29 oktober 2025

Luton Town 1989/90

Luton Town inledde säsongen 1989/90 med en 2–1-förlust borta mot Tottenham Hotspur, men tre dagar senare besegrade man Sheffield Wednesday med 2–0 hemma på Kenilworth Road. Resultaten var blandade under hösten – på de tolv första ligamatcherna var fördelningen mellan segrar, oavgjorda och förluster helt jämn, det vill säga fyra av varje sort. Så långt låg laget elva i tabellen, men därefter blev det elva matcher utan seger. Bland annat föll man med 6–3 borta mot Southampton den 25:e november. Jämte Liverpools 9–0 mot Crystal Palace var detta den målrikaste matchen i division ett denna säsong. Efter de elva segerlösa matcherna hade Luton sjunkit till näst sista plats och riskerade nedflyttning.

De svaga resultaten ledde till att managern Ray Harford avgick i januari. Han ersattes av reservlagstränaren Jimmy Ryan som hade spelat i klubben på 70-talet.

Den 14:e februari bröts den negativa sviten när Luton besegrade Wimbledon med 2–1 på Plough Lane. Faran var dock inte över. Det blev sedan sex förluster och bara två segrar (3–2 mot Coventry City och 2–1 mot Millwall) på elva matcher. I sista stund lyckades man dock rädda kontraktet. Laget vann de tre avslutande matcherna mot Arsenal (2–0), Crystal Palace (1–0) och Derby County (3–2). Segern mot Derby innebar att Luton Town slutade på sjuttonde plats i division ett 1989/90. Det var en placering sämre än föregående säsong. Laget tog 43 poäng, lika många som Sheffield Wednesday som åkte ur, men med två måls bättre målskillnad.

Utslagna ur cuperna

Luton Town nådda inga framgångar i cuperna under 1989/90. Det började dock bra med seger över Mansfield Town i Ligacupen i september. Luton vann dubbelmötet med hela 11–5 efter 4–3 borta och 7–2 hemma. I 7–2-segern stod för övrigt dansken Lars Elstrup för ett hattrick. Det blev sedan förlust med 3–0 mot Everton i nästa omgång. I november gick Luton in i Zenith Data Systems Cup där man slog ut Oxford United (3–2), men därefter åkte man ut efter 1–4 mot Crystal Palace. Till sist mötte Luton division två-laget Brighton i FA-cupens tredje omgång i januari 1990. Även här blev det förlust med 4–1 och cupäventyren var därmed över.

Spelarna i Luton Town 1989/90

Vanligaste laguppställning hösten 1989: 1 Alec Chamberlain – 2 Tim Breacker, 5 Darron McDonough/Marvin Johnson, 6 Dave Beaumont, 3 John Dreyer – 7 Mick Kennedy/Steve Williams, 4 Danny Wilson, 10 David Preece/Mick Kennedy, 11 Kingsley Black – 8 Roy Wegerle, 9 Lars Elstrup.

Vanligaste laguppställning våren 1990: 1 Alec Chamberlain – 2 Tim Breacker, 5 Julian James, 6 John Dreyer, 3 Richard Harvey/Darron McDonough – 7 Danny Wilson, 4 Mick Kennedy, 10 David Preece, 11 Kingsley Black – 8 Kurt Nogan/Jason Rees, 9 Iain Dowie.

Sydafrikanen Roy Wegerle spelade oftast från start under hösten, men i december såldes han till Queens Park Rangers för en miljon pund. I januari 1990 gjorde 19-årige anfallaren Kurt Nogan debut. Han spelade tio ligamatcher i tröja nummer åtta, men i april tog Jason Rees över och spelade de fem sista matcherna. Dansken Lars Elstrup, nyförvärv från Odense, spelade ofta från start under hösten, men förlorade sin plats till Iain Dowie I försvaret inledde Darron McDonough säsongen i tröja nummer fem. Den skadebenägne mittbacken ersattes dock först av Marvin Johnson och sedan av Julian James som spelade de sexton sista ligamatcherna i tröja nummer fem.

Förutom Elstrup var även mittfältaren Mick Kennedy från Leicester City ny i klubben. Målvakten Chamberlain och högerbacken Breacker spelade från start i samtliga 44 liga- och cupmatcher. Kingsley Black och Iain Dowie blev bästa målskyttar med totalt elva mål var. Black gjorde samtliga sina elva mål i ligan medan Dowie gjorde åtta i ligan och tre i Full Members’ Cup. Därutöver stod Lars Elstrup för nio fullträffar varav fyra i ligan och fem i Ligacupen.

Matchställen

Säsongen 1989/90 tog Umbro över efter Adidas som tröjleverantör åt Luton Town. Bedford var fortfarande sponsor. Hemmatröjan hade samma design som bland annat Everton och Leeds. Lutons variant var vit och hade vit krage med två orange kantlinjer. På ärmsluten fanns ett marinblått och ett orange fält. Shortsen var marinblå med vita och orange fält på sidorna, men i bortamatcherna mot Chelsea och Wimbledon spelade Luton i vita shorts. Strumporna var vita med marinblå och orange rutor upptill. Borta mot Charlton spelade man dock i blå strumpor.

Luton hade två uppsättningar reservställ, ett blått och ett orange. Dessa hade samma design som Chelseas hemmaställ. Den blå tröjan var tänkt att användas tillsammans med blå byxor och blå strumpor, men denna kombination använde man endast i ligapremiären mot Tottenham. Istället använde Luton de vita byxorna med den blå tröjan borta mot Southampton (med blå strumpor) och Derby County (med vita strumpor).

Den orange tröjan hade matchande orange shorts, men inga orange strumpor. Istället använde man de blå strumporna borta mot Queens Park Rangers och de vita strumporna borta mot Coventry City. Borta mot Sheffield Wednesday spelade Luton i sina vita shorts och strumpor tillsammans med den orange tröjan.

Informationen om de olika kombinationerna kommer från Museum of Jerseys artikel Luton Town: the Umbro years part 1, 1989-92.

27 oktober 2025

Liverpool 1989/90

Liverpool var regerande FA-cupvinnare och inledde därför säsongen 1989/90 med Charity Shield-matchen mot ligamästarna Arsenal på Wembley. Peter Beardsley gjorde matchens enda mål efter en dryg halvtimme och gav Liverpool segern.

En vecka senare, den nittonde augusti, drog ligan igång. Liverpool besegrade Manchester City med 3–1 hemma på Anfield. Laget spelade sedan ytterligare sju matcher utan att förlora – fyra segrar och tre oavgjorda. Den största segern kom den tolfte september då man bjöd Crystal Palace på en rejäl fotbollslektion. Matchen slutade hela 9–0 och var Liverpools största seger någonsin i högsta divisionen. Åtta olika spelare gjorde mål och bland målskyttarna fanns svenske mittbacken Glenn Hysén.

I oktober och november hade Liverpool en mindre formsvacka med fyra förluster på sju matcher. Därefter kom man dock igång igen och från början av december till mitten av mars blev det inte en enda förlust på tretton ligamatcher. Bland annat besegrade man Chelsea med 5–2 på Stamford Bridge. Sviten bröts den 21:a mars då Tottenham Hotspur vann med 1–0 på White Hart Lane, men det skulle visa sig bli den sista förlusten.

På de nio sista matcherna vann laget sju gånger och spelade oavgjort två gånger. I 4–0-segern mot Charlton Athletic stod för övrigt nyförvärvet Ronny Rosenthal för ett hattrick. Laget avslutade säsongen med ännu en utklassningsseger: 6–1 borta mot Coventry City i en match där John Barnes blev tremålsskytt. Liverpool blev därmed ligamästare 1989/90. Laget slutade nio poäng före tvåan Aston Villa. Det var klubbens artonde ligatitel och det var nog ingen som trodde att det skulle dröja trettio år innan Liverpool åter blev mästare.

Cupspel

Liverpool gick in i Ligacupens andra omgång den nittonde september 1989 då man mötte Wigan Athletic. En vecka tidigare hade Glenn Hysén gjort sitt första mål för Liverpool och nu nätade han igen redan i fjärde minuten. Matchen slutade 5–2 och i returen blev det seger med 3–0 efter att Steve Staunton gjort samtliga mål. Båda dessa matcher spelades på Anfield eftersom Wigans hemmaarena Springfield Park inte klarade säkerhetskraven. I nästa omgång mötte man Arsenal som var en betydligt tuffare motståndare. Londonlaget gjorde matchens enda mål och Liverpool var därmed utslaget.

I januari 1990 var det dags för tredje omgången av FA-cupen. Liverpool mötte Swansea City, men inget av lagen hittade målet och matchen slutade 0–0. I omspelet tre dagar senare lossnade det dock rejält för Liverpool. Det blev till slut hela 8–0 efter bland annat tre mål av Ian Rush och två av John Barnes. Även i fjärde omgången mot Norwich City blev det mållöst, men Liverpool gick återigen vidare efter omspel, 3–1 denna gång. Efter 3–0 mot Southampton mötte man Queens Park Rangers i kvartsfinal. För tredje gången denna FA-cup blev det oavgjort, nu 2–2, men Liverpool gick vidare tack vare 1–0 i omspelet.

I semifinalen mötte man Crystal Palace och efter den totala utskåpningen i september (9–0) räknade nog de flesta med att det skulle bli en enkel seger för Liverpool. Helt planenligt gav också Ian Rush Liverpool ledningen redan i den fjortonde minuten. Efter pausen gjorde dock Palace två mål och vände på matchen. Med mindre än tio minuter kvar gjorde Liverpool två snabba mål och återtog ledningen, men i 88:e minuten kvitterade Andy Gray för Palace. Förlängning vidtog och i 109:e minuten gjorde Alan Pardew sensationellt 4–3 till Crystal Palace. Några fler mål blev det inte och skrällen var ett faktum.

Spelarna i Liverpool 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Bruce Grobbelaar, 2 Glenn Hysén, 3 David Burrows/Barry Venison, 4 Steve Nicol, 5 Ronnie Whelan, 6 Alan Hansen, 7 Peter Beardsley, 8 Ray Houghton, 9 Ian Rush, 10 John Barnes, 11 Steve McMahon.

Ray Houghton spelade bara sexton ligamatcher från start och i hans frånvaro spelade flera olika spelare cirka fyra–fem matcher var i tröja nummer åtta. Bland annat spelade Barry Venison och Gary Gillespie sammanlagt nio ligamatcher som högerback i tröja nummer åtta. Steve Nicol, med tröja nummer fyra, tog då Houghtons plats som högermittfältare.

Flest matcher spelade målvakten Grobbelaar som vaktade målet i samtliga 50 liga- och cupmatcher. Dessutom spelade Steve McMahon från start i 37 av de 38 ligamatcherna och gjorde ett inhopp. John Barnes blev bäste målskytt med totalt 28 mål varav 22 i ligan. Därtill gjorde Ian Rush 26 mål (arton i ligan) och Peter Beardsley sexton (tio i ligan). Nya spelare i laget denna säsong var svenske mittbacken Glenn Hysén från Fiorentina samt den unge Steve Harkness (knappt arton år fyllda) från Carlisle United. Den senare gjorde dock inte debut förrän två år senare. I mars 1990 anlände även israeliske anfallaren Ronny Rosenthal från Standard Liège på lån (övergången blev permanent sommaren 1990). En spelare som lämnade Liverpool var anfallaren John Aldridge. Eftersom Ian Rush var tillbaka i form ansågs Aldridge vara överflödig och såldes till spanska Real Sociedad i september 1989.

Matchställen

Liverpool fick nya matchställ säsongen 1989/90. Tröjorna från Adidas hade stora likheter med sina föregångare, men med en stor skillnad: mönstret i tyget. 1989 fick den röda hemmatröjan ett mönster i form av vita fläckar. Dessutom fick shortsen en bred vit panel på vardera sida. På dessa satt de tre typiska Adidas-ränderna, röda med grå bård. Strumporna fick ett vitt fält på överdelen med tre likadana ränder som på byxorna.

Även bortatröjan hade fått ett nytt mönster i form av romber som tonade från en mörk till en ljus grå. Bortabyxorna var i samma stil som hemmabyxorna fast grå med röd sidopanel. Den vita tredjetröjan från föregående säsong fanns också kvar. Den kom till användning i augusti 1989 och återigen var det i bortamatchen mot Aston Villa. En liten skillnad på 1989 års tröja fanns dock. Mellanrummet mellan de tre ränderna på ärmarna var nu vitt i stället för grått, åtminstone på de flesta tröjorna. Det finns en bild på Glenn Hysén där man ser att hans tröja faktiskt har grått mellanrum mellan ränderna. Tillsammans med denna tröja spelade Liverpool i sina röda hemmashorts och -strumpor.

25 oktober 2025

Leeds United 1989/90

Leeds United åkte på en storförlust i första ligamatchen 1989/90: 2–5 borta mot Newcastle United. Det blev en väckarklocka för spelarna som därefter radade upp femton matcher utan förlust – tio segrar och fem oavgjorda. Bland annat besegrade man Swindon Town med 4–0 i en match där Gordon Strachan gjorde hattrick. Efter ett par förluster i november vann laget ytterligare tre raka matcher i december. Leeds avslutade sedan 1989 med 2–2 mot Sheffield United och en 0–1-förlust mot Barnsley, båda matcherna på bortaplan. Trots de tappade poängen låg laget etta i tabellen.

På nyårsdagen 1990 fick Leeds 1–1 mot Oldham Athletic hemma på Elland Road. Därefter började man återigen att vinna matcher. På de följande tolv ligamatcherna blev det sju segrar och bara två förluster. Under denna period var laget inblandat i några målrika matcher. Man besegrade bland annat Hull City med 4–3 och Oxford United med 4–2. I slutet av mars och början av april åkte Leeds på några motgångar med två förluster och två oavgjorda på fyra matcher. Laget avslutade sedan säsongen med tre segrar på de fem sista matcherna, bland annat 4–0 mot det andra topplaget Sheffield United. Leeds United tog därmed hem segern i division två 1989/90. Man tog 85 poäng på de 46 matcherna, lika många som tvåan Sheffield United. Efter åtta säsonger i tvåan var alltså Leeds tillbaka i högsta divisionen.

Tidiga uttåg ur cuperna

Det gick inte lika bra för Leeds United i de tre cuper som laget deltog i under 1989/90. I FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången efter 0–1 mot Ipswich Town. Lika illa gick det i Ligacupen där man åkte ut direkt efter två 1–2-förluster mot Oldham Athletic. I den tredje turneringen, Full Members’ Cup (Zenith Data Systems Cup) gick det något bättre. Där slog man ut Blackburn Rovers (2–1), Barnsley (1–0) samt Stoke City efter straffsparksläggning. I fjärde omgången blev det dock förlust med 0–2 mot Aston Villa.

Spelarna i Leeds United 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Mervyn Day – 2 Mel Sterland, 5 Chris Fairclough, 6 Peter Haddock, 3 Jim Beglin/Mike Whitlow – 7 Gordon Strachan, 4 Vinnie Jones, 8 David Batty, 11 John Hendrie – 9 Ian Baird/Lee Chapman, 10 Bobby Davison.

Bland de nya spelarna denna säsong fanns högerbacken Mel Sterland från Glasgow Rangers, mittfältaren Vinnie Jones från Wimbledon och yttern John Hendrie från Newcastle. Ian Baird inledde säsongen som ordinarie anfallare i tröja nummer nio, men i januari 1990 värvade klubben Lee Chapman från Nottingham Forest. Efter en dispyt med managern Howard Wilkinson lämnade Baird Leeds för spel i Middlesbrough. Lagkaptenen Gordon Strachan spelade samtliga 53 liga- och cupmatcher. Han blev också lagets bäste målskytt med totalt arton mål varav sexton i ligan. Dessutom spelade Mervyn Day och Vinnie Jones 50 matcher var.

Matchställen

Leeds United behöll samma hemmaställ från Umbro som 1988/89. Man hade dock en ny sponsor i form av Top Man. Deras logotyp hade dålig läsbarhet på långt avstånd. Ett par månader in i säsongen tog man därför fram en ny variant med fetare bokstäver. Samtidigt bytte man stil på tröjnumren. På hemmatröjan blev det ingen drastisk skillnad, men på bortatröjan blev det tydligare. Den hade nämligen från början randiga nummer i samma stil som på Evertons hemmatröja. Bortatröjan var gul med blå krage och blåvita muddar. Samma design och med samma mönster i tyget hade Lazio på sina tröjor.

Leeds United 1989/90 (hemma augusti–september)

Leeds United 1989/90 (hemma oktober–maj)

23 oktober 2025

Leeds United 1988/89

Leeds United fick en usel start på säsongen 1988/89. Laget vann bara en av de tolv första ligamatcherna och låg precis ovanför nedflyttningsstrecket. På grund av de svaga resultaten hade managern Billy Bremner fått sparken en månad tidigare, den 28:e september. Peter Gunby ledde laget tillfälligt innan Howard Wilkinson från Sheffield Wednesday tog över permanent. Under Wilkinsons ledning började Leeds vinna matcher och klättra i tabellen. Från slutet av oktober till mitten av februari vann laget tio av sjutton ligamatcher och gick upp till sjätte plats. Den fina formen dalade dock i slutet av säsongen och på de sjutton sista matcherna blev det sex segrar, lika många förluster och fem oavgjorda. Leeds United slutade därmed på tionde plats i division två 1988/89, tre placeringar sämre än föregående säsong.

Fall på andra hindret i cuperna

Leeds United åkte tidigt ur de cuper som laget deltog i under 1988/89. Det började med Ligacupen under hösten där man slog ut Peterborough United (2–1 borta, 3–1 hemma) innan man förlorade med 0–2 mot Luton Town. I november gick laget in i Full Members’ Cup där man slog ut Shrewsbury Town (3–1), men åkte sedan ut med 0–2 mot Millwall. Till sist, i januari 1989, slog Leeds ut Brighton (2–1) i FA-cupens tredje omgång, men återigen föll man på andra hindret, förlust med 0–2 mot Nottingham Forest.

Spelarna i Leeds United 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Mervyn Day – 2 Neil Aspin, 5 Noel Blake, 6 David Rennie, 3 Glynn Snodin – 7 David Batty, 4 Mark Aizlewood, 8 John Sheridan, 11 Vince Hilaire – 9 Ian Baird, 10 Bobby Davison.

De elva sista ligamatcherna spelade nyförvärven Chris Fairclough (Tottenham Hotspur) och Gordon Strachan (Manchester United) i tröja nummer sex respektive sju. Även Vince Hilaire var ny i klubben. Han kom från Portsmouth sommaren 1988. Målvakten Mervyn Day spelade 45 av de 46 ligamatcherna och Bobby Davison blev bäste målskytt med fjorton ligamål och tre i cuperna.

Tröjorna

Umbro levererade matchställen till Leeds United 1988/89 och sponsor var Burton. Hemmatröjan var ny för säsongen. Den hade vit krage med en blå och en gul rand samt ett blått och ett gult fält på ärmsluten. Denna design, fast med en annan typ av krage, kom även Everton att använda under 1989/90. Tröjnumren och sponsorloggan förekom i både blått och svart.

Det gula bortastället var kvar från 1987/88 och hade nu uppgraderats från tredje- till andraställ. Tröjan hade en enkel V-hals och muddar i samma färg som resten av tröjan. Även byxor och strumpor var gula med blått Umbro-märke.

15 oktober 2025

Everton 1989/90

Everton inledde säsongen 1989/90 med en 0–2-förlust borta mot Coventry City. Efter den starten gick det dock riktigt bra under hösten, åtminstone fram till slutet av oktober. På de följande tio ligamatcherna blev det sex segrar och bara två förluster. Bland lagen man besegrade fanns Tottenham Hotspur (2–1), Manchester United (3–2) och Arsenal (3–0). Everton toppade nu tabellen, men november och december bjöd på en rejäl formsvacka. På nio ligamatcher blev det fem förluster och bara två segrar. Första matchen i november slutade dessutom med storförlust, 2–6 borta mot Aston Villa. Under denna mörka period sjönk laget till tionde plats i tabellen.

Efter den svaga avslutningen på 1989 blev inledningen på 1990 betydligt bättre för Everton. På nyårsdagen besegrade man Luton Town med 2–1 och totalt blev det nio segrar på årets femton första ligamatcher. I mars och april tog man också sina största segrar för säsongen i form av två 4–0-vinster över Crystal Palace respektive Nottingham Forest. Laget avslutade säsongen med två förluster och sedan 3–3 mot Aston Villa i sista matchen. Everton slutade därmed på sjätte plats i ligan 1989/90, två placeringar bättre än föregående säsong.

Utslagna ur cuperna

Everton nådde inga större framgångar i cupspelet under 1989/90. I höstens Ligacupmatcher slog man ut Leyton Orient (2–0 borta, 2–2 hemma) och Luton Town (3–0), men åkte sedan ut med 0–1 mot Nottingham Forest. I FA-cupens tredje omgång krävdes det två omspel för att besegra Middlesbrough. Första matchen blev mållös och omspelet slutade 1–1 efter förlängning, men i andra omspelet kunde Everton vinna med matchens enda mål. Därefter slog man ut Sheffield Wednesday (2–1) innan man mötte Oldham Athletic i femte omgången. Även detta möte gick till omspel. Första matchen slutade 2–2 och i omspelet blev det 1–1 efter förlängning. Även andra omspelsmatchen gick till förlängning, och här gjorde Oldham mål och skickade ut Everton ur FA-cupen.

Spelarna i Everton 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Neville Southall – 2 Ian Snodin, 4 Kevin Ratcliffe, 5 Dave Watson, 3 Neil Pointon/Neil McDonald – 7 Pat Nevin, 8 Stuart McCall, 6 Norman Whiteside, 11 Kevin Sheedy – 9 Graeme Sharp, 10 Tony Cottee.

Dessutom spelade mittbacken Martin Keown hälften av ligamatcherna, antingen i tröja nummer fyra eller fem när Ratcliffe eller Watson inte var tillgängliga. På samma sätt var det i anfallet där Mike Newell spelade tjugo ligamatcher från start, antingen i tröja nummer nio eller tio på bekostnad av Sharp eller Cottee. Både Keown och Newell var nya i Everton denna säsong. Keown kom från Aston Villa medan Newell hade värvats från division två-laget Leicester City.

Förutom Keown och Newell värvade Everton även tre mittfältare sommaren 1989: nordirländaren Norman Whiteside (Manchester United), svensken Stefan Rehn (Djurgården) och holländaren Raymond Atteveld (Haarlem). De två sistnämnda tog dock ingen ordinarie plats och Stefan Rehn återvände till Sverige i januari 1990 för spel i IFK Göteborg.

Målvakten Southall spelade samtliga 49 liga- och cupmatcher medan Stuart McCall bara missade en ligamatch. Tony Cottee blev lagets bäste målskytt med femton ligamål och två i FA-cupen. Bakom honom kom Sheedy och Whiteside upp i totalt tretton mål varav nio i ligan. Även Newell kom upp i tvåsiffrigt med tio mål varav sju i ligan.

Matchställen

Umbro levererade matchställen till Everton 1989/90 och sponsor var NEC. Hemmastället hade debuterat redan i FA-cupfinalen 1989 och den gråvita randiga bortatröjan från 1988 fanns fortfarande kvar. Den hade dock degraderats till tredjetröja. Det nya ordinarie bortastället var gult med blå och vita detaljer. Tröjan hade samma mönster i tyget som hemmatröjan och byxorna var i samma stil som hemmabyxorna fast gula med blå och vita fält på sidorna.

13 oktober 2025

Derby County 1989/90

I Derby County hade man höga förväntningar på säsongen 1989/90 efter förra årets femteplats i ligan. Det skulle emellertid visa sig bli svårt att upprepa framgångarna. På de tolv första ligamatcherna vann laget bara tre gånger. En av segrarna kom mot Manchester United hemma på Baseball Ground i tredje omgången då Derby vann med 2–0. Fyra dagar senare förlorade man med 2–1 borta mot ärkerivalen Nottingham Forest och därefter blev det 0–3 hemma mot Liverpool. Efter de tolv första matcherna hade Derby förlorat sex gånger och befann sig på sjuttonde plats i tabellen.

I mitten av säsongen hittade Derby County en formtopp som varade från mitten av november till slutet av februari. Det började med fyra raka segrar och i den första av dessa besegrade man Manchester City med hela 6–0. Under denna period vann Derby åtta av tretton ligamatcher och klättrade upp till sjunde plats i tabellen. Förutom segern över Manchester City kan man även nämna de dubbla 2–1-segrarna hemma och borta mot Tottenham Hotspur, 4–1-segern över Coventry City samt 2–1-segern borta mot Manchester United.

Efter de fina resultaten i mitten av säsongen gick det betydligt sämre under den sista tredjedelen. På de tretton sista matcherna blev det nio förluster och bara två segrar (2–0 hemma mot Millwall och 1–0 borta mot Manchester City). Derby County sjönk därför till en slutlig sextonde plats i ligan 1989/90, bara tre poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Cupspel

Sitt bästa cupresultat under 1989/90 gjorde Derby County i Ligacupen. Det började visserligen med en 2–1-förlust borta mot division fyra-laget Cambridge United, men Derby vann returen med 5–0 och tog sig enkelt vidare. Därefter slog man ut Sheffield Wednesday (2–1) och West Bromwich Albion (2–0). Kvartsfinalen mot West Ham slutade 1–1 och i omspelet blev det inga mål alls. I den andra omspelsmatchen vann sedan West Ham med 2–1 och gick till semifinal.

I FA-cupens tredje omgång mötte Derby division två-laget Port Vale. Matchen slutade 1–1 och i omspelet på Baseball Ground vann Port Vale överraskande med 3–2. Inte heller i Full Members’ Cup (Zenith Data Systems Cup) gick det något vidare för Derby County. Man besegrade West Bromwich Albion med 5–0, men förlorade sedan med 3–2 efter förlängning mot Newcastle.

Spelarna i Derby County 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Shilton – 2 Mel Sage, 5 Mark Wright, 6 Rob Hindmarch, 3 Mike Forsyth – 7 Ted McMinn/Nick Pickering, 4 Geraint Williams, 10 Trevor Hebberd, 11 Gary Micklewhite/Nick Pickering – 8 Dean Saunders, 9 Paul Goddard/Mick Harford.

Derby var ett målsnålt lag med ett av ligans bästa försvar. Laget släppte bara in 40 mål på de 38 ligamatcherna – endast topplagen Liverpool, Aston Villa och Arsenal släppte in färre mål. Några av profilerna i laget var engelska landslagets veteranmålvakt Peter Shilton, mittbacken och lagkaptenen Mark Wright samt den kvicke anfallaren Dean Saunders. Walesaren Saunders blev lagets bäste målskytt med elva ligamål samt tio i cuperna. Hans anfallskollega Paul Goddard stod för åtta mål i ligan, men han såldes till Millwall i december. In kom istället Mick Harford från Luton Town. Förutom Saunders spelade även Mike Forsyth och Geraint Williams från start i samtliga 38 ligamatcher. Manager var Arthur Cox som gjorde sin sjätte säsong i klubben.

Tröjorna

Precis som tidigare leverade Umbro tröjorna till Derby County 1989/90. Sponsor var Maxwell. Under 1970- och 80-talen hade Derby spelat i vita tröjor och marinblå byxor, men 1989/90 gick man tillbaka till svarta byxor samt svart krage på tröjan. Man introducerade även rött som accentfärg på kragen och ärmsluten samt på sidan av byxorna.

Bortatröjan var från början tänkt att vara röd och svart med ränder i olika bredd. Tillhörande byxor och strumpor var röda. Fansen protesterade dock då de ansåg att rött var den stora rivalen Nottingham Forests färg. Till bortamatchen mot Queens Park Rangers den 16:e september hade man därför gjort om tröjan. Istället för det röda på tröjan var det nu silverfärgat. I övrigt hade tröjan samma design som från början. Däremot behöll man de röda byxorna och strumporna vilket gav bortastället ett udda helhetsintryck. Det fanns även ett gult tredjeställ med blå krage. Samtliga tre matchställ behöll man över säsongen 1990/91. Läs mer om Derby Countys bortatröja 1989/90 på Museum of Jerseys.

11 oktober 2025

Crystal Palace 1989/90

Säsongen 1989/90 var Crystal Palace tillbaka i högsta divisionen efter åtta år i tvåan. Laget hade tagit sig dit via seger över Blackburn Rovers i playoff-finalen. Manager var Steve Coppell som gjorde sin sjätte säsong i klubben.

Ligaspel

Under större delen av säsongen befann sig Crystal Palace i nedre delen av tabellen. På de fem första ligamatcherna blev det bara en seger, 2–0 mot Wimbledon hemma på Selhurst Park den nionde september. Tre dagar senare åkte man på sin största förlust någonsin när Liverpool vann med hela 9–0 på Anfield. Crystal Palace återhämtade sig emellertid och vann tre av de följande fem matcherna. Formkurvan gick sedan upp och ner under säsongen. Sju matcher utan seger följdes i december av tre segrar och en oavgjord på fyra matcher. Efter nyår blev det fyra raka förluster, men därefter gick det något bättre. På de fjorton sista ligamatcherna blev det sex segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster. Totalt tog Crystal Palace 48 poäng vilket räckte till femtonde plats i division ett 1989/90.

Crystal Palace i cuperna 1989/90

I säsongens första cupturnering, Ligacupen, slog Crystal Palace ut Leicester City i andra omgången. Laget vände en 1–2-förlust hemma i första mötet till seger med 3–2 efter förlängning i returen. Palace gick därmed vidare med sammanlagt 4–4 och fler gjorda bortamål. Efter en mållös match mot Nottingham Forest åkte Londonlaget ut med 5–0 efter omspel. I Full Members’ Cup, eller Zenith Data Systems Cup som den officiellt hette, tog sig Crystal Palace till den södra finalen. Där mötte man Chelsea som vann med 2–0 både hemma och borta.

FA-cupen

Säsongens stora höjdpunkt var FA-cupen där Crystal Palace sensationellt nog nådde final. Det började med en 2–1-seger över Portsmouth i tredje omgången. Därefter slog man ut Huddersfield Town (4–0), Rochdale (1–0) och Cambridge United (1–0).

Crystal Palace var nu framme i semifinal där Liverpool väntade på Villa Park i Birmingham. Efter den totala utklassningen (9–0) tidigare under säsongen räknade alla med att det skulle bli en enkel seger för Liverpool. Helt enligt planerna tog de också en tidig ledning, men i andra halvlek vände Palace underläget till ledning med 2–1. Liverpool kvitterade dock och gjorde även 3–2 på straff med sju minuter kvar. Nu var det väl ändå klart? Nej, Crystal Palace gav sig inte utan kvitterade till 3–3 med bara två minuter till full tid. Med elva minuter kvar av förlängningen gjorde Alan Pardew segermålet, 4–3 till Crystal Palace som hade besegrat storfavoriten.

FA-cupfinalen på Wembley den tolfte maj 1990 stod mellan Crystal Palace och Manchester United. Mittbacken Gary O’Reilly gjorde inte många mål i sin karriär, men han hade gjort ett av målen i semifinalen mot Liverpool och nu gav han Crystal Palace ledningen i artonde minuten av finalen. Manchester United kvitterade dock och tog även ledningen i andra halvlek. Strax därefter bytte Crystal Palace in anfallaren Ian Wright som precis hade kommit tillbaka efter ett benbrott. Han behövde bara tre minuter på sig att kvittera till 2–2 vilket också var resultatet vid full tid. Ett par minuter in i förlängningen gjorde Wright sitt andra mål för dagen och gav Palace ledningen. I andra förlängningskvarten gjorde dock även Mark Hughes sitt andra mål och matchen slutade 3–3. Det innebar omspel fem dagar senare och denna gång stod Manchester United som segrare efter att Lee Martin gjort matchens enda mål.

Spelarna i Crystal Palace 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Nigel Martyn – 2 John Pemberton, 5 Jeff Hopkins, 6 Gary O’Reilly/Andy Thorn, 3 David Burke/Richard Shaw – 7 Eddie McGoldrick/Phil Barber, 4 Andy Gray, 8 Geoff Thomas, 11 Alan Pardew – 9 Mark Bright, 10 Ian Wright.

Perry Suckling vaktade målet de tolv första ligamatcherna, men i november 1989 värvades Nigel Martyn från Bristol Rovers och tog över målvaktsposten. Tidigare under sommaren hade klubben även värvat vänsterbacken Mark Dennis och mittfältaren Andy Gray, båda från Queens Park Rangers. I december anlände även mittbacken Andy Thorn från Newcastle. Dessutom förstärkte man anfallet med Garry Thompson som kom från Watford i mars 1990. Detta för att ersätta Ian Wright som hade brutit benet. Flest matcher spelade Alan Pardew och Mark Bright med 36 ligamatcher var. Bright blev även lagets bäste målskytt med tolv ligamål.

Matchställen

Bukta levererade matchställen åt Crystal Palace 1989/90 och sponsor var flygbolaget Virgin som hade texten ”Fly Virgin” på tröjorna. De var i stort sett likadana som 1988/89, men numren på ryggen skiljde sig en aning. Tröjorna hade breda röda och blå ränder samt röd V-hals med blå kant. Byxorna var röda med blå fält på sidorna och strumporna var röda med blått på överdelen. Till FA-cupsemifinalen och finalen gjorde man några förändringar gällande Bukta-loggan och klubbmärket. I finalen återfanns även inskriptionen ”F.A. Challenge Cup Finalists 1990” under klubbmärket. Sponsorloggan fick också ett tillägg så att texten nu lydde ”Fly Virgin to L.A.”.

Bortatröjan var vit med ett rött och blått diagonalt band. Tillhörande byxor var också vita med ett likadant band på höger ben medan strumporna var helt vita. Det fanns också ett tredjeställ som var helt gult. I omspelet av FA-cupfinalen ställde Crystal Palace upp i ett matchställ som gick i gult och svart. Tröjan hade breda gula och svarta ränder och byxorna var svarta med en gul kant upptill och nedtill. Strumporna var gula med tre svarta ränder på överdelen.

9 oktober 2025

Coventry City 1989/90

Säsongen 1989/90 spelade Coventry City sin 23:e raka säsong i den engelska högstadivisionen. Klubben, som spelade sina hemmamatcher på Highfield Road, hade under 1980-talet etablerat sig som ett stabilt lag och var fortfarande mest ihågkommet för FA-cuptriumfen 1987. Inför den nya säsongen fanns en förhoppning om att laget under tränaren John Sillett skulle kunna ta ytterligare steg mot tabellens övre halva. Truppen innehöll rutinerade namn som målvakten Steve Ogrizovic, mittbacken Trevor Peake och offensiva alternativ som David Speedie och Cyrille Regis.

Ligaspel

Ligastarten var lovande med en 2–0-seger hemma mot Everton i premiären och ytterligare en seger med 2–1 borta mot Manchester City kort därefter. Coventry visade tidigt att Highfield Road kunde vara en svårspelad arena för motståndarna. Samtidigt fanns det också bakslag: laget föll tungt med 1–4 borta mot Millwall i september och i november förlorade man med 1–4 mot Aston Villa på Villa Park. Revansch kom dock i mars 1990 när Coventry besegrade Aston Villa med 2–0 hemma.

Säsongen blev alltså ojämn men tillräckligt stabil för att laget aldrig skulle dras in i nedflyttningsstriden. När säsongen 1989/90 summerades hade Coventry City slutat på en stabil tolfteplats i division ett. Laget tog 14 segrar, spelade sju oavgjorda och förlorade 17 matcher med målskillnaden 39–59. Målvakten Steve Ogrizovic, högerbacken Brian Borrows samt vänsteryttern David Smith var lagets mest konsekventa spelare. Dessa tre missade bara en ligamatch var på hela säsongen. Offensivt blev David Speedie bäste målskytt i ligan med åtta mål, följd av David Smith med sex. Dessa siffror speglar lagets karaktär: starkt organiserat men med viss brist på offensiv spets jämfört med topplagen.

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 Brian Kilcline/Peter Billing/Tony Dobson, 6 Trevor Peake, 3 Tony Dobson/Greg Downs – 7 Micky Gynn/Kevin Gallacher, 4 Kevin MacDonald/Micky Gynn, 11 David Smith – 8 David Speedie, 9 Cyrille Regis, 10 Gary Bannister/Kevin Drinkell.

Skotten Kevin Gallacher värvades från Dundee United i januari 1990. Han tog över tröja nummer sju från Micky Gynn som därefter oftast spelade i nummer fyra på bekostnad av Kevin MacDonald. Gary Bannister spelade de nio första ligamatcherna i tröja nummer tio, men förlorade sin plats till Kevin Drinkell som anlände från Glasgow Rangers i oktober 1989.

Cupspelet

På cupfronterna blev det blandade resultat för Coventry City 1989/90. I FA-cupen blev det uttåg redan i den tredje omgången efter 0–1 mot division tre-laget Northampton Town. I Ligacupen började man med att slå ut Grimsby Town efter 3–1-förlust borta och 3–0-seger hemma (sammanlagt 4–3). Coventry besegrade därefter Queens Park Rangers (2–1) och Manchester City (1–0). Efter en mållös match mot Sunderland vann man med hela 5–0 i omspelet på Highfield Road och nådde semifinal. Där mötte Coventry Nottingham Forest. Man förlorade med 1–2 borta och spelade 0–0 hemma vilket innebar att man föll med sammanlagt 1–2 och missade finalen. Dessutom åkte Coventry ut redan i första omgången av Full Members’ Cup mot Wimbledon med 1–3.

Coventry Citys matchställ 1989/90

Coventry Citys hemmaställ 1989/90 var tillverkat av Asics och hade Peugeot som sponsor. Tröjan var randig med breda ljusblå och vita ränder samt smalare marinblå ränder som accent. Tröjan hade en marinblå V-hals med ljusblå och vita ränder. Shortsen var marinblå med ljusblå och vita fält som formade en tydlig triangel på varje sida, ett karaktäristiskt Asics-element. Strumporna var ljusblå med två marinblå ränder upptill. Helheten skapade ett distinkt och modernt hemmaställ som ändå knöt an till Coventrys traditionella färger.

Bortatröjan var huvudsakligen gul med svarta detaljer i ärmslut och halsringning samt en V-hals utan krage. Överdelen av tröjan hade ett mönster av svarta diagonala ränder som gick tvärs över bröstet – en design som även Norwich City använde samma säsong men i gult och grönt. Shortsen var svarta med gula fält längs sidorna, och strumporna gula med svarta ränder upptill. I vissa matcher spelade dock Coventry i helt gula byxor utan några svarta fält på sidorna.

7 oktober 2025

Chelsea 1989/90

Chelsea var tillbaka i division ett 1989/90 efter en säsong i tvåan. Laget inledde säsongen med två Londonderbyn. I premiären besegrade man Wimbledon med 1–0 borta och tre dagar senare blev det 1–1 mot Queens Park Rangers hemma på Stamford Bridge. Tredje omgången bjöd på en storseger: 4–0 hemma mot Sheffield Wednesday, men därefter åkte Chelsea på sin första förlust när man föll med 0–3 borta mot Charlton Athletic. Laget hade annars en riktigt bra höst och man förlorade bara ytterligare en match, 0–2 borta mot Norwich City den 14:e oktober. Förutom mot Sheffield Wednesday gjorde Chelsea dessutom fyra mål både mot Tottenham Hotspur (4–1 borta) och mot Millwall (4–0 hemma). I slutet av november låg laget på fjärde plats i tabellen, på samma poäng som de tre topplagen Liverpool, Arsenal och Aston Villa.

Formsvacka

I december kom Chelsea emellertid in i en formsvacka med tre raka förluster. Två gånger förlorade man med 2–5 hemma (mot Wimbledon och Liverpool) och däremellan blev det 2–4 borta mot Queens Park Rangers. Alltså fjorton insläppta mål på tre matcher! Chelsea avslutade sedan 1989 med 2–2 mot Crystal Palace samt seger med 3–0 mot Luton Town, båda på bortaplan.

På nyårsdagen 1990 blev det ytterligare en storförlust, 0–3 hemma mot Aston Villa. Efter en oavgjord (1–1 mot Sheffield Wednesday) och en seger 3–1 mot Charlton) förlorade man två matcher i rad (2–3 mot Coventry och 1–2 mot Tottenham). Sex förluster på de tio senaste matcherna gjorde att laget sjönk till nionde plats i tabellen. Chelsea återhämtade sig dock och man lyckades stoppa fallet. På de åtta följande matcherna blev det fyra segrar och lika många oavgjorda innan man föll med 0–1 borta mot Aston Villa. Efter en 3–0-seger över Crystal Palace blev det ytterligare en förlust, 1–4 mot blivande mästarna Liverpool. Laget avslutade sedan säsongen med två segrar: 2–1 hemma mot Everton och 3–1 borta mot Millwall. I matchen mot Millwall stod för övrigt Kerry Dixon för ett hattrick. Chelsea slutade därmed på femte plats i ligan 1989/90.

Chelsea vinner ZDS Cup 1989/90

Laget åkte tidigt ur de två stora cuperna under 1989/90. I september och oktober mötte man Scarborough från division fyra i andra omgången av Ligacupen. Första mötet slutade 1–1 och sedan vann Scarborough sensationellt returen med 3–2. Senare, i januari 1990, mötte Chelsea division tre-laget Crewe Alexandra i tredje omgången av FA-cupen. Matchen slutade 1–1, men Chelsea tog sig vidare tack vare 2–0 i omspelet. Därefter blev det dock förlust med 1–3 mot Bristol City, även de hemmahörande i division tre.

Däremot gick det bättre i Full Members’ Cup, eller Zenith Data Systems Cup som turneringen officiellt hette från och med denna säsong. Turneringen var indelad i en nordlig och en sydlig del med Chelsea i den södra delen. I november och december 1989 slog Chelsea ut Bournemouth (3–2) och West Ham (4–3). Det blev sedan seger med 3–2 över Ipswich Town i den södra semifinalen. Finalen i den södra gruppen stod mellan Chelsea och Crystal Palace. Chelsea vann med 2–0 både hemma och borta och tog sig till final på Wembley. Där mötte man segrarna i norrgruppen, Middlesbrough. Vänsterbacken Tony Dorigo gjorde matchens enda mål, en frispark i 26:e minuten, och gav Chelsea segern.

Spelarna i Chelsea 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Dave Beasant – 2 Steve Clark, 4 Graham Roberts/John Bumstead, 5 David Lee/Erland Johnsen, 6 Ken Monkou, 3 Tony Dorigo – 7 Alan Dickens/Kevin McAllister, 8 Peter Nicholas, 11 Micky Hazard/Clive Wilson/Kevin Wilson – 9 Kerry Dixon, 10 Kevin Wilson/Gordon Durie.

Målvakten Beasant och anfallaren Dixon spelade från start i samtliga 49 liga- och cupmatcher. Dixon blev även lagets bäste målskytt med totalt 25 mål varav tjugo i ligan. De tjugo ligamålen gav en delad tredjeplats i skytteligan. Lika många mål gjorde Southamptons Matthew Le Tissier. Förutom Dixon kom även Kevin Wilson upp i tvåsiffrigt antal mål. Han gjorde totalt tjugo mål varav fjorton i ligan.

Nya spelare i truppen var mittfältarna Alan Dickens från West Ham och Graham Stuart från ungdomslaget samt norske mittbacken Erland Johnsen som kom från Bayern München i december. I januari 1990 såldes Micky Hazard till Portsmouth. Han hade vid det laget förlorat sin plats till Clive Wilson. I slutet av säsongen tog Kevin Wilson över tröja nummer elva samtidigt som Gordon Durie började spela från start i tröja nummer tio.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Chelsea 1989/90 och sponsor var Commodore. Hemmatröjan hade mönster i olika nyanser av blått och med vita fläckar på den ljusare blå färgen. Byxorna var blå med röda och vita fält på sidorna. Även strumporna var blå och var likadana som föregående säsong.

Det rödvita tredjestället från 1988/89 hade blivit uppgraderat till andraställ. Både detta och det blå hemmastället kolliderade dock färgmässigt med Crystal Palace rödblå tröja. I bortamatchen mot Palace spelade Chelsea därför i vita tröjor med blå hals och blå muddar.

5 oktober 2025

Charlton Athletic 1989/90

Charlton Athletic inledde ligasäsongen 1989/90 med en mållös match mot Derby County på Selhurst Park. Det blev sedan ytterligare två oavgjorda matcher (2–2 i derbyt mot Millwall på The Den och 1–1 borta mot Aston Villa) innan första segern kom: 3–0 hemma mot Chelsea som var tillbaka i högsta serien. Charlton var nu uppe på tredje plats i tabellen, men därefter började det att gå sämre. Laget åkte på fem raka förluster och sjönk till näst sista plats. Segrar med 1–0 borta mot Queens Park Rangers och 2–0 hemma mot Manchester United samt däremellan 1–1 hemma mot Coventry City bromsade fallet.

Tack vare denna återhämtning klättrade man upp till sextonde plats. Det var emellertid bara en tillfällig återhämtning. Efter två förluster och tre oavgjorda förlorade Charlton sju matcher i rad och sjönk till botten av tabellen. I februari och mars lyckades laget vinna fyra matcher, men det blev också två förluster och två oavgjorda på åtta matcher. Laget avslutade sedan säsongen med sex raka förluster. Det innebar att Charlton Athletic slutade på nittonde plats i division ett 1989/90. Efter fyra säsonger i högsta serien åkte klubben alltså ner i division två igen.

Charlton Athletic i cuperna 1989/90

Charlton spelade 1–1 mot Bradford City i tredje omgången av FA-cupen. Det blev sedan seger med 3–0 efter omspel, men i nästa omgång föll man med 1–0 mot West Bromwich Albion. I Ligacupens andra omgång slog Charlton ut Hereford United efter segrar med 3–1 hemma och 1–0 borta. Laget åkte dock ut turneringen efter en 1–0-förlust mot Southampton. Charlton Athletic deltog även i Full Members’ Cup 1989/90, eller Zenith Data Systems Cup som turneringen även kallades. Där slog man ut Leicester City med 2–1, men i nästa därefter blev det förlust med 2–0 mot lokalrivalen Crystal Palace.

Spelarna i Charlton Athletic 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Joe McLaughlin, 6 Colin Pates/Tommy Caton, 3 Mark Reid – 4 Andy Peake, 10 Colin Walsh, 11 Paul Mortimer – 7 Robert Lee, 8 Paul Williams, 9 Andy Jones.

Målvakten Bob Bolder, högerbacken John Humphrey samt anfallaren Paul Williams spelade samtliga 38 ligamatcher. Williams blev även lagets bäste målskytt med tio ligamål. Bland de nya spelarna denna säsong fanns mittbacken Joe McLaughlin (Chelsea) och yttern Kenny Achampong (Fulham). Klubben sålde mittbacken Colin Pates till Arsenal i januari 1990. Därefter spelade Tommy Caton i tröja nummer sex.

Tröjorna

Admiral levererade tröjorna till Charlton Athletic 1989/90 och sponsor var The Woolwich. Tröjorna var nya för denna säsong och hade en krage i vitt, rött och svart. Däremot behöll man samma byxor som föregående säsong. Även strumporna var till en början samma som 1988/89, men så småningom gjorde man en liten förändring. De röda och svarta ränderna på överdelen av strumporna bytte plats med varandra. Även på tröjorna gjorde man en förändring under säsongen. Cirkeln på klubbmärket ändrades från röd till svart. Samma färgbyte gjorde man på Admiral-texten på tröjtillverkarens logotyp.

Bortatröjan hade samma design som hemmatröjan fast blå. Byxor och strumpor var till en början helt blå, men en bit in på säsongen fick de samma stil som på hemmastället. Även det grå och det gula reservstället från 1988/89 kom till användning. Det grå matchstället användes borta mot Aston Villa i augusti 1989 och det gula mot Crystal Palace i april 1990.