Etikett: The Football League

24 september 2024

Derby County 1987–1989

Derby County 1987/88

Säsongen 1987/88 spelade Derby County i division ett efter sju säsonger i tvåan och trean. I ligapremiären besegrade man Luton Town med 1–0 hemma på Baseball Ground. Resultaten i början av säsongen var i stort sett jämnt fördelade mellan vinster, oavgjorda och förluster. På de sjutton första ligamatcherna blev det sex segrar, lika många oavgjorda samt fem förluster. Laget låg då nia i tabellen, men därefter kom man in i en rejäl formsvacka med åtta raka förluster. Det gjorde att Derby County sjönk till artonde plats. Man återhämtade sig dock, och på de avslutande femton matcherna blev det fyra segrar, sju oavgjorda och fyra förluster. Det innebar att Derby County slutade på femtonde plats i ligan 1987/88. Laget tog 43 poäng, en poäng mer än West Ham United, Charlton Athletic och Chelsea som var närmast bakom.

I FA-cupen åkte Derby County ut direkt i tredje omgången efter en 1–3-förlust mot Chelsea. Även i Ligacupen blev det respass direkt. I andra omgångens dubbelmöte med Southend United blev det förlust med 1–0 borta och sedan 0–0 i returen. Derby County deltog även i Full Member’s Cup (Simod Cup). Där slog man ut Birmingham City (3–1), men åkte sedan ut mot Swindon Town efter förlust med 2–1.

Spelarna i Derby County 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Shilton – 2 Ross MacLaren/Paul Blades, 5 Mark Wright, 6 Paul Blades/Rob Hindmarch, 3 Mike Forsyth – 7 Gary Micklewhite/Nigel Callaghan, 4 Geraint Williams, 10 John Gregory, 11 Nigel Callaghan – 8 Andy Garner/Phil Gee, 9 Phil Gee/Bobby Davison.

Peter Shilton, Geraint Williams och Nigel Callaghan spelade samtliga 40 ligamatcher under säsongen. Phil Gee och John Gregory blev bästa målskyttar med sex ligamål var. Nya spelare i laget var målvakten Peter Shilton och mittbacken Mark Wright som båda kom från Southampton. Man värvade även några spelare under säsongen, däribland irländske anfallaren Frank Stapleton som i mars 1988 anlände från Ajax (dessförinnan var han stor målskytt i Arsenal och Manchester United). Bobby Davison inledde säsongen som ordinarie anfallare i tröja nummer nio, men i november såldes han till Leeds United. Phil Gee bytte då från nummer åtta till nio och Andy Garner tog över nummer åtta. I de sju sista matcherna spelade Frank Stapleton i nummer åtta.

Derby County 1988/89

Inför 1988/89 förstärkte Derby County laget med mittfältaren Trevor Hebberd från Oxford United och anfallaren Paul Goddard från Newcastle United. I oktober anslöt ännu en spelare från Oxford, nämligen walesiske anfallaren Dean Saunders. Han kom att bli lagets bäste målskytt med fjorton mål på 33 ligamatcher. Denna säsong bantade man ner division ett till 20 lag och därmed 38 matcher per lag. Peter Shilton samt försvararna Paul Blades och Mike Forsyth spelade samtliga 38 ligamatcher.

Även 1988/89 inledde Derby County säsongen med en 1–0-seger, denna gång mot nykomlingen Middlesbrough. Laget stod för en stark insats och klättrade tio placeringar jämfört med året innan. Det blev sjutton segrar, sju oavgjorda och fjorton förluster vilket gav 58 poäng, en poäng mer än Tottenham Hotspur på sjätte plats. I FA-cupens tredje omgång blev det 1–1 mot Southampton, men efter omspel vann Derby County med 2–1. Därefter blev det dock förlust med 2–1 mot Watford. Precis som 1987/88 mötte man Southend United i Ligacupens andra omgång. Denna gång var Derby County det bättre laget och vann med 1–0 hemma och 2–1 borta. Det blev dock storförlust, 5–0, mot West Ham i nästa omgång. I Simod Cup slog Derby ut Bournemouth (1–0) och Aston Villa (2–1), men förlorade sedan med 4–3 på straffar efter en mållös match mot Wimbledon.

Tröjorna

Från och med 1987/88 levererade Umbro återigen tröjorna till Derby County (senast var säsongen 1977/78). Nye ordföranden Robert Maxwell sponsrade klubben och hade sitt efternamn på tröjorna. I vissa matcher hade man istället Maxwells bolag BPCC (British Printing and Communication Corporation) på tröjorna. Hemmatröjan var vitrutig och hade marinblå krage och muddar. Byxor och strumpor var övervägande marinblå med vita detaljer. Bortatröjan hade ett rutmönster i fyra nyanser av blått samt vit krage. Byxorna var vita medan strumporna kunde vara antingen ljusblå eller vita. Det fanns även ett tredjeställ i gult med marinblå detaljer.

Derby County 1987–1989 (alternativ hemma)

22 september 2024

West Ham United 1987–1989

West Ham United 1987/88

West Ham United fick inte den bästa starten på säsongen 1987/88. Det blev fyra förluster och bara en seger på de åtta första ligamatcherna. Laget låg då på nittonde plats i tabellen. Den enda segern så långt kom i den tredje omgången då man slog Norwich City med 2–0 hemma på Boleyn Ground. Därefter började dock resultaten att bli bättre, åtminstone under en period. Från början av oktober till strax före jul vann West Ham fem av tretton ligamatcher och förlorade bara två gånger. Det gjorde att man klättrade upp till nionde plats. Uppgången var dock bara tillfällig och laget förlorade tre matcher i rad.

På de sjutton sista matcherna blev det bara tre segrar. Dessa kom mot Queens Park Rangers (1–0), Watford (1–0) och Chelsea (4–1). West Ham United slutade därmed på sextonde plats i ligan 1987/88, en placering sämre än föregående säsong. De 42 poängen laget skrapade ihop var lika många som Charlton Athletic och Chelsea, men West Ham hade bäst målskillnad av dessa tre.

I FA-cupens tredje omgång slog West Ham ut Charlton Athletic efter en 2–0-seger. I nästa omgång blev det dock förlust med 1–3 mot Queens Park Rangers. Inte gick det bättre i Ligacupen. De båda matcherna i andra omgångens dubbelmöte med Barnsley slutade 0–0. Returen avgjordes genom förlängning där Barnsley till slut vann med hela 5–2. West Ham deltog även i Full Members’ Cup, men åkte ut direkt i första omgången efter förlust med 1–2 mot Millwall.

Spelarna i West Ham United 1987/88

Ordinarie laguppställning 1987/88: 1 Tom McAllister – 2 Ray Stewart, 4 Gary Strodder/Billy Bonds, 5 Alvin Martin/Gary Strodder, 3 George Parris – 7 Mark Ward, 9 Paul Ince, 11 Stewart Robson, 6 Liam Brady/Kevin Keen/Tony Gale – 8 Alan Dickens, 10 Tony Cottee.

Tony Cottee spelade 44 av de 45 liga- och cupmatcherna under säsongen. Enda matchen han inte var med i var den mot Millwall i Full Members’ Cup. Han blev även lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav tretton i ligan och två i FA-cupen. Alan Dickens var egentligen mittfältare, men fick spela anfallare efter att Frank McAvennie sålts till Celtic. Senare under säsongen, i mars 1988, värvade managern John Lyall en anfallare i form av Leroy Rosenior från Fulham. Han hann med fem mål på nio ligamatcher i slutet av säsongen. I samma veva värvade Lyall även vänsterbacken Julian Dicks från Birmingham City. Efter säsongen lade klubblegendaren Billy Bonds skorna på hyllan efter att ha spelat totalt 799 matcher för klubben under 21 säsonger.

West Ham United 1988/89

West Ham United befann sig i nedre delen av tabellen under hela 1988/89. Under första hälften av säsongen blev det elva förluster och bara tre segrar på nitton matcher. Det blev två 1–0-segrar på bortaplan i Londonderbyna mot Wimbledon och Millwall samt en 2–0-seger hemma mot Newcastle. På de tolv första matcherna efter nyår åkte West Ham på ytterligare sju förluster. Hoppet om överlevnad tändes i och med att laget vann fyra raka matcher, men det blev sedan två förluster på de tre sista matcherna. Det blev förlust med 1–5 mot Liverpool i sista matchen och West Ham United slutade på nittonde plats vilket innebar nedflyttning till division två.

I FA-cupens tredje omgång slog West Ham ut Arsenal efter omspel (2–2 i första matchen följt av seger med 1–0). Även i fjärde omgången vann West Ham efter omspel. Efter en mållös match mot Swindon Town vann man med 1–0 i omspelet. Det blev sedan ytterligare en 1–0-seger över Charlton Athletic. Kvartsfinalen mot Norwich City slutade 0–0. Återigen blev det alltså omspel, men denna gång föll West Ham med 1–3.

I höstens Ligacupmatcher gick det dock riktigt bra för West Ham. Laget slog ut Sunderland (3–0 borta och 2–1 hemma), Derby County (5–0) och Liverpool (4–1). Man fortsatte sedan med att besegra Aston Villa med 2–1 i kvartsfinalen i januari. I semifinalerna blev det dock förlust i dubbelmötet med Luton Town efter 0–3 hemma och 0–2 borta. West Ham deltog även i Full Members’ Cup. Där log man ut West Bromwich Albion med 5–2, men åkte sedan ut på straffar mot Watford efter 1–1 vid full tid och förlängning.

Spelarna i West Ham United 1988/89

Ordinarie laguppställning 1988/89: 1 Allen McKnight – 2 Steve Potts/George Parris, 4 Tony Gales, 5 Alvin Martin, 3 Julian Dicks – 7 Mark Ward, 6 Alan Dickens, 11 Paul Ince, 10 Liam Brady – 8 David Kelly, 9 Leroy Rosenior.

Sommaren 1988 förstärkte West Ham laget med nordirländske målvakten Allen McKnight från Celtic samt irländske anfallaren David Kelly från Walsall. Samtidigt sålde man Tony Cottee till Everton. Övergångssumman på 2,2 miljoner pund gjorde honom till Storbritanniens dyraste spelare. I mars 1989 återvände Frank McAvennie från Celtic för klubbrekordet 1,1 miljoner pund.

Vänsterbacken Julian Dicks och mittfältaren Paul Ince spelade mest med totalt 49 av de 54 matcherna. Leroy Rosenior blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav sju i ligan.

Tröjorna

Säsongerna 1987/88 och 1988/89 levererade Scoreline tröjorna till West Ham United. Precis som tidigare var AVCO klubbens sponsor. Den enda skillnaden mellan de båda säsongernas tröjor var numren på ryggen. 1987/88 hade man kantiga nummer och 1988/89 hade man nummer med runda former.Hemmatröjan hade smala ränder i två nyanser av vinrött samt ljusblå sidopaneler på framsidan. Hals och muddar var vita med två ljusblå ränder. Byxorna var vita med ljusblå fält på sidorna och strumporna var vita med två vinröda ränder upptill. Bortatröjan var i samma stil som hemmatröjan fast vitrandig och med vinröd hals och muddar med två vita ränder. Tillhörande byxor var ljusblå med vinröda fält på sidorna, men i vissa bortamatcher använde man de vita hemmabyxorna.

20 september 2024

Chelsea 1987/88

Chelsea fick en bra start på säsongen 1987/88 med åtta segrar på de fjorton första ligamatcherna. Laget låg då, i slutet av oktober, på sjätte plats i tabellen. Därefter kom man in i en rejäl formsvacka. På de följande 21 matcherna blev det inte en enda seger – tio förluster och elva oavgjorda. Den nionde april 1988 vann Chelsea äntligen en match när man besegrade nykomlingen Derby County med 1–0 hemma på Stamford Bridge. Laget avslutade sedan säsongen med en förlust (4–1 borta mot West Ham) och tre oavgjorda.

Det innebar att Chelsea slutade på artonde plats i ligan 1987/88 och fick kvala för att hänga kvar. Där besegrade man först Blackburn Rovers med sammanlagt 6–1 (2–0 borta och 4–1 hemma). I kvalfinalen mötte man Middlesbrough, även här i form av dubbelmöte hemma/borta. Middlesbrough vann första matchen med 2–0 på Ayresome Park och i returen kunde inte Chelsea göra mer än ett mål. Sammanlagt alltså 2–1 till Middlesbrough som gick upp i division ett medan Chelsea åkte ner i tvåan.

I FA-cupen slog Chelsea ut Derby County med 3–1, men i nästa omgång föll man med 2–0 mot Manchester United. Inte heller i Ligacupen gick det något vidare. Där blev det förlust med sammanlagt 4–5 mot Reading (förlust med 2–1 borta och seger med 3–2 hemma). Chelsea deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup). Där slog man ut Barnsley (2–1) och Manchester City (2–0), men i tredje omgången förlorade man med 4–0 mot Swindon Town.

Spelarna i Chelsea 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Eddie Niedzwiecki/Roger Freestone – 2 Steve Clarke, 4 Colin Pates/Steve Wicks, 5 Joe McLaughlin, 6 Darren Wood, 3 Tony Dorigo – 7 Pat Nevin, 8 Micky Hazard, 11 Clive Wilson/John Bumstead – 9 Kerry Dixon, 10 Gordon Durie.

Vänsterbacken Tony Dorigo, nyförvärv från Aston Villa, spelade mest med totalt 50 av de 51 matcherna. Skotten Gordon Durie blev lagets bäste målskytt med totalt 20 mål varav tolv i ligan.

Tröjorna

Inför 1987/88 tog Umbro över som tröjtillverkare åt Chelsea. Tröjorna var reklamfria i de första matcherna i augusti, men i september fick man en sponsor i form av Commodore. Till en början satt loggan (med blå bokstäver samt blå och röd symbol) på en vit ruta, men så småningom satte man den direkt på tröjan och då med vita bokstäver och vit symbol. Hemmatröjan var blå med vita linjer som bildade ett rutmönster. Den hade vit V-hals med en röd rand och blå rutor. Byxorna var blårutiga med två vita ränder samt ett rött och ett vitt fält på sidorna. Även strumporna var blå med röda och vita rektanglar på överdelen.

Bortatröjan var turkos med ett grått rutmönster i samma stil som på hemmatröjan. V-halsen var till hälften grå och till hälften turkos med en vit rand emellan. Även byxor och strumpor var turkosa med grå och vita detaljer i liknande stil som på hemmastället. I några matcher ställde Chelsea upp i röda tröjor som var av samma modell som Evertons hemmatröja med ett rutmönster på framsidan. Tillhörande byxor och strumpor var även de röda.

18 september 2024

Portsmouth 1987/88

Säsongen 1987/88 spelade Portsmouth i högsta divisionen för första gången sedan 1958/59. Inför återkomsten förstärkte man laget med Barry Horne (mittfältare, Wrexham), Ian Baird (anfallare, Leeds United), John Kerr (mittfältare, Harrow Borough) och Ian Stewart (anfallare, Newcastle United). De två sistnämnda tog dock ingen ordinarie plats i laget. Kerr lånades ut till Peterborough United och Baird såldes tillbaka till Leeds i mars 1988 efter att ha spelat 20 ligamatcher.

Livet i division ett skulle visa sig bli tufft för sydkustlaget. I ligapremiären borta mot Oxford United blev det förlust med 4–2 och tre dagar senare föll man med 0–3 hemma mot Chelsea. Efter att ha spelat oavgjort, 2–2, hemma mot ärkerivalen Southampton blev det ytterligare en storförlust, 0–6 borta mot Arsenal. Första segern kom i femte omgången då man slog West Ham med 2–1 hemma på Fratton Park. Under hösten vann laget ytterligare tre matcher, 2–1 hemma mot Wimbledon och 3–1 mot Luton Town samt 1–0 borta mot Norwich City. Mellan den 28:e december och den 20:e februari spelade Portsmouth tio raka liga- och cupmatcher utan förlust. På dessa matcher blev det två segrar i ligan, 2–0 borta mot Southampton och 2–1 hemma mot Derby County. Laget tog sin sista seger den andra april då man slog Tottenham med 1–0 på White Hart Lane. På de sju avslutande ligamatcherna blev det fem förluster och två oavgjorda. Portsmouth slutade därmed på nittonde plats i tabellen och åkte återigen ner i division två.

Portsmouth i cuperna 1987/88

I FA-cupen slog Portsmouth ut Blackburn Rovers (2–1), Sheffield United (2–1) och Bradford City (3–0). I kvartsfinalen blev det dock förlust med 3–1 mot Luton Town. Laget åkte även ur Ligacupen direkt i andra omgången efter förlust med 3–1 både hemma och borta mot Swindon Town. Portsmouth deltog även i Simod Cup (Full Members’ Cup), men åkte ut direkt efter 0–3 mot Stoke City.

Spelarna

Ordinarie laguppställning: 1 Alan Knight – 2 Kenny Swain, 5 Noel Blake, 6 Kevin Ball/Billy Gilbert, 3 Paul Hardyman/Lee Sandford – 7 Barry Horne, 4 Kevin Dillon, 8 Mick Kennedy/Clive Whitehead, 11 Vince Hilaire – 9 Ian Baird, 10 Micky Quinn/Terry Connor.

Barry Horne var den som spelade mest med 39 ligamatcher. Micky Quinn blev lagets bäste målskytt med totalt elva mål varav åtta i ligan medan Kevin Dillon blev lagets bäste målskytt i ligan med nio mål. Bland de nya spelarna i laget denna säsong fanns Clive Whitehead (mittfältare/back, West Bromwich Albion), Malcolm Shotton (mittback, Oxford United), Mike Fillery (mittfältare, Queens Park Rangers), Barry Horne (mittfältare, Wrexham), Terry Connor (anfallare, Brighton & Hove Albion) och Ian Baird (anfallare, Leeds United).

Tröjorna

Inför säsongen 1987/88 fick Portsmouth nya tröjor från Admiral. Man hade också reklam på tröjorna för första gången. Sponsor var South Coast Fiat, en lokal Fiat-återförsäljare. Hemmatröjan var blå med smala röda och vita ränder. Byxorna var vita med blå ränder på sidorna. Strumporna var röda med vita Admiral-märken på ett mörkblått fält på överdelen. Bortatröjan hade två nyanser av rött i diagonala ränder och ovanpå dessa smala vita ränder. Till denna tröja använde man svarta byxor och strumpor.

16 september 2024

Oxford United 1987/88

Säsongen 1987/88 var den tredje raka för Oxford United i högsta divisionen. Man besegrade nykomlingen Portsmouth med 4–2 i ligapremiären. Det blev sedan ytterligare fem segrar under hösten och efter 1–0 mot Coventry City den sjunde november låg laget på nionde plats i tabellen. Sedan var det slut på det roliga. Oxford vann inte en enda av de återstående 26 matcherna. Mellan den femte december och den andra januari noterade man sex raka förluster och nitton insläppta mål.

Oxford United slutade därmed sist i tabellen 1987/88 och åkte ner i tvåan. Laget släppte också in flest mål av alla, 80 stycken på de 40 ligamatcherna. Oxford var inblandat i flera målrika matcher under säsongen, bland annat de båda mötena med Luton Town. Hemma mot Luton föll Oxford med 2–5 och returen slutade 7–4 till Luton. Det var den målrikaste matchen i ligan denna säsong. Även hemma mot Wimbledon förlorade Oxford med 2–5. Den sextonde januari blev det förlust med 4–2 borta mot Norwich City och tre dagar senare spelade man 4–4 hemma mot Chelsea. Oxford United avslutade dessutom säsongen 1987/88 med en 5–3-förlust borta mot Nottingham Forest.

Oxford United i cuperna 1987/88

Det blev seger med 2–0 för Oxford mot Leicester City i FA-cupens tredje omgång, men sedan åkte man ur turneringen efter en 4–2-förlust mot division två-laget Bradford City. I Ligacupen tog man sig dock längre. Under hösten slog Oxford ut Mansfield Town (1–1 hemma och seger med 2–0 borta), Leicester City (0–0, men seger med 3–2 efter omspel) och Wimbledon (2–1). Turneringen fortsatte med kvartsfinaler i januari 1988. Oxford besegrade där Manchester United med 2–0 och var nu framme i semifinal. Luton Town stod för motståndet och första mötet slutade 1–1. I returen blev det dock förlust med 2–0 och Oxford var därmed utslaget.

Oxford United deltog även i Full Members’ Cup (eller Simod Cup som den hette officiellt efter namnet på sponsorn). I första omgången besegrade man Crystal Palace med 1–0, men därefter blev det förlust med samma siffror mot Reading.

Spelarna

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Hucker – 2 David Bardsley, 5 Gary Briggs/Neil Slatter, 6 Tommy Caton, 3 John Dreyer – 7 Trevor Hebberd, 4 Gary Shelton, 10 Les Phillips, 11 Peter Rhoades-Brown – 8 Martin Foyle, 9 Dean Saunders.

Trevor Hebberd var den som spelade mest med 39 av de 40 ligamatcherna. Dean Saunders blev lagets bäste målskytt med tolv ligamål. Mittfältaren Ray Houghton spelade de elva första ligamatcherna i tröja nummer sju innan han såldes till Liverpool. Trevor Hebberd, som hade inlett säsongen i tröja nummer tio, tog därefter över nummer sju. Samtidigt kom Les Phillips in i laget i nummer tio, men i slutet av säsongen tog Robbie Mustoe över den tröjan. Phillips spelade då några matcher i nummer tre och sedan fyra.

Tröjorna

Oxford United fick nya tröjor 1987/88. Dessa var randiga i tre nyanser av gult och med vita ränder emellan. För att fira klubbens 25 år i The Football League kompletterade man klubbmärket med texten ”Oxford United / 1962 1987 / 25th Anniversary”. Byxorna hade ett marinblått rutmönster samt gula och vita fält på sidorna och strumporna var helt marinblå med gult Umbro-märke. För att undvika färgkollisioner spelade man dock i gula byxor och strumpor i vissa bortamatcher. Bortastället var vitt och likadant som tidigare. Detta kom till användning i bortamatcherna mot Wimbledon, Norwich och Watford i ligan samt mot Mansfield i Ligacupen och mot Bradford i FA-cupen. I matchen mot Mansfield spelade Oxford i marinblå byxor tillsammans med den vita tröjan och de vita strumporna. Läs mer om Oxford United 1987/88 på Oxford Kits.

Oxford United 1987/88 (alternativ hemma)

20 maj 2024

Engelska division ett 1986/87

Everton blev på nytt bästa klubb på Merseyside och vann engelska division ett 1986/87, nio poäng före tvåan Liverpool. Det var klubbens andra ligatitel på tre år. På tredje plats kom Tottenham Hotspur, men det blev inget europeiskt cupspel för dessa lag eftersom engelska klubbar var avstängda därifrån efter katastrofen på Heyselstadion 1985. Arsenal kom på fjärde plats och vann dessutom Ligacupen efter finalseger över Liverpool. Coventry City, tia i ligan, tog hem sin första stora titel när man besegrade Tottenham i FA-cupfinalen på Wembley.

I andra änden av tabellen hamnade Leicester City, Manchester City och Aston Villa. Dessa tre åkte ner i division två. På nittonde plats kom nykomlingen Charlton Athletic som fick kvala för att klara sig kvar. Det berodde på att man till 1987/88 skulle minska antalet lag till 21. Charlton slog först ut femman i division två, Ipswich Town, i semifinal. Sedan besegrade man Leeds United efter omspel i kvalfinalen och hängde därmed kvar i ettan.

Clive Allen, Tottenham Hotspur, vann skytteligan på 33 mål. Både spelarfacket PFA och fotbollsskribenterna (FWA) utsåg honom till årets spelare i England. Tony Adams, Arsenal, utsågs till årets unga spelare och Evertons Howard Kendall blev utsedd till årets manager.

Laguppställningar engelska division ett 1986/87 (OpenOffice-kalkylblad)

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i engelska division ett 1986/87. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Nio olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Adidas och Umbro med åtta lag var medan två lag använde Hummel. Chelsea producerade sina tröjor själva under märket Chelsea Collection. Så här var tröjtillverkarna fördelade:

Adidas – Arsenal, Charlton Athletic, Liverpool, Luton Town, Manchester United, Queens Park Rangers och West Ham United
Umbro – Everton, Manchester City, Newcastle United, Nottingham Forest, Oxford United, Sheffield Wednesday och Watford
Hummel – Norwich City och Tottenham Hotspur
Admiral – Leicester City
Chelsea Collection – Chelsea
Henson – Aston Villa
Patrick – Southampton
Spall – Wimbledon
Triple S Sports – Coventry City

Ligatabell engelska division ett 1986/87

Här är ligatabellen 1986/87. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos	Lag	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1	Everton	42	26	8	8	76	31	86
2	Liverpool	42	23	8	11	72	42	77
3	Tottenham Hotspur	42	21	8	13	68	43	71
4	Arsenal	42	20	10	12	58	35	70
5	Norwich City	42	17	17	8	53	51	68
6	Wimbledon	42	19	9	14	57	50	66
7	Luton Town	42	18	12	12	47	45	66
8	Nottingham Forest	42	18	11	13	64	51	65
9	Watford	42	18	9	15	67	54	63
10	Coventry City	42	17	12	13	50	45	63
11	Manchester United	42	14	14	14	52	45	56
12	Southampton	42	14	10	18	69	68	52
13	Sheffield Wednesday	42	13	13	16	58	59	52
14	Chelsea	42	13	13	16	53	64	52
15	West Ham United	42	14	10	18	52	67	52
16	Queens Park Rangers	42	13	11	18	48	64	50
17	Newcastle United	42	12	11	19	47	65	47
18	Oxford United	42	11	13	18	44	69	46
19	Charlton Athletic	42	11	11	20	45	55	44
20	Leicester City	42	11	9	22	54	76	42
21	Manchester City	42	8	15	19	36	57	39
22	Aston Villa	42	8	12	22	45	79	36

Läs mer om engelska ligan 1986/87 på Wikipedia.

18 maj 2024

Arsenal 1986–1988

Arsenal 1986/87

Inför säsongen 1986/87 anlitade Arsenal skotten George Graham som ny manager. Han kom närmast från Millwall som han hade fört upp till division två 1985. Men bland Arsenalanhängarna var han mest ihågkommen som mittfältare i det lag som tog hem dubbeln 1971. I sin första ligamatch som manager för Arsenal vann han med 1–0 mot Manchester United hemma på Highbury. Därefter blev det dock bara en seger på sju matcher (2–0 mot Sheffield Wednesday). Det blev bland annat tre raka 0–0-matcher och laget gjorde inte mer än fem mål på de första åtta matcherna.

Men det skulle bli bättre. Den fjärde oktober besegrade man blivande mästarna Everton med 1–0 på Goodison Park. Det var starten på en sjutton matcher lång förlustfri svit. Arsenal vann tretton av dessa matcher och bland segrarna fanns två 4–0-vinster på bortaplan i november, mot Southampton och Aston Villa, samt en 2–1-seger över ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane den fjärde januari. Laget toppade då tabellen fyra poäng före Everton, men den 24 januari bröts sviten då man föll med 2–0 borta mot Manchester United. Arsenal kom nu in i en formsvacka och spelade sedan ytterligare åtta matcher utan att vinna. Efter att ha förlorat med 3–1 borta mot West Ham den åttonde april befann sig laget nu på femte plats i tabellen. På de avslutande åtta matcherna blev det sedan fem segrar och tre förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i division ett 1986/87.

Arsenal vinner Ligacupen 1986/87

I FA-cupens tredje omgång slog Arsenal ut Reading med 3–1. Därefter besegrade man Portsmouth med 6–1 och sedan Barnsley med 2–0, men i sjätte omgången blev det förlust med 3–1 mot Watford. Desto bättre skulle det gå i Ligacupen. I andra omgången slog man ut Huddersfield Town efter 2–0 hemma och 0–0 i returen. Sedan besegrade man Manchester City (3–1) och Charlton Athletic (2–0) samt Nottingham Forest (2–0) i kvartsfinalen.

I semifinalen mötte man Tottenham. Det blev förlust med 0–1 i första matchen på Highbury och i returen tog Tottenham ledningen efter en dryg kvart. Arsenal vände dock till 2–1 i andra halvlek vilket blev slutresultatet efter en mållös förlängning. Sammanlagt 2–2 och matchen gick därför till omspel tre dagar senare. I mitten av andra halvlek tog Tottenham återigen ledningen genom Clive Allen som även hade gjort målen i de två tidigare matcherna. Arsenal kvitterade dock med åtta minuter kvar genom Ian Allinson och i matchens sista minut gjorde David Rocastle segermålet för de rödvita.

Finalen spelades på Wembley den femte april 1987 och motståndare var Liverpool. Ian Rush gav Liverpool ledningen i mitten av första halvlek, men Charlie Nicholas kvitterade sju minuter senare. I matchens 83:e minut gjorde samme Nicholas mål igen när hans skott gick i nät via Liverpools Ronnie Whelan. Matchen slutade 2–1 och Arsenal hade vunnit Ligacupen för första gången.

Spelarna i Arsenal 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Viv Anderson, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams, 8 Paul Davis, 11 Martin Hayes – 9 Niall Quinn, 10 Charlie Nicholas.

I Ligacupfinalen satt nummer 12 Perry Groves och nummer 14 Michael Thomas på bänken. Groves kom in istället för Quinn i 73:e minuten och Thomas kom in istället för Hayes i 83:e minuten.

20-årige mittbacken Tony Adams spelade samtliga 55 liga- och cupmatcher och blev även utsedd till årets unga spelare i ligan. Martin Hayes blev bäste målskytt med totalt 24 mål varav nitton i ligan. Av de 24 målen kom elva på straff (åtta i ligan). I september värvades yttern Perry Groves från Colchester United. Mittfältaren Stewart Robson såldes till West Ham i januari 1987 och en månad senare försvann mittbacken Tommy Caton till Oxford United. I mars 1987 värvade Arsenal anfallaren Alan Smith från Leicester, men man lånade tillbaka honom till sin gamla klubb för resten av säsongen.

Arsenal 1987/88

Arsenal fick ingen vidare start på 1987/88 med två förluster samt en mållös match mot Manchester United däremellan. Men sen fick man igång spelet. I fjärde omgången blev det hela 6–0 mot nykomlingen Portsmouth efter ett hattrick av Alan Smith. Efter 1–1 borta mot Luton Town vann Arsenal sedan tio raka ligamatcher och gick upp i serieledning. Då försvann plötsligt den fina formen och det blev bara en seger (3–1 hemma mot Sheffield Wednesday) på de följande elva matcherna. Arsenal sjönk därför till femte plats, tjugo poäng bakom serieledarna Liverpool. Laget hittade dock formen igen och på de fjorton sista matcherna blev det bara två förluster. Arsenal slutade därmed på sjätte plats i ligan 1987/88.

I FA-cupen slog Arsenal ut Millwall (2–0), Brighton & Hove Albion (2–1) och Manchester United (2–1), men åkte sedan ut efter 1–2 mot Nottingham Forest i sjätte omgången. Laget tog sig återigen till final i Ligacupen. På vägen dit besegrade man Doncaster Rovers (3–0, 1–0), Bournemouth (3–0), Stoke City (3–0), Sheffield Wednesday (1–0) samt Everton i semifinalen (1–0 borta, 3–1 hemma). I finalen mötte man Luton Town, men där blev det överraskande förlust med 2–3.

Spelarna i Arsenal 1987/88

I maj 1987 värvade Arsenal vänsterbacken Nigel Winterburn från Wimbledon. Tre månader senare förstärkte George Graham laget ytterligare med mittfältaren Kevin Richardson från Watford. Under sommaren sålde man även högerbacken Viv Anderson till Manchester United. Den då 20-årige Michael Thomas tog över som högerback, men i februari 1988 flyttade han upp som innermittfältare. Charlie Nicholas och Niall Quinn förlorade sina platser i anfallet till Alan Smith och Perry Groves. I januari 1988 såldes således Nicholas till Aberdeen medan Quinn blev kvar i klubben ett par år till. Senare samma månad värvades högerbacken Lee Dixon från Stoke City och i mars anslöt vänsteryttern Brian Marwood från Sheffield Wednesday. Den senare skulle så småningom konkurrera ut den skadebenägne Martin Hayes. Mittbacken David O’Leary blev skadad och utbytt mot Nottingham Forest på annandag jul 1987. I hans frånvaro tog Gus Caesar över tröja nummer fem.

Arsenal hade följande utseende 1987/88: 1 John Lukic – 2 Michael Thomas/Nigel Winterburn, 5 David O’Leary/Gus Caesar, 6 Tony Adams, 3 Kenny Sansom – 7 David Rocastle, 4 Steve Williams/Michael Thomas, 8 Paul Davis, 11 Kevin Richardson/Martin Hayes – 9 Alan Smith, 10 Perry Groves.

Lukic och Rocastle spelade mest med totalt 52 av de 55 matcherna varav 40 i ligan. Alan Smith blev bäste målskytt med totalt sexton mål varav elva i ligan.

Tröjorna

Till säsongen 1986/87 tog Adidas över efter Umbro som tröjleverantör till Arsenal. Tröjorna hade ett mönster i tyget i form av ränder och små Arsenal-kanoner. På ärmarna återfanns de tre Adidas-ränderna, på hemmatröjan var de röda med marinblå bårder och på bortatröjan tvärtom. Byxorna var kritstrecksrandiga och hade klubbens initialer AFC på höger ben. Bortastället var i samma stil som hemmastället och bestod av gula tröjor, marinblå byxor och gula strumpor. Den gula bortatröjan hade dock ärmar i samma färg som resten av tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Arsenal i sitt hemmaställ, men tröjan hade ett par förändringar. Runt Adidas-märket återfanns texten ”Llittlewoods Cup Final / Wembley 1987” och på tröjnumren hade man lagt till ett litet Adidas-märke i nederkant.

16 maj 2024

Charlton Athletic 1986–1988

Charlton Athletic 1986/87

Säsongen 1986/87 var Charlton Athletic tillbaka i högsta divisionen för första gången på trettio år. I ligapremiären blev det 1–1 hemma mot Sheffield Wednesday. Efter att ha förlorat med 4–0 borta mot Nottingham Forest tog laget sin första seger när man vann med 1–0 mot Manchester United på Old Trafford. Charlton tog sedan bara en poäng (1–1 hemma mot Coventry City) på de fem följande matcherna.

Laget reste sig dock, tog fyra raka segrar och klättrade sju placeringar i tabellen till tolfte plats. Bland annat besegrade man blivande mästarna Everton med 3–2 på Selhurst Park. Charlton hade av ekonomiska orsaker spelat på Crystal Palace hemmaarena Selhurst Park sedan 1985. I början av november tog det roliga slut när man inledde en period med fem raka förluster följt av tre oavgjorda och ytterligare en förlust (0–2 borta mot Aston Villa på annandag jul). Charlton hade då sjunkit till näst sista plats i tabellen, men två dagar senare avslutade man 1986 med att besegra Manchester City med 5–0 och klättra upp till sjuttonde plats.

Charlton Athletic inledde 1987 med fyra förluster och tre oavgjorda på de sju första ligamatcherna. Laget låg då på tjugonde plats vilket skulle innebära nedflyttning. Första segern kom den sjunde mars då man besegrade West Ham United med 2–1 hemma. Det blev inga fler segrar i mars månad, men den fjärde april besegrade man Watford med 4–3 i en målrik tillställning. Charlton spelade sedan ytterligare tre raka Londonderbyn. En mållös match hemma mot Chelsea följdes av förluster borta mot Arsenal (1–2) och Tottenham Hotspur (0–1).

Med fem matcher kvar att spela låg Charlton fortfarande på nedflyttningsplats med fem poäng upp till Oxford United på nittonde plats. Laget gav dock inte upp – man skulle helt enkelt inte åka ur. Först besegrade man Aston Villa med 3–0 och spelade sedan 2–2 borta mot Southampton. Efter en 0–1-förlust hemma mot Luton Town vann man sedan de två avslutande matcherna. Det blev 3–0 borta mot Newcastle United och 2–1 hemma mot Queens Park Rangers. Charlton Athletic slutade därmed på nittonde plats i division ett 1986/87 vilket innebar kvalspel för att hänga kvar.

Kvalspel för att hänga kvar

Kvalet avgjordes i två omgångar, semifinaler och finaler. Samtliga matcher spelades i form av dubbelmöten hemma och borta. I ena semifinalen mötte Charlton femman i division två, Ipswich Town. I den andra semifinalen möttes trean och fyran i division två, Oldham Athletic och Leeds United. Charltons första match blev mållös, men i returen vann man med 2–1 och tog sig till final.

Där mötte man Leeds som hade tagit sig till final efter sammanlagt 2–2 och fler gjorda bortamål. Charlton vann första finalmatchen med 1–0 hemma, men i returen vann Leeds med samma siffror. Därför blev det omspel på neutral plan i Birmingham. Matchen var fortfarande mållös efter 90 minuter varvid förlängning tilltog. John Sheridan gav Leeds ledningen genom en frispark i 99:e minuten. Charlton kvitterade sedan i 113:e minuten genom mittbacken Peter Shirtliff. Fyra minuter senare nickade samme Shirtliff in 2–1 på en frispark av Andy Peake. Resultatet stod sig tiden ut och Charlton behöll sin plats i högsta divisionen.

Final i Full Members’ Cup

Charlton åkte ur FA-cupen i tredje omgången efter förlust mot Walsall. I Ligacupen slog man ut Lincoln City och Queens Park Rangers, men åkte sedan ut mot Arsenal. Desto bättre gick det i Full Members’ Cup. I november 1986 slog Charlton ut Birmingham City och Bradford City. För Charltons del fortsatte turneringen med kvartsfinaler mot Everton i mars 1987. Efter förlängning var ställningen 2–2 och Charlton vann den påföljande straffsparksläggningen med 3–1 och tog sig till semifinal. Där besegrade man Norwich City med 2–1 efter förlängning, men i finalen på Wembley blev det förlust med 1–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Charlton Athletic 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Steve Thompson, 6 Peter Shirtliff, 3 Mark Reid – 7 Rob Lee/Mark Stuart/Ralph Milne, 4 Andy Peake/George Shipley, 8 Mark Stuart/Steve Gritt/Rob Lee, 10 Mark Aizlewood – 9 Jim Melrose, 11 Colin Walsh.

Vänsterbacken Mark Reid spelade samtliga 42 ligamatcher och Jim Melrose blev bäste målskytt med fjorton ligamål. Under sommaren 1986 värvade Charlton målvakten Bob Bolder (Sunderland) och mittbacken Peter Shirtliff (Sheffield Wednesday). I september anlände även mittfältarna Andy Peake (Grimsby Town) och Colin Walsh (Nottingham Forest). Mark Aizlewood såldes till Leeds United i februari 1987 och Colin Walsh bytte från nummer elva till nummer tio i de nio sista ligamatcherna. Då spelade Mark Stuart och sedan Garth Crooks i nummer elva. Manager var Lennie Lawrence som hade lett laget sedan 1982.

Charlton Athletic 1987/88

Charlton Athletic fick en minst sagt usel start på 1987/88. Laget inledde säsongen med fyra raka förluster. Det blev sedan 1–1 borta mot nykomlingen Portsmouth följt av ytterligare en förlust, 2–3 borta mot Liverpool. Första segern kom i sjunde omgången då man besegrade Luton Town med 1–0 hemma. Efter ytterligare sex matcher utan seger vann Charlton med 2–0 hemma mot Norwich City. På årets åtta sista ligamatcher vann laget två gånger, 1–0 borta mot Tottenham Hotspur och 2–1 hemma mot Portsmouth. Efter årets sista match, en 1–0-förlust mot Luton Town, låg Charlton näst sist i tabellen.

Laget inledde sedan 1988 med tre oavgjorda och två förluster. Första segern kom den tjugonde februari då man slog Sheffield Wednesday med 3–1. Charlton varvade sedan segrar med oavgjorda och förluster. På de följande nio matcherna blev det fyra segrar. Dessa kom hemma mot West Ham United (3–0), borta mot Southampton (1–0), hemma mot Watford (1–0) och hemma mot Newcastle United (2–0). Charlton Athletic avslutade sedan 1987/88 med tre 1–1-matcher i rad och slutade på sjuttonde plats i tabellen.

Högerbacken John Humphrey spelade mest med 40 ligamatcher och Garth Crooks blev bäste målskytt med tio ligamål. Crooks hade anlänt från West Bromwich Albion i mars 1987 och hann även spela några matcher under våren det året.

Tröjorna

Säsongerna 1986/87 och 1987/88 levererade Adidas tröjorna till Charlton Athletic. I de första ligamatcherna i augusti 1986 saknade klubben sponsor, men sedan kom The Woolwich in som sponsor. Tröjorna hade samma mönster i tyget som många andra Adidas-tröjor hade vid denna tid, bland annat svenska landslaget. Den röda hemmatröjan kompletterades av vita byxor och strumpor med tre röda ränder, det vill säga Adidas standardmodell. Det fanns två reservställ, ett helblått samt ett bestående av vita tröjor, svarta byxor och svarta strumpor. Dessa hade samma design som hemmastället, men färgerna på hals och muddar var omvända. De svarta byxorna och strumporna användes även tillsammans med den röda hemmatröjan i vissa matcher.

Charlton Athletic 1986/87 (hemma augusti 1986)

14 maj 2024

Chelsea 1986/87

Chelsea inledde säsongen 1986/87 med tre oavgjorda och två förluster på de fem första ligamatcherna. Första segern kom den trettonde september då man besegrade Tottenham Hotspur på White Hart Lane. Efter att ha förlorat med 2–6 hemma mot Nottingham Forest tog Chelsea sin andra seger, även denna gång på bortaplan. Lagets store målskytt Kerry Dixon gjorde matchens enda mål mot Manchester United på Old Trafford. Det blev sedan förlust i två raka London-derbyn, först 0–1 hemma mot Charlton Athletic och sedan 3–5 borta mot West Ham United. En vecka senare, i elfte omgången, tog Chelsea sin tredje seger, 2–1 hemma mot Manchester City. Laget hamnade sedan i en formsvacka med nio matcher i rad utan seger. De tre sista av dessa nio matcher slutade med förlust och sammanlagt 0–9 i målskillnad. Chelsea låg då sist i tabellen.

På annandag jul 1986 inledde man emellertid en period med nio segrar på tretton matcher. Det gjorde att Chelsea klättrade upp till elfte plats i tabellen. På de nio avslutande matcherna blev det dock bara en seger, 3–1 mot Leicester City den andra maj. Det innebar att Chelsea slutade på fjortonde plats i ligan 1986/87, på samma poäng (52) som Southampton, Sheffield Wednesday och West Ham.

I FA-cupens tredje omgång spelade Chelsea 2–2 mot Aston Villa. Det blev sedan seger med 2–1 i omspelet, men i fjärde omgången åkte man ut efter 0–1 mot Watford. I Ligacupens andra omgång blev det förlust med 1–0 i första matchen mot York City, men Chelsea vann returen med 3–0 och gick ändå vidare. Det blev dock förlust med 2–1 mot Cardiff City i tredje omgången. Chelsea deltog även i Full Members’ Cup 1986/87. Där besegrade man West Ham United med 2–1, men i nästa omgång föll man med 3–0 mot Blackburn Rovers.

Spelarna i Chelsea 1986/87

Ordinaire laguppställning: 1 Tony Godden – 2 Darren Wood, 4 Colin Pates, 5 Joe McLaughlin, 3 Keith Dublin – 7 Pat Nevin, 6 John Bumstead, 8 Nigel Spackman/Micky Hazard, 11 Jerry Murphy/Keith Jones – 9 Kerry Dixon, 10 David Speedie.

Darren Wood spelade mest med totalt 49 (41 från start plus åtta inhopp) av de 50 matcherna varav 34 plus sju inhopp i ligan. Kerry Dixon blev bäste målskytt med totalt tolv mål varav tio i ligan. Under sommaren 1986 värvade Chelsea mittbacken Steve Wicks från Queens Park Rangers och anfallaren Roy Wegerle från USA. Dessutom skrev man permanent kontrakt med målvakten Tony Godden som Chelsea hade lånat från West Bromwich Albion under våren 1986. Wicks hade inlett sin karriär i Chelsea, men lämnade klubben 1978 och återvände nu åtta år senare. I januari 1987 anlände även högerbacken Steve Clarke från St Mirren och i februari sålde man Nigel Spackman till Liverpool för 400 000 pund.

Tröjorna

Säsongen 1986/87 producerade Chelsea sina tröjor själva under märket The Chelsea Collection. Den blå hemmatröjan hade V-hals och muddar med två vita ränder samt en bred vit linje längs ärmarna. Byxorna var i samma stil som föregående säsong fast med en vit rand som gick från sidan till nederkant. Det förekom även en annan typ av byxor som var helt blå. Även strumporna var blå och hade en vit rand på överdelen samt en längre ner. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast turkos med grå detaljer. I början av säsongen saknade Chelsea sponsor, men i december och januari sponsrades man av Bai Lin Tea. I februari fick man den italienska sportskotillverkaren Simod som ny sponsor. Vid några tillfällen, i alla fall på bortatröjan, hade man Grange Farm som sponsor. Det lär ha varit ordföranden Ken Bates egen gård.

Chelsea 1986/87 (hemma augusti–februari)

Chelsea 1986/87 (hemma december–januari)

12 maj 2024

Coventry City 1986/87

Coventry City inledde ligasäsongen 1986/87 med en 1–0-förlust borta mot West Ham United. Därefter blev det sju raka matcher utan förlust och laget klättrade upp till fjärde plats i tabellen. Efter ett par förluster hemma mot Aston Villa (0–1) och borta mot Oxford United (2–0) blev det sedan ytterligare fyra matcher utan nederlag. På årets sju sista matcher vann Coventry tre gånger, förlorade lika många och spelade en oavgjord. I sista matchen för året besegrade man Tottenham Hotspur med 4–3 i en målrik tillställning. Coventry låg då på sjunde plats i tabellen.

För Coventry City började 1987 mindre bra med fyra förluster och bara en seger (2–1 borta mot Newcastle United) på de sex första ligamatcherna. Det innebar att laget sjönk till tionde plats, men man tog igen ett par placeringar genom att därefter vinna fyra raka matcher, samtliga på hemmaplan. På de följande fyra matcherna blev det tre förluster samt en mållös match borta mot Nottingham Forest. Laget avslutade sedan säsongen med tre segrar och fyra oavgjorda på de sju sista matcherna. Coventry City slutade därmed på tionde plats i ligan 1986/87, på samma poäng (63) som Watford.

Coventry City vinner FA-cupen 1987

I Ligacupens andra omgång slog Coventry ut Rotherham United efter seger med 3–2 hemma och 1–0 i returen. Det blev sedan även seger med 2–1 över Oldham Athletic, men i fjärde omgången spelade man en mållös match mot Liverpool. I omspelet var Liverpool det starkare laget och vann med 3–1. Det skulle dock gå bättre för Coventry i FA-cupen. Där besegrade man Bolton Wanderers med 3–0 i tredje omgången. Därefter slog man självaste Manchester United med 1–0 på Old Trafford och samma siffror blev det mot Stoke City i femte omgången. Coventry fortsatte sedan med att besegra Sheffield Wednesday med 3–1. Semifinalen mot Leeds United på Hillsborough i Sheffield stod 2–2 vid full tid, men nio minuter in i förlängningen avgjorde Dave Bennett för Coventry.

Laget var nu framme i final. Matchen spelades på Wembley den 16:e maj 1987 och motståndare var Tottenham Hotspur. Londonlaget tog ledningen genom Clive Allen redan i den andra minuten, men bara sju minuter senare kvitterade Dave Bennett. Fem minuter för paus tog Tottenham återigen ledningen, denna gång genom Gary Mabbutt. I mitten av andra halvlek kvitterade Coventry på nytt. Bennetts högerinlägg nådde Keith Houchen som nickade i mål. Ställningen 2–2 stod sig matchen ut varpå förlängning vidtog. I förlängningens sjätte minut spelade Lloyd McGrath in bollen framför Tottenhams mål. Bollen tog på Gary Mabbutt som styrde in bollen i eget mål. Det blev sedan inga fler mål och Coventry City hade vunnit sin första stora titel.

Spelarna i Coventry City 1986/87

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 Brian Kilcline, 6 Trevor Peake, 3 Greg Downs – 7 Dave Bennett, 4 Lloyd McGrath, 8 David Phillips, 11 Nick Pickering – 9 Cyrille Regis, 10 Keith Houchen.

Brian Borrows skadade sig i sista ligamatchen och missade FA-cupfinalen. David Phillips gick då ner som högerback och Micky Gynn tog den vakanta mittfältsplatsen. Avbytare i finalen var nummer 12 Steve Sedgley och nummer 14 Graham Rodger (inbytt för Kilcline i 89:e minuten). Laget leddes av tränarduon John Sillett och George Curtis.

Målvakten Ogrizovic spelade samtliga 42 ligamatcher och Cyrille Regis blev bäste målskytt med tolv ligamål. Bland de nya spelarna i laget fanns mittfältaren Steve Sedgley (egen produkt), walesiske landslagsmannen David Phillips (Manchester City) och anfallaren Keith Houchen (Scunthorpe United). I oktober anlände även mittfältaren Dean Emerson från Rotherham United.

Tröjorna

Säsongen 1986/87 levererade Triple S Sports tröjorna till Coventry City. Årets hemmatröja var blåvitrandig med en blå nyans som var något mörkare än vanligt. Den hade marinblå V-hals och muddar med två vita ränder. Till denna tröja använde man vita byxor med en marinblå rand längs sidan, men i vissa bortamatcher använde man marinblå byxor. Strumporna var ljusblå med tre marinblå och två vita ränder upptill.

I början av säsongen saknade Coventry sponsor, men i oktober dök Granada Social Clubs upp på tröjorna. Den första varianten hade mörkblå text, men i november bytte man till röd text. I januari tog man fram ännu en variant med vit text på röd botten. På dessa tröjor satt dessutom numren på en vit ruta.

Tröjorna som Coventry använde i FA-cupfinalen hade texten Granada Bingo med ett annat typsnitt än de andra varianterna som förekommit under säsongen. Men detta var inte den enda förändringen. På höger bröst återfanns en bild av FA-cuppokalen med texten ”F.A. Cup Final / Wembley 1987” runtom. Tröjtillverkarens logga hade man flyttat till ärmarna. Även numren på ryggen hade Triple S Sports-logotypen i nederkant.

Bortatröjan var gulrandig och och nästan identisk med Umbro-tröjan från föregående säsong. Men precis som hemmatröjan hade den två ränder istället för tre på hals och muddar. Tröjnumren var också marinblå istället för röda. Tillhörande byxor var gula med en marinblå rand längs sidan och strumporna behöll man från det gamla Umbro-matchstället.