Etikett: Europacupen

Liverpool 1973–1976

Säsongen 1973/74 var Bill Shanklys sista som tränare för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, fem poäng efter Leeds United. I höstens Europacupmatcher slog man ut Jeunesse D’Esch från Luxemburg men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Ligacupen tog sig Liverpool till femte omgången där de blev förlust mot Wolverhampton Wanderers. Liverpool tog sig till final i FA-cupen genom att besegra Doncaster Rovers, Carlisle United, Ipswich Town, Bristol City samt Leicester City efter omspel i semifinalen. I finalen mötte man Newcastle United och efter en mållös första halvlek gjorde Liverpool tre mål i andra halvlek. Kevin Keegan gjorde två mål och Steve Heighway ett och gav Liverpool dess andra seger i FA-cupen.

Laget 1973/74: Ray Clemence (målvakt), Tommy Smith, Phil Thompson, Larry Lloyd, Alec Lindsay (försvarare), Ian Callaghan, Peter Cormack, Emlyn Hughes (mittfältare), Kevin Keegan, John Toshack, Steve Heighway (anfallare). Lloyd blev skadad i februari och Hughes flyttades då ner i försvaret. Ian Callaghan blev av fotbollsskribenterna utsedd till Årets spelare i England. Callaghan, Clemence, Hughes, Keegan och Cormack spelade alla 42 ligamatcher och Keegan blev bäste målskytt med totalt nitton mål varav tolv i ligan.

Inför säsongen 1974/75 tog Bob Paisley över som tränare, men Bill Shankly ledde ut laget en sista gång i Charity Shield-matchen mot Leeds på Wembley. Matchen slutade 1–1 och Liverpool vann sedan på straffar. Matchen är också ihågkommen för ett bråk mellan Kevin Keegan och Billy Bremner som ledde till att båda blev utvisade. I ligan slutade Liverpool återigen på andra plats, två poäng efter Derby County. I Cupvinnarcupens första omgång besegrades norska Strømsgodset med hela 11–0, men i andra omgången åkte man ut mot ungerska Ferencváros efter sammanlagt 1–1 men färre gjorda bortamål. Liverpool åkte ur både FA-cupen och Ligacupen i fjärde omgången mot Ipswich respektive Middlesbrough.

Ray Clemence och Emlyn Hughes spelade alla 42 ligamatcher. Steve Heighway blev bäste målskytt totalt sett med tretton mål varav nio i ligan, men John Toshack var lagets bäste målskytt i ligan med tolv mål. Kevin Keegan gjorde tio ligamål och två i cuperna. Nya i laget var Ray Kennedy från Arsenal, Phil Neal från Northampton Town och Terry McDermott från Newcastle. Larry Lloyd såldes till Coventry i augusti 1974.

Säsongen 1975/76 blev Liverpool engelska mästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. Liverpool åkte ut mot Derby County i FA-cupens fjärde omgång och i Ligacupen blev det förlust mot Burnley efter omspel i tredje omgången. I UEFA-cupen gick det däremot bättre. Under hösten besegrade man skotska Hibernian, spanska Real Sociedad och polska Śląsk Wrocław. I vårens kvartsfinaler slog Liverpool ut Dynamo Dresden från Östtyskland och i semifinalen besegrade man Barcelona. I finalen ställdes man mot belgiska Club Brugge. I första mötet på Anfield gjorde belgarna två mål under första kvarten, men i andra halvlek vände Liverpool och vann med 3–2 efter mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff. I returen tog Brugge återigen en tidig ledning, men Keegan kvitterade några minuter senare och matchen slutade 1–1. Liverpool tog därmed sin andra seger i UEFA-cupen.

Ny i laget denna säsong var vänsterbacken Joey Jones från Wrexham. Under hösten lämnade Chris Lawler och Phil Boersma klubben för spel i Portsmouth respektive Middlesbrough. Ray Clemence och Phil Neal spelade alla 42 ligamatcher. John Toshack blev bäste målskytt med totalt 23 mål varav sexton i ligan och Kevin Keegan gjorde sexton mål varav tolv i ligan. Keegan blev även utsedd till Årets spelare i England.

Både hemma- och bortaställen var likadana som tidigare förutom att olika varianter av Umbro-loggan var placerad på tröjorna och byxorna. Den vita bortatröjan användes oftast tillsammans med svarta byxor och vita strumpor, men ibland även med vita eller röda byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1974 återfanns texten ”F.A. Cup Final 1974” nedanför klubbmärket.

Leeds United 1973–1976

Leeds United inledde säsongen 1973/74 med sju raka segrar. Det blev 29 ligamatcher utan förlust innan Stoke City vann med 3–2 den 23 februari. Laget förlorade tre matcher i rad i mars men förlorade sedan ingen av de återstående sex ligamatcherna. Leeds slutade fem poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för andra gången på fem år. I FA-cupen tog sig Leeds till femte omgången men föll mot Bristol City efter omspel och i Ligacupen åkte man ut direkt i andra omgången mot Ipswich Town. Leeds var även med i UEFA-cupen och slog i första omgången ut norska Strømsgodset och därefter skotska Hibernian, men i tredje omgången blev det förlust mot portugisiska Vitória Setubal.

Laget 1973/74: David Harvey (målvakt), Paul Reaney, Gordon McQueen, Norman Hunter, Trevor Cherry (försvarare), Billy Bremner, Terry Yorath, Paul Madeley, Peter Lorimer (mittfältare), Allan Clarke, Mick Jones (anfallare). Även centern Joe Jordan spelade över hälften av ligamatcherna. Norman Hunter blev förste spelare att ta emot priset som Årets spelare av spelarföreningen PFA. Hunter och lagkaptenen Billy Bremner deltog i samtliga 42 ligamatcher och Mick Jones blev lagets bäste målskytt med sjutton mål varav fjorton i ligan. Även Allan Clarke (totalt 16 mål/13 i ligan), Peter Lorimer (14/12), och Billy Bremner (11/10) gjorde över tio mål under säsongen. I oktober 1973 såldes målvakten Gary Sprake till Birmingham City för 100 000 pund och blev världens dyraste målvakt.

Efter säsongen lämnade tränaren Don Revie Leeds för att bli förbundskapten för engelska landslaget. Han ersattes av Brian Clough som tog med sig John O’Hare och John McGovern från sitt gamla lag Derby County. Även anfallaren Duncan McKenzie värvades från Nottingham Forest. Säsongen 1974/75 inleddes med att Leeds och Liverpool spelade 1–1 (Liverpool vann sedan på straffar) i Charity Shield i en match där både Billy Bremner och Liverpools Kevin Keegan blev utvisade. Efter en svag start på ligaspelet med bara en seger på de sju första matcherna fick Brian Clough sparken efter bara 44 dagar som tränare för Leeds. Jimmy Armfield tog över och ledde Leeds till en niondeplats i ligan. I FA-cupen åkte man ut mot Ipswich i sjätte omgången efter tre omspelsmatcher och i Ligacupen blev det förlust mot Chester City i fjärde omgången. Som regerande ligamästare deltog Leeds även i Europacupen. Under hösten slog man ut FC Zürich och Újpesti Dózsa. I vårens kvartsfinaler slog man ut Anderlecht och i semifinalen blev det seger över Barcelona, men i finalen mot Bayern München föll man med 0–2.

Allan Clarke blev lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav 14 i ligan och Duncan McKenzie var näst bäst med tretton mål varav elva i ligan. De andra två nyförvärven, O’Hare och McGovern, såldes till Nottingham Forest i februari och i mars såldes Terry Cooper till Middlesbrough.

Sommaren 1975 lämnade Johnny Giles Leeds för att bli spelande tränare i West Bromwich Albion och under hösten tvingades Mick Jones lägga skorna på hyllan på grund av en knäskada. Leeds slutade på femte plats i ligan 1975/76, nio poäng efter mästarna Liverpool. I Ligacupen åkte Leeds ut mot Notts County i tredje omgången, men i FA-cupen tog man revansch genom att besegra samma lag i tredje omgången. I fjärde omgången blev det dock förlust mot Crystal Palace. Vänsterbacken Frank Gray tog en ordinarie plats i laget och spelade alla 42 ligamatcher. Duncan McKenzie blev bäste målskytt med sexton ligamål, Allan Clarke gjorde elva och Peter Lorimer tio.

1973 introducerades ett nytt klubbmärke bestående av bokstäverna LU i gult på en blå cirkel. Under hösten 1973 tillverkades tröjorna av Umbro, men i december tog Admiral över. Tröjorna var likadana som tidigare fast med Admirals logga på ena bröstet. Bortastället var till en början helt gult, men 1974 lade man till en blå och en vit rand längs ärmarna och på byxorna och strumporna. Bortatröjan fick även en annan typ av krage med knappar i halsen.

Derby County 1971–1973

Efter en jämn kamp om ligatiteln blev Derby County mästare för första gången säsongen 1971/72. Derby slog Liverpool med 1–0 i sin sista match, men både Leeds och Liverpool hade en match kvar att spela. För Leeds räckte det med oavgjort för att gå förbi Derby och Liverpool var tvungna att vinna. Leeds förlorade dock mot Wolverhampton och Liverpool fick bara oavgjort mot Arsenal. Både Leeds, Liverpool och Manchester City hamnade därmed på 57 poäng, en poäng mindre än Derby County. I FA-cupen tog sig Derby till femte omgången men förlorade mot Arsenal efter två omspelsmatcher och i Ligacupen åkte man ut mot Leeds efter omspel i andra omgången. Derby deltog också i Texaco Cup, en turnering mellan brittiska och irländska lag som inte deltog i europeiskt cupspel. Laget vann turneringen efter finalseger över skotska Airdrieonians.

Derby County kunde inte försvara ligatiteln 1972/73 utan slutade på sjunde plats och missade därför också att kvalificera sig för UEFA-cupen. I Europacupen slog man ut Željezničar från Sarajevo, portugisiska Benfica och tjeckoslovakiska Spartak Trnava, men i semifinalen blev det förlust med 3–1 borta mot Juventus och i returen hemma på Baseball Ground fick man bara 0–0. I FA-cupen förlorade man mot Leeds i kvartsfinalen och i Ligacupen blev det förlust mot Chelsea efter omspel i tredje omgången.

Derby Countys startelva 1971/72: 1 Colin Boulton (målvakt), 2 Ron Webster (högerback), 3 John Robson (vänsterback), 4 Alan Durban (mittfältare), 5 Roy McFarland (mittback), 6 Colin Todd (mittback), 7 John McGovern (mittfältare), 8 Archie Gemmill (mittfältare), 9 John O’Hare (anfallare), 10 Kevin Hector (anfallare), 11 Alan Hinton (vänsterytter). Alan Hinton var lagets bäste målskytt med femton ligamål medan John O’Hare gjorde tretton och Kevin Hector tolv. Inför säsongen 1972/73 värvades David Nish från Leicester City för den brittiska rekordsumman 225 000 pund och tog plats som vänsterback istället för John Robson. Under säsongen gjorde 16-årige mittfältaren Steve Powell debut och blev då klubbens yngste spelare genom tiderna. Kevin Hector blev lagets bäste målskytt med fjorton ligamål medan Alan Hinton gjorde tretton.

Hemmatröjan var helt vit och hade ett nytt klubbmärke på ena bröstet. Från och med 1971 var byxorna marinblå istället för svarta. Bortastället bestod av gula tröjor och strumpor samt blå eller vita byxor. Ett helblått reservställ användes åtminstone i FA-cupmatchen mot Leeds i mars 1973.

Manchester United 1963–1971

Efter förra säsongens nittondeplats förbättrade sig Manchester United rejält och slutade på andra plats i ligan 1963/64. Laget gick också till semifinal i FA-cupen men förlorade mot West Ham. I Cupvinnarcupen slog United ut Willem II och Tottenham Hotspur men förlorade sedan mot Sporting Lissabon i kvartsfinalen. Under säsongen spelade 17-årige nordirländske yttern George Best sin första ligamatch för Manchester United. Även David Sadler spelade sina första ligamatcher denna säsong. Denis Law gjorde 30 ligamål och David Herd var lagets näst bäste målskytt med 20 ligamål. 1965 tog Manchester United sin sjätte ligatitel. Laget tog lika många poäng som Leeds United men blev mästare tack vare bättre målkvot. I FA-cupen tog man sig till semifinal men förlorade mot Leeds efter omspel och även i Mässcupen gick man till semifinal men föll mot ungerska Ferencváros. Fyra spelare – Shay Brennan, John Connelly,, Tony Dunne och Bill Foulkes – spelade samtliga 42 ligamatcher medan George Best, Bobby Charlton och Nobby Stiles bara missade en ligamatch. Övriga ordinarie spelare var Pat Crerand, David Herd, Denis Law och målvakten Pat Dunne. Denis Law tog för övrigt emot Guldbollen som Årets spelare i Europa 1964. Tränare var Matt Busby som ledde laget mellan 1945 och 1969.

1965/66 slutade United på fjärde plats i ligan och i både FA-cupen och Europacupen gick laget till semifinal men förlorade mot Everton respektive Partizan Belgrad. Bobby Charlton blev utsedd till Årets spelare i England och senare under året blev han även framröstad som Årets spelare i Europa 1966. Nästa säsong, 1966/67, blev United återigen ligamästare. Laget inledde med fyra förluster på de tio första matcherna men spelade sedan upp sig. Efter förlusten mot Sheffield United på annandag jul förblev laget obesegrat under de resterande tjugo ligamatcherna och slutade fyra poäng före tvåan Nottingham Forest. Ny i laget var målvakten Alex Stepney som hade värvats från Chelsea. Även backen Bobby Noble tog en ordinarie plats men en bilolycka under våren gjorde att han aldrig riktigt kom tillbaka och tre år senare avslutade han karriären.

Säsongen 1967/68 tog ytterbacken Francis Burns och anfallaren Brian Kidd plats i laget på bekostnad av Shay Brennan och David Herd. Laget kunde dock inte försvara ligatiteln utan slutade på andra plats, två poäng bakom lokalkonkurrenten Manchester City. Manchester United lyckades också vinna Europacupen för första gången, tio år efter flygolyckan i München. Efter att ha slagit ut Real Madrid i semifinalen mötte man Benfica i finalen på Wembley. Bobby Charlton gav United ledningen i andra halvlek men Graça kvitterade drygt tio minuter från slutet. United avgjorde genom att göra tre mål under de nio första minuterna av förlängningen. Målskyttar var George Best, Brian Kidd och Bobby Charlton.

George Best blev utsedd till Årets spelare i Europa 1968 men efter Europacupsegern började det gå sämre för Manchester United. Under hösten mötte man Estudiantes från Buenos Aires i Interkontinentalcupen. United föll med uddamålet i första matchen på bortaplan och i returen hemma på Old Trafford fick man bara oavgjort. Matcherna kännetecknades av hårt spel med utvisningar på Stiles och Best samt Estudiantes Medina som följd. I ligan blev United inte bättre än elva och i Europacupen föll man mot Milan i semifinalen. Bland de nya i laget denna säsong fanns mittbacken Steve James, mittfältaren Carlo Sartori och högeryttern Willie Morgan. Efter säsongen avgick tränaren Matt Busby och ersattes av Wilf McGuinness. Både 1969/70 och 1970/71 slutade United på åttonde plats i ligan och de svaga resultaten gjorde att McGuinness fick lämna klubben i slutet av december 1970. Matt Busby återvände och ledde laget under återstoden av säsongen.

Hemmastället bestod av röd tröja med vit hals och vita muddar, vita byxor och röda strumpor. Oftast användes långärmade tröjor men i början och slutet av säsongerna förekom även kortärmade tröjor. Bortatröjan var vit med röd hals och röda muddar men från och med 1965 fanns även en helvit tröja. Dessa användes tillsammans med vita byxor och antingen vita eller röda strumpor. 1964 introducerades en blå tröja som användes i bortamatcher mot lag med rödvita tröjor, bland annat Stoke och Southampton. Denna tröja användes från början tillsammans med vita byxor och vita strumpor, men från och med 1967 användes blå strumpor. I Europacupfinalen 1968 spelade United i helblått och på tröjan återfanns Manchesters stadsvapen med bokstäverna ”E.C.F.” över och ”Wembley 1968” under. Även i bortamatchen mot Estudiantes spelade United i helblått men då utan någon logga på tröjan.

Leeds United 1964–1971

Efter seriesegern i division två 1964 var Leeds tillbaka i högsta divisionen. Laget var nära att ta hem ligatiteln men fick till sist ge sig i kampen mot Manchester United som slutade på samma poäng som Leeds men med bättre målkvot. I FA-cupen tog man sig till final men förlorade mot Liverpool efter förlängning. Leeds gjorde därmed sin dittills bästa säsong och lagkaptenen och mittfältaren Bobby Collins fick priset som Årets fotbollsspelare i England. I övrigt bestod laget av målvakten Gary Sprake, ytterbackarna Paul Reaney och Willie Bell, mittbackarna Jackie Charlton och Norman Hunter, mittfältarna Billy Bremner och Johnny Giles, vänsteryttern Albert Johanneson samt centrarna Jim Storrie och Alan Peacock. I truppen fanns också vänsterbacken Terry Cooper, högeryttern Peter Lorimer och allroundspelaren Paul Madeley som senare kom att få viktiga roller i laget. Tränare var Don Revie som ledde laget mellan 1961 och 1974.

Även säsongen 1965/66 slutade Leeds på andra plats i ligan, denna gång sex poäng efter Liverpool. Laget var också med i Mässcupen där man tog sig till semifinal. Där blev det dock förlust mot spanska Real Zaragoza efter omspel. Bland årets debutanter fanns målvakten David Harvey, mittfältarna Mick Bates och Terry Hibbitt, vänsteryttern Eddie Gray samt högeryttern Mike O’Grady som värvades från Huddersfield. Peter Lorimer tog en ordinarie plats i laget och blev bäste målskytt med totalt nitton mål. Säsongerna 1966/67 och 1967/68 slutade båda med en fjärdeplats i ligan för Leeds. 1967 tog man sig till final i Mässcupen men förlorade mot Dinamo Zagreb. Ett år senare lyckades man äntligen vinna turneringen efter att ha besegrat ungerska Ferencváros i finalen. Våren 1968 tog man också hem segern i Ligacupen efter att Terry Cooper gjort matchens enda mål i finalen mot Arsenal. Nya i laget var mittfältaren Terry Yorath samt centern Mick Jones som värvades från Sheffield United.

Säsongen 1968/69 tog Leeds sin första ligatitel efter att ha tagit 67 poäng, sex poäng mer än tvåan Liverpool. Laget var obesegrat på hemmaplan och förlorade bara två bortamatcher, mot Burnley och Manchester City. I Mässcupen åkte Leeds ut mot ungerska Újpest i kvartsfinalen. Leeds kunde inte försvara ligatiteln 1969/70 utan slutade på andra plats, nio poäng efter Everton. Även i FA-cupen fick Leeds nöja sig med andra plats. Finalen mot Chelsea slutade 2–2 och i omspelet vann Londonlaget med 2–1 efter förlängning. I Europacupens första omgång slog Leeds norska Lyn med hela 10–0 och i returen i Oslo blev det 6–0. Sedan besegrade Leeds Ferencváros och Standard Liège innan det tog stopp i semifinalen mot Celtic. Leeds förlorade med 0–1 hemma och returen som Celtic vann med 2–1 spelades på Hampden Park inför 136 505 åskådare – den högsta publiksiffran någonsin i en europeisk cupmatch. Billy Bremner blev utsedd till Årets spelare i England och bland nyförvärven fanns anfallaren Allan Clarke från Leicester City som tillsammans med Mick Jones blev lagets bäste målskytt med totalt 26 mål. Säsongen 1970/71 slogs Leeds med Arsenal om ligatiteln, men Arsenal drog längsta strået och Leeds slutade återigen på andra plats. I FA-cupens femte omgång förlorade Leeds sensationellt mot division fyra-laget Colchester United. Däremot vann man Mässcupen för andra gången efter finalseger över Juventus. Första matchen i Turin slutade 2–2 och returen i Leeds slutade 1–1 – Leeds vann därmed tack vare fler gjorda bortamål. Ny i spelartruppen denna säsong var skotske centern Joe Jordan från Greenock Morton.

Hemmatröjan 1964–1971 var helt vit med en blå uggla i en cirkel på ena bröstet. I första finalmatchen av Mässcupen 1967 (borta mot Dinamo Zagreb) spelade Leeds i kortärmade tröjor med V-hals. Strumporna hade en gul och en blå rand högst upp. I returmötet spelade Leeds i sina vanliga långärmade tröjor. I Ligacupfinalen 1968 hade tröjorna ett guldfärgat klubbmärke. I 1968 års final av Mässcupen, hemma mot Ferencváros, spelade Leeds i blå tröjor och bärnstensfärgade byxor och strumpor (i returen i Budapest spelade man i sitt ordinarie vita matchställ). I FA-cupfinalen mot Chelsea 1970 användes röda strumpor tillsammans med de vita tröjorna och byxorna (i omspelet spelade Leeds i helvitt). I första finalmatchen borta mot Juventus i Mässcupen 1971 spelade Leeds i röda tröjor, vita byxor och röda strumpor. I returmötet på hemmaplan spelade Leeds i kortärmade tröjor med bokstäverna ”LUFC” istället för ugglan.

Everton 1967–1972

Säsongen 1967/68 slutade Everton på femte plats i ligan. Laget gick också till final i FA-cupen men förlorade mot West Bromwich Albion efter förlängning. Alan Ball blev lagets bäste målskytt med 20 mål. Förutom Ball bestod laget av målvakten Gordon West, ytterbackarna Tommy Wright, Ray Wilson och Sandy Brown, mittbackarna Brian Labone och John Hurst, mittfältarna Howard Kendall och Colin Harvey, yttrarna Jimmy Husband och Johnny Morrissey samt centern Joe Royle. Även mittbacken Roger Kenyon, som spelade i klubben fram till 1979, och vänsteryttern Alan Whittle gjorde debut under säsongen. Tränare var Harry Catterick som ledde laget mellan 1961 och 1973.

Nästa säsong klättrade laget till tredje plats i ligan men i FA-cupen blev det förlust mot Manchester City i semifinalen. Joe Royle gjorde 22 mål och kom trea i skytteligan. Säsongen 1969/70 blev Everton ligamästare för sjunde gången i klubbens historia efter att ha tagit 66 poäng, nio poäng mer än tvåan Leeds United. Bästa målskytt blev återigen Joe Royle, denna gång med 23 mål, två mindre än West Bromwichs skyttekung Jeff Astle.

Everton inledde säsongen 1970/71 med att besegra FA-cupvinnarna Chelsea med 2–1 i Charity Shield, men sedan började det gå sämre. I Europacupen slog Everton ut isländska Keflavik i första omgången, men åkte sedan ut på straffar mot Borussia Mönchengladbach efter att båda matcherna slutat 1–1. I FA-cupen tog sig laget till semifinal men förlorade mot lokalkonkurrenten Liverpool och i ligan blev man inte bättre än fjortonde lag. Även säsongen 1971/72 blev en besvikelse för Everton då man slutade på femtonde plats i ligan och åkte ut mot Tottenham i femte omgången av FA-cupen. I december 1971 såldes dessutom Alan Ball till Arsenal för 220 000 pund.

Hemmastället 1967–1972 bestod av blå tröjor med vit hals, vita byxor och vita strumpor – de närmaste åren före hade man haft blå strumpor. I FA-cupfinalen 1968 spelade Everton i bärnstensfärgade tröjor och blå byxor. Denna kombination användes som reservställ fram till 1971. Säsongen 1971/72 bytte man till gröna byxor. De bärnstensfärgade strumporna användes även tillsammans med den blå tröjan och de vita byxorna i bortamatcher mot lag med vita strumpor.

Arsenal 1969–1977

1969 gjorde Charlie George och Ray Kennedy ligadebut för Arsenal vid 18 års ålder. I laget fanns sedan tidigare målvakten Bob Wilson, ytterbackarna Peter Storey och Bob McNab, mittbackarna Frank McLintock och Peter Simpson, mittfältarna George Graham och Jon Sammels, anfallaren John Radford och yttern George Armstrong. Tränare var Bertie Mee som ledde laget mellan 1966 och 1976.

I ligan kom Arsenal bara på tolfte plats 1969/70, men istället tog man sin första europeiska cuptitel när man besegrade Anderlecht i finalen av Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen). Nästa säsong, 1970/71, skolades Peter Storey om till mittfältare och Pat Rice tog en ordinarie plats som högerback. Arsenal slogs med Leeds United om ligatiteln och kampen avgjordes inte förrän i sista omgången. Arsenal besegrade lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur efter ett sent mål av Ray Kennedy och tog sin första ligatitel på arton år. Laget hade också tagit sig till final i FA-cupen och fem dagar senare, den åttonde maj 1971, mötte man Liverpool på Wembley. Det var mållöst efter nittio minuter och i förlängningen tog Liverpool ledningen genom Steve Heighway, men Eddie Kelly kvitterade och med tio minuter kvar gjorde Charlie George segermålet, ett skott från tjugo meter. Arsenal blev därmed andra klubb på 1900-talet att vinna ”dubbeln” – Tottenham hade gjort samma sak tio år tidigare.

I december 1971 värvades Alan Ball från Everton för den brittiska rekordsumman 220 000 pund. Laget kunde trots det inte försvara ligatiteln utan slutade på femte plats, men man gick ännu en gång till final i FA-cupen. Den här gången blev det dock förlust med 0–1 mot Leeds. I Europacupen slog Arsenal ut norska Strømsgodset och schweiziska Grasshoppers men åkte sedan ut mot blivande mästarna Ajax. 1973 kom Arsenal på andra plats i ligan, men sedan började det gå sämre. Under de tre följande säsongerna slutade laget på tionde, sextonde och sjuttonde plats. Bertie Mee avgick 1976 och ersattes av Terry Neill som under sin första säsong 1976/77 ledde laget till en åttondeplats i ligan. I takt med att guldlaget från 1971 splittrades etablerade sig flera unga spelare i laget i mitten av 70-talet. Bland de nya spelarna fanns mittbacken David O’Leary, mittfältarna Liam Brady och Graham Rix samt anfallaren Frank Stapleton. 1976 värvade man dessutom centern Malcolm Macdonald från Newcastle och mittfältaren Alan Hudson från Stoke. Macdonald, som hade värvats för den ovanliga summan 333 333 pund och 34 pence, gjorde 25 mål och blev skyttekung under sin första säsong i Arsenal.

Hemmatröjan på 70-talet var samma som tidigare, men från och med 1969 var strumporna röda med en vit rand. Som reservställ användes i första hand gula tröjor, blå byxor och gula strumpor. De långärmade tröjorna var helt gula medan de kortärmade hade blå hals och muddar. Säsongen 1976/77 användes helt gula strumpor utan blå rand.

I FA-cupmatchen mot Blackpool i januari 1970 spelade Arsenal i helvitt. Matchen slutade 1–1 och i omspelet hade Arsenal återigen vita tröjor, men byxorna var blå och strumporna röda. Den vita tröjan användes även i bortamatchen mot Luton Town i mars 1975 och då tillsammans med vita byxor och röda strumpor. Mörkblå tröjor hade förbjudits 1968 då de ansågs vara för lika domarnas svarta tröjor, men i november 1970 gjorde Arsenals marinblå tröja comeback i ligamatchen borta mot Blackpool. Arsenal hade ansökt om dispens att använda dessa tröjor då både deras ordinarie rödvita och de gula bortatröjorna krockade med Blackpools mandarinfärgade tröjor.

I FA-cupfinalen 1971 spelade Arsenal i gula tröjor. Ovanför kanonen på ena bröstet återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och under kanonen årtalet 1971. I 1972 års FA-cupfinal spelade Arsenal i sina ordinarie rödvita tröjor. FA-cupen fyllde 100 år och för att markera detta återfanns årtalen 1872 och 1972 på varsin sida om FA-cupsilhuetten på bröstet.

Napoli 1987/88

Regerande mästarna Napoli förstärkte laget med brasilianske anfallaren Careca från São Paulo och vänsterbacken Giovanni Francini från Torino.

För första gången deltog Napoli i Europacupen och laget lottades mot Real Madrid i första omgången. Spanjorerna blev dock för svåra och vann med 2–0 i Madrid. Returen i Neapel slutade 1–1 sedan Emilio Butragueño kvitterat Giovanni Francinis ledningsmål strax före paus. Ligaspelet började däremot bättre. Napoli såg ut att försvara sin ligatitel efter att ha vunnit sexton av de tjugo första matcherna – första förlusten kom inte förrän den 3 januari då man föll med 4–1 borta mot Milan. I slutet av säsongen började det dock gå sämre och under de tio sista matcherna vann laget bara två matcher och förlorade fem. Därmed kunde Milan ta över serieledningen och ta hem ligatiteln.

Diego Maradona gjorde 15 mål och blev skyttekung i Serie A medan Careca kom på andra plats med tretton mål. Efter säsongen avslutade högerbacken Giuseppe Bruscolotti karriären efter att ha spelat över 500 matcher för Napoli under sexton säsonger. Även mittbacken Moreno Ferrario lämnade Napoli efter säsongen. Han gick över till Roma efter elva säsonger och över 300 ligamatcher för Napoli.

Tröjorna var av samma modell som tidigare, men tack vare att laget hade vunnit både ligan och cupen under föregående säsong var den italienska skölden, Lo Scudetto, placerad på vänstra bröstet och den rödvitgröna cirkeln på högra bröstet. Klubbmärket var placerat på högra ärmen. I bortamatcherna mot Avellino, Como, Inter, Verona, Fiorentina och Sampdoria spelade Napoli i vita tröjor och blå byxor och i bortamatchen mot Pisa spelade man i helvitt. Den röda tröjan användes i bortamatcherna mot Empoli och Pescara.

Inter 1989/90

Regerande mästarna Inter värvade tyske landslagsanfallaren Jürgen Klinsmann från Stuttgart som ersättare för Ramón Díaz som hade varit i klubben på lån från Fiorentina under föregående säsong. I Europacupens första omgång ställdes Inter mot Malmö FF. I första matchen på Malmö Stadion gjorde Malmös Håkan Lindman enda målet en kvart från slutet och i returen i Milano fick Inter bara oavgjort. Aldo Serena gav hemmalaget ledningen men Leif Engqvist kvitterade tio minuter före slutet och Inter var därmed utslaget. Två månader senare kunde Inter trösta sig med att besegra Sampdoria med 2–0 i italienska supercupen. I ligan slutade laget på tredje plats, fem poäng efter Milan och sju poäng efter Napoli. Jürgen Klinsmann blev lagets bäste målskytt med 13 mål medan landsmannen Lothar Matthäus gjorde elva.

Tröjorna var av samma modell som 1988/89, fast med den italienska skölden på ena bröstet. Klubbmärket var också nytt och var placerat på ena ärmen. Till skillnad mot föregående säsong var sponsorloggan inte placerad på en svart tonplatta. Den vita reservtröjan hade en ny typ av nummer och användes i bortamatcherna mot Bologna, Sampdoria, Napoli, Verona, Atalanta, Genoa och Fiorentina.

AC Milan 1989/90

Inför säsongen 1989/90 förstärkte Milan laget med målvakten Andrea Pazzagli (Ascoli), försvararen Stefano Carobbi (Fiorentina), mittfältarna Diego Fuser (Torino) och Stefano Salvatori (Fiorentina) samt anfallaren Marco Simone (Como). Giovanni Stroppa, Stefano Borgonovo och Daniele Massaro var också tillbaka i laget efter att ha varit utlånade under föregående säsong. Som regerande Europacupvinnare deltog Milan både i Europeiska Supercupen och Interkontinentalcupen. Matcherna spelades i november och december 1989 och i Europeiska Supercupen mötte man Barcelona som hade vunnit Cupvinnarcupen 1988/89. Första mötet på Camp Nou slutade 1–1 (Milans mål av Marco van Basten på straff) och i returen på Giuseppe Meazza-stadion gjorde Milans Alberigo Evani matchens enda mål. Tio dagar senare, den 17 december, mötte Milan de sydamerikanska mästarna Atlético Nacional från Colombia. Återigen gjorde Evani matchens enda mål och Milan kunde för andra gången titulera sig världsmästare, 20 år efter den första triumfen.

Precis som 1988/89 hade Milan problem i inledningen av ligaspelet. Det blev fyra förluster på de tio första matcherna, men sedan var man obesegrade i sjutton matcher i rad och tog över serieledningen från Napoli. Under avslutningen av säsongen kom man dock återigen in i en formsvacka med tre förluster på de sju sista matcherna. Napoli kunde därmed återta ledningen och ta sin andra ligatitel med Milan på andra plats, två poäng bakom. Marco van Basten blev skyttekung i Serie A med 19 mål och tog för andra året i rad emot Guldbollen som Europas bäste spelare 1989. Precis som 1988 tog tre Milanspelare hand om pallplatserna i omröstningen – Franco Baresi kom på andra plats och Frank Rijkaard på tredje plats.

I italienska cupen tog sig Milan till final mot Juventus efter att ha besegrat Napoli i semifinalen. Första finalmatchen i Turin blev mållös och i returen i Milano gjorde Juventus Roberto Galia matchens enda mål. Däremot lyckades Milan vinna Europacupen för andra året i rad. Milan slog ut HJK från Helsingfors i första omgången och sedan Real Madrid. Både i kvartsfinalen mot belgiska Mechelen och i semifinalen mot Bayern München krävdes det förlängning för att Milan skulle ta sig vidare. I finalen mot portugisiska Benfica gjorde Frank Rijkaard matchens enda mål och Milan tog därmed sin fjärde Europacuptitel.

Tröjorna var i stort sett likadana som föregående säsong. Skillnaderna var att de nu hade ett mönster i tyget och att Europacuppokalen var placerad på ena bröstet istället för scudetton. I bortamatcherna mot Bari i ligan och Real Madrid i Europacupen spelade Milan i svarta byxor och strumpor tillsammans med den rödsvarta tröjan. Den vita tröjan användes i bortamatcherna mot Genoa, Cremonese, Fiorentina. Roma, Lecce och Bologna i ligan samt mot Mechelen och Bayern München i Europacupen. Precis som 1989 använde Milan en helvit tröja med rödsvart krage i Europacupfinalen. I Interkontinentalcupen spelade man utan reklam på tröjorna.