Etikett: Europacupen

Everton 1967–1972

Säsongen 1967/68 slutade Everton på femte plats i ligan. Laget gick också till final i FA-cupen men förlorade mot West Bromwich Albion efter förlängning. Alan Ball blev lagets bäste målskytt med 20 mål. Förutom Ball bestod laget av målvakten Gordon West, ytterbackarna Tommy Wright, Ray Wilson och Sandy Brown, mittbackarna Brian Labone och John Hurst, mittfältarna Howard Kendall och Colin Harvey, yttrarna Jimmy Husband och Johnny Morrissey samt centern Joe Royle. Även mittbacken Roger Kenyon, som spelade i klubben fram till 1979, och vänsteryttern Alan Whittle gjorde debut under säsongen. Tränare var Harry Catterick som ledde laget mellan 1961 och 1973.

Nästa säsong klättrade laget till tredje plats i ligan men i FA-cupen blev det förlust mot Manchester City i semifinalen. Joe Royle gjorde 22 mål och kom trea i skytteligan. Säsongen 1969/70 blev Everton ligamästare för sjunde gången i klubbens historia efter att ha tagit 66 poäng, nio poäng mer än tvåan Leeds United. Bästa målskytt blev återigen Joe Royle, denna gång med 23 mål, två mindre än West Bromwichs skyttekung Jeff Astle.

Everton inledde säsongen 1970/71 med att besegra FA-cupvinnarna Chelsea med 2–1 i Charity Shield, men sedan började det gå sämre. I Europacupen slog Everton ut isländska Keflavik i första omgången, men åkte sedan ut på straffar mot Borussia Mönchengladbach efter att båda matcherna slutat 1–1. I FA-cupen tog sig laget till semifinal men förlorade mot lokalkonkurrenten Liverpool och i ligan blev man inte bättre än fjortonde lag. Även säsongen 1971/72 blev en besvikelse för Everton då man slutade på femtonde plats i ligan och åkte ut mot Tottenham i femte omgången av FA-cupen. I december 1971 såldes dessutom Alan Ball till Arsenal för 220 000 pund.

Hemmastället 1967–1972 bestod av blå tröjor med vit hals, vita byxor och vita strumpor – de närmaste åren före hade man haft blå strumpor. I FA-cupfinalen 1968 spelade Everton i bärnstensfärgade tröjor och blå byxor. Denna kombination användes som reservställ fram till 1971. Säsongen 1971/72 bytte man till gröna byxor. De bärnstensfärgade strumporna användes även tillsammans med den blå tröjan och de vita byxorna i bortamatcher mot lag med vita strumpor.

Arsenal 1969–1977

1969 gjorde Charlie George och Ray Kennedy ligadebut för Arsenal vid 18 års ålder. I laget fanns sedan tidigare målvakten Bob Wilson, ytterbackarna Peter Storey och Bob McNab, mittbackarna Frank McLintock och Peter Simpson, mittfältarna George Graham och Jon Sammels, anfallaren John Radford och yttern George Armstrong. Tränare var Bertie Mee som ledde laget mellan 1966 och 1976.

I ligan kom Arsenal bara på tolfte plats 1969/70, men istället tog man sin första europeiska cuptitel när man besegrade Anderlecht i finalen av Mässcupen (föregångaren till UEFA-cupen). Nästa säsong, 1970/71, skolades Peter Storey om till mittfältare och Pat Rice tog en ordinarie plats som högerback. Arsenal slogs med Leeds United om ligatiteln och kampen avgjordes inte förrän i sista omgången. Arsenal besegrade lokalkonkurrenten Tottenham Hotspur efter ett sent mål av Ray Kennedy och tog sin första ligatitel på arton år. Laget hade också tagit sig till final i FA-cupen och fem dagar senare, den åttonde maj 1971, mötte man Liverpool på Wembley. Det var mållöst efter nittio minuter och i förlängningen tog Liverpool ledningen genom Steve Heighway, men Eddie Kelly kvitterade och med tio minuter kvar gjorde Charlie George segermålet, ett skott från tjugo meter. Arsenal blev därmed andra klubb på 1900-talet att vinna ”dubbeln” – Tottenham hade gjort samma sak tio år tidigare.

I december 1971 värvades Alan Ball från Everton för den brittiska rekordsumman 220 000 pund. Laget kunde trots det inte försvara ligatiteln utan slutade på femte plats, men man gick ännu en gång till final i FA-cupen. Den här gången blev det dock förlust med 0–1 mot Leeds. I Europacupen slog Arsenal ut norska Strømsgodset och schweiziska Grasshoppers men åkte sedan ut mot blivande mästarna Ajax. 1973 kom Arsenal på andra plats i ligan, men sedan började det gå sämre. Under de tre följande säsongerna slutade laget på tionde, sextonde och sjuttonde plats. Bertie Mee avgick 1976 och ersattes av Terry Neill som under sin första säsong 1976/77 ledde laget till en åttondeplats i ligan. I takt med att guldlaget från 1971 splittrades etablerade sig flera unga spelare i laget i mitten av 70-talet. Bland de nya spelarna fanns mittbacken David O’Leary, mittfältarna Liam Brady och Graham Rix samt anfallaren Frank Stapleton. 1976 värvade man dessutom centern Malcolm Macdonald från Newcastle och mittfältaren Alan Hudson från Stoke. Macdonald, som hade värvats för den ovanliga summan 333 333 pund och 34 pence, gjorde 25 mål och blev skyttekung under sin första säsong i Arsenal.

Hemmatröjan på 70-talet var samma som tidigare, men från och med 1969 var strumporna röda med en vit rand. Som reservställ användes i första hand gula tröjor, blå byxor och gula strumpor. De långärmade tröjorna var helt gula medan de kortärmade hade blå hals och muddar. Säsongen 1976/77 användes helt gula strumpor utan blå rand.

I FA-cupmatchen mot Blackpool i januari 1970 spelade Arsenal i helvitt. Matchen slutade 1–1 och i omspelet hade Arsenal återigen vita tröjor, men byxorna var blå och strumporna röda. Den vita tröjan användes även i bortamatchen mot Luton Town i mars 1975 och då tillsammans med vita byxor och röda strumpor. Mörkblå tröjor hade förbjudits 1968 då de ansågs vara för lika domarnas svarta tröjor, men i november 1970 gjorde Arsenals marinblå tröja comeback i ligamatchen borta mot Blackpool. Arsenal hade ansökt om dispens att använda dessa tröjor då både deras ordinarie rödvita och de gula bortatröjorna krockade med Blackpools mandarinfärgade tröjor.

I FA-cupfinalen 1971 spelade Arsenal i gula tröjor. Ovanför kanonen på ena bröstet återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och under kanonen årtalet 1971. I 1972 års FA-cupfinal spelade Arsenal i sina ordinarie rödvita tröjor. FA-cupen fyllde 100 år och för att markera detta återfanns årtalen 1872 och 1972 på varsin sida om FA-cupsilhuetten på bröstet.

Napoli 1987/88

Regerande mästarna Napoli förstärkte laget med brasilianske anfallaren Careca från São Paulo och vänsterbacken Giovanni Francini från Torino.

För första gången deltog Napoli i Europacupen och laget lottades mot Real Madrid i första omgången. Spanjorerna blev dock för svåra och vann med 2–0 i Madrid. Returen i Neapel slutade 1–1 sedan Emilio Butragueño kvitterat Giovanni Francinis ledningsmål strax före paus. Ligaspelet började däremot bättre. Napoli såg ut att försvara sin ligatitel efter att ha vunnit sexton av de tjugo första matcherna – första förlusten kom inte förrän den 3 januari då man föll med 4–1 borta mot Milan. I slutet av säsongen började det dock gå sämre och under de tio sista matcherna vann laget bara två matcher och förlorade fem. Därmed kunde Milan ta över serieledningen och ta hem ligatiteln.

Diego Maradona gjorde 15 mål och blev skyttekung i Serie A medan Careca kom på andra plats med tretton mål. Efter säsongen avslutade högerbacken Giuseppe Bruscolotti karriären efter att ha spelat över 500 matcher för Napoli under sexton säsonger. Även mittbacken Moreno Ferrario lämnade Napoli efter säsongen. Han gick över till Roma efter elva säsonger och över 300 ligamatcher för Napoli.

Tröjorna var av samma modell som tidigare, men tack vare att laget hade vunnit både ligan och cupen under föregående säsong var den italienska skölden, Lo Scudetto, placerad på vänstra bröstet och den rödvitgröna cirkeln på högra bröstet. Klubbmärket var placerat på högra ärmen. I bortamatcherna mot Avellino, Como, Inter, Verona, Fiorentina och Sampdoria spelade Napoli i vita tröjor och blå byxor och i bortamatchen mot Pisa spelade man i helvitt. Den röda tröjan användes i bortamatcherna mot Empoli och Pescara.

Inter 1989/90

Regerande mästarna Inter värvade tyske landslagsanfallaren Jürgen Klinsmann från Stuttgart som ersättare för Ramón Díaz som hade varit i klubben på lån från Fiorentina under föregående säsong. I Europacupens första omgång ställdes Inter mot Malmö FF. I första matchen på Malmö Stadion gjorde Malmös Håkan Lindman enda målet en kvart från slutet och i returen i Milano fick Inter bara oavgjort. Aldo Serena gav hemmalaget ledningen men Leif Engqvist kvitterade tio minuter före slutet och Inter var därmed utslaget. Två månader senare kunde Inter trösta sig med att besegra Sampdoria med 2–0 i italienska supercupen. I ligan slutade laget på tredje plats, fem poäng efter Milan och sju poäng efter Napoli. Jürgen Klinsmann blev lagets bäste målskytt med 13 mål medan landsmannen Lothar Matthäus gjorde elva.

Tröjorna var av samma modell som 1988/89, fast med den italienska skölden på ena bröstet. Klubbmärket var också nytt och var placerat på ena ärmen. Till skillnad mot föregående säsong var sponsorloggan inte placerad på en svart tonplatta. Den vita reservtröjan hade en ny typ av nummer och användes i bortamatcherna mot Bologna, Sampdoria, Napoli, Verona, Atalanta, Genoa och Fiorentina.

AC Milan 1989/90

Inför säsongen 1989/90 förstärkte Milan laget med målvakten Andrea Pazzagli (Ascoli), försvararen Stefano Carobbi (Fiorentina), mittfältarna Diego Fuser (Torino) och Stefano Salvatori (Fiorentina) samt anfallaren Marco Simone (Como). Giovanni Stroppa, Stefano Borgonovo och Daniele Massaro var också tillbaka i laget efter att ha varit utlånade under föregående säsong. Som regerande Europacupvinnare deltog Milan både i Europeiska Supercupen och Interkontinentalcupen. Matcherna spelades i november och december 1989 och i Europeiska Supercupen mötte man Barcelona som hade vunnit Cupvinnarcupen 1988/89. Första mötet på Camp Nou slutade 1–1 (Milans mål av Marco van Basten på straff) och i returen på Giuseppe Meazza-stadion gjorde Milans Alberigo Evani matchens enda mål. Tio dagar senare, den 17 december, mötte Milan de sydamerikanska mästarna Atlético Nacional från Colombia. Återigen gjorde Evani matchens enda mål och Milan kunde för andra gången titulera sig världsmästare, 20 år efter den första triumfen.

Precis som 1988/89 hade Milan problem i inledningen av ligaspelet. Det blev fyra förluster på de tio första matcherna, men sedan var man obesegrade i sjutton matcher i rad och tog över serieledningen från Napoli. Under avslutningen av säsongen kom man dock återigen in i en formsvacka med tre förluster på de sju sista matcherna. Napoli kunde därmed återta ledningen och ta sin andra ligatitel med Milan på andra plats, två poäng bakom. Marco van Basten blev skyttekung i Serie A med 19 mål och tog för andra året i rad emot Guldbollen som Europas bäste spelare 1989. Precis som 1988 tog tre Milanspelare hand om pallplatserna i omröstningen – Franco Baresi kom på andra plats och Frank Rijkaard på tredje plats.

I italienska cupen tog sig Milan till final mot Juventus efter att ha besegrat Napoli i semifinalen. Första finalmatchen i Turin blev mållös och i returen i Milano gjorde Juventus Roberto Galia matchens enda mål. Däremot lyckades Milan vinna Europacupen för andra året i rad. Milan slog ut HJK från Helsingfors i första omgången och sedan Real Madrid. Både i kvartsfinalen mot belgiska Mechelen och i semifinalen mot Bayern München krävdes det förlängning för att Milan skulle ta sig vidare. I finalen mot portugisiska Benfica gjorde Frank Rijkaard matchens enda mål och Milan tog därmed sin fjärde Europacuptitel.

Tröjorna var i stort sett likadana som föregående säsong. Skillnaderna var att de nu hade ett mönster i tyget och att Europacuppokalen var placerad på ena bröstet istället för scudetton. I bortamatcherna mot Bari i ligan och Real Madrid i Europacupen spelade Milan i svarta byxor och strumpor tillsammans med den rödsvarta tröjan. Den vita tröjan användes i bortamatcherna mot Genoa, Cremonese, Fiorentina. Roma, Lecce och Bologna i ligan samt mot Mechelen och Bayern München i Europacupen. Precis som 1989 använde Milan en helvit tröja med rödsvart krage i Europacupfinalen. I Interkontinentalcupen spelade man utan reklam på tröjorna.

AC Milan 1988/89

Inför säsongen 1988/89 förstärkte regerande mästarna Milan laget med en tredje holländsk europamästare, Frank Rijkaard – sedan tidigare fanns Ruud Gullit och Marco van Basten i laget. Ändå inledde man ligaspelet trögt med fyra förluster på de tolv första matcherna. Trots att Milan förblev obesegrade de resterande 22 ligamatcherna kunde man inte utmana Inter om ligatiteln utan slutade på tredje plats. Marco van Basten gjorde 19 ligamål och delade andraplatsen i skytteligan med Napolis Careca. Holländaren blev även utsedd till årets spelare i Europa 1988 och hans landsmän Gullit och Rijkaard kom tvåa respektive trea i omröstningen. Anfallaren Pietro Paolo Virdis gjorde tio mål i sin sista säsong i Milan. En som spelade sin första säsong var 17-årige Demetrio Albertini som gjorde ligadebut i januari och som kom att spela i Milan fram till 2002.

I Europacupens första omgång slog Milan ut bulgariska Vitosha Sofia. En 2–0-seger borta följdes upp av 5–2 hemma efter fyra mål av van Basten. Efter att ha spelat 1–1 i båda matcherna mot Röda Stjärnan från Belgrad tog sig Milan vidare efter straffsparksläggning. I kvartsfinalen mot Werder Bremen gjorde van Basten det enda målet på straff i returmötet på hemmaplan. I semifinalen ställdes Milan mot Real Madrid och första mötet på Santiago Bernabéu-stadion slutade 1–1 efter att van Basten kvitterat spanjorernas ledning i andra halvlek. I returen på Giuseppe Meazza-stadion spelade Milan ut Real Madrid och ledde med 3–0 i paus efter mål av Ancelotti, Rijkaard och Gullit. I andra halvlek ökade van Basten och Donadoni på med varsitt mål och fastställde slutresultatet till 5–0. Även i finalen mot rumänska Steaua Bukarest var Milan överlägsna och vann med 4–0 efter två mål var av Gullit och van Basten. Milan tog därmed sin tredje europacuptitel och den första på tjugo år. Laget avslutade säsongen med att besegra Sampdoria med 3–1 i den första upplagan av italienska supercupen.

Tröjorna var av samma modell som föregående säsong med skillnaden att man nu hade den italienska skölden på ena bröstet som tecken på att man var regerande mästare. I samtliga hemmamatcher i ligan spelade Milan i vita byxor och strumpor tillsammans med den rödsvarta tröjan, men i bortamatchen mot Real Madrid i Europacupen användes svarta byxor och strumpor. Den vita tröjan användes i bortamatcherna mot Torino, Roma, Fiorentina, Lecce och Bologna samt i hemmamatchen mot Röda Stjärnan i Europacupen. I Europacupfinalen spelade Milan i en helvit tröja med rödsvart krage.

PSV Eindhoven 1990–1992

Säsongen 1990/91 tog PSV Eindhoven sin tolfte ligatitel. Laget tog 53 poäng, lika många som Ajax men med bättre målskillnad. Brasilianaren Romário gjorde 25 mål och blev skyttekung för tredje året i rad (även Ajax’ Dennis Bergkamp gjorde 25 mål). PSV deltog även i Cupvinnarcupen men åkte ut mot franska Montpellier redan i första omgången. Laget försvarade sin ligatitel 1991/92 då man slutade tre poäng före Ajax. Wim Kieft blev lagets bäste målskytt med 17 mål vilket gav en delad tredjeplats i skytteligan. I Europacupen slog PSV ut turkiska Beşiktaş i första omgången. 1–1 på bortaplan (mål av Juul Ellerman) följdes av en 2–1-seger hemma efter mål av Gerald Vanenburg och zambiern Kalusha Bwalya. I andra omgången åkte PSV ut mot belgiska Anderlecht efter 0–0 hemma och 0–2 borta.

Hemmatröjan med breda röda ränder och smala vita användes under åren 1990–1994. Den hade använts i ett par matcher redan under våren 1990, i Europacupen mot Bayern München och i holländska cupfinalen mot Vitesse Arnhem. I Europacupmatcherna mot Beşiktaş och Anderlecht hösten 1991 spelade PSV i röda byxor och strumpor. Bortatröjan som användes 1990–1992 var en ganska vanlig Adidas-modell och var ljusblå med vit krage.

Sampdoria 1991/92

Sampdoria behöll i stort sett samma lag som blev italienska mästare 1991, men denna gången slutade man på sjätte plats i Serie A och missade därmed att kvalificera sig för europeiskt cupspel. I Europacupen gick dock Sampdoria till final, där man förlorade mot Barcelona efter att Ronald Koeman gjort matchens enda mål på frispark i förlängningen.

Tröjan var också av samma modell som förra säsongen, förutom att man nu hade den italienska skölden på ena bröstet som tecken på att man var regerande mästare. I Europacupfinalen spelade laget i vita tröjor. Detta var en ny modell som kom att användas som bortatröja under säsongen 1992/93, med skillnaden att i Europacupfinalen var inte reklam på tröjorna tillåtet. Saknades gjorde också klubbmärket på ena ärmen, och ovanför den italienska skölden återfanns texten ”Champions Clubs Cup Wembley 92”.

Napoli 1990/91

Regerande mästarna Napoli lyckades inte försvara sin titel, utan slutade först på åttonde plats i Serie A. I Europacupen gick det inte mycket bättre. Laget slogs ut av Spartak Moskva i åttondelsfinalen. Dessutom åkte Diego Maradona fast i ett dopningstest i mars 1991.

Napoli hade flera olika tröjvarianter denna säsong. Den helblå som syns här ovan användes oftast i ligan, medan den andra blåa med det vita på framsidan användes i cuperna, men även i några ligamatcher i början av säsongen. Som reservställ användes antingen vita eller röda tröjor med blå eller vita byxor.

AC Milan 1990/91

För andra året i rad slutade Milan på andra plats i Serie A, fem poäng efter Sampdoria. I Europacupens kvartsfinal hade man spelat 1–1 mot Olympique Marseille i första matchen. I returen på Stade Velodrome slocknade ljuset på arenan. Marseille ledde då med 1–0, men när ljuset kom tillbaka vägrade Milan att komma ut på plan igen i förhoppningen att matchen skulle spelas om. UEFA dömde Marseille till segrare med 3–0 och Milan blev avstängda från europeiskt cupspel nästa säsong.

Adidas hade tagit över efter Kappa som tröjtillverkare åt Milan, även om speciellt bortatröjan nästan såg likadan ut som tidigare med det rödsvarta bandet över bröstet.

Startelvan