-cupen blev det först mållöst mot Swindon Town och sedan förlust med 0–2 i omspelet. Norwich slog ut Burnley ur Ligacupen efter 1–1 borta och seger med 1–0 hemma. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–1 mot Stoke City. Den tredje cupen som Norwich ställde upp i var Full Members’ Cup (Simod Cup). Där slog man ut Millwall med 3–2 innan man förlorade med 2–0 mot Swindon Town.

Spelarna i Norwich City 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Bryan Gunn – 2 Ian Culverhouse, 4 Steve Bruce/Andy Linighan, 6 Ian Butterworth, 3 Tony Spearing/Shaun Elliott/Mark Bowen – 7 Ruel Fox, 5 Mike Phelan, 10 Jeremy Goss/Ian Crook, 11 Trevor Putney/Mark Bowen/Dale Gordon – 8 Kevin Drinkell, 9 Wayne Biggins/Robert Fleck.

Målvakten Bryan Gunn och anfallaren Kevin Drinkell spelade mest med 45 av de 47 liga- och cupmatcherna. Båda spelade 38 ligamatcher. Drinkell blev även lagets bäste målskytt med tolv mål, samtliga i ligan. Mittfältaren Mark Bowen var ny i laget och kom från Tottenham. I december 1987 sålde man mittbacken och lagkaptenen Steve Bruce till Manchester United för 900 000 pund. En del av de pengarna använde man för att värva skotske anfallaren Robert Fleck från Glasgow Rangers samt försvararen John O’Neill från Queens Park Rangers. Fleck stod för sju mål på arton ligamatcher medan O’Neill bara hann med en match. I sin debut för Norwich skadade han knäet så illa att han aldrig mer kom att spela professionell fotboll igen. I mars 1988 värvades även mittbacken Andy Linighan från Oldham Athletic.

Norwich City 1988/89

Inför 1988/89 förstärkte Norwich City laget med mittfältaren Paul Cook från Wigan Athletic samt anfallaren Malcolm Allen från Watford. I slutet av augusti anlände även mittfältaren Andy Townsend från Southampton. Man sålde också sin store målskytt Kevin Drinkell till Glasgow Rangers.

Inte många trodde att Norwich City skulle tillhöra topplagen i division ett 1988/89, men laget inledde säsongen med fyra segrar på fyra matcher och gick upp i serieledning. Efter 2–2 mot Millwall kom första förlusten när man förlorade med 3–1 hemma mot Charlton Athletic den första oktober. Förlusten var dock en engångsföreteelse, och i slutet av oktober ledde Norwich med sex poäng före tvåan Arsenal.

Efter förlusten mot Charlton blev det bara en förlust på fjorton matcher fram till den andra januari. Ett antal oavgjorda matcher gjorde dock att man i slutet av december tappade serieledningen till Arsenal. Norwich vann sedan sex matcher och förlorade tre på de följande nio matcherna. Avslutningen av säsongen blev mindre lyckad med bara en seger (1–0 hemma mot Everton) på de nio sista matcherna. Norwich City fick därför nöja sig med fjärde plats 1988/89, men det var inte så bara. Det var nämligen klubbens bästa ligaplacering någonsin.

I Ligacupen gick det som föregående säsong. Laget slog ut Preston North End genom att vinna dubbelmötet med sammanlagt 5–0 (2–0 och 3–0), men åkte sedan ut efter förlust med 2–0 mot Leicester City. Desto bättre gick det i FA-cupen. Där slog man ut Port Vale (3–1) och sedan Sutton United med hela 8–0 i en match där Malcolm Allen stod för fyra mål och Robert Fleck för tre. Efter att ha besegrat Sheffield United med 3–2 mötte man West Ham i kvartsfinal. Matchen slutade mållös, men i omspelet vann Norwich med 3–1. Semifinalen slutade med en 1–0-förlust mot Everton.

Tröjorna

Säsongerna 1987/88 och 1988/89 var Scoreline tröjleverantör åt Norwich City. Sponsor var liksom tidigare Foster’s Lager. Den gula hemmatröjan hade gröna paneler på sidorna samt grön V-hals med en gul rand och gröna muddar. Byxorna var helt gröna och strumporna gula. Tröjor med en annan typ av V-hals verkar ha introducerats i början av 1989. I FA-cupsemifinalen den våren återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Semi-final 1989” på höger bröst. Bortatröjan var i samma stil som hemmatröjan fast vit med gröna detaljer. Jag har inte hittat några matchbilder där Norwich spelar i bortastället. På bilden nedan har jag därför gjort gröna byxor och vita strumpor så som Wikipedia-artikeln visar.

Derby County 1987–1989

Derby County 1987/88

Säsongen 1987/88 spelade Derby County i division ett efter sju säsonger i tvåan och trean. I ligapremiären besegrade man Luton Town med 1–0 hemma på Baseball Ground. Resultaten i början av säsongen var i stort sett jämnt fördelade mellan vinster, oavgjorda och förluster. På de sjutton första ligamatcherna blev det sex segrar, lika många oavgjorda samt fem förluster. Laget låg då nia i tabellen, men därefter kom man in i en rejäl formsvacka med åtta raka förluster. Det gjorde att Derby County sjönk till artonde plats. Man återhämtade sig dock, och på de avslutande femton matcherna blev det fyra segrar, sju oavgjorda och fyra förluster. Det innebar att Derby County slutade på femtonde plats i ligan 1987/88. Laget tog 43 poäng, en poäng mer än West Ham United, Charlton Athletic och Chelsea som var närmast bakom.

I FA-cupen åkte Derby County ut direkt i tredje omgången efter en 1–3-förlust mot Chelsea. Även i Ligacupen blev det respass direkt. I andra omgångens dubbelmöte med Southend United blev det förlust med 1–0 borta och sedan 0–0 i returen. Derby County deltog även i Full Member’s Cup (Simod Cup). Där slog man ut Birmingham City (3–1), men åkte sedan ut mot Swindon Town efter förlust med 2–1.

Spelarna i Derby County 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Shilton – 2 Ross MacLaren/Paul Blades, 5 Mark Wright, 6 Paul Blades/Rob Hindmarch, 3 Mike Forsyth – 7 Gary Micklewhite/Nigel Callaghan, 4 Geraint Williams, 10 John Gregory, 11 Nigel Callaghan – 8 Andy Garner/Phil Gee, 9 Phil Gee/Bobby Davison.

Peter Shilton, Geraint Williams och Nigel Callaghan spelade samtliga 40 ligamatcher under säsongen. Phil Gee och John Gregory blev bästa målskyttar med sex ligamål var. Nya spelare i laget var målvakten Peter Shilton och mittbacken Mark Wright som båda kom från Southampton. Man värvade även några spelare under säsongen, däribland irländske anfallaren Frank Stapleton som i mars 1988 anlände från Ajax (dessförinnan var han stor målskytt i Arsenal och Manchester United). Bobby Davison inledde säsongen som ordinarie anfallare i tröja nummer nio, men i november såldes han till Leeds United. Phil Gee bytte då från nummer åtta till nio och Andy Garner tog över nummer åtta. I de sju sista matcherna spelade Frank Stapleton i nummer åtta.

Derby County 1988/89

Inför 1988/89 förstärkte Derby County laget med mittfältaren Trevor Hebberd från Oxford United och anfallaren Paul Goddard från Newcastle United. I oktober anslöt ännu en spelare från Oxford, nämligen walesiske anfallaren Dean Saunders. Han kom att bli lagets bäste målskytt med fjorton mål på 33 ligamatcher. Denna säsong bantade man ner division ett till 20 lag och därmed 38 matcher per lag. Peter Shilton samt försvararna Paul Blades och Mike Forsyth spelade samtliga 38 ligamatcher.

Även 1988/89 inledde Derby County säsongen med en 1–0-seger, denna gång mot nykomlingen Middlesbrough. Laget stod för en stark insats och klättrade tio placeringar jämfört med året innan. Det blev sjutton segrar, sju oavgjorda och fjorton förluster vilket gav 58 poäng, en poäng mer än Tottenham Hotspur på sjätte plats. I FA-cupens tredje omgång blev det 1–1 mot Southampton, men efter omspel vann Derby County med 2–1. Därefter blev det dock förlust med 2–1 mot Watford. Precis som 1987/88 mötte man Southend United i Ligacupens andra omgång. Denna gång var Derby County det bättre laget och vann med 1–0 hemma och 2–1 borta. Det blev dock storförlust, 5–0, mot West Ham i nästa omgång. I Simod Cup slog Derby ut Bournemouth (1–0) och Aston Villa (2–1), men förlorade sedan med 4–3 på straffar efter en mållös match mot Wimbledon.

Tröjorna

Från och med 1987/88 levererade Umbro återigen tröjorna till Derby County (senast var säsongen 1977/78). Nye ordföranden Robert Maxwell sponsrade klubben och hade sitt efternamn på tröjorna. I vissa matcher hade man istället Maxwells bolag BPCC (British Printing and Communication Corporation) på tröjorna. Hemmatröjan var vitrutig och hade marinblå krage och muddar. Byxor och strumpor var övervägande marinblå med vita detaljer. Bortatröjan hade ett rutmönster i fyra nyanser av blått samt vit krage. Byxorna var vita medan strumporna kunde vara antingen ljusblå eller vita. Det fanns även ett tredjeställ i gult med marinblå detaljer.

West Ham United 1987–1989

West Ham United 1987/88

West Ham United fick inte den bästa starten på säsongen 1987/88. Det blev fyra förluster och bara en seger på de åtta första ligamatcherna. Laget låg då på nittonde plats i tabellen. Den enda segern så långt kom i den tredje omgången då man slog Norwich City med 2–0 hemma på Boleyn Ground. Därefter började dock resultaten att bli bättre, åtminstone under en period. Från början av oktober till strax före jul vann West Ham fem av tretton ligamatcher och förlorade bara två gånger. Det gjorde att man klättrade upp till nionde plats. Uppgången var dock bara tillfällig och laget förlorade tre matcher i rad.

På de sjutton sista matcherna blev det bara tre segrar. Dessa kom mot Queens Park Rangers (1–0), Watford (1–0) och Chelsea (4–1). West Ham United slutade därmed på sextonde plats i ligan 1987/88, en placering sämre än föregående säsong. De 42 poängen laget skrapade ihop var lika många som Charlton Athletic och Chelsea, men West Ham hade bäst målskillnad av dessa tre.

I FA-cupens tredje omgång slog West Ham ut Charlton Athletic efter en 2–0-seger. I nästa omgång blev det dock förlust med 1–3 mot Queens Park Rangers. Inte gick det bättre i Ligacupen. De båda matcherna i andra omgångens dubbelmöte med Barnsley slutade 0–0. Returen avgjordes genom förlängning där Barnsley till slut vann med hela 5–2. West Ham deltog även i Full Members’ Cup, men åkte ut direkt i första omgången efter förlust med 1–2 mot Millwall.

Spelarna i West Ham United 1987/88

Ordinarie laguppställning 1987/88: 1 Tom McAllister – 2 Ray Stewart, 4 Billy Bonds, 5 Gary Strodder/Alvin Martin, 3 George Parris/Tommy McQueen – 7 Mark Ward, 9 Paul Ince, 11 Stewart Robson, 6 Liam Brady/Kevin Keen – 8 Alan Dickens, 10 Tony Cottee.

Tony Cottee spelade 44 av de 45 liga- och cupmatcherna under säsongen. Enda matchen han inte var med i var den mot Millwall i Full Members’ Cup. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav tretton i ligan och två i FA-cupen. Alan Dickens var egentligen mittfältare, men fick spela anfallare efter att Frank McAvennie sålts till Celtic. Senare under säsongen, i mars 1988, värvade managern John Lyall en anfallare i form av Leroy Rosenior från Fulham. Han hann med fem mål på nio ligamatcher i slutet av säsongen. I samma veva värvade Lyall även vänsterbacken Julian Dicks från Birmingham City. Efter säsongen lade klubblegendaren Billy Bonds skorna på hyllan efter att ha spelat totalt 799 matcher för klubben under 21 säsonger.

West Ham United 1988/89

West Ham United befann sig i nedre delen av tabellen under hela 1988/89. Under första hälften av säsongen blev det elva förluster och bara tre segrar på nitton matcher. Det blev två 1–0-segrar på bortaplan i Londonderbyna mot Wimbledon och Millwall samt en 2–0-seger hemma mot Newcastle. På de tolv första matcherna efter nyår åkte West Ham på ytterligare sju förluster. Hoppet om överlevnad tändes i och med att laget vann fyra raka matcher, men det blev sedan två förluster på de tre sista matcherna. Det blev förlust med 1–5 mot Liverpool i sista matchen och West Ham United slutade på nittonde plats vilket innebar nedflyttning till division två.

I FA-cupens tredje omgång slog West Ham ut Arsenal efter omspel (2–2 i första matchen följt av seger med 1–0). Även i fjärde omgången vann West Ham efter omspel. Efter en mållös match mot Swindon Town vann man med 1–0 i omspelet. Det blev sedan ytterligare en 1–0-seger över Charlton Athletic. Kvartsfinalen mot Norwich City slutade 0–0. Återigen blev det alltså omspel, men denna gång föll West Ham med 1–3.

I höstens Ligacupmatcher gick det dock riktigt bra för West Ham. Laget slog ut Sunderland (3–0 borta och 2–1 hemma), Derby County (5–0) och Liverpool (4–1). Man fortsatte sedan med att besegra Aston Villa med 2–1 i kvartsfinalen i januari. I semifinalerna blev det dock förlust i dubbelmötet med Luton Town efter 0–3 hemma och 0–2 borta. West Ham deltog även i Full Members’ Cup. Där log man ut West Bromwich Albion med 5–2, men åkte sedan ut på straffar mot Watford efter 1–1 vid full tid och förlängning.

Spelarna i West Ham United 1988/89

Ordinarie laguppställning 1988/89: 1 Allen McKnight – 2 Steve Potts/George Parris, 4 Tony Gales, 5 Alvin Martin, 3 Julian Dicks – 7 Mark Ward, 6 Alan Dickens, 11 Paul Ince, 10 Liam Brady – 8 David Kelly, 9 Leroy Rosenior.

Sommaren 1988 förstärkte West Ham laget med nordirländske målvakten Allen McKnight från Celtic samt irländske anfallaren David Kelly från Walsall. Samtidigt sålde man Tony Cottee till Everton. Övergångssumman på 2,2 miljoner pund gjorde honom till Storbritanniens dyraste spelare. I mars 1989 återvände Frank McAvennie från Celtic för klubbrekordet 1,1 miljoner pund.

Vänsterbacken Julian Dicks och mittfältaren Paul Ince spelade mest med totalt 49 av de 54 matcherna. Leroy Rosenior blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav sju i ligan.

Tröjorna

Säsongerna 1987/88 och 1988/89 levererade Scoreline tröjorna till West Ham United. Precis som tidigare var AVCO klubbens sponsor. Den enda skillnaden mellan de båda säsongernas tröjor var numren på ryggen. 1987/88 hade man kantiga nummer och 1988/89 hade man nummer med runda former.Hemmatröjan hade smala ränder i två nyanser av vinrött samt ljusblå sidopaneler på framsidan. Hals och muddar var vita med två ljusblå ränder. Byxorna var vita med ljusblå fält på sidorna och strumporna var vita med två vinröda ränder upptill. Bortatröjan var i samma stil som hemmatröjan fast vitrandig och med vinröd hals och muddar med två vita ränder. Tillhörande byxor var ljusblå med vinröda fält på sidorna, men i vissa bortamatcher använde man de vita hemmabyxorna.

Chelsea 1987/88

Chelsea fick en bra start på säsongen 1987/88 med åtta segrar på de fjorton första ligamatcherna. Laget låg då, i slutet av oktober, på sjätte plats i tabellen. Därefter kom man in i en rejäl formsvacka. På de följande 21 matcherna blev det inte en enda seger – tio förluster och elva oavgjorda. Den nionde april 1988 vann Chelsea äntligen en match när man besegrade nykomlingen Derby County med 1–0 hemma på Stamford Bridge. Laget avslutade sedan säsongen med en förlust (4–1 borta mot West Ham) och tre oavgjorda.

Det innebar att Chelsea slutade på artonde plats i ligan 1987/88 och fick kvala för att hänga kvar. Där besegrade man först Blackburn Rovers med sammanlagt 6–1 (2–0 borta och 4–1 hemma). I kvalfinalen mötte man Middlesbrough, även här i form av dubbelmöte hemma/borta. Middlesbrough vann första matchen med 2–0 på Ayresome Park och i returen kunde inte Chelsea göra mer än ett mål. Sammanlagt alltså 2–1 till Middlesbrough som gick upp i division ett medan Chelsea åkte ner i tvåan.

Chelsea i cuperna 1987/88

I FA-cupen slog Chelsea ut Derby County med 3–1, men i nästa omgång föll man med 2–0 mot Manchester United. Inte heller i Ligacupen gick det något vidare. Där blev det förlust med sammanlagt 4–5 mot Reading (förlust med 2–1 borta och seger med 3–2 hemma). Chelsea deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup). Där slog man ut Barnsley (2–1) och Manchester City (2–0), men i tredje omgången förlorade man med 4–0 mot Swindon Town.

Vänsterbacken Tony Dorigo, nyförvärv från Aston Villa, spelade mest med totalt 50 av de 51 matcherna. Skotten Gordon Durie blev lagets bäste målskytt med totalt 20 mål varav tolv i ligan.

Tröjorna

Inför 1987/88 tog Umbro över som tröjtillverkare åt Chelsea. Tröjorna var reklamfria i de första matcherna i augusti, men i september fick man en sponsor i form av Commodore. Till en början satt loggan (med blå bokstäver samt blå och röd symbol) på en vit ruta, men så småningom satte man den direkt på tröjan och då med vita bokstäver och vit symbol. Hemmatröjan var blå med vita linjer som bildade ett rutmönster. Den hade vit V-hals med en röd rand och blå rutor. Byxorna var blårutiga med två vita ränder samt ett rött och ett vitt fält på sidorna. Även strumporna var blå med röda och vita rektanglar på överdelen.

Bortatröjan var turkos med ett grått rutmönster i samma stil som på hemmatröjan. V-halsen var till hälften grå och till hälften turkos med en vit rand emellan. Även byxor och strumpor var turkosa med grå och vita detaljer i liknande stil som på hemmastället. I några matcher ställde Chelsea upp i röda tröjor som var av samma modell som Evertons hemmatröja med ett rutmönster på framsidan. Tillhörande byxor och strumpor var även de röda.

Portsmouth 1987/88

Säsongen 1987/88 spelade Portsmouth i högsta divisionen för första gången sedan 1958/59. Inför återkomsten förstärkte man laget med Barry Horne (mittfältare, Wrexham), Ian Baird (anfallare, Leeds United), John Kerr (mittfältare, Harrow Borough) och Ian Stewart (anfallare, Newcastle United). De två sistnämnda tog dock ingen ordinarie plats i laget. Kerr lånades ut till Peterborough United och Baird såldes tillbaka till Leeds i mars 1988 efter att ha spelat 20 ligamatcher.

Livet i division ett skulle visa sig bli tufft för sydkustlaget. I ligapremiären borta mot Oxford United blev det förlust med 4–2 och tre dagar senare föll man med 0–3 hemma mot Chelsea. Efter att ha spelat oavgjort, 2–2, hemma mot ärkerivalen Southampton blev det ytterligare en storförlust, 0–6 borta mot Arsenal. Första segern kom i femte omgången då man slog West Ham med 2–1 hemma på Fratton Park. Under hösten vann laget ytterligare tre matcher, 2–1 hemma mot Wimbledon och 3–1 mot Luton Town samt 1–0 borta mot Norwich City. Mellan den 28:e december och den 20:e februari spelade Portsmouth tio raka liga- och cupmatcher utan förlust. På dessa matcher blev det två segrar i ligan, 2–0 borta mot Southampton och 2–1 hemma mot Derby County. Laget tog sin sista seger den andra april då man slog Tottenham med 1–0 på White Hart Lane. På de sju avslutande ligamatcherna blev det fem förluster och två oavgjorda. Portsmouth slutade därmed på nittonde plats i tabellen och åkte återigen ner i division två.

Portsmouth i cuperna 1987/88

I FA-cupen slog Portsmouth ut Blackburn Rovers (2–1), Sheffield United (2–1) och Bradford City (3–0). I kvartsfinalen blev det dock förlust med 3–1 mot Luton Town. Laget åkte även ur Ligacupen direkt i andra omgången efter förlust med 3–1 både hemma och borta mot Swindon Town. Portsmouth deltog även i Simod Cup (Full Members’ Cup), men åkte ut direkt efter 0–3 mot Stoke City.

Spelarna

Ordinarie laguppställning: 1 Alan Knight – 2 Kenny Swain, 5 Noel Blake, 6 Kevin Ball/Billy Gilbert, 3 Paul Hardyman/Lee Sandford – 7 Barry Horne, 4 Kevin Dillon, 8 Mick Kennedy/Clive Whitehead, 11 Vince Hilaire – 9 Ian Baird, 10 Micky Quinn/Terry Connor.

Barry Horne var den som spelade mest med 39 ligamatcher. Micky Quinn blev lagets bäste målskytt med totalt elva mål varav åtta i ligan medan Kevin Dillon blev lagets bäste målskytt i ligan med nio mål. Bland de nya spelarna i laget denna säsong fanns Clive Whitehead (mittfältare/back, West Bromwich Albion), Malcolm Shotton (mittback, Oxford United), Mike Fillery (mittfältare, Queens Park Rangers), Barry Horne (mittfältare, Wrexham), Terry Connor (anfallare, Brighton & Hove Albion) och Ian Baird (anfallare, Leeds United).

Tröjorna

Inför säsongen 1987/88 fick Portsmouth nya tröjor från Admiral. Man hade också reklam på tröjorna för första gången. Sponsor var South Coast Fiat, en lokal Fiat-återförsäljare. Hemmatröjan var blå med smala röda och vita ränder. Byxorna var vita med blå ränder på sidorna. Strumporna var röda med vita Admiral-märken på ett mörkblått fält på överdelen. Bortatröjan hade två nyanser av rött i diagonala ränder och ovanpå dessa smala vita ränder. Till denna tröja använde man svarta byxor och strumpor.

Oxford United 1987/88

Säsongen 1987/88 var den tredje raka för Oxford United i högsta divisionen. Man besegrade nykomlingen Portsmouth med 4–2 i ligapremiären. Det blev sedan ytterligare fem segrar under hösten och efter 1–0 mot Coventry City den sjunde november låg laget på nionde plats i tabellen. Sedan var det slut på det roliga. Oxford vann inte en enda av de återstående 26 matcherna. Mellan den femte december och den andra januari noterade man sex raka förluster och nitton insläppta mål.

Oxford United slutade därmed sist i tabellen 1987/88 och åkte ner i tvåan. Laget släppte också in flest mål av alla, 80 stycken på de 40 ligamatcherna. Oxford var inblandat i flera målrika matcher under säsongen, bland annat de båda mötena med Luton Town. Hemma mot Luton föll Oxford med 2–5 och returen slutade 7–4 till Luton. Det var den målrikaste matchen i ligan denna säsong. Även hemma mot Wimbledon förlorade Oxford med 2–5. Den sextonde januari blev det förlust med 4–2 borta mot Norwich City och tre dagar senare spelade man 4–4 hemma mot Chelsea. Oxford United avslutade dessutom säsongen 1987/88 med en 5–3-förlust borta mot Nottingham Forest.

Oxford United i cuperna 1987/88

Det blev seger med 2–0 för Oxford mot Leicester City i FA-cupens tredje omgång, men sedan åkte man ur turneringen efter en 4–2-förlust mot division två-laget Bradford City. I Ligacupen tog man sig dock längre. Under hösten slog Oxford ut Mansfield Town (1–1 hemma och seger med 2–0 borta), Leicester City (0–0, men seger med 3–2 efter omspel) och Wimbledon (2–1). Turneringen fortsatte med kvartsfinaler i januari 1988. Oxford besegrade där Manchester United med 2–0 och var nu framme i semifinal. Luton Town stod för motståndet och första mötet slutade 1–1. I returen blev det dock förlust med 2–0 och Oxford var därmed utslaget.

Oxford United deltog även i Full Members’ Cup (eller Simod Cup som den hette officiellt efter namnet på sponsorn). I första omgången besegrade man Crystal Palace med 1–0, men därefter blev det förlust med samma siffror mot Reading.

Spelarna

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Hucker – 2 David Bardsley, 5 Gary Briggs/Neil Slatter, 6 Tommy Caton, 3 John Dreyer – 7 Trevor Hebberd, 4 Gary Shelton, 10 Les Phillips, 11 Peter Rhoades-Brown – 8 Martin Foyle, 9 Dean Saunders.

Trevor Hebberd var den som spelade mest med 39 av de 40 ligamatcherna. Dean Saunders blev lagets bäste målskytt med tolv ligamål. Mittfältaren Ray Houghton spelade de elva första ligamatcherna i tröja nummer sju innan han såldes till Liverpool. Trevor Hebberd, som hade inlett säsongen i tröja nummer tio, tog därefter över nummer sju. Samtidigt kom Les Phillips in i laget i nummer tio, men i slutet av säsongen tog Robbie Mustoe över den tröjan. Phillips spelade då några matcher i nummer tre och sedan fyra.

Tröjorna

Oxford United fick nya tröjor 1987/88. Dessa var randiga i tre nyanser av gult och med vita ränder emellan. För att fira klubbens 25 år i The Football League kompletterade man klubbmärket med texten ”Oxford United / 1962 1987 / 25th Anniversary”. Byxorna hade ett marinblått rutmönster samt gula och vita fält på sidorna och strumporna var helt marinblå med gult Umbro-märke. För att undvika färgkollisioner spelade man dock i gula byxor och strumpor i vissa bortamatcher. Bortastället var vitt och likadant som tidigare. Detta kom till användning i bortamatcherna mot Wimbledon, Norwich och Watford i ligan samt mot Mansfield i Ligacupen och mot Bradford i FA-cupen. I matchen mot Mansfield spelade Oxford i marinblå byxor tillsammans med den vita tröjan och de vita strumporna. Läs mer om Oxford United 1987/88 på Oxford Kits.

Arsenal 1986–1988

Arsenal 1986/87

Inför säsongen 1986/87 anlitade Arsenal skotten George Graham som ny manager. Han kom närmast från Millwall som han hade fört upp till division två 1985. Men bland Arsenalanhängarna var han mest ihågkommen som mittfältare i det lag som tog hem dubbeln 1971. I sin första ligamatch som manager för Arsenal vann han med 1–0 mot Manchester United hemma på Highbury. Därefter blev det dock bara en seger på sju matcher (2–0 mot Sheffield Wednesday). Det blev bland annat tre raka 0–0-matcher och laget gjorde inte mer än fem mål på de första åtta matcherna.

Men det skulle bli bättre. Den fjärde oktober besegrade man blivande mästarna Everton med 1–0 på Goodison Park. Det var starten på en sjutton matcher lång förlustfri svit. Arsenal vann tretton av dessa matcher och bland segrarna fanns två 4–0-vinster på bortaplan i november, mot Southampton och Aston Villa, samt en 2–1-seger över ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane den fjärde januari. Laget toppade då tabellen fyra poäng före Everton, men den 24 januari bröts sviten då man föll med 2–0 borta mot Manchester United. Arsenal kom nu in i en formsvacka och spelade sedan ytterligare åtta matcher utan att vinna. Efter att ha förlorat med 3–1 borta mot West Ham den åttonde april befann sig laget nu på femte plats i tabellen. På de avslutande åtta matcherna blev det sedan fem segrar och tre förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i division ett 1986/87.

Arsenal vinner Ligacupen 1986/87

I FA-cupens tredje omgång slog Arsenal ut Reading med 3–1. Därefter besegrade man Portsmouth med 6–1 och sedan Barnsley med 2–0, men i sjätte omgången blev det förlust med 3–1 mot Watford. Desto bättre skulle det gå i Ligacupen. I andra omgången slog man ut Huddersfield Town efter 2–0 hemma och 0–0 i returen. Sedan besegrade man Manchester City (3–1) och Charlton Athletic (2–0) samt Nottingham Forest (2–0) i kvartsfinalen.

I semifinalen mötte man Tottenham. Det blev förlust med 0–1 i första matchen på Highbury och i returen tog Tottenham ledningen efter en dryg kvart. Arsenal vände dock till 2–1 i andra halvlek vilket blev slutresultatet efter en mållös förlängning. Sammanlagt 2–2 och matchen gick därför till omspel tre dagar senare. I mitten av andra halvlek tog Tottenham återigen ledningen genom Clive Allen som även hade gjort målen i de två tidigare matcherna. Arsenal kvitterade dock med åtta minuter kvar genom Ian Allinson och i matchens sista minut gjorde David Rocastle segermålet för de rödvita.

Finalen spelades på Wembley den femte april 1987 och motståndare var Liverpool. Ian Rush gav Liverpool ledningen i mitten av första halvlek, men Charlie Nicholas kvitterade sju minuter senare. I matchens 83:e minut gjorde samme Nicholas mål igen när hans skott gick i nät via Liverpools Ronnie Whelan. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för första gången.

Spelarna i Arsenal 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams, 8 Paul Davis, 11 Martin Hayes – 9 Niall Quinn, 10 Charlie Nicholas.

I Ligacupfinalen satt nummer 12 Perry Groves och nummer 14 Michael Thomas på bänken. Groves kom in istället för Quinn i 73:e minuten och Thomas kom in istället för Hayes i 83:e minuten.

20-årige mittbacken Tony Adams spelade samtliga 55 liga- och cupmatcher och blev även utsedd till årets unga spelare i ligan. Martin Hayes blev bäste målskytt med totalt 24 mål varav nitton i ligan. Av de 24 målen kom elva på straff (åtta i ligan). I september värvades yttern Perry Groves från Colchester United. Mittfältaren Stewart Robson såldes till West Ham i januari 1987 och en månad senare försvann mittbacken Tommy Caton till Oxford United. I mars 1987 värvade Arsenal anfallaren Alan Smith från Leicester, men man lånade tillbaka honom till sin gamla klubb för resten av säsongen.

Arsenal 1987/88

Arsenal fick ingen vidare start på 1987/88 med två förluster samt en mållös match mot Manchester United däremellan. Men sen fick man igång spelet. I fjärde omgången blev det hela 6–0 mot nykomlingen Portsmouth efter ett hattrick av Alan Smith. Efter 1–1 borta mot Luton Town vann Arsenal sedan tio raka ligamatcher och gick upp i serieledning. Då försvann plötsligt den fina formen och det blev bara en seger (3–1 hemma mot Sheffield Wednesday) på de följande elva matcherna. Arsenal sjönk därför till femte plats, tjugo poäng bakom serieledarna Liverpool. Laget hittade dock formen igen och på de fjorton sista matcherna blev det bara två förluster. Arsenal slutade därmed på sjätte plats i ligan 1987/88.

I FA-cupen slog Arsenal ut Millwall (2–0), Brighton & Hove Albion (2–1) och Manchester United (2–1), men åkte sedan ut efter 1–2 mot Nottingham Forest i sjätte omgången. Laget tog sig återigen till final i Ligacupen. På vägen dit besegrade man Doncaster Rovers (3–0, 1–0), Bournemouth (3–0), Stoke City (3–0), Sheffield Wednesday (1–0) samt Everton i semifinalen (1–0 borta, 3–1 hemma). I finalen mötte man Luton Town, men där blev det överraskande förlust med 2–3.

Spelarna i Arsenal 1987/88

I maj 1987 värvade Arsenal vänsterbacken Nigel Winterburn från Wimbledon. Tre månader senare förstärkte George Graham laget ytterligare med mittfältaren Kevin Richardson från Watford. Under sommaren sålde man även högerbacken Viv Anderson till Manchester United. Den då 20-årige Michael Thomas tog över som högerback, men i februari 1988 flyttade han upp som innermittfältare. Charlie Nicholas och Niall Quinn förlorade sina platser i anfallet till Alan Smith och Perry Groves. I januari 1988 såldes således Nicholas till Aberdeen medan Quinn blev kvar i klubben ett par år till. Senare samma månad värvades högerbacken Lee Dixon från Stoke City och i mars anslöt vänsteryttern Brian Marwood från Sheffield Wednesday. Den senare skulle så småningom konkurrera ut den skadebenägne Martin Hayes. Mittbacken David O’Leary blev skadad och utbytt mot Nottingham Forest på annandag jul 1987. I hans frånvaro tog Gus Caesar över tröja nummer fem.

Arsenal hade följande utseende 1987/88: 1 John Lukic – 2 Michael Thomas/Nigel Winterburn, 5 David O’Leary/Gus Caesar, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams/Michael Thomas, 8 Paul Davis, 11 Kevin Richardson/Martin Hayes – 9 Alan Smith, 10 Perry Groves.

Lukic och Rocastle spelade mest med totalt 52 av de 55 matcherna varav 40 i ligan. Alan Smith blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Till säsongen 1986/87 tog Adidas över efter Umbro som tröjleverantör till Arsenal. Tröjorna hade ett mönster i tyget i form av ränder och små Arsenal-kanoner. På ärmarna återfanns de tre Adidas-ränderna, på hemmatröjan var de röda med marinblå bårder och på bortatröjan tvärtom. Byxorna var kritstrecksrandiga och hade klubbens initialer AFC på höger ben. Bortastället var i samma stil som hemmastället och bestod av gula tröjor, marinblå byxor och gula strumpor. Den gula bortatröjan hade dock ärmar i samma färg som resten av tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Arsenal i sitt hemmaställ, men tröjan hade ett par förändringar. Runt Adidas-märket återfanns texten ”Llittlewoods Cup Final / Wembley 1987” och på tröjnumren hade man lagt till ett litet Adidas-märke i nederkant.

Charlton Athletic 1986–1988

Charlton Athletic 1986/87

Säsongen 1986/87 var Charlton Athletic tillbaka i högsta divisionen för första gången på trettio år. I ligapremiären blev det 1–1 hemma mot Sheffield Wednesday. Efter att ha förlorat med 4–0 borta mot Nottingham Forest tog laget sin första seger när man vann med 1–0 mot Manchester United på Old Trafford. Charlton tog sedan bara en poäng (1–1 hemma mot Coventry City) på de fem följande matcherna.

Laget reste sig dock, tog fyra raka segrar och klättrade sju placeringar i tabellen till tolfte plats. Bland annat besegrade man blivande mästarna Everton med 3–2 på Selhurst Park. Charlton hade av ekonomiska orsaker spelat på Crystal Palace hemmaarena Selhurst Park sedan 1985. I början av november tog det roliga slut när man inledde en period med fem raka förluster följt av tre oavgjorda och ytterligare en förlust (0–2 borta mot Aston Villa på annandag jul). Charlton hade då sjunkit till näst sista plats i tabellen, men två dagar senare avslutade man 1986 med att besegra Manchester City med 5–0 och klättra upp till sjuttonde plats.

Charlton Athletic inledde 1987 med fyra förluster och tre oavgjorda på de sju första ligamatcherna. Laget låg då på tjugonde plats vilket skulle innebära nedflyttning. Första segern kom den sjunde mars då man besegrade West Ham United med 2–1 hemma. Det blev inga fler segrar i mars månad, men den fjärde april besegrade man Watford med 4–3 i en målrik tillställning. Charlton spelade sedan ytterligare tre raka Londonderbyn. En mållös match hemma mot Chelsea följdes av förluster borta mot Arsenal (1–2) och Tottenham Hotspur (0–1).

Med fem matcher kvar att spela låg Charlton fortfarande på nedflyttningsplats med fem poäng upp till Oxford United på nittonde plats. Laget gav dock inte upp – man skulle helt enkelt inte åka ur. Först besegrade man Aston Villa med 3–0 och spelade sedan 2–2 borta mot Southampton. Efter en 0–1-förlust hemma mot Luton Town vann man sedan de två avslutande matcherna. Det blev 3–0 borta mot Newcastle United och 2–1 hemma mot Queens Park Rangers. Charlton Athletic slutade därmed på nittonde plats i division ett 1986/87 vilket innebar kvalspel för att hänga kvar.

Kvalspel för att hänga kvar

Kvalet avgjordes i två omgångar, semifinaler och finaler. Samtliga matcher spelades i form av dubbelmöten hemma och borta. I ena semifinalen mötte Charlton femman i division två, Ipswich Town. I den andra semifinalen möttes trean och fyran i division två, Oldham Athletic och Leeds United. Charltons första match blev mållös, men i returen vann man med 2–1 och tog sig till final.

Där mötte man Leeds som hade tagit sig till final efter sammanlagt 2–2 och fler gjorda bortamål. Charlton vann första finalmatchen med 1–0 hemma, men i returen vann Leeds med samma siffror. Därför blev det omspel på neutral plan i Birmingham. Matchen var fortfarande mållös efter 90 minuter varvid förlängning tilltog. John Sheridan gav Leeds ledningen genom en frispark i 99:e minuten. Charlton kvitterade sedan i 113:e minuten genom mittbacken Peter Shirtliff. Fyra minuter senare nickade samme Shirtliff in 2–1 på en frispark av Andy Peake. Resultatet stod sig tiden ut och Charlton behöll sin plats i högsta divisionen.

Final i Full Members’ Cup

Charlton åkte ur FA-cupen i tredje omgången efter förlust mot Walsall. I Ligacupen slog man ut Lincoln City och Queens Park Rangers, men åkte sedan ut mot Arsenal. Desto bättre gick det i Full Members’ Cup. I november 1986 slog Charlton ut Birmingham City och Bradford City. För Charltons del fortsatte turneringen med kvartsfinaler mot Everton i mars 1987. Efter förlängning var ställningen 2–2 och Charlton vann den påföljande straffsparksläggningen med 3–1 och tog sig till semifinal. Där besegrade man Norwich City med 2–1 efter förlängning, men i finalen på Wembley blev det förlust med 1–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Charlton Athletic 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Steve Thompson, 6 Peter Shirtliff, 3 Mark Reid – 7 Rob Lee/Mark Stuart/Ralph Milne, 4 Andy Peake/George Shipley, 8 Mark Stuart/Steve Gritt/Rob Lee, 10 Mark Aizlewood – 9 Jim Melrose, 11 Colin Walsh.

Vänsterbacken Mark Reid spelade samtliga 42 ligamatcher och Jim Melrose blev bäste målskytt med fjorton ligamål. Under sommaren 1986 värvade Charlton målvakten Bob Bolder (Sunderland) och mittbacken Peter Shirtliff (Sheffield Wednesday). I september anlände även mittfältarna Andy Peake (Grimsby Town) och Colin Walsh (Nottingham Forest). Mark Aizlewood såldes till Leeds United i februari 1987 och Colin Walsh bytte från nummer elva till nummer tio i de nio sista ligamatcherna. Då spelade Mark Stuart och sedan Garth Crooks i nummer elva. Manager var Lennie Lawrence som hade lett laget sedan 1982.

Charlton Athletic 1987/88

Charlton Athletic fick en minst sagt usel start på 1987/88. Laget inledde säsongen med fyra raka förluster. Det blev sedan 1–1 borta mot nykomlingen Portsmouth följt av ytterligare en förlust, 2–3 borta mot Liverpool. Första segern kom i sjunde omgången då man besegrade Luton Town med 1–0 hemma. Efter ytterligare sex matcher utan seger vann Charlton med 2–0 hemma mot Norwich City. På årets åtta sista ligamatcher vann laget två gånger, 1–0 borta mot Tottenham Hotspur och 2–1 hemma mot Portsmouth. Efter årets sista match, en 1–0-förlust mot Luton Town, låg Charlton näst sist i tabellen.

Laget inledde sedan 1988 med tre oavgjorda och två förluster. Första segern kom den tjugonde februari då man slog Sheffield Wednesday med 3–1. Charlton varvade sedan segrar med oavgjorda och förluster. På de följande nio matcherna blev det fyra segrar. Dessa kom hemma mot West Ham United (3–0), borta mot Southampton (1–0), hemma mot Watford (1–0) och hemma mot Newcastle United (2–0). Charlton Athletic avslutade sedan 1987/88 med tre 1–1-matcher i rad och slutade på sjuttonde plats i tabellen.

Högerbacken John Humphrey spelade mest med 40 ligamatcher och Garth Crooks blev bäste målskytt med tio ligamål. Crooks hade anlänt från West Bromwich Albion i mars 1987 och hann även spela några matcher under våren det året.

Tröjorna

Säsongerna 1986/87 och 1987/88 levererade Adidas tröjorna till Charlton Athletic. I de första ligamatcherna i augusti 1986 saknade klubben sponsor, men sedan kom The Woolwich in som sponsor. Tröjorna hade samma mönster i tyget som många andra Adidas-tröjor hade vid denna tid, bland annat svenska landslaget. Den röda hemmatröjan kompletterades av vita byxor och strumpor med tre röda ränder, det vill säga Adidas standardmodell. Det fanns två reservställ, ett helblått samt ett bestående av vita tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. Dessa hade samma design som hemmastället, men färgerna på hals och muddar var omvända. De svarta byxorna och strumporna användes även tillsammans med den röda hemmatröjan i vissa matcher.

Everton 1986–1988

Everton 1986/87

Everton inledde säsongen 1986/87 med att möta Liverpool i Charity Shield på Wembley. Liverpool hade vunnit dubbeln och fick möta Everton som hade kommit tvåa i ligan. Adrian Heath gav Everton ledningen i åttionde minuten, men Ian Rush kvitterade med två minuter kvar. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på titeln.

En vecka senare startade ligan och Everton besegrade Nottingham Forest med 2–0 hemma på Goodison Park. Det blev sedan ytterligare sex matcher utan förlust innan man kom in i en formsvacka med tre raka förluster. Everton sjönk då från andra till femte plats i tabellen. I september avgjordes även finalen av ScreenSport Super Cup vars inledande omgångar hade spelats under 1985/86. Återigen mötte Everton och Liverpool varandra. Här var de rödklädda det starkare laget. Liverpool vann med 3–1 hemma och 4–1 borta och tog alltså hem segern med sammanlagt 7–2.

Efter de tre förlusterna i ligan vann Everton två matcher, mot Southampton (2–0) och Watford (3–2), men en 0–1-förlust borta mot West Ham följt av 2–2 hemma mot Chelsea gjorde att man nu befann sig på åttonde plats. Det blev sedan tre segrar och en mållös match i hemmaderbyt mot Liverpool innan man föll med 0–1 borta mot Luton Town på Luciadagen. Det skulle visa sig blå årets sista förlust.

Everton blir engelska mästare 1986/87

Därefter vann Everton sex raka matcher, bland annat två fyramålssegrar borta mot Newcastle (4–0) och hemma mot Leicester City (5–1). Laget var nu uppe på andra plats i tabellen. Efter 0–1 borta mot Nottingham Forest vann man med 3–1 hemma mot Coventry City och gick nu för första gången upp i serieledning. Efter två oavgjorda följt av förlust med 1–2 borta mot Watford kunde Liverpool gå förbi i tabellen, men bara tillfälligt. Everton hittade återigen formen, vann sju raka matcher och återtog serieledningen. Det blev sedan förlust med 1–3 i säsongens sista Liverpoolderby följt av en mållös match hemma mot Manchester City. Everton avslutade sedan säsongen med tre raka segrar och kunde därmed titulera sig ligamästare 1986/87, nio poäng före tvåan Liverpool. Det var klubbens nionde ligatitel och deras andra på tre år.

I FA-cupen slog Everton ut Southampton (2–1) och Bradford City (1–0) innan man åkte ut mot efter att ha förlorat med 1–3 mot Wimbledon. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Newport County, bottenlag i division tre. Det blev 4–0 hemma och 5–1 borta. Därefter besegrade man Sheffield Wednesday (4–0) och Norwich City (4–1), men i kvartsfinalen blev det förlust med 0–1 mot Liverpool. Everton deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man Newcastle med 5–2, men i kvartsfinalen blev det förlust på straffar mot Charlton Athletic.

Spelarna i Everton 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Alan Harper/Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Paul Power/Neil Pointon/Pat van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Kevin Langley/Paul Power/Peter Reid, 10 Paul Wilkinson/Alan Harper/Ian Snodin, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp.

Alan Harper spelade högerback i fjorton av de sjutton första ligamatcherna, men därefter spelade Gary Stevens resten av matcherna. På den andra ytterbacksplatsen spelade Paul Power de sexton första ligamatcherna. I mitten av säsongen tog Neil Pointon över och i slutet spelade Pat van den Hauwe vänsterback i elva av de sexton sista ligamatcherna. På mittfältet i tröja nummer 6 spelade Kevin Langley femton ligamatcher i början av säsongen och Peter Reid lika många i slutet. Däremellan spelade Paul Power ett antal matcher. På den andra innermittfältsplatsen, i tröja nummer 10, spelade Paul Wilkinson i sju av de fjorton första ligamatcherna. Alan Harper spelade nio matcher i nummer 10 i mitten av säsongen och i slutet spelade Ian Snodin fjorton av de sexton sista matcherna i nummer 10.

Kevin Ratcliffe och Trevor Steven spelade 54 av de 55 tävlingsmatcherna under säsongen. Ratcliffe missade matchen mot Charlton i Full Members’ Cup medan Steven missade en ligamatch. Steven blev även, tillsammans med Adrian Heath och Kevin Sheedy, lagets bästa målskytt med totalt sexton mål. Av dessa gjorde Steven fjorton mål i ligan medan Sheedy stod för tretton ligamål och Heath elva. Bland de nya spelarna i klubben fanns mittbacken Dave Watson (Norwich City), vänsterbacken/mittfältaren Paul Power (Manchester City), mittfältaren Kevin Langley (Wigan Athletic) och yttern Neil Adams (Stoke City).

Everton 1987/88

Efter ligasegern lämnade managern Howard Kendall klubben för att ta över spanska Athletic Bilbao. Assisterande tränaren Colin Harvey tog över som huvudansvarig. Precis som Kendall var Harvey en gammal Evertonspelare. Båda hade spelat på klubbens mittfält i slutet av 60- och början av 70-talet.

Everton inledde även säsongen 1987/88 med Charity Shield-matchen på Wembley. Denna gång mötte man FA-cupvinnarna Coventry City och Evertons Wayne Clarke gjorde matchens enda mål strax före halvtidsvilan. Everton inledde ligasäsongen 1987/88 med två segrar (1–0 mot Norwich City i premiären och 4–0 mot Sheffield Wednesday) och två oavgjorda däremellan. Därefter blev det tre förluster på fem matcher. Mellan nederlagen blev det en mållös match mot Tottenham Hotspur och en 2–1-seger över Manchester United, båda på hemmaplan. Everton hittade dock formen. Man förlorade bara en gång på de följande tolv ligamatcherna och klättrade upp från nionde till fjärde plats i tabellen. Förlusten lär dock ha svidit då den kom i derbyt mot Liverpool som vann med 2–0 på Anfield.

Everton avslutade 1987 med en 1–2-förlust borta mot Manchester United och på nyårsdagen 1988 föll man dessutom med 0–1 mot Sheffield Wednesday. Laget vann sedan fem raka matcher innan nästa förlust, 1–2 borta mot Tottenham. Det blev därefter tio raka matcher utan förlust, men bara fyra segrar. Everton avslutade sedan säsongen 1987/88 med en 1–2-förlust hemma mot Arsenal och slutade på fjärde plats i ligan.

Omspel för Everton i FA-cupen 1987/88

I FA-cupens tredje omgång krävdes det tre omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday. De tre första matcherna slutade 1–1, men i fjärde matchen vann Everton med 5–0. Det blev omspel även i nästa omgång mot Middlesbrough. Första matchen slutade 1–1 och i omspelet blev det 2–2 efter förlängning, men i det andra omspelet blev det 2–1 till Everton. Everton åkte sedan ut efter att ha förlorat med 0–1 mot Liverpool. I Ligacupens andra omgång slog Everton ut Rotherham United efter 3–2 hemma och 0–0 i returen. Därefter besegrade man Liverpool (1–0), Oldham Athletic (2–1) och Manchester City (2–0). Laget var nu framme i semifinal där man mötte Arsenal. Det blev dock förlust i båda mötena, 0–1 hemma och 1–3 i returen.

Tröjorna

Efter tre år med Le Coq Sportif tog Umbro återigen över som tröjleverantör till Everton 1986/87. Sponsor var precis som tidigare japanska elektronikföretaget NEC. Hemmatröjan hade ett rutmönster i två nyanser av blått på framsidan medan baksidan och ärmarna var enfärgade. Även de vita byxorna hade ett rutmönster och hade en blå triangel på vänster ben. Everton hade haft vita strumpor som förstaval i flera år, men nu gick man tillbaka till blå strumpor.

Bortatröjan var gul med blå V-hals och muddar och hade även den ett rutmönster på framsidan. Till denna tröjan använde man blårutiga byxor med en gul triangel på vänster ben samt gul strumpor med blå överdel. De blå byxorna användes även tillsammans med den blå hemmatröjan i bortamatcher mot lag med vita byxor. Det fanns även en vit tredjetröja med tunna blå diagonala linjer som bildade ett rutmönster. Denna tröja använde man dock aldrig i någon tävlingsmatch.