Etikett: 1981/82

Crystal Palace 1980–1983

Crystal Palace lyckades inte vinna en enda match på bortaplan och endast sex segrar på hemmaplan gjorde att laget kom sist i tabellen och åkte ner i division två. Mittbacken Billy Gilbert var den som spelade mest med 39 ligamatcher och Clive Allen (nyförvärv från Arsenal) blev bäste målskytt med nio ligamål.

Laguppställning 1980/81: Paul Barron – Paul Hinshelwood, Jim Cannon, Billy Gilbert, Terry Fenwick – Neil Smillie/Steve Lovell, Peter Nicholas, Gerry Francis, Vince Hilaire – Clive Allen/Ian Walsh, Mike Flanagan.

De två följande säsongerna, 1981/82 och 1982/83, slutade båda med en femtondeplats i division två.

Tröjorna tillverkades av Adidas och liknade den tidigare modellen – vit tröja med en rödblå diagonal på framsidan. Bortatröjan var ljusblå med en röd diagonal.

Brighton and Hove Albion 1980–1983

Brighton slutade på nittonde plats i ligan 1980/81 och trettonde plats 1981/82, men 1982/83 kom man sist i tabellen och åkte ner i division två. I gengäld tog sig laget hela vägen till final i FA-cupen 1983. På vägen mot finalen besegrades Newcastle, Manchester City, Liverpool, Norwich och Sheffield Wednesday. Finalen mot Manchester United på Wembley slutade 2–2 efter en sen kvittering av Gary Stevens. I omspelet fem dagar senare var Brighton chanslöst och föll med 4–0.

Laget i FA-cupfinalen 1983: Graham Moseley – Chris Ramsey, Gary Stevens, Steve Gatting, Graham Pearce – Neil Smillie, Tony Grealish, Jimmy Case, Gary Howlett – Michael Robinson, Gordon Smith. I omspelet spelade Gatting högerback istället för Ramsey och Steve Foster tog Gattings plats i mittförsvaret.

Tröjorna tillverkades av Adidas och sponsor var British Caledonian. Adidas valde en helblå tröja med vit krage och vita muddar istället för klubbens traditionella blåvitrandiga tröja. På den gula bortatröjan var sponsorns text British Caledonian Airways. I FA-cupfinalen 1983 användes en ny tröjmodell med V-hals och smala vita och röda ränder. Under klubbmärket återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1983”.

Birmingham City 1980–1982

Efter att ha varit nere och vänt i tvåan var Birmingham City tillbaka i högsta divisionen. Laget kom på trettonde plats och klarade sig kvar med fem poängs marginal. Högerbacken Dave Langan (nyförvärv från Derby County) spelade samtliga 42 ligamatcher och Frank Worthington blev bäste målskytt med 16 ligamål.

Laguppställning 1980/81: Jeff Wealands – Dave Langan, Joe Gallagher, Colin Todd, Mark Dennis – Alan Ainscow, Kevin Dillon, Archie Gemmill, Alan Curbishley – Keith Bertschin, Frank Worthington.

Nästa säsong, 1981/82, sjönk Birmingham tre placeringar och slutade på sextonde plats. Tränaren Jim Smith fick sparken i februari och ersattes av Ron Saunders som i sin tur hade fått sparken från Aston Villa. Även mittfältaren Archie Gemmill lämnade klubben i början av det nya året för spel i NASL-laget Jacksonville Tea Men. Nederländske vänsteryttern Toine van Mierlo som inför säsongen hade värvats från Willem II spelade mest med 40 ligamatcher. Lagets bäste målskytt blev Tony Evans med femton ligamål.

Tröjorna tillverkades precis som tidigare av Adidas. Skillnaden mot den tidigare modellen var att denna hade V-hals istället för rund hals.

Bayer Leverkusen 1979–1982

Efter att ha vunnit 2. Bundesliga Nord gjorde Bayer Leverkusen 1979/80 sin första säsong i högsta serien. Laget slutade på tolfte plats och klarade sig därmed kvar. 1980/81 klättrade man till elfte plats men 1981/82 kom man på sextonde plats och fick kvala mot det tredjeplacerade laget i 2. Bundesliga. I kvalet mot Kickers Offenbach vann Bayer Leverkusen med 1–0 borta och 2–1 hemma och klarade sig kvar i Bundesliga.

Laguppställning 1979/80: Fred-Werner Bockholt – Hans-Jürgen Scheinert, Jürgen Gelsdorf, Dietmar Demuth, Walter Posner – Thomas Hörster, Klaus Bruckmann, Kurt Eigl, Franz-Peter Hermann – Peter Szech, Dieter Herzog. Eigl, nyförvärv från Darmstadt, spelade samtliga 34 ligamatcher och Szech blev bäste målskytt med nio ligamål.

Tröjorna tillverkades av Adidas. Hemmastället bestod av röda tröjor med vit krage, röda byxor och röda strumpor. Reservstället var vitt med röda detaljer och det fanns även ett tredjeställ bestående av blå tröjor, vita byxor och blå strumpor.

Wolverhampton Wanderers 1979–1982

1979/80 slutade Wolves på sjätte plats i ligan, deras högsta ligaplacering sedan 1972/73. Man gick också till final i Ligacupen mot Nottingham Forest som besegrades med 1–0. Målskytten Andy Gray hade värvats från Aston Villa i september 1979 för den brittiska rekordsumman 1,5 miljoner pund. Ny i laget var också försvararen Emlyn Hughes från Liverpool.

De följande åren gick det sämre för Wolves. 1980/81 åkte man ut mot PSV Eindhoven i UEFA-cupens första omgång och i ligan slutade man på artonde plats. I FA-cupen tog sig Wolves till semifinal där det blev förlust mot Tottenham Hotspur efter omspel. 1981/82 slutade man näst sist i tabellen och åkte ner i division två tillsammans med Leeds United och Middlesbrough. I januari 1982 avgick tränaren John Barnwell och ersattes av Ian Greaves som 1978 hade fört upp Bolton Wanderers i division ett.

Laget 1979/80: Paul Bradshaw – Geoff Palmer, George Berry, Emlyn Hughes, Derek Parkin – Peter Daniel, Kenny Hibbitt, Willie Carr, Mel Eves – Andy Gray, John Richards. Bästa målskyttar blev John Richards med tretton ligamål och Andy Gray med tolv.

Matchställen var under hösten 1979 likadana som tidigare, men i slutet av året introducerades ett nytt klubbmärke bestående av ett varghuvud med klubbens smeknamn ”Wolves” under.

Liverpool 1979–1982

1979/80 försvarade Liverpool sin ligatitel och blev engelska mästare för tolfte gången. Laget var obesegrat på hemmaplan och slutade två poäng före Manchester United. I Europacupen mötte man Dinamo Tbilisi i första omgången, men efter seger med 2–1 hemma blev det förlust med 0–3 i returen. I de båda inhemska cuperna tog sig Liverpool till semifinal. I FA-cupens semifinal mötte man Arsenal som efter tre omspelsmatcher tog sig till final och i Ligacupens semifinal åkte Liverpool ut mot Nottingham Forest.

Laget 1979/80: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Alan Hansen, Alan Kennedy – Jimmy Case, Terry McDermott, Graeme Souness, Ray Kennedy – Kenny Dalglish, David Johnson. Neal, Thompson och Dalglish spelade samtliga 42 ligamatcher och David Johnson blev bäste målskytt med 21 ligamål. Terry McDermott blev utsedd till Årets spelare i England både av Football Writers’ Association och av Professional Footballers’ Association.

Liverpool hade slutat etta eller tvåa i ligan åtta säsonger i rad, men 1980/81 kom man först på femte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Everton i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Ligacupen där man mötte West Ham. Matchen på Wembley slutade 1–1, men i omspelet på Villa Park vann Liverpool med 2–1. I Europacupen lottades Liverpool mot finska Oulun Palloseura i första omgången. Efter 1–1 borta vann Liverpool med hela 10–1 hemma på Anfield. Därefter slog man ut Aberdeen och sedan CSKA Sofia i kvartsfinalen. I semifinalen slog man ut Bayern München på bortamålsregeln (0–0 hemma och 1–1 borta) och i finalen mot Real Madrid gjorde Alan Kennedy matchens enda mål i 82:a minuten. Segern var Liverpools tredje i Europacupen på fem år.

1981/82 blev Liverpool återigen ligamästare efter att ha slutat fyra poäng före Ipswich Town. I Europacupen lottades man återigen mot Oulu och denna gång blev det 7–0 hemma efter en 1–0-seger på bortaplan. Liverpool slog sedan ut nederländska AZ ’67 men i kvartsfinalen blev det förlust mot CSKA Sofia. I FA-cupen åkte man ut mot Chelsea i femte omgången, men i Ligacupen tog man sig återigen till final där man mötte Tottenham. Det stod 1–1 vid full tid och i förlängningen gjorde Liverpool två mål genom Ronnie Whelan och Ian Rush och matchen slutade 3–1.

Matchställen var likadana som tidigare förutom att klubben sponsrades av Hitachi som hade sin logga på tröjorna. Tröjreklam var dock inte tillåtet i tv-sända matcher samt i FA-cupen och Europacupen. Så småningom började tröjreklam tillåtas även i tv-sända matcher, men då i mindre format. I Europacupfinalen 1981 fick inte heller Umbros logga synas på tröjorna och byxorna och man täckte därför över den med vit tejp.

Everton 1979–1982

1979/80 gjorde Everton sin sämsta säsong sedan man åkte ner i division två 1951. Laget slutade på nittonde plats i tabellen, fyra poäng före Bristol City som åkte ur. I UEFA-cupen åkte man ut mot Feyenoord i första omgången efter förlust med 0–1 både hemma och borta. I FA-cupen tog sig Everton till semifinal där det blev förlust mot West Ham efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången.

De följande säsongerna förbättrade man sig något. Det blev en femtondeplats 1980/81 och åttonde plats 1981/82. I FA-cupen gick man till kvartsfinal 1981 (förlust mot Manchester City efter omspel), men 1982 åkte man ut mot West Ham direkt i tredje omgången.

Laget 1979/80: Martin Hodge/George Wood – John Gidman, Mick Lyons, Billy Wright, John Bailey – Andy King, Trevor Ross, Asa Hartford – Brian Kidd, Bob Latchford, Peter Eastoe. John Bailey spelade samtliga 42 ligamatcher och Brian Kidd blev bäste målskytt med totalt sjutton mål varav nio i ligan.

Tröjorna var av samma modell som tidigare förutom att de för första gången hade reklam i form av Hafnia. I tv-sända matcher var dock tröjreklam förbjudet.