Etikett: Cupvinnarcupen

1 juni 2018

Arsenal 1978–1981

Säsongerna 1978/79–1980/81 var Arsenals tabellplaceringar 7–4–3. Laget gick till final i FA-cupen 1979 och 1980 (man gick även till final 1978). 1979 krävdes det fyra omspelsmatcher för att besegra Sheffield Wednesday i tredje omgången. I finalen blev det seger över Manchester United med 3–2. Brian Talbot och Frank Stapleton gav Arsenal en 2–0-ledning i första halvlek, men under matchens fem sista minuter gjordes tre mål. Manchester United kom tillbaka till 2–2, men precis efteråt gjorde Arsenal 3–2 genom Alan Sunderland som gav klubben dess femte FA-cuptitel. 1980 gick Arsenal till final efter att ha besegrat Liverpool i semifinalen, men inte förrän efter tre omspelsmatcher. I finalen blev det förlust med 0–1 mot West Ham och 1981 åkte man ut mot Everton i tredje omgången.

Arsenal deltog i UEFA-cupen 1978/79 och slog då ut östtyska Lokomotiv Leipzig och jugoslaviska Hajduk Split, men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Cupvinnarcupen hösten 1979 slog Arsenal ut turkiska Fenerbahçe och östtyska Magdeburg. I kvartsfinalen i mars 1980 besegrade man IFK Göteborg med 5–1 på Highbury medan returen på Ullevi blev mållös. I semifinalen fick man 1–1 hemma mot Juventus, men lyckades sedan vinna med 1–0 i Turin. Finalen mot Valencia, som spelades på Heyselstadion i Bryssel, slutade 0–0 och fick avgöras på straffar. Där blev det spansk seger efter att Liam Brady och Graham Rix missat för Arsenal.

Laget 1978/79: 1 Pat Jennings – 2 Pat Rice, 5 David O’Leary, 6 Willie Young, 3 Sammy Nelson – 10 David Price, 4 Brian Talbot, 7 Liam Brady, 11 Graham Rix – 8 Alan Sunderland, 9 Frank Stapleton. Brian Talbot värvades från Ipswich i januari 1979. Frank Stapleton blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav sjutton i ligan medan Liam Brady, som gjorde tretton ligamål, blev utsedd till Årets spelare i England av spelarföreningen PFA.

Sommaren 1979 värvades den rutinerade mittfältaren John Hollins från Queens Park Rangers. Han och David Price konkurrerade om en plats på mittfältet och de båda spelade ungefär hälften av matcherna 1979/80. Brian Talbot spelade samtliga 70 tävlingsmatcher under säsongen. Alan Sunderland blev bäste målskytt med totalt 29 mål varav fjorton i ligan och Frank Stapleton var näst bäst med totalt 24 mål varav fjorton i ligan.

Inför 1980/81 såldes Liam Brady till Juventus. Arsenal värvade målvakten George Wood från Everton och vänsterbacken Kenny Sansom från Crystal Palace. Sansom tog en ordinarie plats istället för Sammy Nelson och spelade samtliga 42 ligamatcher medan Wood inte kunde konkurrera ut Pat Jennings. Däremot tog John Devine över som högerback istället för Pat Rice som i november 1980 såldes till Watford. I mars 1981 såldes David Price till Crystal Palace och samtidigt gick mittfältaren Peter Nicholas åt motsatt håll.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att Umbro-loggan var placerad på ena bröstet. Under kanonen på vänstra bröstet fanns också tre ”kanonkulor” med klubbens initialer AFC. Bortatröjan var gul med blå krage och med kanonen och Umbro-loggan på varsitt bröst. I FA-cupfinalen 1979 återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1979” runt kanonen. I 1980 års final löd inskriptionen under kanonen ”78 Wembley 79 / 1980” för att visa att det var tredje året i rad som laget var i final. I Cupvinnarcupfinalen 1980 löd inskriptionen ”European Cup Winners Cup Final / Brussels 1980”. I denna match användes även en annan typ av tröjnummer än vad laget hade haft tidigare.

16 april 2018

West Ham United 1975/76

West Ham inledde säsongen 1975/76 med förlust med 2–0 mot Derby County i Charity Shield-matchen på Wembley. I ligan var man dock obesegrade de nio första matcherna och efter femton matcher låg man etta i tabellen. Därefter gick det utför i ligaspelet och West Ham slutade på artonde plats, sex poäng från nedflyttning. Som regerande FA-cupvinnare deltog West Ham i Cupvinnarcupen. Under hösten slog man ut finländska Reipas Lahti och sovjetiska Ararat Jerevan. I vårens kvartsfinaler besegrade man nederländska FC Den Haag och i semifinalen slog man ut västtyska Eintracht Frankfurt. I finalen, som spelades på Heyselstadion i Bryssel, mötte man Anderlecht och där vann belgarna med 4–2. I FA-cupen åkte West ham ut mot Liverpool i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Tottenham efter omspel i fjärde omgången.

Laget 1975/76: Mervyn Day – Keith Coleman, Tommy Taylor, John McDowell, Frank Lampard – Pat Holland, Billy Bonds, Graham Paddon, Trevor Brooking – Billy Jennings/Alan Taylor, Keith Robson. Tommy Taylor spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Alan Taylor med tretton ligamål och Billy Jennings med elva.

Hemmastället var likadant som tidigare förutom att klubbmärket och tröjtillverkaren Buktas logga återfanns på tröjan. Bukta-loggan fanns både med och utan texten Bukta och under klubbmärket återfanns texten ”Charity Shield 1975” eller ”Cup Winners 1975”. I Cupvinnarcupfinalen introducerades en ny tröja tillverkad av Admiral som var en första variant av den tröja som laget kom att använda under nästa säsong. Bortastället bestod av vita tröjor och ljusblå byxor och strumpor.

8 april 2018

Manchester United 1975–1978

Efter en säsong i tvåan var Manchester United tillbaka i högsta serien. Laget gjorde en stark säsong, vann fem av de sex första ligamatcherna och slutade på tredje plats i tabellen, tre poäng efter överraskningslaget Queens Park Rangers och fyra efter mästarna Liverpool. Man tog sig även till final i FA-cupen efter att ha slagit ut Oxford United, Peterborough United, Leicester City, Wolverhampton Wanderers (efter omspel) samt Derby County i semifinalen. I finalen på Wembley blev det dock förlust med 0–1 mot division två-laget Southampton. I Ligacupen slog man ut Brentford och Aston Villa, men förlorade med 0–4 mot Manchester City i fjärde omgången.

Laget 1975/76: Alex Stepney – Alex Forsyth, Brian Greenhoff, Martin Buchan, Stewart Houston – Gerry Daly, Sammy McIlroy – Steve Coppell, Stuart Pearson, Lou Macari, Gordon Hill. Martin Buchan och Stewart Houston spelade samtliga 42 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Lou Macar med totalt femton mål (varav tolv i ligan), Stuart Pearson med fjorton (tretton i ligan) och Sammy McIlroy med tretton (tio i ligan).

1976/77 tog Jimmy Nicholl över som högerback, Jimmy Greenhoff värvades från Stoke City och tog en plats i anfallet och Gerry Daly såldes till Derby County. I UEFA-cupen lottades Manchester United mot Ajax i första omgången. Förlust med 0–1 borta vändes till seger med 2–0 hemma. I andra omgången mot Juventus tog man ledningen med 1–0 hemma, men åkte sedan ut efter att ha förlorat med 0–3 i returen. I ligan slutade Manchester United på sjätte plats och i Ligacupen tog man sig till femte omgången där det blev förlust mot Everton. För andra året i rad tog man sig till final i FA-cupen. På vägen slog man ut Walsall, Queens Park Rangers, Southampton (efter omspel), Aston Villa samt Leeds United i semifinalen. I finalen väntade Liverpool och efter en mållös första halvlek avgjordes matchen inom några minuter av andra halvlek, Stuart Pearson gav United ledningen i 51:a minuten, Jimmy Case kvitterade ett par minuter senare och ytterligare två minuter senare gjorde Jimmy Greenhoff segermålet som gav United dess första stora titel på nio år. Säsongens bästa målskyttar blev Gordon Hill med totalt 22 mål varav femton i ligan och Stuart Pearson med nitton mål varav femton i ligan.

Efter säsongen fick tränaren Tommy Docherty sparken på grund av en affär med frun till klubbens fysioterapeut. Dave Sexton från Queens Park Rangers tog över som tränare och ledde laget till en tiondeplats i ligan 1977/78. I FA-cupen åkte man ut mot West Bromwich Albion redan i fjärde omgången och i Ligacupen blev det förlust direkt i andra omgången mot Arsenal. I Cupvinnarcupen slog United ut Saint-Étienne i första omgången (1–1 borta och seger med 2–0 hemma) men åkte sedan ut mot Porto efter förlust med 0–4 borta och seger med 5–2 hemma. Under säsongen etablerade sig vänsterbacken Arthur Albiston i laget. I januari värvades centern Joe Jordan från Leeds United och strax därefter anslöt även mittbacken Gordon McQueen från samma klubb. Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher och Gordon Hill och Stuart Pearson blev återigen lagets bästa målskyttar. Hill gjorde totalt nitton mål varav sjutton i ligan och Pearson gjorde femton varav tio i ligan.

Tröjorna tillverkades av Admiral. Hemmastället bestod av röda tröjor med vit krage med röda ränder, vita byxor och svarta strumpor med rödvit överdel. Bortastället bestod av vita tröjor med tre svarta ränder på ena sidan, svarta byxor och svarta strumpor. En tvist med Adidas angående de tre ränderna på tröjan gjorde att bortatröjan under en del av säsongen 1975/76 istället hade fyra ränder. Admiral fick rätt till slut och återinförde de tre ränderna. Till Charity Shield-matchen 1977 var klubbmärket flyttat till höger sida och under det återfanns texten ”F.A. Charity Shield 1977”. Denna variant användes sedan även i ett antal ligamatcher under säsongen. I bortamatcherna mot Southampton och Sunderland 1976/77 spelade Manchester United i blå tröjor med vita byxor och svarta strumpor. En variant av detta tredjeställ användes i UEFA-cupmatchen borta mot Ajax hösten 1976, fast då med blå byxor och röda strumpor. Under klubbmärket på tröjan i FA-cupfinalen 1977 återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och texten ”Silver Jubilee 1977”.

1 februari 2018

Chelsea 1971–1975

Chelsea slutade på sjunde plats i ligan 1971/72. I Cupvinnarcupens första omgång mötte man Jeunesse Hautcharage från Luxemburg. I första matchen på bortaplan vann Chelsea med 8–0 och i returen hemma på Stamford Bridge blev det hela 13–0 efter bland annat fem mål av Peter Osgood. Det sammanlagda resultatet 21–0 är den största segern någonsin i en europeisk cupmatch. I nästa omgång mötte man Åtvidaberg. Första matchen på Kopparvallen blev mållös och i returen fick Chelsea bara 1–1 vilket innebar att Åtvidaberg gick vidare på fler bortamål. Även i FA-cupen förlorade Chelsea mot ett på papperet sämre lag – division två-laget Orient vann med 3–2 i femte omgången. I Ligacupen tog man sig till final men förlorade mot Stoke med 2–1. John Hollins deltog i lagets samtliga 58 tävlingsmatcher under säsongen och Peter Osgood blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 18 i ligan. Nya i laget var mittfältaren Steve Kember från Crystal Palace och anfallaren Chris Garland från Bristol City.

I september 1972 värvades anfallaren Bill Garner från Southend för 100 000 pund och senare samma månad såldes Paddy Mulligan och Charlie Cooke till Crystal Palace. Chelsea slutade på tolfte plats i ligan 1972/73. I FA-cupen gick man till kvartsfinal men förlorade mot Arsenal efter omspel och i Ligacupen åkte man ut mot Norwich i semifinalen. John Hollins och Ron Harris spelade samtliga 42 ligamatcher och Peter Osgood och Chris Garland blev bästa målskyttar med elva ligamål var.

Tränaren Dave Sezton kom på kant med flera spelare och i januari 1974 såldes Alan Hudson till Stoke City och i mars samma år såldes Peter Osgood till Southampton. Charlie Cooke värvades tillbaka till klubben och hann med sjutton ligamatcher under våren. Chelsea föll ytterligare fem placeringar och slutade på sjuttonde plats i ligan 1973/74. I FA-cupen åkte man ut mot Queens Park Rangers efter omspel i tredje omgången och i Ligacupen blev det förlust mot Stoke City i andra omgången. John Hollins spelade återigen alla 42 ligamatcher och Tommy Baldwin och Peter Osgood blev bästa målskyttar med åtta mål var.

Problemen fortsatte för Chelsea och i oktober 1974 fick Dave Sexton sparken. Ron Suart tog över men resultaten uteblev och i april 1975 ersattes han av Eddie McCreadie som tidigare under säsongen hade avslutat spelarkarriären. Inte heller McCreadie kunde hjälpa Chelsea utan laget åkte ner i division två efter att ha slutat näst sist i tabellen. Man åkte även ur FA-cupen mot Birmingham i fjärde omgången och i Ligacupen förlorade man ännu en gång mot Stoke, denna gång efter omspel i fjärde omgången. Ron Harris spelade alla 42 ligamatcher och Ian Hutchinson blev bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan.

Chelseas startelva 1971/72: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Paddy Mulligan (högerback), 3 Ron Harris (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 John Dempsey (mittback), 6 David Webb (mittback), 7 Charlie Cooke (högerytter), 8 Steve Kember (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson (mittfältare), 11 Peter Houseman (vänsterytter). Även försvararen John Boyle och anfallarna Tommy Baldwin och Chris Garland spelade ett flertal matcher från start.

Chelseas startelva 1972/73: 1 Peter Bonetti (målvakt), 2 Gary Locke/Ron Harris (högerback), 3 Eddie McCreadie (vänsterback), 4 John Hollins (mittfältare), 5 Marvin Hinton/David Webb (mittback), 6 Ron Harris/David Webb (mittback), 7 Chris Garland (högerytter), 8 Steve Kember/Alan Hudson (mittfältare), 9 Peter Osgood (center), 10 Alan Hudson/Bill Garner (mittfältare/anfallare), 11 Peter Houseman (vänsterytter).

Hemmastället var av samma modell som tidigare med skillnaden att två stjärnor var placerade på varsin sida om klubbmärket. I bortamatcher mot lag med vita strumpor spelade Chelsea i gula strumpor. Även tröjnumren och klubbmärket var då gula. Denna variant användes i Ligacupfinalen fast med en banderoll under klubbmärket med texten ”Wembley 1972”. I bortamatcherna mot Tottenham och Nottingham Forest på våren 1972 användes en blå tröja med gul krage. Bortastället var samma som tidigare fast nu med helgula strumpor.

Under delar av säsongen 1972/73 användes en blå tröja med blå krage. Bortastället 1972–74 bestod av röda tröjor, vita byxor och gröna strumpor. I bortamatchen mot Leeds i februari 1973 spelade Chelsea i blå tröjor med orange nummer, blå byxor och orange strumpor.

23 januari 2018

Tottenham Hotspur 1967–1975

Tottenham slutade på sjunde plats i ligan 1967/68. I Cupvinnarcupen slog man ut Hajduk Split i första omgången men åkte sedan ut mot franska Lyon. Laget bestod av målvakten Pat Jennings, ytterbackarna Joe Kinnear och Cyril Knowles, mittbackarna Mike England och Dave Mackay, mittfältarna Alan Mullery och Terry Venables, yttrarna Jimmy Robertson och Cliff Jones samt centrarna Jimmy Greaves och Alan Gilzean. Under andra hälften av säsongen tog Martin Chivers en plats i anfallet bredvid Greaves. Tränare var Bill Nicholson som ledde laget mellan 1958 och 1974.

Sommaren 1968 lämnade Dave Mackay Tottenham efter nio år och gick över till Derby County. Istället tog Phil Beal plats i mittförsvaret. Säsongen slutade med en sjätteplats i ligan och i Ligacupen gick man till semifinal men förlorade mot Arsenal. Jimmy Greaves gjorde 27 ligamål och blev skyttekung för sjätte och sista gången. 1969/70 föll laget till elfte plats i ligan. I september gjorde 17-årige mittfältaren Steve Perryman debut för Tottenham – totalt kom han att spela 866 matcher för klubben fram till 1986. I mars värvades dessutom West Hams landslagsmittfältare Martin Peters för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham.

Säsongen 1970/71 förbättrade man sig och kom trea i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Tottenham vann dessutom Ligacupen för första gången efter finalseger med 2–0 över Aston Villa. Tvåmålsskytten Martin Chivers var nu lagets bäste målskytt och gjorde totalt 34 mål under säsongen. Nästa säsong tog sig Tottenham till final i den första upplagan av UEFA-cupen. Där mötte man Wolverhampton Wanderers i ett helengelskt dubbelmöte. I första matchen på Molineux gjorde Chivers två mål och gav Tottenham en 2–1-ledning inför returen som slutade 1–1 vilket räckte till seger med sammanlagt 3–2. Martin Chivers gjorde sin målmässigt bästa säsong med totalt 44 mål. Ny i laget var yttern Ralph Coates från Burnley.

1972/73 gick Tottenham till semifinal i UEFA-cupen men föll mot blivande mästarna Liverpool efter sammanlagt 2–2 och färre gjorda bortamål. Däremot tog man sin andra seger i Ligacupen efter att ha besegrat Norwich City med 1–0 (mål av inhopparen Ralph Coates) i finalen. Segern kvalificerade laget för spel i UEFA-cupen 1973/74. Tottenham tog sig återigen till final men föll mot Feyenoord efter 2–2 hemma och 0–2 borta. I ligan började det dock gå sämre. En elfteplats 1974 följdes upp av en nittondeplats 1975, bara en poäng från nedflyttning. Under säsongen avgick tränaren Bill Nicholson och ersattes av Terry Neill.

Hemmastället bestod av vita tröjor, marinblå byxor och vita strumpor. 1967 togs skölden från klubbmärket bort. Istället stod nu den berömda tuppen på en fotboll. Bortastället bestod från början av marinblå tröjor, vita byxor och marinblå strumpor, men i slutet av 60-talet förbjöds marinblå tröjor då de var svåra att skilja från domarnas svarta tröjor. Därför introducerades en gul bortatröja med vita muddar och nummer som användes tillsammans med vita eller mörkblå byxor samt gula strumpor. 1971 bytte man till en helgul tröja med mörkblå nummer.

I bortamatchen mot Lyon i Cupvinnarcupen hösten 1967 spelade Tottenham i gula byxor och blågula strumpor tillsammans med den marinblå bortatröjan. I flera UEFA-cupmatcher i början av 70-talet spelade Tottenham i helvitt. Även i Ligacupfinalen 1973 spelade man i helvitt, men byxorna hade då en mörkblå rand på sidorna samt Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Under klubbmärket på tröjan återfanns texten ”F.L. Cup / Wembley 1973”. I Ligacupfinalen 1971 användes blå byxor och gula strumpor tillsammans med den vita tröjan.

18 januari 2018

Manchester United 1963–1971

Efter förra säsongens nittondeplats förbättrade sig Manchester United rejält och slutade på andra plats i ligan 1963/64. Laget gick också till semifinal i FA-cupen men förlorade mot West Ham. I Cupvinnarcupen slog United ut Willem II och Tottenham Hotspur men förlorade sedan mot Sporting Lissabon i kvartsfinalen. Under säsongen spelade 17-årige nordirländske yttern George Best sin första ligamatch för Manchester United. Även David Sadler spelade sina första ligamatcher denna säsong. Denis Law gjorde 30 ligamål och David Herd var lagets näst bäste målskytt med 20 ligamål. 1965 tog Manchester United sin sjätte ligatitel. Laget tog lika många poäng som Leeds United men blev mästare tack vare bättre målkvot. I FA-cupen tog man sig till semifinal men förlorade mot Leeds efter omspel och även i Mässcupen gick man till semifinal men föll mot ungerska Ferencváros. Fyra spelare – Shay Brennan, John Connelly,, Tony Dunne och Bill Foulkes – spelade samtliga 42 ligamatcher medan George Best, Bobby Charlton och Nobby Stiles bara missade en ligamatch. Övriga ordinarie spelare var Pat Crerand, David Herd, Denis Law och målvakten Pat Dunne. Denis Law tog för övrigt emot Guldbollen som Årets spelare i Europa 1964. Tränare var Matt Busby som ledde laget mellan 1945 och 1969.

1965/66 slutade United på fjärde plats i ligan och i både FA-cupen och Europacupen gick laget till semifinal men förlorade mot Everton respektive Partizan Belgrad. Bobby Charlton blev utsedd till Årets spelare i England och senare under året blev han även framröstad som Årets spelare i Europa 1966. Nästa säsong, 1966/67, blev United återigen ligamästare. Laget inledde med fyra förluster på de tio första matcherna men spelade sedan upp sig. Efter förlusten mot Sheffield United på annandag jul förblev laget obesegrat under de resterande tjugo ligamatcherna och slutade fyra poäng före tvåan Nottingham Forest. Ny i laget var målvakten Alex Stepney som hade värvats från Chelsea. Även backen Bobby Noble tog en ordinarie plats men en bilolycka under våren gjorde att han aldrig riktigt kom tillbaka och tre år senare avslutade han karriären.

Säsongen 1967/68 tog ytterbacken Francis Burns och anfallaren Brian Kidd plats i laget på bekostnad av Shay Brennan och David Herd. Laget kunde dock inte försvara ligatiteln utan slutade på andra plats, två poäng bakom lokalkonkurrenten Manchester City. Manchester United lyckades också vinna Europacupen för första gången, tio år efter flygolyckan i München. Efter att ha slagit ut Real Madrid i semifinalen mötte man Benfica i finalen på Wembley. Bobby Charlton gav United ledningen i andra halvlek men Graça kvitterade drygt tio minuter från slutet. United avgjorde genom att göra tre mål under de nio första minuterna av förlängningen. Målskyttar var George Best, Brian Kidd och Bobby Charlton.

George Best blev utsedd till Årets spelare i Europa 1968 men efter Europacupsegern började det gå sämre för Manchester United. Under hösten mötte man Estudiantes från Buenos Aires i Interkontinentalcupen. United föll med uddamålet i första matchen på bortaplan och i returen hemma på Old Trafford fick man bara oavgjort. Matcherna kännetecknades av hårt spel med utvisningar på Stiles och Best samt Estudiantes Medina som följd. I ligan blev United inte bättre än elva och i Europacupen föll man mot Milan i semifinalen. Bland de nya i laget denna säsong fanns mittbacken Steve James, mittfältaren Carlo Sartori och högeryttern Willie Morgan. Efter säsongen avgick tränaren Matt Busby och ersattes av Wilf McGuinness. Både 1969/70 och 1970/71 slutade United på åttonde plats i ligan och de svaga resultaten gjorde att McGuinness fick lämna klubben i slutet av december 1970. Matt Busby återvände och ledde laget under återstoden av säsongen.

Hemmastället bestod av röd tröja med vit hals och vita muddar, vita byxor och röda strumpor. Oftast användes långärmade tröjor men i början och slutet av säsongerna förekom även kortärmade tröjor. Bortatröjan var vit med röd hals och röda muddar men från och med 1965 fanns även en helvit tröja. Dessa användes tillsammans med vita byxor och antingen vita eller röda strumpor. 1964 introducerades en blå tröja som användes i bortamatcher mot lag med rödvita tröjor, bland annat Stoke och Southampton. Denna tröja användes från början tillsammans med vita byxor och vita strumpor, men från och med 1967 användes blå strumpor. I Europacupfinalen 1968 spelade United i helblått och på tröjan återfanns Manchesters stadsvapen med bokstäverna ”E.C.F.” över och ”Wembley 1968” under. Även i bortamatchen mot Estudiantes spelade United i helblått men då utan någon logga på tröjan.

17 januari 2018

Manchester City 1969–1971

Manchester City inledde säsongen 1969/70 med förlust 1–2 mot ligamästarna Leeds United i Charity Shield. I ligan hade laget en ojämn säsong och slutade på tionde plats och i FA-cupen åkte man ut mot lokalrivalen Manchester United i fjärde omgången. Däremot gick det bättre i de två andra cuperna som laget deltog i, Ligacupen och Cupvinnarcupen. I Ligacupen tog sig Manchester City till final efter seger över Manchester United i semifinalen. I finalen på Wembley mötte man West Bromwich Albion. Jeff Astle gav Albion en tidig ledning, men Mike Doyle kvitterade och i förlängningen gjorde Citys Glyn Pardoe segermålet. Även i Cupvinnarcupen tog sig Manchester City till final där man mötte polska Górnik Zabrze på Praterstadion i Wien. Neil Young och Francis Lee (på straff) gjorde varsitt mål för City i första halvlek. Polackerna reducerade i andra halvlek men City höll undan och tog sin första europeiska cuptitel.

Även säsongen 1970/71 slutade City i mitten av tabellen, denna gång på elfte plats. I FA-cupen åkte man ut mot Arsenal i femte omgången och i Ligacupen förlorade man mot division två-laget Carlisle United i andra omgången. Som regerande mästare deltog Manchester City även i Cupvinnarcupen, men denna gång blev det förlust mot Chelsea i semifinalen.

Manchester Citys startelva utgjordes 1969/70 oftast av följande spelare: målvakten Joe Corrigan, ytterbackarna Tony Book och Glyn Pardoe, mittbackarna Mike Doyle och Tommy Booth, mittfältarna Alan Oakes, Colin Bell och Ian Bowyer, yttern Mike Summerbee och anfallarna Francis Lee och Neil Young. 1970/71 tog Tony Towers en plats på mittfältet istället för Bowyer. Tränare var Joe Mercer med Malcolm Allison som assisterande tränare.

Hemmastället bestod av ljusblå tröja med vit hals och vita muddar, vita byxor och ljusblå strumpor med vinröda och vita ränder högst upp. Bortastället bestod av rödsvartrandig tröja, svarta byxor och svarta strumpor med röda och vita ränder högst upp. I Ligacupfinalen 1970 var Manchesters stadsvapen placerat på ena bröstet. Ovanför det återfanns klubbens initialer ”M.C.F.C” och under texten ”League Cup Final 70”.

16 januari 2018

Liverpool 1968–1973

Säsongen 1968/69 kämpade Liverpool med Leeds United om ligatiteln, men Leeds visade sig starkare och Liverpool kom tvåa, sex poäng efter. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte Liverpool ut mot blivande finalisterna Leicester City respektive Arsenal och i Mässcupen förlorade man på slantsingling mot Athletic Bilbao i första omgången efter att lagen vunnit varsin match med 2–1. Lagets startelva utgjordes oftast av följande spelare: målvakten Tommy Lawrence, ytterbackarna Chris Lawler och Geoff Strong, mittbackarna Tommy Smith och Ron Yeats, mittfältarna Emlyn Hughes och Ian St John, yttrarna Ian Callaghan och Peter Thompson samt centrarna Alun Evans och Roger Hunt. Evans hade värvats från Wolverhampton i september 1968 och under våren 1969 förstärkte man laget med vänsterbacken Alec Lindsay (Bury) och mittbacken Larry Lloyd (Bristol Rovers). Tränaren Bill Shankly hade kommit till klubben redan 1959 och kom att stanna till 1974.

I december 1969 lämnade Roger Hunt Liverpool för Bolton Wanderers efter att ha gjort 285 mål för klubben under tio år. Anfallaren Bobby Graham gjorde sin enda säsong som ordinarie i Liverpool och blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål. I ligan slutade Liverpool på femte plats både 1969/70 och 1970/71. 1970 åkte man ut mot division två-laget Watford i FA-cupens kvartsfinal men året efter tog man sig till final mot Arsenal. Trots Steve Heighways ledningsmål i förlängningen kunde Arsenal vända och vinna med 2–1. Samma säsong tog sig Liverpool till semifinal i Mässcupen men förlorade mot Leeds. Nya i laget 1970/71 var yttern Steve Heighway och centern John Toshack. Dessutom tog Ray Clemence över som ordinarie målvakt.

I maj 1971 värvades Kevin Keegan från Scunthorpe. Keegan kom att bilda ett av ligans bästa anfallspar tillsammans med John Toshack under de närmaste åren. En annan som gjorde debut under säsongen var mittbacken Phil Thompson som kom att tillhöra klubben fram till 1985. Efter en jämn kamp om ligatiteln 1971/72 slutade Liverpool på tredje plats, bara en poäng efter mästarna Derby County. Tack vare att Arsenal hade vunnit dubbeln och deltog i Europacupen fick Liverpool en plats i Cupvinnarcupen, men efter att ha slagit ut schweiziska Servette åkte man ut mot Bayern München i andra omgången.

Efter sju år blev Liverpool 1973 återigen ligamästare. Laget ledde serien under större delen av säsongen och slutade tre poäng före Arsenal. Laget deltog också i UEFA-cupen och under hösten slog man ut Eintracht Frankfurt, AEK Aten och Dynamo Berlin. I vårens kvartsfinaler besegrade man ännu ett östtyskt lag, Dynamo Dresden, och i semifinalen slog man ut Tottenham tack vare fler gjorda bortamål. I finalen mötte man Borussia Mönchengladbach och första mötet på Anfield slutade med en 3–0-seger för hemmalaget efter två mål av Kevin Keegan och ett av Larry Lloyd. I returen på Bökelbergstadion gjorde Jupp Heynckes två mål för tyskarna i första halvlek, men Liverpool kunde hålla ut och vinna med sammanlagt 3–2 och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan 1968–1973 var röd med vit hals och vita muddar medan färgerna på bortatröjan var de omvända. Från och med 1968 var klubbmärket placerat direkt på tröjan – tidigare hade det varit placerat i en oval på ena bröstet. Den vita bortatröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor.

8 januari 2018

Chelsea 1970/71

Chelsea behöll i stort sett samma lag som hade vunnit FA-cupen 1970. De enda nyförvärven var målvakten John Phillips (Aston Villa) som kom att bli reservmålvakt till Peter Bonetti och högeryttern Keith Weller (Millwall) som blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål.

Laget inledde säsongen med förlust mot ligamästarna Everton i Charity Shield. I ligan tappade man några placeringar mot året innan och slutade på sjätte plats och i FA-cupen åkte man ut mot Manchester City i fjärde omgången. Däremot tog man sig till final i Cupvinnarcupen. På vägen besegrade man Aris Thessaloniki, CSKA Sofia, Club Brügge och Manchester City. I finalen mot Real Madrid gav Peter Osgood Chelsea ledningen i andra halvlek, men Ignacio Zoco kvitterade i sista minuten. I omspelet två dagar senare gjorde John Dempsey och Peter Osgood varsitt mål för Chelsea i första halvlek. Sebastián Fleitas reducerade en kvart från slutet men Chelsea kunde hålla undan och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan var likadan som tidigare men för att markera lagets seger i FA-cupen var en silhuett av pokalen med årtalet 1970 under placerad bredvid klubbmärket. Reservstället bestod som tidigare av gula tröjor, blå byxor och gula strumpor med två blå ränder högst upp. I matcherna mot Real Madrid spelade Chelsea i blå tröjor med gula nummer och gult klubbmärke, blå byxor och helgula strumpor.

25 oktober 2017

Lazio 1998/99

Lazio inledde säsongen med att besegra Juventus med 2–1 i italienska supercupen efter att portugisiska nyförvärvet från Porto, högeryttern Sérgio Conceição, gjort segermålet i fjärde tilläggsminuten av andra halvlek. Laget ledde länge serien och från den elfte till den 27:e omgången spelade man 17 raka matcher utan förlust, men i slutet av säsongen kunde Milan passera Lazio i tabellen och ta hem ligatiteln. Lazio fick därmed nöja sig med andra plats. Som regerande italienska cupmästare deltog Lazio i den sista upplagan av Cupvinnarcupen innan turneringen lades ner. Man tog sig till final genom att besegra schweiziska Lausanne-Sport, serbiska Partizan Belgrad, grekiska Panionios och ryska Lokomotiv Moskva. I finalen mötte man Mallorca och Christian Vieri gav Lazio en tidig ledning som dock kvitterades några minuter senare, men knappt tio minuter från slutet gjorde Pavel Nedvěd målet som gav Lazio deras första och enda seger i turneringens historia.

Christian Vieri hade värvats från Atlético Madrid och gjorde tolv mål på 22 ligamatcher under sin enda säsong i Lazio (han såldes till Inter efter säsongen), men lagets bäste målskytt var ett annat nyförvärv, chilenaren Marcelo Salas från River Plate som gjorde 15 mål. Även Roberto Mancini kom upp i tvåsiffrigt med sina tio ligamål. Andra nyförvärv var mittbackarna Siniša Mihajlović (Sampdoria) och Fernando Couto (Barcelona) samt mittfältarna Dejan Stanković (Röda Stjärnan) och Iván de la Peña (Barcelona). I januari värvade man även högeryttern Attilio Lombardo från Crystal Palace.

Från och med säsongen 1998/99 tillverkades Lazios tröjor av Puma. Den ljusblå hemmatröjan kompletterades av en svart och en gul reservtröja. I Cupvinnarcupen spelade Lazio i gula tröjor med svarta ränder. Dessa tröjor hade Del Monte som sponsor istället för Cirio.