15 juni 2025

Liverpool 1988/89

Liverpool var regerande ligamästare och inledde därför säsongen 1988/89 med Charity Shield-matchen mot FA-cupvinnarna Wimbledon. Londonlaget hade sensationellt besegrat Liverpool i FA-cupfinalen och tog nu också ledningen i sjuttonde minuten genom John Fashanu. John Aldridge kvitterade dock sex minuter senare och i 69:e minuten fastställde samme man slutresultatet till 2–1.

En vecka senare drog ligan igång med bortamatch mot Charlton Athletic och återigen spelade Aldridge huvudrollen. Han stod nämligen för samtliga tre mål när Liverpool vann med 3–0. Det blev sedan ytterligare två segrar samt två oavgjorda däremellan, men i oktober kom laget in i en formsvacka. På de fyra följande matcherna blev det tre förluster och en oavgjord. Liverpool låg nu sjua i tabellen, men laget kom tillbaka och vann tre av fyra matcher följt av tre raka 1–1-matcher. De två sista av dessa kom borta mot Arsenal samt i hemmaderbyt mot Everton. Den sju matcher långa förlustfria sviten gjorde att man klättrade upp till fjärde plats, men därefter förlorade man med 0–1 hemma mot Norwich City. Efter en 1–0-seger borta mot Derby County på annandag jul kom ännu en förlust: 3–1 borta mot Manchester United på nyårsdagen.

Nederlaget på Old Trafford skulle dock bli det sista på länge i ligan. Efter det radade Liverpool upp arton raka matcher utan förlust. Från den första mats till den nionde april vann laget nio matcher i rad innan man fick nöja sig med 0–0 i det andra derbyt mot Everton. Under denna period blev det några storsegrar: 4–0 borta mot Middlesbrough, 5–0 hemma mot Luton Town och 5–1 hemma mot Sheffield Wednesday. I matchen mot Luton gjorde för övrigt John Aldridge sitt andra hattrick för säsongen. Efter det mållösa derbyt vann Liverpool ytterligare fyra matcher i rad varav den sista slutade med en 5–1-seger över West Ham på Anfield.

Avgörandet på Anfield

Det återstod nu bara en ligamatch, hemma mot Arsenal den 26:e maj 1989. Matchen hade blivit uppskjuten på grund av läktarkatastrofen på Hillsborough i april och spelades efter att alla andra lag hade spelat klart för säsongen. Liverpool ledde ligan tre poäng före Arsenal och hade råd att förlora med ett måls marginal och ändå bli mästare. Efter första halvlek var matchen fortfarande mållös, men sju minuter efter paus nickade Alan Smith in 1–0 till Arsenal. Matchuret passerade nittio minuter och Liverpool trodde att saken var klar – man hade ju råd att förlora med ett mål. På övertid rann dock Arsenals Michael Thomas igenom Liverpoolförsvaret och satte bollen i mål med matchens sista spark. Arsenal var mästare och Liverpool fick nöja sig med andra plats i ligan 1988/89 efter den mest dramatiska upplösningen av ligan någonsin.

FA-cupen: Katastrof på Hillsborough och seger på Wembley

Liverpool inledde spelet i FA-cupen 1988/89 med att besegra Carlisle United med 3–0 i tredje omgången. Man fortsatte sedan med att slå ut Millwall (2–0), Hull City (3–2) och Brentford (4–0). Den femtonde april var det dags för semifinal mot Nottingham Forest på Hillsborough i Sheffield. Efter bara några minuter avbröts dock matchen. Läktaren där Liverpools supportrar stod var överbefolkad vilket ledde till att människor klämdes ihjäl och katastrofen var ett faktum. Denna dag avled 94 personer och ytterligare en avled några dagar senare. Det totala dödstalet steg till 97 efter att två personer avlidit år 1993 respektive 2021, båda till följd av oåterkalleliga hjärnskador som man ådragit sig under katastrofen.

Semifinalen mot Nottingham Forest spelades om på Old Trafford i Manchester den sjunde maj. Liverpool vann med 3–1 och tog sig till final mot lokalkonkurrenten Everton. Matchen spelades på Wembley.den 20:e maj och inleddes med en tyst minut för hedra offren i katastrofen på Hillsborough. Liverpool tog ledningen redan i fjärde minuten genom John Aldridge, men med matchens sista spark kvitterade inhopparen Stuart McCall för Everton. Matchen gick till förlängning och här kom Ian Rush att spela huvudrollen. Även Rush hade börjat på bänken, men bytt av Aldridge i mitten av andra halvlek, och gjorde nu två mål för Liverpool. Stuart McCall blev också han tvåmålsskytt och matchen slutade 3–2 till Liverpool som tog sin fjärde seger i FA-cupen. Se FA-cupfinalen 1989 i sin helhet på Youtube.

Liverpool i Ligacupen 1988/89

I Ligacupen slog Liverpool ut Walsall efter seger med 1–0 hemma och 3–1 borta. Därefter blev det oavgjort 1–1 mot Arsenal. Även omspelet slutade oavgjort, denna gång 0–0, men i den andra omspelsmatchen kunde Liverpool till slut vinna med 2–1. I fjärde omgången åkte dock Liverpool ut efter att ha förlorat med 4–1 mot West Ham. Laget deltog även i Football League Centenary Trophy. Där slog man först ut Nottingham Forest med 4–1, men i semifinalen föll man med 2–1 mot Arsenal.

Spelarna i Liverpool 1988/89

Laguppställning FA-cupfinalen 1989: 1 Bruce Grobbelaar – 4 Steve Nicol, 2 Gary Ablett, 6 Alan Hansen, 3 Steve Staunton (12 Barry Venison, 90) – 9 Ray Houghton, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan, 10 John Barnes – 7 Peter Beardsley, 8 John Aldridge (14 Ian Rush, 73).

Houghton och Nicol spelade från start i 52 av de 53 tävlingsmatcherna. John Aldridge blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 21 i ligan. Inför säsongen, i augusti 1988, återvände Ian Rush till Liverpool efter bara ett år i Juventus. Övergångssumman på 2,8 miljoner pund var den största en brittisk klubb någonsin hade betalat för en spelare. Klubben värvade även försvararen Nicky Tanner (Bristol Rovers) och i oktober anlände vänsterbacken David Burrows från West Bromwich Albion. En spelare som lämnade Liverpool var mittfältaren Nigel Spackman som såldes till Queens Park Rangers i februari 1989.

Tröjorna

Under 1988/89 hade Liverpool likadana matchställ som 1987/88. Man hade emellertid en ny sponsor i form av den italienska vitvarutillverkaren Candy. Det röda hemmastället kompletterades av ett grått bortaställ. Båda dessa kolliderade dock färgmässigt med Aston Villas hemmaställ. I bortamatchen på Villa Park spelade Liverpool därför i vita tröjor tillsammans med röda byxor och strumpor. De röda hemmatröjorna hade samma typ av nummer på ryggen som under 1987/88, men de grå och vita tröjorna hade en annan variant. Det är inga stora skillnader mellan dessa två typer av tröjnummer. Den tydligaste är utformningen av siffran ett som har seriffer på hemmatröjan medan den är ett rakt streck på bortatröjorna. I FA-cupfinalen använde man dock den andra varianten på sina röda tröjor. Dessa hade även en inskription nedanför klubbmärket: ”F.A. Cup Final Wembley 1989”.

13 juni 2025

Everton 1988/89

Everton inledde ligasäsongen 1988/89 med två segrar (4–0 mot Newcastle United och 1–0 mot Coventry City) och en oavgjord (1–1 mot Nottingham Forest). Därefter blev det dock bara en seger (4–1 mot Southampton) på sju matcher och laget åkte ner till femtonde plats i tabellen. I de två sista av dessa sju matcher blev det 1–1 både mot Manchester United och Sheffield Wednesday. Everton spelade sedan ytterligare åtta matcher (varav fem segrar) utan förlust. Vid årsskiftet hade man därför klättrat upp till fjärde plats.

Laget fick dock ingen bra start på 1989. Det började med tre raka förluster och bara en seger på de elva första matcherna efter nyår. I slutet av mars hade man sjunkit till elfte plats. Det blev sedan två segrar, en oavgjord och tre förluster på de följande sex matcherna. Everton avslutade dock med tre raka segrar vilket gjorde att man slutade på åttonde plats i ligan 1988/89. Det var fyra placeringar sämre än föregående säsong.

Final i FA-cupen

I FA-cupen krävdes det omspel både mot West Bromwich Albion (1–1, 1–0) och Plymouth Argyle (1–1, 4–0). Everton slog sedan ut Barnsley, Wimbledon och Norwich City efter segrar med 1–0 i samtliga matcher. I finalen på Wembley den tjugonde maj 1989 mötte man lokalkonkurrenten Liverpool. Matchen inleddes med en tyst minut för att hedra offren i katastrofen på Hillsborough fem veckor tidigare. John Aldridge gav Liverpool ledningen redan i fjärde minuten, men med matchens sista spark kvitterade Evertons inhoppare Stuart McCall. Fem minuter in i förlängningen gjorde Liverpools inhoppare Ian Rush mål. Stuart McCall kvitterade sju minuter senare med sitt andra mål för dagen. Ytterligare två minuter senare avgjorde dock Ian Rush matchen till Liverpools fördel genom att göra sitt andra mål.

Everton gick även till final i Full Members’ Cup (Simod Cup). På vägen slog man ut Millwall (2–0), Wimbledon (2–1) och Queens Park Rangers (1–0). I finalen blev det dock förlust med 3–4 efter förlängning mot Nottingham Forest. I Ligacupen slog Everton ut Bury (3–0 hemma, 2–2 borta) och Oldham Athletic (1–1, seger med 2–0 efter omspel). Det blev dock förlust med 3–1 mot Bradford City i fjärde omgången. Laget deltog även i Football League Centenary Trophy, men åkte ut redan i första omgången efter förlust med 1–0 mot Manchester United.

Spelarna i Everton 1988/89

Laguppställning FA-cupfinalen 1989: 1 Neville Southall – 2 Neil McDonald, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Pat Van Den Hauwe – 7 Pat Nevin, 6 Paul Bracewell (14 Stuart McCall, 59), 8 Trevor Steven, 11 Kevin Sheedy (12 Ian Wilson, 78) – 9 Graeme Sharp, 10 Tony Cottee.

Målvakten Southall spelade 55 av de 56 matcherna under säsongen. Den enda match han missade var den mot Millwall i Simod Cup. Av utespelarna var Tony Cottee den som spelade mest. Han deltog i samtliga cupmatcher samt 35 av de 38 ligamatcherna. Cottee blev även lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav tretton i ligan. Han var ny i klubben och hade värvats från West Ham för två miljoner pund. Så mycket hade ingen brittisk klubb tidigare betalat för en spelare. Ytterligare två spelare kom upp i tvåsiffrigt antal mål: Graeme Sharp (totalt tretton mål varav sju i ligan) och Kevin Sheedy (totalt tolv mål varav åtta i ligan).

Tröjorna

Everton behöll samma hemmaställ från Umbro 1988/89 som man hade haft de två senaste säsongerna. Ett reservställ i grått, vitt och blått var emellertid nytt för säsongen. Tröjan hade vita och grå ränder (med smala blå ränder emellan) samt vit krage med en blå rand och vita muddar. Till denna tröjan använde man blå byxor med vita och grå fält på sidorna. Strumporna var vita med blå Umbro-markering upptill. Everton hade även en gul tredjetröja som liknade den man hade 1986–1988. Denna använde man med gula byxor och strumpor. I FA-cupfinalen 1989 presenterade klubben sitt nya hemmaställ som man kom att använde under nästa säsong.

11 juni 2025

Crystal Palace 1988/89

Crystal Palace inledde division två-säsongen 1988/89 med att spela oavgjort 1–1 mot Chelsea. Det blev sedan förlust med 0–2 hemma mot Watford följt av fyra raka oavgjorda matcher. Första segern kom den första oktober då man besegrade Plymouth Argyle med 4–1 hemma på Selhurst Park. Efter ännu en seger, 2–0 mot Ipswich Town, föll man med 5–4 borta mot Blackburn Rovers i säsongens målrikaste match i division två. I november var Crystal Palace inblandat i ytterligare två målrika matcher: seger med 4–2 hemma mot Leicester City och förlust med 5–3 borta mot West Bromwich Albion. På de tjugotvå första matcherna fram till årsskiftet blev det åtta segrar och lika många oavgjorda samt sex förluster. Crystal Palace låg då tolva i tabellen, men en 4–0-seger över Walsall den andra januari förde upp laget till åttonde plats efter halva säsongen.

Under andra hälften av säsongen fortsatte man klättringen uppåt och i april vann man fem matcher i rad. Totalt blev det fjorton segrar, fyra oavgjorda och fem förluster under andra säsongshalvan. Det innebar att Crystal Palace slutade på tredje plats i division två 1988/89, en poäng bakom Manchester City som, tillsammans med seriesegraren Chelsea, tog en direktplats till högsta serien.

Kval till division 1

Crystal Palace fick inrikta sig på kvalspel för att försöka nå division ett. I semifinalerna mötte man Swindon Town som vann första mötet med 1–0 på County Ground. I returen på Selhurst Park tre dagar senare vände dock Palace underläget till seger med 2–0 efter mål av anfallarna Mark Bright och Ian Wright. Även finalerna spelades hemma/borta och motståndare var Blackburn Rovers. Blackburn inledde hemma och vann med 3–1, men Palace vann returen med 2–0 och matchen gick till förlängning. Med tre minuter kvar av förlängningen gjorde Ian Wright målet som skickade Crystal Palace upp i division ett.

I FA-cupen gick det inte lika bra för Crystal Palace 1988/89. Laget åkte ut direkt i tredje omgången efter att ha förlorat med 1–0 mot Stoke City. I Ligacupen slog man ut Swindon Town efter seger med 2–1 borta och 2–0 hemma, men därefter blev det förlust med 4–1 mot Bristol City. Crystal Palace deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup) där man tog sig till semifinal. På vägen slog man ut Walsall (4–2), Southampton (2–1), Luton Town (4–1) och Middlesbrough (3–2), men i semifinalen blev det förlust med 3–1 mot Nottingham Forest.

Spelarna i Crystal Palace 1988/89

Laguppställning första kvalfinalen: 1 Perry Suckling – 2 John Pemberton, 6 Rudi Hedman, 5 Jeff Hopkins, 3 David Burke – 7 Eddie McGoldrick, 8 Alan Pardew, 4 David Madden (12 Glenn Pennyfather, 57), 11 Phil Barber – 9 Mark Bright, 10 Ian Wright; avbytare: 14 Richard Shaw.

I andra finalmatchen spelade Gary O’Reilly i tröja nummer sex istället för Hedman. Ian Wright blev lagets bäste målskytt med totalt 33 mål varav 24 i ligan.

Tröjorna

Bukta levererade tröjorna till Crystal Palace 1988/89 och sponsor var flygbolaget Virgin. Hemmatröjan hade röda och blå ränder samt röd V-hals med tre blå ränder. Byxorna var rödrutiga med blå fält på sidorna och strumporna var röda med blå överdel. Bortastället bestod av gulrandiga tröjor, gulrutiga byxor och gula strumpor med röd överdel. Det fanns även en vit tredjetröja. Denna användes tillsammans med antingen vita eller svarta byxor samt vita strumpor.

9 juni 2025

Chelsea 1988/89

Chelsea hade åkt ur högsta serien och spelade därför i division två 1988/89. Laget fick en riktigt dålig start med tre förluster och lika många oavgjorda på de sex första matcherna. Men sedan vann man fem av de följande sex matcherna. Det blev bland annat en storseger med 5–0 mot Plymouth Argyle, men efter det blev det förlust med 3–0 borta mot Hull City den tjugofemte oktober. Det skulle dock bli den sista förlusten på nästan sex månader.

Efter nederlaget i Hull radade Chelsea upp tjugosju matcher utan förlust – tjugo segrar och sju oavgjorda. Bland annat tog man säsongens största seger i tvåan när man besegrade Walsall med 7–0 på bortaplan den fjärde februari. Laget avslutade sviten med åtta raka segrar innan man föll med 2–0 borta mot Leicester City den femtonde april. Det blev sedan fyra segrar och en oavgjord på de fem sista ligamatcherna. Det innebar att Chelsea vann division två 1988/89 och tog steget tillbaka till högsta serien. Totalt blev det tjugonio segrar, tolv oavgjorda och fem förluster vilket gav nittionio poäng, sjutton poäng mer än tvåan Manchester City.

Medan Chelsea firade stora triumfer i ligan gick det betydligt sämre i cuperna. Laget åkte ur FA-cupen direkt i tredje omgången efter förlust med 0–4 mot Barnsley. I Ligacupen mötte man Scunthorpe United i andra omgången och även här åkte Chelsea ut direkt efter förlust med 1–4 borta och sedan 2–2 i returen. Chelsea deltog även i Full Members’ Cup eller Simod Cup som turneringen hette officiellt. Det blev seger över Plymouth Argyle (6–2) och Bradford City (3–2), men i tredje omgången förlorade man med 1–4 mot Nottingham Forest.

Spelarna i Chelsea 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Roger Freestone/Dave Beasant – 2 Steve Clarke, 5 Joe McLaughlin, 6 Darren Wood/John Bumstead, 3 Tony Dorigo – 7 Kevin McAllister/Kevin Wilson, 4 Graham Roberts, 8 Peter Nicholas, 11 Clive Wilson/Kevin Wilson – 9 Kerry Dixon, 10 Gordon Durie.

Roger Freestone vaktade målet de flesta matcher under första hälften av säsongen, men han förlorade sin plats till Dave Beasant i januari. Beasant värvades från Newcastle och spelade de 22 sista ligamatcherna. I mittförsvaret spelade Darren Wood de flesta matcher under hösten, men även han såldes i januari till Sheffield Wednesday. John Bumstead, som hade inlett säsongen på mittfältet i tröja nummer elva, flyttade ner i försvaret och tog över tröja nummer sex. Mittfältaren Graham Roberts anlände från Glasgow Rangers i augusti och spelade samtliga 52 liga- och cupmatcher denna säsong. Även hans mittfältskollega Peter Nicholas var ny i klubben och kom från Aberdeen. Kerry Dixon blev lagets bäste målskytt med totalt 28 mål varav 25 i ligan.

Tröjorna

Chelsea behöll samma hemma- och bortaställ 1988/89 som föregående säsong. Man introducerade även ett nytt tredjeställ i rött och vitt. Tröjan hade vågräta röda och vita ränder med smalare blå ränder emellan. Byxorna var röda med blå och vita fält på sidorna och strumporna var helt röda med undantag för det vita Umbro-märket.

7 juni 2025

Charlton Athletic 1988/89

Charlton Athletic inledde säsongen 1988/89 med tre stycken 0–3-förluster på de fyra första ligamatcherna. Enda segern så långt kom i andra omgången då man besegrade West Ham med 3–1 borta i Londonderbyt. På de följande sex matcherna blev det två segrar och fyra oavgjorda. Segrarna kom borta mot Norwich City (3–1) och hemma mot Sheffield Wednesday (2–1). Charlton låg nu på trettonde plats i tabellen, men efter segern över Wednesday kom laget ini en formsvacka. Det blev sex förluster och inte en enda seger på tio matcher vilket gjorde att man hamnade under nedflyttningsstrecket. I mitten av januari började dock Charlton att komma igen, och tre segrar på fem matcher gjorde att man klättrade upp till fjortonde plats. Det blev också slutplaceringen för Charlton Athletic 1988/89 efter att man avslutat säsongen med fyra segrar, tre oavgjorda och sex förluster.

I FA-cupen slog Charlton ut division två-laget Oldham Athletic (2–1) samt Kettering Town (2–1) från femte nivån i seriesystemet. Därefter blev det dock förlust med 0–1 mot West Ham. I Ligacupen slog Charlton ut Northampton Town efter 1–1 borta och 2–1 hemma, men sedan föll man med 2–1 mot Queens Park Rangers.

Spelarna i Charlton Athletic 1988/89

Ordinarie laguppställning, hösten 1988: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Peter Shirtliff, 6 Paul Miller/Colin Pates/Steve Gritt, 3 Mark Reid – 7 Rob Lee/Mickey Bennett, 4 Stephen MacKenzie, 9 Steve Gritt/Andy Peake, 11 Paul Mortimer – 8 Paul Williams, 10 Carl Leaburn.

Ordinarie laguppställning, våren 1989: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 4 Peter Shirtliff, 5 Colin Pates, 3 Mark Reid – 7 Rob Lee, 9 Stephen MacKenzie, 6 Andy Peake, 10 Paul Mortimer – 8 Paul Williams, 11 Carl Leaburn/Garth Crooks.

Bland de nya spelarna i laget fanns mittbackarna Colin Pates från Chelsea och Tommy Caton från Oxford United. Den senare spelade dock bara tretton ligamatcher från start. Flest matcher spelade målvakten Bob Bolder och högerbacken John Humphrey som båda spelade från start i samtliga 38 ligamatcher. Paul Williams blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål.

Tröjorna

Admiral tog över efter Adidas som tröjleverantör till Charlton Athletic 1988/89. Sponsor var precis som tidigare The Woolwich. Tröjorna hade ett rutmönster i tyget samt en överlappande rund hals i vitt, svart och rött. Hemmastället bestod av röda tröjor, vita byxor och vita strumpor. Man hade även två reservställ, ett grått och ett gult, båda i samma stil som hemmastället.

5 juni 2025

Aston Villa 1988/89

Efter en säsong i tvåan var Aston Villa tillbaka i högsta serien 1988/89. I ligapremiären blev det oavgjort 2-2 mot Millwall som också var nykomling. Sedan besegrade man blivande mästarna Arsenal med 3–2 på Highbury. Efter fyra oavgjorda och två förluster tog man sedan två raka segrar hemma på Villa Park: 2–0 mot Everton och 2–1 mot Tottenham Hotspur. Fram till nyår blev det sedan ytterligare två segrar samt tre oavgjorda och fyra förluster. Vid årsskiftet låg Aston Villa på trettonde plats i tabellen.

Första matchen efter nyår slutade med en 1–0-förlust borta mot Liverpool. Laget vann sedan fyra matcher och spelade oavgjort fem gånger under vårsäsongen, men det blev också ytterligare nio förluster. Det innebar att Aston Villa slutade på sjuttonde plats i division ett 1988/89. Laget var bara en poäng före Middlesbrough som åkte ur.

Aston Villa slog ut Crewe Alexandra med 3–2 i FA-cupens tredje omgång, men därefter förlorade man med 1–0 mot Wimbledon. I Ligacupen slog man ut lokalkonkurrenten Birmingham City efter seger med 2–0 borta och sedan hela 5–0 i returen. Aston Villa fortsatte sedan med att besegra Millwall (3–1) och Ipswich Town (6–2) innan man föll med 2–1 mot West Ham i kvartsfinalen. Laget deltog även i Simod Cup. Precis som i Ligacupen blev det storseger över Birmingham City, denna gång med 6–0. I andra omgången förlorade man dock med 2–1 mot Derby County.

Spelarna i Aston Villa 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Nigel Spink – 2 Chris Price, 5 Derek Mountfield, 6 Martin Keown, 3 Stuart Gray – 4 Kevin Gage, 7 Andy Gray, 10 Gordon Cowans, 11 Tony Daley – 8 David Platt, 9 Alan McInally.

Förutom Warren Aspinall som såldes till Portsmouth behöll Aston Villa samma spelare som hade tagit klubben upp i division ett. Man förstärkte också laget med några spelare. Gordon Cowans återvände till Aston Villa efter tre år i italienska Bari. Dessutom värvade man högerbacken Chris Price (Blackburn Rovers) och mittbacken Derek Mountfield (Everton). I december lämnade Garry Thompson (Watford) och Gary Shaw (Austria Klagenfurt) klubben och i februari sålde man Andy Gray till Queens Park Rangers. Aston Villa värvade även två spelare i januari och februari: Nigel Callaghan (Derby County) och Ian Ormondroyd (Bradford City). David Platt spelade från start i samtliga 47 liga- och cupmatcher denna säsong. Alan McInally blev lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav 14 i ligan.

Tröjorna

Aston Villa behöll samma matchställ från Hummel som man använde under föregående säsong. Man kombinerade dock elementen från hemma- respektive bortaställen annorlunda. Under 1988/89 bestod därför Aston Villas hemmaställ av vinröda/ljusblå tröjor, vinröda byxor och ljusblå strumpor. Bortastället å sin sida bestod av vita/ljusblå tröjor, vita byxor och vita strumpor. Precis som under 1987/88 hände det dock att man kombinerade tröjor, byxor och strumpor olika på bortaplan beroende på motståndarlagens färger.

3 juni 2025

Aston Villa 1987/88

Inför säsongen 1987/88 tog Graham Taylor från Watford över som manager för Aston Villa. Klubben hade åkt ner i division två och siktade på en snabb återkomst till ettan. Taylor fick dock ingen vidare start med tre förluster och bara en seger på de sju första ligamatcherna. Men sen kom laget igång ordentligt. På de följande tjugofyra matcherna blev det bara en förlust och Aston Villa klättrade från nittonde till första plats i tabellen. Under våren kom formen sedan av sig och man förlorade sex av nio matcher. På de fyra sista matcherna blev det två segrar och två oavgjorda. Det gjorde att Aston Villa slutade på andra plats i division två 1987/88 och tog steget tillbaka till högsta serien.

I FA-cupen slog Aston Villa ut Leeds United (2–1) i tredje omgången, men därefter åkte man ut efter 0–2 mot Liverpool. Det blev seger med 1–0 både borta och hemma mot Middlesbrough i Ligacupens andra omgång. Sedan slog man ut Tottenham Hotspur med 2–1 innan man åkte ur cupen efter förlust med 1–2 mot Sheffield Wednesday.

Spelarna i Aston Villa 1987/88

Målvakten Nigel Spink och högerbacken Kevin Gage spelade från start i samtliga 51 liga- och cupmatcher under säsongen. Warren Aspinall blev bäste målskytt med totalt tretton mål varav elva i ligan och två i Ligacupen.

Under sommaren 1987 värvade Aston Villa Kevin Gage från Wimbledon, mittbacken Steve Sims från Watford samt skotske anfallaren Alan McInally från Celtic. Från Lincoln City anlände i augusti även målvakten Lee Butler som fick agera reserv bakom Nigel Spink. Senare under hösten förstärkte man laget med mittfältarna Andy Gray (inte att förväxla med den mer kände skotske anfallaren med samma namn) från Crystal Palace, Stuart Gray från Barnsley, Mark Lillis från Derby County samt David Hunt från Notts County. Graham Taylor värvade även två spelare i januari och februari: Gareth Williams (Gosport Borough) och David Platt (Crewe Alexandra).

Tröjorna

Inför 1987/88 tog Hummel över efter Henson som tröjleverantör till Aston Villa. De nya matchställen var i samma stil som Danmark använde under VM 1986. I England fick även Coventry City och Southampton denna design. På ena halvan av Aston Villas tröjor var det ljusblå och vinröda ränder och på andra halvan var det ränder i två nyanser av vinrött. Bortatröjan var i samma stil fast med ljusblå/vita respektive vita/grå ränder. Till hemmatröjan valde man i första hand vita byxor och strumpor medan bortastället bestod av vinröda byxor och ljusblå strumpor. I vissa bortamatcher blandade man dock element från hemma- och bortaställen för att undvika färgkrockar med motståndarna. Till exempel kunde man använde de vinröda byxorna tillsammans med hemmatröjan eller de vita byxorna tillsammans med bortatröjan.

1 juni 2025

Arsenal 1988/89

Arsenal inledde ligasäsongen 1988/89 med att vända ett 0–1-underläge till seger med 5–1 mot Wimbledon på Plough Lane. Stor bidragande orsak till vändningen var Alan Smith som svarade för ett hattrick. Det blev sedan förlust med 2–3 i hemmapremiären mot Aston Villa på Highbury en vecka senare. I tredje omgången var det dags för nästa Londonderby mot ärkerivalen Tottenham Hotspur på White Hart Lane. Arsenal vann med 3–2 i en match där samtliga mål tillkom i första halvlek. Efter 2–2 hemma mot Southampton kom säsongens andra förlust, 2–1 borta mot Sheffield Wednesday.

Arsenal låg sjua i tabellen efter fem omgångar, men i början av oktober inledde man en sju matcher lång förlustfri svit. Det blev sex segrar samt oavgjort 1–1 borta mot Luton Town. Bland segrarna fanns två 4–1-vinster på bortaplan, mot West Ham respektive Nottingham Forest. Laget hade nu klättrat upp till andra plats. Denna placering behöll man trots en 2–1-förlust borta mot Derby County samt två oavgjorda, 1–1 hemma mot Liverpool och 0–0 borta mot Norwich City.

Arsenal vann sedan fem raka matcher och gick upp i serieledning. Man inledde segersviten med 2–1 hemma mot Manchester United den sjuttonde december och i första matchen efter nyår slog man Tottenham för andra gången, denna gång med 2–0 hemma på Highbury. Det blev sedan två oavgjorda och däremellan ytterligare två segrar, men efter elva matcher utan förlust föll Arsenal med 1–0 borta mot Coventry City.

Laget var nu inne i en period där man hade svårt att vinna matcher. Efter nederlaget mot Coventry blev det bara två segrar på sex matcher, men därefter vann man fyra raka matcher. Den första maj tog Arsenal sin största seger för säsongen när man slog Norwich City med 5–0. Det blev emellertid förlust med 1–2 hemma mot Derby County den trettonde maj, och fyra dagar senare fick man bara 2–2 mot Wimbledon. Laget tappade därför serieledningen till Liverpool med bara en match kvar att spela.

Avgörandet på Anfield

På grund av Liverpools tajta spelschema hade matchen mot Arsenal på Anfield skjutits upp till den 26:e maj 1989. Denna match kom att bli helt avgörande för utgången av ligan. Arsenal låg tre poäng bakom Liverpool och behövde vinna med två måls marginal för att gå förbi. En till synes hopplös uppgift då hemmalaget inte hade förlorat med två mål på Anfield på tre år. Arsenal hade dessutom inte vunnit på Anfield på femton år.

Efter första halvlek var matchen fortfarande mållös, men sju minuter in i andra halvlek nickade Alan Smith in 1–0 för Arsenal. Londonlaget behövde dock ytterligare ett mål och matchuret passerade nittio minuter. Efter en Liverpoolhörna slog högerbacken Lee Dixon en långboll upp till Alan Smith. Han nickade vidare till Michael Thomas som kom farande från sin mittfältsposition. Thomas tog sig igenom Liverpools försvar, kom fri med målvakten Grobbelaar och placerade bollen i nät. 2–0 till Arsenal och sekunderna senare blåste domaren av matchen. Den mest dramatiska avslutningen i ligans historia, som den engelske tv-kommentatorn Brian Moore uttryckte det, var ett faktum. Båda lagen slutade på 76 poäng och med +37 i målskillnad. Arsenal blev dock ligamästare 1988/89 tack vare fler gjorda mål, 73 mot Liverpools 65. Det var klubbens nionde ligatitel och den första på arton år.

Arsenal i FA-cupen och Ligacupen 1988/89

I Ligacupen, som för division ett-klubbarnas del inleddes med andra omgången i september 1988, slog Arsenal ut Hull City efter seger med 2–1 borta och 3–0 hemma. Därefter blev det oavgjort två gånger om mot Liverpool, 1–1 på Anfield och 0–0 på Highbury. Liverpool vann sedan omspelet på Villa Park i Birmingham med 2–1. Inte heller i FA-cupen gick det något vidare för Arsenal. När man gick in i turneringen i tredje omgången i januari 1989 stod West Ham för motståndet. Matchen på Upton Park slutade 2–2 och även denna match gick till omspel. Inte heller denna gång hade Arsenal någon lycka utan åkte ur FA-cupen efter förlust med 0–1 på Highbury.

Under hösten 1988 deltog Arsenal även i Football League Centenary Trophy. Det var en turnering för att fira engelska ligans hundraårsjubileum och spelades i form av en ren utslagsturnering. Deltagande lag var de åtta bästa ligalagen från föregående säsong. Arsenal slog ut Queens Park Rangers med 2–0 i kvartsfinalen och sedan besegrade man även Liverpool med 2–1 i semifinalen. Finalen mot Manchester United spelades på Villa Park i Birmingham. Arsenal vann med 2–1 och fick som belöning en prischeck på 50 000 pund.

På Dailymotion kan du se en sammanfattning av Arsenals säsong 1988/89.

Spelarna i Arsenal 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Lee Dixon, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 7 David Rocastle, 4 Michael Thomas, 8 Kevin Richardson, 11 Brian Marwood – 9 Alan Smith, 10 Paul Merson.

I slutet av säsongen satte manager George Graham in Steve Bould som en tredje mittback med tröja nummer tio på bekostnad av Marwood eller Merson. Lukic, Winterburn och Rocastle spelade samtliga 48 tävlingsmatcher under säsongen. Dessutom spelade Alan Smith alla utom två ligamatcher. Han gjorde 23 ligamål (plus två i Ligacupen) och blev skyttekung i division ett.

Under sommaren 1988 gick vänstermittfältaren Graham Rix över till franska Caen på fri transfer. George Graham sålde även mittfältaren Steve Williams till Luton Town och i december lämnade vänsterbacken Kenny Sansom klubben för spel i Newcastle United. Ny i klubben var mittbacken Steve Bould från Stoke City.

Tröjorna

Adidas levererade nya tröjor till Arsenal 1988/89. Dessa hade raglanärmar, det vill säga sömmen gick diagonalt från armhålan upp till nacken. Hemmatröjan var röd med vita ärmar med de klassiska tre Adidas-ränderna i rött med marinblå bårder. Tröjan hade en vit V-hals med en röd och marinblå bård. Byxorna var vita med tre vita ränder med röda bårder på en marinblå panel på vardera sida. Tröjor och byxor var alltså nya, men man behöll samma strumpor som de senaste två säsongerna, det vill säga röda med tre marinblå ränder upptill.

Bortastället var i samma stil som hemmastället fast gult och marinblått. Arsenal är ju känt för sina kontrasterande ärmar på hemmatröjan, men detta var faktiskt första gången som det förekom även på bortatröjan.

2 maj 2025

Real Sociedad 1980/81

Real Sociedad inledde säsongen 1980/81 med en 3–2-förlust borta mot Valencia. Under höstsäsongen blev det ytterligare fyra förluster, men man vann också åtta matcher och spelade fyra oavgjorda. Det gjorde att laget låg på fjärde plats i tabellen efter halva säsongen. Efter nyår vann Real Sociedad tre raka matcher, men därefter blev det tre förluster och en oavgjord på de följande fyra matcherna. På grund av den fyra matcher långa formsvackan sjönk laget till sjunde plats, men sedan kom man igång ordentligt. Det blev åtta segrar och två oavgjorda på de tio sista ligamatcherna. Den starka avslutningen gjorde att Real Sociedad gick upp i topp och kunde titulera sig ligamästare 1980/81, klubbens första ligatitel någonsin. Laget tog lika många poäng (45) som Real Madrid, men Real Sociedad hade bättre resultat i de inbördes mötena.

I UEFA-cupens första omgång 1980/81 slog Real Sociedad ut ungerska Újpesti Dózsa efter 1–1 borta och seger med 1–0 hemma. Det blev sedan 1–1 även borta mot Zbrojovka Brno från Tjeckoslovakien, men baskerna vann returen på hemmaplan med 2–1. Det europeiska äventyret tog dock slut i åttondelsfinalerna mot belgiska Lokeren. Belgarna vann med 1–0 hemma och returen i San Sebastián slutade 2–2.

Efter uttåget ur UEFA.cupen gick Real Sociedad in i tredje omgången av spanska cupen, Copa del Rey. Där slog man ut Cádiz efter 1–1 hemma och seger med 1–0 borta. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–1 borta mot Sevilla följt av 1–1 i returen.

Spelarna i Real Sociedad 1980/81

Ordinarie laguppställning: Luis Arconada – Genaro Celayeta, Alberto Górriz, Ignacio Kortabarría, Julio Olaizola – Perico Alonso, José Diego, Jesús María Zamora – Roberto López Ufarte, Jesús María Satrústegui, Santiago Idígoras.

Målvakten Arconada spelade samtliga 44 tävlingsmatcher under säsongen. Även mittfältaren Zamora spelade alla 34 ligamatcher men missade en match i UEFA-cupen. Bästa målskytt blev Satrústegui med totalt nitton mål varav sexton i ligan.

Tröjorna

Adidas levererade tröjorna till Real Sociedad 1980/81. Hemmatröjan var blåvitrandig med vit krage, vita ärmar samt tre blå ränder längs ärmarna. Byxorna var vita med tre blå ränder längs sidorna och strumporna var helt blå.

30 april 2025

Real Madrid 1980/81

Real Madrid hade en ojämn höstsäsong 1980/81. Under första hälften av säsongen blev det åtta segrar, tre oavgjorda och sex förluster. Största segern kom i andra omgången när man besegrade Athletic Bilbao med 7–1. De ojämna resultaten gjorde att Real bara låg sexa i tabellen vid årsskiftet.

Efter nyår inledde man vårsäsongen med två segrar och två oavgjorda, men därefter följde två raka förluster. Först blev det 1–2 hemma mot Español och sedan 0–4 borta mot Sporting Gijón. Storförlusten i Gijón verkar dock ha fått Real Madrid att vakna till liv. Efter det avslutade man säsongen med tio segrar på de elva sista matcherna. Enda förlusten kom borta mot blivande mästarna Real Sociedad som vann med 3–1 i 27:e omgången. Den starka avslutningen gjorde att Real Madrid klättrade upp till en slutlig andraplats i La Liga 1980/81. Laget tog lika många poäng (45) som Real Sociedad som tog hem ligatiteln tack vare fler mål i de inbördes mötena med Real Madrid.

I höstens Europacupmatcher slog Real Madrid ut irländska Limerick (seger med 2–1 borta och 5–1 hemma) och ungerska Budapest Honvéd (seger med 1–0 hemma och 2–0 borta). I kvartsfinalerna i mars 1981 mötte man Spartak Moskva. Första mötet i Moskva blev mållöst, men Real vann returen med 2–0. Därefter fick man möta italienska Inter i semifinalerna. En 2–0-seger hemma räckte för att ta sig till final. Italienarna vann returen med 1–0, men Real vann alltså mötet med sammanlagt 2–1. I finalen på Parc des Princes i Paris stod engelska mästarna Liverpool för motståndet. Matchen var länge mållös, men med mindre än tio minuter kvar gjorde Liverpools vänsterback Alan Kennedy målet som gav engelsmännen segern.

På grund av att laget deltog i Europacupen gick Real Madrid in i spanska cupen först i åttondelsfinal. Där slog man ut Recreativo de Huélva efter 1–1 borta och seger med 4–1 hemma. Real åkte dock ur cupen i kvartsfinal mot Sporting Gijón efter 1–1 borta och förlust med 2–3 hemma.

Spelarna i Real Madrid 1980/81

Laguppställning Europacupfinalen 1981: 1 Agustín – 2 Rafael García Cortés (16 Francisco Pineda, 87), 5 Andrés Sabido, 10 Antonio García Navajas, 3 José Antonio Camacho – 4 Uli Stielike, 6 Vicente del Bosque, 8 Ángel – 7 Juanito, 9 Santillana, 11 Laurie Cunningham; avbytare 12 Miguel Ángel (målvakt), 13 Isidoro San José, 14 Isidro, 15 Francisco García Hernández.

Vänsterbacken Camacho spelade samtliga minuter av de 47 tävlingsmatcherna under säsongen. Juanito gjorde 24 mål varav nitton i ligan. De nitton ligamålen gav en andraplats i skytteligan bakom Barcelonas Quini. Dessutom stod Santillana för totalt sjutton mål varav tretton i ligan.

Tröjorna

Den vita hemmatröjan och den blå bortatröjan av märket Mont-halt var likadan som tidigare. I Europacupfinalen presenterade dock Real Madrid sina nya tröjor från Adidas. Dessa hade tre lila ränder längs ärmarna, men Adidas-märket syntes inte till. Detta hade man täckt över med en tygbit. Orsaken var att Horst Dassler (son till Adidas grundare Adolf ”Adi” Dassler) hade övertalat UEFA att förbjuda tröjtillverkarnas logotyper i finalen. Real Madrid hade redan förberett för detta medan Liverpool fick veta det strax innan match. Engelsmännen var därför tvungna att tejpa över Umbro-märket på sina tröjor och byxor i omklädningsrummet innan matchen kunde dra igång.