Etikett: Cupvinnarcupen

AS Roma 1981/82

Roma, med Nils Liedholm på tränarbänken, förstärkte laget inför 1981/82 med försvararna Luciano Marangon (Napoli), Sebastiano Nela (Genoa) och Carlo Perrone (Lazio) samt mittfältarna Odoacre Chierico (Pisa) och Domenico Giacomarro (Juve Stabia).

I egenskap av regerande italienska cupvinnare deltog Roma i Cupvinnarcupen 1981/82. I första omgången mötte man Bellymena United från Nordirland. Italienarna tog sig vidare genom att vinna med 2–0 borta och 4–0 hemma. I andra omgången blev det förlust med 2–0 borta mot Porto. Returen blev mållös och Roma var därmed utslaget. Det gick inte heller något vidare i italienska cupen. Roma gick in i turneringen i kvartsfinalerna där man mötte Inter. Trots seger med 4–1 hemma på Olympiastadion kunde Inter vände underläget till seger med 3–0 i returen. Milanolaget gick därför till semifinal med sammanlagt 4–4 och fler gjorda bortamål.

I ligan förlorade Roma bara två av de femton första matcherna och efter tolv omgångar var laget i serieledning. Andra hälften av säsongen började dock sämre med fem förluster på åtta matcher vilket gjorde att laget sjönk till femte plats i tabellen. Avslutningen med fem segrar på de sju sista matcherna gjorde ändå att Roma slutade på tredje plats och kvalificerade sig för UEFA-cupen.

Målvakten Franco Tancredi och försvararen Sebastiano Nela spelade samtliga 36 tävlingsmatcher under säsongen. Roberto Pruzzo blev lagets bäste målskytt med totalt sjutton mål varav femton i ligan och två i Cupvinnarcupen. De femton ligamålen gjorde Pruzzo till skyttekung i Serie A 1981/82.

Tröjorna

Tröjorna av märket Playground var till största delen likadana som under 1980/81. Största skillnaden var att Barilla nu hade sin logotyp på tröjorna. Hemmatröjan var mörkröd med orange krage samt röda och orange muddar. På vänster bröst satt den trefärgade cirkeln som tecken på att laget vann italienska cupen föregående säsong. På höger ärm satt klubbmärket och tröjtillverkarens logotyp. De något överdimensionerade tröjnumren var i tredimensionell stil. Byxorna var röda men i en del matcher spelade Roma i vita byxor. Strumporna var röda med orange mittdel.

Reservtröjan var vit med mörkröd krage med en orange rand samt mörkröda och orange muddar. Den kortärmade tröjan hade tröjnummer och Barilla-reklam i en ljusare röd nyans medan de var mörkröda på den långärmade varianten. Byxorna var vita och strumporna var vita med ett mörkrött och orange fält på mitten. I Cupvinnarcupen 1981/82 spelade Roma i tröjor med en ljusare röd nyans. Dessa hade gul V-hals och gula muddar samt fyra gula ränder längs ärmarna. Bilder på tröjorna finns på Questa maglia storica – 1981/82.

Fortuna Düsseldorf 1980/81

I egenskap av regerande tyska cupvinnare deltog Fortuna Düsseldorf i Cupvinnarcupen 1980/81. Under hösten slog man ut österrikiska Casino Salzburg och belgiska Waterschei Thor utan att släppa in ett enda mål. I vårens kvartsfinaler stötte man på tuffare motstånd i form av portugisiska Benfica. Första matchen på Rheinstadion i Düsseldorf slutade oavgjort, 2–2. I returen i Lissabon gjorde portugiserna matchens enda mål och tog sig vidare till semifinal.

Fortuna Düsseldorf inledde Bundesligasäsongen 1980/81 med tre raka segrar, men efter halva säsongen hade man bara lyckats vinna ytterligare en match. Laget låg då på sextonde plats i tabellen vilket skulle innebära nedflyttning. Under vårsäsongen lyckades man dock vinna sex matcher och ta sig upp till trettonde plats. I tyska cupen tog sig Fortuna till kvartsfinal där det blev förlust mot Hertha Berlin.

Laguppställning: Jörg Daniel – Josef Weikl, Gerd Zewe, Amand Theis, Peter Löhr/Egon Köhnen – Egon Köhnen, Rudolf Bommer, Rüdiger Wenzel, Thomas Allofs – Klaus Allofs, Wolfgang Seel.
Josef Weikl och Rüdiger Wenzel spelade samtliga 34 ligamatcher. Klaus Allofs blev bäste målskytt med nitton ligamål vilket räckte till en tredjeplats i skytteligan.

Precis som tidigare levererade Puma tröjorna till Fortuna Düsseldorf även 1980/81. Även sponsorn Arag var densamma som förut, men i Cupvinnarcupen spelade man utan reklam på tröjorna. Under hösten 1980 använde Düsseldorf samma tröjmodell som 1979/80, men efter årsskiftet bytte man till en annan modell.

Hammarby IF 1980–1984

Hammarby IF 1980 & 1981

Inför säsongen 1980 kom Billy Ohlsson tillbaka till Hammarby efter en sejour i västtyska Arminia Bielefeld. Nya i laget var också målvakten Anders Markström (Flarkens IF) och anfallaren Jonnie Efraimsson (IFK Motala). Tränare var Bengt ”Julle” Gustavsson som kom till klubben 1979. Hammarby slutade på femte plats i Allsvenskan 1980 och Billy Ohlsson blev skyttekung med nitton mål på 26 matcher. Även försvararna Klas Johansson och Björn Hedenström spelade samtliga 26 allsvenska matcher. 1981 började dåligt för Hammarby. Laget låg på nedflyttningsplats efter sexton omgångar, men man spelade upp sig och slutade på sjunde plats. Anders Markström stod i mål i samtliga 26 allsvenska matcher och Ulf Eriksson blev lagets bäste målskytt med nio fullträffar.

1982: SM-final

Säsongen 1982 minskade man antalet lag i Allsvenskan till tolv och införde ett SM-slutspel på hösten. Hammarby, med nye tränaren Bengt Persson, inledde återigen svagt och efter halva serien hade man bara vunnit tre matcher. Med hjälp av supportrarnas nya sambaorkester på läktarna kom dock laget igång och klättrade upp till andra plats i tabellen. Hammarby inledde slutspelet med att slå ut Örgryte i kvartsfinalen efter 1–0 borta och 5–1 hemma. I första semifinalen blev det förlust med 3–1 mot Elfsborg på Ryavallen, men i returen på Söderstadion vann Bajen med 3–0. IFK Göteborg stod för motståndet i SM-finalen. I första matchen på Nya Ullevi vände Hammarby underläge till seger med 2–1. Returen spelades på Söderstadion fyra dagar senare och denna gång tog de blåvita revansch och vann med 3–1 vilket räckte för att snuva Hammarby på SM-guldet.

Laguppställning SM-finalerna 1982: 1 Anders Forsberg – 19 Per Holmberg, 6 Björn Hedenström, 7 Sten-Ove ”Putte” Ramberg, 5 Klas Johansson – 4 Thomas Dennerby, 20 Mats Wahlberg, 8 Michael Andersson – 16 Peter Gerhardsson, 15 Jonnie Efraimsson, 11 Ulf Eriksson; avbytare: 3 Thom Åhlund, 9 Kenneth Ohlsson.

1983: Final i Svenska cupen

1983 förstärkte Hammarby laget med försvararen Sulo Vaattovaara från Gällivare SK. Laget nådde inte upp till samma nivå som föregående säsong utan slutade på femte plats i Allsvenskan. I SM-slutspelet blev det respass direkt efter förlust med 2–5 hemma mot AIK följt av 1–1 i returen. Däremot tog man sig till final i svenska cupen 1982/83. I finalen på Råsunda i juni vann IFK Göteborg efter att Dan Corneliusson gjort matchens enda mål i förlängningen. Eftersom göteborgarna var regerande svenska mästare och därför kvalificerade för Europacupen fick Hammarby en plats i Cupvinnarcupen hösten 1983. I första omgången slog Hammarby ut Nentori Tirana från Albanien efter 4–0 hemma följt av förlust med 2–1 borta. Därefter mötte man finländska Haka Valkeakoski. Bägge mötena slutade 1–1 efter 90 minuter och i förlängningen av returmatchen i Helsingfors gjorde finländarna mål och gick vidare till nästa omgång.

Hammarby IF 1984

Inför säsongen 1984 värvade Hammarby målvakten Roger Skalleberg (IK Bele), försvararen Kjell Granqvist (Nyköpings BIS) och anfallaren Hasse Holmqvist (Djurgården). Holmqvist stannade dock bara fram till sommaren innan han blev proffs i västtyska Fortuna Düsseldorf. Hammarby slutade på fjärde plats i Allsvenskan. Första kvartsfinalmatchen slutade med en 2–3 förlust borta mot Kalmar, men Hammarby vände och vann med 3–0 på hemmaplan. Efter att båda semifinalmatcherna mot IFK Norrköping slutat 0–0 avgjordes det hela genom straffsparksläggning. Norrköpingmålvakten Mats Johansson räddade Per Holmbergs straff och tog sitt lag till final. Billy Ohlsson gjorde fjorton allsvenska mål och blev skyttekung för andra gången.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Hammarby under åren 1980 till 1984. Sponsor var Tipstjänst som valde att placera 1X2 på tröjorna och byxorna. Åtminstone från 1982 och framåt stod det 1X2 även på strumporna. Hemmatröjan var vit med grön krage och tre gröna ränder längs ärmarna. 1981 modifierade man klubbmärket en aning och man gjorde även Adidas-märket något större, åtminstone på vissa tröjor. Byxorna var gröna med tre vita ränder längs sidorna och strumporna var vita med tre gröna ränder upptill. Bortatröjan och -strumporna var i samma stil fast gröna med vita detaljer. De gröna byxorna användes både med hemma- och bortatröjan.

I Cupvinnarcupen hösten 1983 spelade Hammarby i gröna tröjor i tre av de fyra matcherna, alltså både hemma och borta mot Nentori samt hemma mot Haka. I bortamatchen mot Haka spelade Hammarby i vita tröjor. Till matcherna i Cupvinnarcupen ändrade man på tröjreklamen så att 1X2 stod på en rad istället för diagonalt. Man tog även bort reklamen från byxor och strumpor.

IFK Göteborg 1979–1980

IFK Göteborg 1979

Inför säsongen 1979 tog Sven-Göran Eriksson över som tränare för IFK Göteborg. Han kom närmast från Degerfors och tränade nu ett allsvenskt lag för första gången. Ny i laget var också norske målvakten Odd Ivar Lindberg från Örebro SK. Till en början gick det lite knackigt med många oavgjorda matcher under våren, men man tog sig i alla fall till final i svenska cupen efter en uddamålsseger över Västerås SK I semifinalen. Finalen spelades på Råsunda den 24 maj 1979 och stod mellan IFK Göteborg och Årvidabergs FF. IFK var överlägsna och ledde med 6–0 i paus efter mål av Tommy Holmgren (2), Glenn Strömberg, Ralf Edström, Torbjörn Nilsson samt ett självmål av Åtvidaberg. I andra halvlek gjorde Åtvidaberg ett tröstmål och matchen slutade 6–1.

Laget i cupfinalen 1979: 1 Odd Ivar Lindberg – 10 Glenn Schiller, 12 Conny Karlsson, 19 Glenn Hysén, 2 Reine Olausson – 17 Glenn Strömberg, 8 Olle Nordin, 4 Ralf Edström, 14 Glenn Holm – 11 Torbjörn Nilsson, 15 Tommy Holmgren; avbytare: 6 Jerry Carlsson, 18 Anders Ahlberg. Under sommaren lämnade Ralf Edström klubben för att återigen bli utlandsproffs, denna gång i belgiska Standard Liège.

Cupsegern kvalificerade IFK Göteborg för Cupvinnarcupen 1979/80. Under hösten 1979 slog man ut irländska Waterford samt grekiska Panionios. Resultaten i Allsvenskan förbättrades även de under hösten. Laget avslutade serien med fyra raka segrar och klättrade upp till andra plats, en poäng bakom mästarlaget Halmstad. Målvakten Lindberg och mittbacken Conny Karlsson spelade samtliga 26 seriematcher och Torbjörn Nilsson blev lagets bäste målskytt med elva allsvenska mål.

IFK Göteborg 1980

Till säsongen 1980 bytte IFK Göteborg återigen målvakt. Odd Ivar Lindberg flyttade tillbaka till Örebro för spel i BK Forward och in kom islänningen Thorsteinn Ólafsson från Keflavik. IFK Göteborg inledde tävlingssäsongen med spel mot Arsenal i kvartsfinalen av Cupvinnarcupen i mars 1980. Engelsmännen avgjorde mötet redan i första matchen på Highbury i London genom att vinna med hela 5–1. Returen på Nya Ullevi två veckor senare blev mållös. Under föregående höst hade IFK Göteborg även tagit sig vidare till kvartsfinal i svenska cupen 1979/80. Även denna kvartsfinal som spelades i april 1980 slutade med förlust, nu mot Djurgården som vann med 2–1.

I Allsvenskan 1980 spelade IFK Göteborg oavgjort i tio av de 26 matcherna och förlorade fyra. De tolv segrarna bidrog dock till att laget slutade på tredje plats, en poäng efter Malmö FF och tre poäng efter mästarna Östers IF. Reine Olausson, Glenn Hysén, Tord Holmgren och Tommy Holmgren spelade samtliga 26 allsvenska matcher. Torbjörn Nilsson gjorde fjorton mål vilket gav en andraplats i skytteligan bakom Hammarbys Billy Ohlsson. IFK Göteborg tog sig till sjätte omgången i svenska cupen hösten 1980, men förlorade där mot Öster. Laget deltog även i UEFA-cupen, men åkte ur redan i första omgången mot nederländska FC Twente efter att ha förlorat med 5–1 borta följt av en 2–0-seger hemma.

Tröjorna

Admiral levererade tröjorna till IFK Göteborg åren 1979 och 1980. Tröjorna fanns i olika varianter med bredare eller smalare ränder. Sponsor var ICA som från början hade sin logga på ryggen och på byxorna. 1980 placerade man loggan i rött även på framsidan av tröjan, först på högra bröstet, sedan mitt på tröjan. I de europeiska cupmatcherna spelade man i tröjor och byxor utan reklam.

Malmö FF 1979–1980

Malmö FF i Europacupen 1979

Malmö FF inledde säsongen 1979 med bortamatch mot polska Wisła Kraków i Europacupens kvartsfinal. Tommy Hansson gav MFF en tidig ledning men polackerna vände och vann med 2–1. I returen två veckor senare tog Wisła Kraków ledningen i andra halvlek, men Malmö FF gav inte upp. Under matchens sista 25 minuter gjorde Anders ”Puskas” Ljungberg tre mål varav två på straff. Tore Cervin gjorde också han ett mål och matchen slutade 4–1 och sammanlagt 5–3 till MFF som var i semifinal. Efter en mållös tillställning mot Austria Wien på Praterstadion kunde Tommy Hansson göra matchens enda mål i returen på Malmö Stadion.

Finalen spelades på Olympiastadion i München den 30 maj 1979. Motståndare var engelska mästarna Nottingham Forest. Förutsättningarna var dock inte de bästa för Malmö FF. Två av lagets viktigaste spelare, Bo Larsson och Roy Andersson, var skadade och kunde inte följa med till München. Dessutom bröt Staffan Tapper en tå på träningen innan match. Tapper startade matchen men var tvungen att kliva av efter en dryg halvtimme. Malmö FF kämpade på men i slutet av första halvlek kunde Trevor Francis nicka bollen i mål. Några fler mål blev det inte och Malmö fick nöja sig med att som första svenska lag ha tagit sig till final i en stor europeisk turnering.

Laguppställning Europacupfinalen 1979: 1 Jan Möller – 2 Roland Andersson, 4 Kent Jönsson, 5 Magnus Andersson, 3 Ingemar Erlandsson – 8 Robert Prytz, 6 Staffan Tapper, 7 Anders Ljungberg, 11 Jan-Olov Kinnvall – 10 Tore Cervin, 9 Tommy Hansson; avbytare: 12 Mats Arvidsson, 13 Tommy Andersson, 15 Claes Malmberg, 16 Arne Åkesson. Tränare var Bob Houghton som kom till klubben 1974.
I Europacupen var startelvan numrerad 1–11, men i allsvenska matcher hade varje spelare sitt eget nummer. Där hade Kent Jönsson 12, Robert Prytz 17 och Tommy Hansson 19. För laguppställningar och spelartrupp, se MFF-statistik: 1979.

Malmö FF i Allsvenskan och UEFA-cupen 1979

I Allsvenskan 1979 upprepade Malmö FF sin tabellrad från föregående säsong – 12 segrar, 8 oavgjorda och 6 förluster. Det räckte denna gång till fjärde plats i tabellen, fyra poäng efter mästarna Halmstad. Hösten 1979 spelade Malmö FF i UEFA-cupen. Det blev seger över finländska KPT från Kuopio i första omgången (2–1 borta och 2–0 hemma), men i andra omgången fick man storstryk med 4–0 borta mot Feyenoord. Returen i Malmö slutade 1–1 vilket innebar att holländarna gick vidare. Malmö FF deltog även i Interkontinentalcupen 1979. Laget fick chansen då Nottingham Forest valde att inte ställa upp. Motståndare var Olimpia från Paraguay och första matchen spelades på Malmö Stadion i november 1979. Sydamerikanerna gjorde matchens enda mål några minuter före paus. Returen i Asunción kom inte att spelas förrän nästan tre månader senare, i mars 1980. Olimpia vann även denna match som slutade 2–1 till hemmalaget.

Malmö FF 1980

Säsongen 1980 kom Malmö FF på andra plats i Allsvenskan, två poäng efter mästarlaget Öster. Under sommaren lämnade Bob Houghton klubben för att ta över grekiska Ethikos Piraeus. Houghton ersattes av en annan engelsman, Keith Blunt. Tidigare på våren hade laget tagit sig till final i svenska cupen. I finalen på Råsunda mötte man Brage. Matchen slutade 3–3 efter förlängning (2–2 vid full tid). Malmö vann sedan straffsparksläggningen med 4–3 och tog sin elfte cuptitel. Segern innebar att laget kvalificerade sig för Cupvinnarcupen 1980/81. Hösten 1980 slog man ut albanska Partizani Tirana i första omgången efter 1–0 hemma och 0–0 borta. I andra omgången besegrade man portugisiska storlaget Benfica med 1–0 hemma, men i Lissabon vände portugiserna underläget till seger med 2–0.

Tröjorna

Admiral levererade tröjorna till Malmö FF 1979 och 1980. Hemmatröjan var ljusblå med vit krage, vita muddar och en vit rand med Admiral-loggor längs ärmarna. På ryggen ovanför tröjnumret hade ABV (Armerad Betong Vägförbättringar AB) sin logotyp på en vit ruta. Till säsongen 1980 lade man även till logotypen i mindre format på ena bröstet. Byxorna var vita och strumporna ljusblå med två vita ränder upptill. Bortatröjan var rödvitrandig och likadan som Southamptons hemmatröja.

Inter 1982/83

Inför säsongen 1982/83 förstärkte Inter laget med tyske mittfältaren Hansi Müller från VfB Stuttgart och brasilianske anfallaren Juary från Avellino. Man värvade även mittbacken Fulvio Collovati från Milan i en bytesaffär med bland andra Aldo Serena. På tränarbänken återfanns denna säsong Rino Marchesi som närmast kom från Napoli.

Inter hade föregående säsong vunnit italienska cupen och deltog därför i Cupvinnarcupen. Under hösten slog man ut Slovan Bratislava och AZ Alkmaar, men i vårens kvartsfinaler blev det förlust mot Real Madrid. I italienska cupen kom Inter tvåa i sin grupp efter Bari och tog sig till åttondelsfinal. Där besegrade man Varese och sedan Pisa i kvartsfinalen, men i semifinalen tog det stopp mot Juventus. I ligan slutade Inter på tredje plats och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Anfallaren Alessandro Altobelli spelade samtliga 46 tävlingsmatcher under säsongen och blev även lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav 15 i ligan vilket gav en delad andraplats i skytteligan tillsammans med Veronas Domenico Penzo, ett mål mindre än Michel Platini i Juventus.

Tröjorna tillverkades av Mec Sport och sponsor var Misura. Hemmatröjan fanns i två varianter med olika bredd på de blå och svarta ränderna. Byxorna var blå med ett svart fält på nedre delen av sidorna och strumporna var även de blå. Reservtröjan var vit med en blå och svart rand längs ärmarna och användes tillsammans med vita byxor med blå fält samt vita strumpor.

1. FC Köln 1977/78

Köln förlorade mot Porto i första omgången av Cupvinnarcupen 1977/78, men i Bundesliga och tyska cupen gick det bättre. Kampen om ligatiteln stod mellan Köln och Borussia Mönchengladbach. Inför sista ligaomgången hade lagen lika många poäng, men Kölns målskillnad var tio mål bättre. Gladbach gjorde vad man kunde och besegrade Borussia Dortmund med hela 12–0. Men även Köln tog en storseger, 5–0 borta mot redan nedflyttningsklara St. Pauli. Köln blev därmed seriesegrare med tre måls marginal gentemot Gladbach. Köln tog sig även till final i tyska cupen där man ställdes mot Fortuna Düsseldorf. Mål av Bernd Cullmann och belgaren Roger van Gool i andra halvlek gav Köln segern med 2–0.

Laguppställning: Harald Schumacher – Harald Konopka, Roland Gerber, Gerhard Strack, Herbert Zimmermann – Heinz Simmet/Bernhard Cullmann, Heinz Flohe, Herbert Neumann – Roger van Gool, Dieter Müller, Yasuhiko Okudera. Simmet spelade från start i de sjutton första ligamatcherna medan Cullmann var ordinarie på den positionen under andra halvan av säsongen inklusive cupfinalen. Schumacher, Gerber, Flohe och Neumann spelade samtliga 34 ligamatcher. Dieter Müller gjorde 24 ligamål och blev skyttekung i Bundesliga tillsammans med Bayern Münchens Gerd Müller.

Tröjorna tillverkades av Adidas. Hemmatröjan var vit med röd krage och tre röda ränder längs ärmarna och användes tillsammans med vita byxor och strumpor. Reservstället var i samma stil fast med omvända färger.

Hamburger SV 1976–1978

Som regerande tyska cupvinnare deltog Hamburg i Cupvinnarcupen 1976/77. Under hösten besegrade man isländska Keflavik och skotska Heart of Midlothian. Under våren slog Hamburg ut MTK Budapest i kvartsfinalen och därefter Atlético Madrid i semifinalen. I finalen på Olympiastadion i Amsterdam väntade belgiska Anderlecht. Georg Volkert (på straffspark) och Felix Magath gjorde varsitt mål under matchens åtta sista minuter och gav segern till Hamburg. I ligan slutade Hamburg på sjätte plats, fyra placeringar sämre än året innan. Manfred Kaltz, Hans-Jürgen Ripp och Willi Reimann spelade samtliga 34 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Reimann med femton ligamål samt Arno Steffenhagen och Georg Volkert med tretton var.

Inför säsongen 1977/78 förstärkte Hamburg laget med den engelske storstjärnan Kevin Keegan från Liverpool. Segern i föregående säsongs Cupvinnarcup innebar att laget fick chansen att försvara titeln. Denna gång gick det dock inte lika bra. Storseger över finländska Reipas Lahti följdes av förlust mot 1977 års finalmotståndare Anderlecht. I november/december deltog Hamburg även i europeiska supercupen där man mötte Liverpool som hade vunnit Europacupen. Efter 1–1 i första mötet vann engelsmännen med hela 6–0 i returen på Anfield. I ligan sjönk laget ytterligare fyra placeringar och slutade på tionde plats, på samma poäng som Schalke 04.

Laguppställning 1977/78: Rudi Kargus – Ivan Buljan/Hans-Jürgen Ripp, Manfred Kaltz, Peter Nogly, Peter Hidien/Hans-Jürgen Ripp – Caspar Memering, Klaus Zaczyk/Willi Reimann, Felix Magath – Kevin Keegan, Ferdinand Keller, Georg Volkert. Kargus, Kaltz och Memering spelade samtliga 34 ligamatcher och Keller blev bäste målskytt med fjorton ligamål medan Volkert gjorde tretton.

Hamburg använde flera tröjor i olika färger. Röda tröjor med vit krage verkar ha varit mest förekommande. Andra färger som användes var blått, vitt, ljusblått och rosa. Rosa och ljusblå tröjor användes mestadels i Cupvinnarcupen, men de förekom även i ligan. Tröjorna tillverkades av Umbro (förutom den rosa, som var från Adidas) medan byxor och strumpor levererades av Adidas. Sponsor var Hitachi, men i Cupvinnarcupen var sponsorloggan ersatt av klubbens initialer HSV.

Manchester United 1983/84

Säsongen 1983/84 inleddes med Charity Shield-matchen på Wembley mellan FA-cupvinnarna Manchester United och ligamästarna Liverpool. Två mål av Bryan Robson gav United segern med 2–0. I Cupvinnarcupen slog Manchester United ut tjeckiska Dukla Prag och bulgariska Spartak Varna. I vårens kvartsfinaler mötte man Barcelona och första mötet på Camp Nou vann spanjorerna med 2–0, men United vände underläget hemma på Old Trafford och vann med 3–0 efter två mål av Bryan Robson och ett av Frank Stapleton. I semifinalen mot Juventus tog det stopp efter 1–1 hemma och förlust 1–2 i Turin. Det gick inte lika bra i de inhemska cuperna. I FA-cupen åkte man ut mot division tre-laget Bournemouth i tredje omgången och i Ligacupen förlorade man mot ett annat division tre-lag, Oxford United, efter två omspelsmatcher i fjärde omgången. Manchester United var länge med och slogs om ligatiteln och man toppade även tabellen vid flera tillfällen, men en svag avslutning med bara två segrar de tio sista matcherna gjorde att laget fick nöja sig med fjärde plats.

Laguppställning: 1 Gary Bailey – 2 Mike Duxbury, 5 Kevin Moran, 6 Gordon McQueen, 3 Arthur Albiston – 8 Arnold Mühren, 4 Ray Wilkins, 7 Bryan Robson, 11 Arthur Graham – 9 Frank Stapleton, 10 Norman Whiteside. Även Remi Moses spelade ofta från start, i mitten av säsongen som ersättare för Robson på mittfältet eller för någon av ytterbackarna samt i slutet av säsongen som ersättare för Mühren. Frank Stapleton spelade samtliga 58 tävlingsmatcher och blev även lagets bäste målskytt med nitton mål varav tretton i ligan. Även Ray Wilkins spelade samtliga 42 ligamatcher. Ny i laget var vänsteryttern Arthur Graham från Leeds United.

Tröjorna tillverkades av Adidas och var av samma modell som 1982/83. Skillnaderna var sponsorloggan där man tagit bort ordet Electronics och nu bara hade kvar ordet Sharp samt att inskriptionen ”FA Cup Winners 1983” var placerad under klubbmärket.

Everton 1983–1985

1983/84

Everton upprepade fjolårets ligaplacering och slutade på sjunde plats även 1983/84. I de båda cuperna tog sig laget hela vägen till final. Först mötte man lokalkonkurrenten Liverpool i Ligacupfinalen i mars. Matchen var mållös efter full tid och förlängning, varvid omspel följde tre dagar senare. Denna gång gjorde Graeme Souness matchens enda mål och gav segern till Liverpool. Säsongen avslutades med FA-cupfinalen där man mötte Watford. Graeme Sharp och Andy Gray gjorde varsitt mål för Everton som därmed tog sin fjärde FA-cuptitel. Kevin Ratcliffe var den som spelade mest med totalt 57 matcher varav 38 i ligan. Adrian Heath blev lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tolv i ligan.

Laguppställning Ligacupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Alan Irvine, 6 Peter Reid, 10 Kevin Richardson, 11 Kevin Sheedy – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp; avbytare: 12 Alan Harper. I omspelet spelade Harper i tröja nummer 11 istället för Sheedy. Avbytare var Andy King.

Laguppställning FA-cupfinalen 1984: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 John Bailey – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 11 Kevin Richardson – 8 Adrian Heath, 9 Graeme Sharp, 10 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper.

1984/85

I maj 1984 förstärktes laget med mittfältaren Paul Bracewell från Sunderland och i september värvades vänsterbacken Pat Van den Hauwe från Birmingham.

Säsongen 1984/85 inleddes med Charity Shield-matchen mellan Everton och Liverpool, en match som Everton vann efter ett självmål av Liverpools målvakt Bruce Grobbelaar. I Cupvinnarcupen slog Everton under hösten ut University College Dublin och Inter Bratislava, men i Ligacupen åkte man ut mot Grimsby Town i fjärde omgången. Det europeiska cupspelet fortsatte under våren med segrar i såväl kvartsfinalen mot Fortuna Sittard som semifinalen mot Bayern München. I finalen som spelades i Rotterdam mötte man Rapid Wien. Andy Gray och Trevor Steven gav Everton en tvåmålsledning i andra halvlek. Hans Krankl reducerade för österrikarna med fem minuter kvar, men bara minuten senare fastställde Kevin Sheedy slutresultatet 3–1 till Everton. Under våren 1985 hade Everton även tagit sig till final i FA-cupen, en match som spelades bara tre dagar efter segern i Rotterdam. Manchester United stod för motståndet och matchen var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Norman Whiteside segermålet för United.

I ligan hade Everton inlett säsongen med två förluster, men sedan spelade man upp sig. I oktober/november vann man sex raka matcher och från juldagen fram till 8 maj blev det sexton segrar och två oavgjorda på arton matcher. Everton kunde därmed säkra ligatiteln efter en 2–0-seger över Queens Park Rangers trots att fem omgångar återstod. Laget slutade tretton poäng före tvåan Liverpool och blev engelska mästare för åttonde gången. Målvakten Neville Southall spelade samtliga 63 tävlingsmatcher och Graeme Sharp blev lagets bäste målskytt med totalt 30 mål varav 21 i ligan.

Laguppställning Cupvinnarcupfinalen 1985: 1 Neville Southall – 2 Gary Stevens, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Derek Mountfield, 3 Pat Van den Hauwe – 7 Trevor Steven, 6 Peter Reid, 10 Paul Bracewell, 11 Kevin Sheedy – 8 Graeme Sharp, 9 Andy Gray; avbytare: 12 Alan Harper, 13 John Bailey, 14 Kevin Richardson, 15 Ian Atkins, 16 Jim Arnold (målvakt). I FA-cupfinalen var startelvan densamma med Alan Harper som avbytare. Adrian Heath hade råkat ut för en svår skada tidigare under säsongen och kunde inte delta.

Tröjorna

Tröjorna tillverkades av Le coq sportif och sponsor var Hafnia. Hemmatröjan var blå med glansiga tunna ränder i par om två. Halsen var rund med en vit trekant nedanför i samma stil som Aston Villa tröjor. Byxor och strumpor var vita, men i FA-cupfinalen och Cupvinnarcupfinalen 1985 spelade Everton i blå byxor. I den senare var reklam på tröjorna förbjudet och på numren fick man sätta på en bit tejp för att dölja tillverkarens logotyp. Reservstället gick i samma stil som hemmastället, fast grått med blå detaljer. Det fanns även en gul reservtröja som användes i några matcher och som hade vanlig V-hals.