Etikett: FA-cupen

Arsenal 1977/78

Arsenal slutade på femte plats i ligan 1977/78 och kvalificerade sig till UEFA-cupen. Laget tog sig till final i FA-cupen efter att ha slagit ut Sheffield United, Wolverhampton Wanderers, Walsall, Wrexham och Orient. I finalen blev det dock förlust med 0–1 mot Ipswich Town. I Ligacupen slog man ut Manchester United, Southampton, Hull City och Manchester City (efter omspel), men i semifinalen blev det förlust mot Liverpool.

Laget 1977/78: Pat Jennings – Pat Rice, David O’Leary, Willie Young, Sammy Nelson – David Price, Alan Sunderland, Liam Brady, Graham Rix – Malcolm Macdonald, Frank Stapleton. I FA-cupfinalen spelade Alan Hudson istället för Graham Rix. Pat Jennings spelade samtliga 42 ligamatcher och Malcolm Macdonald blev bäste målskytt med totalt 26 mål varav femton i ligan.

Hemmatröjan var likadan som tidigare förutom att siffran 1 hade fått serifer. Bortatröjan var gul med blå krage och en stor kanon placerad mitt på tröjan. I FA-cupfinalen spelade Arsenal i gula tröjor med rund hals och med kanonen i mindre format placerad på ena bröstet. Över och under kanonen återfanns texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1978”. Vid kanonen fanns också tre ”kanonkulor” med bokstäverna AFC. I finalen gjorde även Umbro-loggan debut på Arsenals tröjor och byxor.

West Ham United 1976–1980

West Ham inledde säsongen 1976/77 med bara en seger på de tolv första ligamatcherna. Under hösten förstärkte man laget med anfallarna Bryan ”Pop” Robson (Sunderland) och John Radford (Arsenal) samt mittfältaren Alan Devonshire (Southall). Robson gjorde fjorton mål och blev lagets bäste målskytt medan Radford inte gjorde ett enda mål innan han i februari 1978 såldes vidare till Blackburn Rovers. West Ham slutade på sjuttonde plats i ligan och klarade sig undan nedflyttning med två poängs marginal.

Laget 1976/77: Mervyn Day – Keith Coleman/Billy Bonds, Bill Green, Kevin Lock, Frank Lampard – Billy Bonds/Geoff Pike, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Alan Taylor/John Radford, Bryan Robson, Billy Jennings. Trevor Brooking och Mervyn Day spelade samtliga 42 ligamatcher.

Under hösten 1977 värvades anfallarna Derek Hales (Derby County) och David Cross (West Bromwich). Inledningen på säsongen 1977/78 blev likadan som året innan med en seger på de tolv första matcherna, men denna gång slutade laget på tjugonde plats och åkte ner i division två trots en stark avslutning med sex segrar på de nio sista matcherna.

Laget 1977/78: Mervyn Day – Paul Brush, Tommy Taylor, Billy Bonds, Frank Lampard – Geoff Pike/Pat Holland, Alan Curbishley, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Bryan Robson, Derek Hales/David Cross. Tommy Taylor spelade samtliga 42 ligamatcher och bästa målskyttar blev Derek Hales och David Cross med tio ligamål var.

De två följande säsongerna slutade med en femte- respektive sjundeplats i division två. 1980 tog man sig till final i FA-cupen genom att slå ut West Bromwich Albion (efter omspel), Orient, Swansea City, Aston Villa och Everton (efter omspel). I finalen på Wembley mötte man Arsenal som var storfavoriter, men West Ham lyckades vinna tack vare Trevor Brookings mål i trettonde minuten.

Laget i FA-cupfinalen 1980: Phil Parkes – Ray Stewart, Billy Bonds, Alvin Martin, Frank Lampard – Paul Allen, Geoff Pike, Trevor Brooking, Alan Devonshire – Stuart Pearson, David Cross. Phil Parkes hade värvats från Queens Park Rangers 1979 för 565 000 pund, en summa som gjorde honom till världens dyraste målvakt.

Tröjorna, som tillverkades av Admiral, byggde på den modell som användes i Cupvinnarcupfinalen 1976 med några små justeringar. Byxorna hade under hösten 1976 en ljusblå och en vinröd rand på sidorna, men sedan bytte man till en modell med en ljusblå rand med vinröda Admiral-loggor på sidorna. Till säsongen 1977/78 inverterades färgerna. Strumporna var från början helt vita, men senare la man till ett vinrött fält med ljusblå Admiral-loggor på överdelen. Bortastället bestod av vita tröjor, ljusblå byxor och ljusblå strumpor och var av samma modell som bland andra Leeds och Norwich använde. I FA-cupfinalen 1980 spelade West Ham i helvitt. Under klubbmärket återfanns texten ”Wembley 1980” samt en silhuett av FA-cuppokalen.

Liverpool 1976–1979

1976/77 försvarade Liverpool sin ligatitel från 1976 och blev engelska mästare för tionde gången efter att ha slutat en poäng före Manchester City. Under hösten slog man ut nordirländska Crusaders och turkiska Trabzonspor i Europacupen. Kvartsfinalerna spelades i mars 1977 och Liverpool förlorade med 0–1 i första matchen borta mot franska Saint-Étienne, men hemma på Anfield vände man till seger med 3–1. I semifinalen blev det seger över schweiziska FC Zürich (3–1 borta, 3–0 hemma). I finalen på Roms Olympiastadion mötte man västtyska Borussia Mönchengladbach. Terry McDermott gav Liverpool ledningen i första halvlek. Danske Allan Simonsen kvitterade i andra halvlek, men Liverpool återtog ledningen genom Tommy Smith och Phil Neal säkrade segern genom att göra 3–1 på straff. Liverpool vann därmed Europacupen för första gången. Laget hade även chansen att ta hem FA-cupen, men i finalen som spelades på Wembley fyra dagar före Europacupfinalen blev det förlust med 1–2 mot Manchester United.

Laget 1976/77: Ray Clemence – Phil Neal, Phil Thompson, Emlyn Hughes, Joey Jones – Ian Callaghan, Jimmy Case/Terry McDermott, Ray Kennedy – Kevin Keegan, John Toshack/David Johnson, Steve Heighway. Ray Clemence, Phil Neal och Emlyn Hughes spelade samtliga 42 ligamatcher och bäste målskytt blev Kevin Keegan med totalt tjugo mål varav tolv i ligan.

Tröjorna hade från och med 1976 V-hals istället för som tidigare rund hals. Klubbmärket och Umbro-loggan var gula och den senare fanns i två olika storlekar. Klubbmärket på byxorna infördes 1978. I Europacupfinalen 1977 var fågeln från klubbmärket omgiven av en cirkel med texten ”European Cup Rome 1977 / Liverpool F.C.” I Europacupfinalen 1978 återfanns texten ”European Cup Final Wembley 1978” under klubbmärket. Bortastället bestod av vita tröjor med röd V-hals och röda muddar, svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor. Flera varianter av Umbro-loggan i olika färger och storlekar förekom på bortatröjan. I FA-cupfinalen 1977 användes en stor röd Umbro-logga och under klubbmärket återfanns texten ”F.A. Cup Final 1977”. I FA-cupsemifinalen mot Manchester United i mars 1979 spelade Liverpool i ett helgult reservställ som även kom att användas i vissa matcher under de kommande säsongerna.

Manchester United 1975–1978

Efter en säsong i tvåan var Manchester United tillbaka i högsta serien. Laget gjorde en stark säsong, vann fem av de sex första ligamatcherna och slutade på tredje plats i tabellen, tre poäng efter överraskningslaget Queens Park Rangers och fyra efter mästarna Liverpool. Man tog sig även till final i FA-cupen efter att ha slagit ut Oxford United, Peterborough United, Leicester City, Wolverhampton Wanderers (efter omspel) samt Derby County i semifinalen. I finalen på Wembley blev det dock förlust med 0–1 mot division två-laget Southampton. I Ligacupen slog man ut Brentford och Aston Villa, men förlorade med 0–4 mot Manchester City i fjärde omgången.

Laget 1975/76: Alex Stepney – Alex Forsyth, Brian Greenhoff, Martin Buchan, Stewart Houston – Gerry Daly, Sammy McIlroy – Steve Coppell, Stuart Pearson, Lou Macari, Gordon Hill. Martin Buchan och Stewart Houston spelade samtliga 42 ligamatcher. Bästa målskyttar blev Lou Macar med totalt femton mål (varav tolv i ligan), Stuart Pearson med fjorton (tretton i ligan) och Sammy McIlroy med tretton (tio i ligan).

1976/77 tog Jimmy Nicholl över som högerback, Jimmy Greenhoff värvades från Stoke City och tog en plats i anfallet och Gerry Daly såldes till Derby County. I UEFA-cupen lottades Manchester United mot Ajax i första omgången. Förlust med 0–1 borta vändes till seger med 2–0 hemma. I andra omgången mot Juventus tog man ledningen med 1–0 hemma, men åkte sedan ut efter att ha förlorat med 0–3 i returen. I ligan slutade Manchester United på sjätte plats och i Ligacupen tog man sig till femte omgången där det blev förlust mot Everton. För andra året i rad tog man sig till final i FA-cupen. På vägen slog man ut Walsall, Queens Park Rangers, Southampton (efter omspel), Aston Villa samt Leeds United i semifinalen. I finalen väntade Liverpool och efter en mållös första halvlek avgjordes matchen inom några minuter av andra halvlek, Stuart Pearson gav United ledningen i 51:a minuten, Jimmy Case kvitterade ett par minuter senare och ytterligare två minuter senare gjorde Jimmy Greenhoff segermålet som gav United dess första stora titel på nio år. Säsongens bästa målskyttar blev Gordon Hill med totalt 22 mål varav femton i ligan och Stuart Pearson med nitton mål varav femton i ligan.

Efter säsongen fick tränaren Tommy Docherty sparken på grund av en affär med frun till klubbens fysioterapeut. Dave Sexton från Queens Park Rangers tog över som tränare och ledde laget till en tiondeplats i ligan 1977/78. I FA-cupen åkte man ut mot West Bromwich Albion redan i fjärde omgången och i Ligacupen blev det förlust direkt i andra omgången mot Arsenal. I Cupvinnarcupen slog United ut Saint-Étienne i första omgången (1–1 borta och seger med 2–0 hemma) men åkte sedan ut mot Porto efter förlust med 0–4 borta och seger med 5–2 hemma. Under säsongen etablerade sig vänsterbacken Arthur Albiston i laget. I januari värvades centern Joe Jordan från Leeds United och strax därefter anslöt även mittbacken Gordon McQueen från samma klubb. Steve Coppell spelade samtliga 42 ligamatcher och Gordon Hill och Stuart Pearson blev återigen lagets bästa målskyttar. Hill gjorde totalt nitton mål varav sjutton i ligan och Pearson gjorde femton varav tio i ligan.

Tröjorna tillverkades av Admiral. Hemmastället bestod av röda tröjor med vit krage med röda ränder, vita byxor och svarta strumpor med rödvit överdel. Bortastället bestod av vita tröjor med tre svarta ränder på ena sidan, svarta byxor och svarta strumpor. En tvist med Adidas angående de tre ränderna på tröjan gjorde att bortatröjan under en del av säsongen 1975/76 istället hade fyra ränder. Admiral fick rätt till slut och återinförde de tre ränderna. Till Charity Shield-matchen 1977 var klubbmärket flyttat till höger sida och under det återfanns texten ”F.A. Charity Shield 1977”. Denna variant användes sedan även i ett antal ligamatcher under säsongen. I bortamatcherna mot Southampton och Sunderland 1976/77 spelade Manchester United i blå tröjor med vita byxor och svarta strumpor. En variant av detta tredjeställ användes i UEFA-cupmatchen borta mot Ajax hösten 1976, fast då med blå byxor och röda strumpor. Under klubbmärket på tröjan i FA-cupfinalen 1977 återfanns en silhuett av FA-cuppokalen och texten ”Silver Jubilee 1977”.

Liverpool 1973–1976

Säsongen 1973/74 var Bill Shanklys sista som tränare för Liverpool. Laget kom på andra plats i ligan, fem poäng efter Leeds United. I höstens Europacupmatcher slog man ut Jeunesse D’Esch från Luxemburg men åkte sedan ut mot Röda Stjärnan från Belgrad. I Ligacupen tog sig Liverpool till femte omgången där de blev förlust mot Wolverhampton Wanderers. Liverpool tog sig till final i FA-cupen genom att besegra Doncaster Rovers, Carlisle United, Ipswich Town, Bristol City samt Leicester City efter omspel i semifinalen. I finalen mötte man Newcastle United och efter en mållös första halvlek gjorde Liverpool tre mål i andra halvlek. Kevin Keegan gjorde två mål och Steve Heighway ett och gav Liverpool dess andra seger i FA-cupen.

Laget 1973/74: Ray Clemence (målvakt), Tommy Smith, Phil Thompson, Larry Lloyd, Alec Lindsay (försvarare), Ian Callaghan, Peter Cormack, Emlyn Hughes (mittfältare), Kevin Keegan, John Toshack, Steve Heighway (anfallare). Lloyd blev skadad i februari och Hughes flyttades då ner i försvaret. Ian Callaghan blev av fotbollsskribenterna utsedd till Årets spelare i England. Callaghan, Clemence, Hughes, Keegan och Cormack spelade alla 42 ligamatcher och Keegan blev bäste målskytt med totalt nitton mål varav tolv i ligan.

Inför säsongen 1974/75 tog Bob Paisley över som tränare, men Bill Shankly ledde ut laget en sista gång i Charity Shield-matchen mot Leeds på Wembley. Matchen slutade 1–1 och Liverpool vann sedan på straffar. Matchen är också ihågkommen för ett bråk mellan Kevin Keegan och Billy Bremner som ledde till att båda blev utvisade. I ligan slutade Liverpool återigen på andra plats, två poäng efter Derby County. I Cupvinnarcupens första omgång besegrades norska Strømsgodset med hela 11–0, men i andra omgången åkte man ut mot ungerska Ferencváros efter sammanlagt 1–1 men färre gjorda bortamål. Liverpool åkte ur både FA-cupen och Ligacupen i fjärde omgången mot Ipswich respektive Middlesbrough.

Ray Clemence och Emlyn Hughes spelade alla 42 ligamatcher. Steve Heighway blev bäste målskytt totalt sett med tretton mål varav nio i ligan, men John Toshack var lagets bäste målskytt i ligan med tolv mål. Kevin Keegan gjorde tio ligamål och två i cuperna. Nya i laget var Ray Kennedy från Arsenal, Phil Neal från Northampton Town och Terry McDermott från Newcastle. Larry Lloyd såldes till Coventry i augusti 1974.

Säsongen 1975/76 blev Liverpool engelska mästare för nionde gången efter att ha slutat en poäng före överraskningslaget Queens Park Rangers. Liverpool åkte ut mot Derby County i FA-cupens fjärde omgång och i Ligacupen blev det förlust mot Burnley efter omspel i tredje omgången. I UEFA-cupen gick det däremot bättre. Under hösten besegrade man skotska Hibernian, spanska Real Sociedad och polska Śląsk Wrocław. I vårens kvartsfinaler slog Liverpool ut Dynamo Dresden från Östtyskland och i semifinalen besegrade man Barcelona. I finalen ställdes man mot belgiska Club Brugge. I första mötet på Anfield gjorde belgarna två mål under första kvarten, men i andra halvlek vände Liverpool och vann med 3–2 efter mål av Ray Kennedy, Jimmy Case samt Kevin Keegan på straff. I returen tog Brugge återigen en tidig ledning, men Keegan kvitterade några minuter senare och matchen slutade 1–1. Liverpool tog därmed sin andra seger i UEFA-cupen.

Ny i laget denna säsong var vänsterbacken Joey Jones från Wrexham. Under hösten lämnade Chris Lawler och Phil Boersma klubben för spel i Portsmouth respektive Middlesbrough. Ray Clemence och Phil Neal spelade alla 42 ligamatcher. John Toshack blev bäste målskytt med totalt 23 mål varav sexton i ligan och Kevin Keegan gjorde sexton mål varav tolv i ligan. Keegan blev även utsedd till Årets spelare i England.

Både hemma- och bortaställen var likadana som tidigare förutom att olika varianter av Umbro-loggan var placerad på tröjorna och byxorna. Den vita bortatröjan användes oftast tillsammans med svarta byxor och vita strumpor, men ibland även med vita eller röda byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1974 återfanns texten ”F.A. Cup Final 1974” nedanför klubbmärket.

Newcastle United 1972–1975

Säsongen 1972/73 slutade Newcastle på nionde plats i ligan. I FA-cupen slog man ut Bournemouth i tredje omgången men förlorade sedan mot Luton Town och i Ligacupen blev det seger över Port Vale i andra omgången men förlust mot Blackpool i tredje omgången. Newcastle deltog också i Anglo-italienska cupen under våren 1973. Laget vann alla sina fyra gruppspelsmatcher mot Roma, Bologna, Como och Torino. I semifinalen slog man ut Crystal Palace efter 0–0 borta och 5–1 hemma och i finalen blev det seger med 2–1 över Fiorentina. John Tudor och David Craig deltog i samtliga 42 ligamatcher. Tudor gjorde 18 ligamål (totalt 24) men Malcolm Macdonald blev lagets bäste målskytt totalt sett med 25 mål varav 17 i ligan.

Newcastle Uniteds startelva 1972/73: 1 Willie McFaul (målvakt), 2 David Craig (högerback), 3 Frank Clark (vänsterback), 4 Irving Nattrass (mittfältare), 5 Pat Howard (mittback), 6 Bobby Moncur (mittback), 7 Stewart Barrowclough (högerytter), 8 Jimmy Smith (mittfältare), 9 Malcolm Macdonald (center), 10 John Tudor (center), 11 Terry Hibbitt (vänsterytter).

1973/74 gick det något sämre i ligan med en femtondeplats för Newcastle. Däremot tog man sig till final i FA-cupen. Resultatet i matchen mot Nottingham Forest i sjätte omgången, som Newcastle vann med 4–3, annullerades efter att publiken invaderat planen. Engelska fotbollsförbundet FA beslutade att matchen skulle spelas om på neutral plan. Valet föll på Goodison Park i Liverpool, men matchen slutade 0–0. I omspelet på samma arena vann till slut Newcastle med 1–0. I semifinalen blev det seger över Burnley, men i finalen på Wembley förlorade man med 0–3 mot Liverpool. I Ligacupen slog Newcastle ut Doncaster Rovers i andra omgången men förlorade sedan mot Birmingham efter omspel. Newcastle deltog också i Texaco Cup, en turnering mellan engelska och skotska lag. Laget vann turneringen efter seger över Burnley i finalen. Malcolm Macdonald blev lagets bäste målskytt med totalt 28 mål varav 15 i ligan.

Även 1974/75 slutade Newcastle på femtonde plats i ligan. I FA-cupen slog man ut Manchester City i tredje omgången men förlorade sedan mot Walsall och i Ligacupen tog man sig till kvartsfinal men förlorade mot Chester efter omspel. I november 1974 såldes Terry McDermott till Liverpool och i december samma år värvades mittfältarna Tommy Craig från Sheffield Wednesday och Geoff Nulty från Burnley. Malcolm Macdonald spelade samtliga 42 ligamatcher och blev även skyttekung med 21 mål.

Hemmatröjan var av samma modell som tidigare fast klubbmärket var placerat mitt på tröjan. Byxorna hade nummer på ena benet (till och med 1973/74) och två vita ränder på sidorna. Strumporna var svartvitrandiga 1972–74. I FA-cupfinalen återfanns Buktas logga på tröjorna och byxorna. Strumporna var vita med två svarta ränder upptill. Dessa strumpor kom sedan att användas under 1974/75. Bortaställen var till en början samma som tidigare, men 1973/74 användes dels en blå tröja med vit krage, blå byxor och blåvitrandiga strumpor, dels en gul tröja med grön krage, ljusblå byxor och vita eller gula strumpor.

Leeds United 1972/73

I april 1972 hade vänsterbacken Terry Cooper brutit benet och inför säsongen 1972/73 förstärkte Leeds därför laget med Trevor Cherry som värvades från Huddersfield för 100 000 pund. I september värvades även skotske mittbacken Gordon McQueen från St Mirren. Leeds kom på tredje plats i ligan, fyra poäng efter tvåan Arsenal och sju poäng efter mästarna Liverpool. Laget tog sig till final i FA-cupen men förlorade överraskande med 0–1 mot division två-laget Sunderland. Leeds tog sig också till final i Cupvinnarcupen efter att ha slagit ut turkiska Ankaragücü, östtyska Carl Zeiss Jena, Rapid Bukarest från Rumänien och Hajduk Split från Jugoslavien. I finalen blev det förlust med 0–1 mot Milan. Efter säsongen avslutade 38-årige Jack Charlton karriären efter att ha spelat totalt 762 matcher för Leeds sedan debuten 1953. Charlton skadade sig i FA-cupsemifinalen mot Wolverhampton och kunde inte delta i de två finalerna som laget spelade. Lagets bäste målskytt blev Allan Clarke med totalt 26 mål varav 18 i ligan. Näst bäst var Peter Lorimer med 23 mål varav 15 i ligan.

Leeds Uniteds startelva 1972/73: 1 David Harvey (målvakt), 2 Paul Reaney/Paul Madeley (högerback), 3 Trevor Cherry (vänsterback), 4 Billy Bremner (mittfältare), 5 Jack Charlton/Paul Madeley (mittback), 6 Norman Hunter (mittback), 7 Peter Lorimer (högerytter), 8 Allan Clarke (center), 9 Mick Jones/Joe Jordan (center), 10 Johnny Giles (mittfältare), 11 Mick Bates/Eddie Gray (mittfältare).

Hemmastället var helt vitt med klubbens initialer LUFC på ena bröstet. Precis som i FA-cupfinalen året innan återfanns texten ”Centenary Cup Final 1972” på tröjorna som en påminnelse om att laget var regerande mästare. Som reservställ användes oftast gula tröjor och byxor, men i FA-cupmatchen mot Derby County spelade Leeds i röda tröjor och byxor.

Leeds United 1971/72

Säsongen 1971/72 slutade Leeds United på andra plats i ligan för tredje året i rad. Med en match kvar att spela var laget en poäng efter Derby County som redan hade spelat sin sista match. Tack vare bättre målkvot hade det räckt med oavgjort för att gå förbi Derby, men Leeds förlorade borta mot Wolverhampton medan Liverpool som också hade chansen bara fick oavgjort mot Arsenal. Leeds, Liverpool och Manchester City slutade därmed på 57 poäng, en poäng efter Derby. Två dagar tidigare, den 6 maj 1972, hade Leeds besegrat Arsenal med 1–0 i FA-cupfinalen. Allan Clarke nickade in matchens enda mål i 53:e minuten och gav Leeds dess första FA-cuptitel någonsin. I Ligacupen förlorade Leeds mot West Ham 0–1 efter förlängning i omspelsmatchen (första matchen hade slutat 0–0). Leeds deltog också i UEFA-cupen men åkte ut mot belgiska Lierse redan i första omgången. Peter Lorimer blev lagets bäste målskytt med 23 ligamål medan Allan Clarke och Mick Jones gjorde elva var.

Leeds Uniteds startelva 1971/72: 1 Gary Sprake (målvakt), 2 Paul Reaney (högerback), 3 Terry Cooper (vänsterback), 4 Billy Bremner (mittfältare), 5 Jack Charlton (mittback), 6 Norman Hunter (mittback), 7 Peter Lorimer (högerytter), 8 Allan Clarke (center), 9 Mick Jones (center), 10 Johnny Giles (mittfältare), 11 Eddie Gray (vänsterytter). Dessutom hade man Paul Madeley i laget som kunde spela på alla platser. Han var en av tre spelare som deltog i samtliga 42 ligamatcher (de andra två var Lorimer och Hunter), oftast som ytterback eller mittfältare när någon var skadad. En skada på Gary Sprake gjorde att David Harvey kunde etablera sig som förstemålvakt i slutet av säsongen.

Hemmatröjan var helt vit med bokstäverna LUFC på ena bröstet. Från början hade tröjan rund hals, men i februari 1972 började man även använda en variant med krage. Samtidigt introducerades nummerlappar på strumporna. I FA-cupfinalen spelade de flesta i långärmade tröjor med rund hals, förutom lagkaptenen Billy Bremner som spelade i kortärmat. Nedanför bokstäverna LUFC återfanns texten ”Centenary Cup Final 1972”. I denna match var också Umbro-loggan placerad på ena byxbenet. Bortastället bestod av gula tröjor och blå byxor. I bortamatchen mot Derby County användes gula tröjor med vita nummer och med det gamla klubbmärket med ugglan istället för klubbens initialer.

West Ham United 1966–1975

West Hams bästa ligaplaceringar under perioden 1966–1975 var sjätteplatsen 1972/73 och åttondeplatsen 1968/69. Sämsta säsongen var 1970/71 då man kom på tjugonde plats. I FA-cupen nådde man femte omgången 1968, 1969 och 1972. 1975 vann West Ham FA-cupen för andra gången (första gången var 1964) efter att ha besegrat Fulham med 2–0 i finalen. Båda målen gjordes av Alan Taylor i andra halvlek. I Ligacupen tog sig West Ham som längst till semifinal 1967 och 1972.

I laget fanns tre spelare som var med om att ta VM-guld 1966: mittbacken och lagkaptenen Bobby Moore, mittfältaren Martin Peters och anfallaren Geoff Hurst. Bobby Moore spelade 544 ligamatcher för West Ham 1958–1974 innan han gick över till Fulham där han var med om att förlora FA-cupfinalen mot sitt gamla lag. Martin Peters spelade 302 ligamatcher för klubben innan han i mars 1970 såldes till Tottenham för den brittiska rekordsumman 200 000 pund. Som en del i affären gick Jimmy Greaves över till West Ham. Geoff Hurst gjorde 180 mål på 411 ligamatcher innan han såldes till Stoke City 1972.

1967 gjorde vänsterbacken Frank Lampard och mittfältaren Trevor Brooking debut för West Ham. Båda kom att spela över 500 ligamatcher för klubben fram till mitten av 80-talet. Samma år värvades målvakten Bobby Ferguson från Kilmarnock och försvararen Billy Bonds från Charlton Athletic. Ferguson spelade 240 ligamatcher fram till 1980 medan Bonds är innehavare av klubbrekordet på 663 ligamatcher 1967–1988. 1970 värvades försvararen Tommy Taylor (340 ligamatcher 1970–1979) från Leyton Orient och anfallaren Bryan ”Pop” Robson från Newcastle. Robson gjorde 94 mål på 227 ligamatcher för West Ham 1970–74 och 1976–79. Han blev även skyttekung 1972/73 med 28 mål. Tränare var Ron Greenwood som ledde laget mellan 1961 och 1974. John Lyall tog över som tränare 1974 och kom att inneha posten fram till 1989.

Hemmatröjan var densamma som hade använts sedan början av 60-talet, men 1966 tog man bort klubbmärket. Byxorna och strumporna var vita men i matcher mot lag med vita strumpor användes ljusblå eller vinröda strumpor. Bortastället var ljusblått med två vinröda tvärränder på tröjan.

Liverpool 1968–1973

Säsongen 1968/69 kämpade Liverpool med Leeds United om ligatiteln, men Leeds visade sig starkare och Liverpool kom tvåa, sex poäng efter. Både i FA-cupen och Ligacupen åkte Liverpool ut mot blivande finalisterna Leicester City respektive Arsenal och i Mässcupen förlorade man på slantsingling mot Athletic Bilbao i första omgången efter att lagen vunnit varsin match med 2–1. Lagets startelva utgjordes oftast av följande spelare: målvakten Tommy Lawrence, ytterbackarna Chris Lawler och Geoff Strong, mittbackarna Tommy Smith och Ron Yeats, mittfältarna Emlyn Hughes och Ian St John, yttrarna Ian Callaghan och Peter Thompson samt centrarna Alun Evans och Roger Hunt. Evans hade värvats från Wolverhampton i september 1968 och under våren 1969 förstärkte man laget med vänsterbacken Alec Lindsay (Bury) och mittbacken Larry Lloyd (Bristol Rovers). Tränaren Bill Shankly hade kommit till klubben redan 1959 och kom att stanna till 1974.

I december 1969 lämnade Roger Hunt Liverpool för Bolton Wanderers efter att ha gjort 285 mål för klubben under tio år. Anfallaren Bobby Graham gjorde sin enda säsong som ordinarie i Liverpool och blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål. I ligan slutade Liverpool på femte plats både 1969/70 och 1970/71. 1970 åkte man ut mot division två-laget Watford i FA-cupens kvartsfinal men året efter tog man sig till final mot Arsenal. Trots Steve Heighways ledningsmål i förlängningen kunde Arsenal vända och vinna med 2–1. Samma säsong tog sig Liverpool till semifinal i Mässcupen men förlorade mot Leeds. Nya i laget 1970/71 var yttern Steve Heighway och centern John Toshack. Dessutom tog Ray Clemence över som ordinarie målvakt.

I maj 1971 värvades Kevin Keegan från Scunthorpe. Keegan kom att bilda ett av ligans bästa anfallspar tillsammans med John Toshack under de närmaste åren. En annan som gjorde debut under säsongen var mittbacken Phil Thompson som kom att tillhöra klubben fram till 1985. Efter en jämn kamp om ligatiteln 1971/72 slutade Liverpool på tredje plats, bara en poäng efter mästarna Derby County. Tack vare att Arsenal hade vunnit dubbeln och deltog i Europacupen fick Liverpool en plats i Cupvinnarcupen, men efter att ha slagit ut schweiziska Servette åkte man ut mot Bayern München i andra omgången.

Efter sju år blev Liverpool 1973 återigen ligamästare. Laget ledde serien under större delen av säsongen och slutade tre poäng före Arsenal. Laget deltog också i UEFA-cupen och under hösten slog man ut Eintracht Frankfurt, AEK Aten och Dynamo Berlin. I vårens kvartsfinaler besegrade man ännu ett östtyskt lag, Dynamo Dresden, och i semifinalen slog man ut Tottenham tack vare fler gjorda bortamål. I finalen mötte man Borussia Mönchengladbach och första mötet på Anfield slutade med en 3–0-seger för hemmalaget efter två mål av Kevin Keegan och ett av Larry Lloyd. I returen på Bökelbergstadion gjorde Jupp Heynckes två mål för tyskarna i första halvlek, men Liverpool kunde hålla ut och vinna med sammanlagt 3–2 och ta sin första europeiska cuptitel.

Hemmatröjan 1968–1973 var röd med vit hals och vita muddar medan färgerna på bortatröjan var de omvända. Från och med 1968 var klubbmärket placerat direkt på tröjan – tidigare hade det varit placerat i en oval på ena bröstet. Den vita bortatröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita eller röda strumpor.