Juventus var den dominerande klubben i Italien under stora delar av 1980-talet. Klubben blev italienska mästare fyra gånger och gick till final i Europacupen två gånger. Det blev förlust mot Hamburg 1983 och seger över Liverpool 1985.
När Serie A åter öppnade upp för utländska spelare 1980 värvade Juventus den irländske mittfältaren Liam Brady från Arsenal. Två år senare bytte man ut honom mot fransmannen Michel Platini som blev den stora stjärnan i Turin-klubben under fem säsonger. Juventus värvade även polacken Zbigniew Boniek och senare dansken Michael Laudrup. I laget fanns dessutom flera italienska landslagsspelare såsom målvakten Dino Zoff, försvararna Claudio Gentile, Gaetano Scirea och Antonio Cabrini, mittfältaren Marco Tardelli och anfallaren Paolo Rossi. Samtliga dessa blev världsmästare med Italien 1982.
I slutet av 1980-talet befann sig Juventus i en generationsväxling. Efter ligatiteln 1986 lämnade även tränaren Giovanni Trapattoni klubben efter tio säsonger. Framgångarna uteblev och laget avslutade decenniet med en sjätteplats och två fjärdeplatser i ligan.
Juventus på 1980-talet: Tröjorna
Här är Juventus hemma- och bortatröjor på 1980-talet. Klicka på en bild för att se den i större format.
Tabellraderna
Juventus tabellrader på 1980-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng.
Under hela 1980-talet var Inter med och slogs om topplaceringar i Serie A. Det blev fyra tredjeplaceringar, två fjärdeplaceringar, två femteplaceringar och en sjätteplacering.
Inters stora målskytt under 1980-talet var Alessandro Altobelli som gjorde 128 mål på 317 ligamatcher 1977–1988. 1984 fick han sällskap i anfallet av den tyske storstjärnan Karl-Heinz Rummenigge som kom att tillbringa tre säsonger i klubben. Samtidigt värvade man irländske mittfältaren Liam Brady från Juventus. I laget fanns också italienska landslagsspelare såsom målvakten Walter Zenga och försvararna Giuseppe Bergomi, Giuseppe Baresi och Fulvio Collovati.
Säsongen 1988/89 blev en stor triumf för Inter. Laget vann 26 av de 34 ligamatcherna och förlorade bara två gånger. Därmed blev Inter italienska mästare för trettonde gången. Lagets stora profiler var de två tyskarna Andreas Brehme och Lothar Matthäus samt anfallaren Aldo Serena som blev skyttekung med 22 mål. Till nästa säsong anslöt en tredje tysk, anfallaren Jürgen Klinsmann. Tränare var Giovanni Trapattoni som kom till klubben från Juventus 1986.
Inter på 1980-talet: Tröjorna
Här är Inters hemma- och bortatröjor på 1980-talet. Klicka på en bild för att se den i större format.
Tabellraderna
Inters tabellrader på 1980-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng.
Fiorentina tillhörde topplagen i Serie A i början av 1980-talet. Säsongen 1981/82 var laget nära att ta hem ligatiteln, men oavgjort i sista matchen samtidigt som Juventus vann gjorde att man fick nöja sig med andra plats. Det blev dessutom en tredjeplats För Fiorentina 1983/84 samt femte plats vid tre tillfällen under 1980-talet. En stor profil i laget under denna period var landslagsmittfältaren Giancarlo Antognoni som spelade 341 ligamatcher åren 1972–1987. Efter att Serie A återigen öppnat upp för utländska spelare 1980 värvade Fiorentina två argentinska spelare som båda blivit världsmästare 1978. Först kom yttern Daniel Bertoni och senare liberon Daniel Passarella.
Under andra hälften av 1980-talet gick det något sämre för Fiorentina med en tiondeplats 1986/87 och en tolfteplats 1989/90. Efter att Antognoni lagt skorna på hyllan tog Roberto Baggio, värvad från Vicenza 1985, över som lagets stora profil. Besvikelsen bland supportrarna var enorm när han såldes till Juventus 1990. Även svenske mittbacken Glenn Hysén spelade två säsonger i klubben 1987–1989.
Fiorentina på 1980-talet: Tröjorna
Här är Fiorentinas hemma- och bortatröjor på 1980-talet. Klicka på en bild för att se den i större format.
Tabellraderna
Fiorentinas tabellrader på 1980-talet. Klicka på en säsong för att komma till respektive inlägg. Kolumnerna står för Säsong, Ligaplacering, Spelade matcher, Vinster, Oavgjorda, Förluster, Gjorda mål, Insläppta mål, Poäng.
West Ham United kom att göra sin bästa säsong i historien 1985/86. Under sommaren 1985 förstärkte man laget med högeryttern Mark Ward från Oldham och skotske centern Frank McAvennie från St Mirren.
Inledningen av säsongen blev dock mindre lyckad med tre förluster på de fyra första ligamatcherna. Därefter spelade West Ham upp sig avsevärt. Oavgjort 2–2 mot Liverpool följdes av ytterligare sjutton matcher utan förlust, däribland nio raka segrar från 19 oktober till 14 december. Efter halva säsongen låg West Ham trea i tabellen på samma poäng som tvåan Liverpool. McAvennie toppade dessutom skytteligan med arton mål.
Några förluster i början av det nya året gjorde att West Ham sjönk till femte plats i tabellen. Men den 22 mars inledde laget en period med elva segrar på tretton matcher – bland annat besegrade man Newcastle med hela 8–1. Inför säsongens sista match låg West Ham på andra plats, en poäng före Everton och fyra efter Liverpool. Den sista matchen stod just mellan Everton och West Ham på Goodison Park, en match som Everton vann med 3–1, vilket innebar att West Ham slutade på tredje plats i ligan 1985/86.
I FA-cupens tredje omgång slog West Ham ut Charlton Athletic. Därefter behövde man två omspelsmatcher för att besegra Ipswich Town. I femte omgången blev det oavgjort mot Manchester United och i omspelet lyckades West Ham vinna med 2–0, men i sjätte omgången blev det förlust mot Sheffield Wednesday. I Ligacupen lyckades West Ham bara besegra Swansea City innan man föll mot Manchester United.
Laguppställning 1985/86: 1 Phil Parkes – 2 Ray Stewart, 4 Tony Gale, 5 Alvin Martin, 3 Steve Walford – 7 Mark Ward, 9 Alan Dickens, 11 Neil Orr, 6 Alan Devonshire – 8 Frank McAvennie, 10 Tony Cottee. Parkes, Gale och Ward spelade samtliga 52 tävlingsmatcher under säsongen. McAvennie gjorde totalt 28 mål varav 26 i ligan vilket gav en andraplats i skytteligan bakom Evertons Gary Lineker. Hans anfallskollega Tony Cottee gjorde totalt 26 mål varav 20 i ligan.
1986/87
Säsongen 1986/87 blev inte alls lika lyckad för West Ham. Laget slutade först på femtonde plats i ligan, på samma poäng som Chelsea, Sheffield Wednesday och Southampton men med sämre målskillnad. I FA-cupens tredje omgång krävdes omspel för att besegra division fyra-laget Orient. Därefter mötte West Ham de båda Sheffield-lagen. Först besegrade man Sheffield United, men i nästa omgång blev det förlust efter omspel mot Sheffield Wednesday. I Ligacupen slog West Ham ut Preston North End, Watford och Oxford United, men i kvartsfinalen blev det förlust efter omspel mot Tottenham Hotspur.
Tröjorna
Precis som tidigare tillverkades tröjorna av Adidas och sponsor var Avco. Årets tröjor hade kritstrecksränder på tvären och det klubbmärke som man använt 1980–83 fanns återigen på tröjorna. V-hals och muddar var både på hemma- och bortatröjan vita med en ljusblå och en vinröd linje. På hemmatröjan löpte tre ljusblå ränder längs ärmarna medan de var vinröda på bortatröjan. Hemmabyxor och -strumpor var vita med tre vinröda ränder längs sidorna respektive upptill. På ena byxbenet återfanns klubbens initialer WHUFC. Bortabyxorna och -strumporna var i samma stil fast blå.
Watford slutade på tolfte plats i ligan 1985/86 följt av nionde plats 1986/87. Säsongen 1987/88 åkte Watford ner i division två efter att ha slutat på tjugonde plats. I FA-cupen tog sig Watford till sjätte omgången (kvartsfinal) både 1986 och 1988 (förlust mot Liverpool respektive Wimbledon). 1987 lyckades man ta sig ända till semifinal där det blev förlust mot Tottenham. I Ligacupen nådde Watford inga större framgångar. Laget åkte ut i tredje omgången både 1986 och 1987 samt fjärde omgången 1988.
Laguppställning 1985/86: 1 Tony Coton – 2 Nigel Gibbs, 5 Steve Terry, 6 John McClelland, 3 Wilf Rostron – 7 Worrell Sterling/Nigel Callaghan, 4 Brian Talbot, 10 Kenny Jackett, 11 John Barnes – 8 Luther Blissett, 9 Colin West. Steve Terry, Kenny Jackett och Brian Talbot spelade mest med 41 av de 42 ligamatcherna. Talbot hade värvats från Arsenal sommaren 1985 men stannade bara drygt ett år innan han i oktober 1986 såldes till Stoke City. Colin West blev lagets bäste målskytt med tretton ligamål. Även han tillbringade bara drygt ett år i klubben. Watford hade värvat honom från Sunderland i mats 1985 och sålde vidare honom till Glasgow Rangers i maj 1986.
Umbro levererade tröjorna och sponsor var Solvite. Designen var ny och hade ett tvåfärgat band över bröstet delat på diagonalen. Denna design använde även Newcastle på sin bortatröja. Byxor och strumpor var röda och av samma modell som tidigare. I vissa bortamatcher använde Watford dock de svarta byxorna och/eller strumporna från reservstället tillsammans med den gula hemmatröjan. Under 1985/86 var bortatröjan likadan som tidigare fast med den nya sponsorn. Till säsongen 1986/87 tog Umbro fram en ny tröja i samma stil som hemmatröjan som Watford använde tillsammans med byxor i matchande stil. 1987/88 introducerade man vita byxor och strumpor som alternativ till den vita tröjan.
Peter Shreeves andra säsong som huvudansvarig i Tottenham blev mindre lyckad. Laget följde upp tredjeplatsen 1984/85 med en tiondeplats i ligan 1985/86. I FA-cupen krävdes det omspel för att slå ut både Oxford United och Notts County, men i femte omgången blev det förlust mot Everton. I Ligacupen slog Tottenham ut Orient och Wimbledon, men förlorade sedan mot Portsmouth efter två omspelsmatcher. Tottenham deltog även i ScreenSport Super Cup, som hade skapats som kompensation för att de engelska klubbarna var avstängda från europeiskt cupspel på grund av katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen 1985. Laget kom tvåa i sin grupp efter Liverpool och tog sig till semifinal där det blev förlust mot Everton efter förlängning i returmötet (båda mötena hade slutat oavgjort vid full tid).
Laguppställning 1985/86: 1 Ray Clemence – 2 Danny Thomas/Gary Stevens, 4 Graham Roberts, 5 Paul Miller/Gary Mabbutt, 6 Steve Perryman, 3 Chris Hughton – 7 Osvaldo Ardiles/Gary Mabbutt, 10 Glenn Hoddle – 8 Mark Falco, 9 Clive Allen/Tony Galvin, 11 Chris Waddle. Målvakten Ray Clemence spelade samtliga 42 ligamatcher och Mark Falco blev lagets bäste målskytt med nitton ligamål.
1986/87
I maj 1986 fick Peter Shreeves sparken och David Pleat tog över som manager inför säsongen 1986/87. Under sommaren 1986 förstärkte Tottenham laget med försvararna Mitchell Thomas (Luton Town) och Richard Gough (Dundee United). Samtidigt sålde man Mark Falco till Watford. I oktober värvades belgiske anfallaren Nico Claessen från Standard Liège och i december anlände mittfältaren Steve Hodge från Aston Villa.
En fin säsong för Tottenham slutade med en tredjeplats i tabellen, en poäng före Arsenal och sex poäng efter Liverpool. Tottenham tog sig även hela vägen till final i FA-cupen genom att besegra Scunthorpe United, Crystal Palace, Newcastle United, Wimbledon och Watford. I finalen på Wembley blev det dock förlust med 3–2 mot Coventry City. I Ligacupen slog Tottenham ut Barnsley, Birmingham City, Cambridge United och West Ham United, men i semifinalen mot Arsenal blev det förlust efter omspel. Ray Clemence och Richard Gough spelade mest med 55 av de 57 tävlingsmatcherna varav 40 i ligan. Clive Allen gjorde totalt 49 mål varav 33 i ligan vilket gjorde honom till skyttekung i division ett. Allen blev även utsedd till årets spelare i England.
Tröjorna
1985 tog Hummel över efter Le coq sportif som tröjleverantör åt Tottenham. Sponsor var fortfarande Holsten. Den vita hemmatröjan hade marinblå diagonala ränder över bröstet samt Hummels karakteristiska sparrar (chevron) längs ärmarna. Byxorna var vita, vilket Tottenham tidigare bara använt i europeiska cupmatcher. Till säsongen 1986/87 introducerade Hummel marinblå byxor som alternativ i matcher mot lag med vita byxor. Bortatröjan hade diagonala ränder i två nyanser av ljusblått samt smala marinblå och vita ränder. Byxor och strumpor var även de ljusblå. Under 1985/86 använde Tottenham de ljusblå byxorna även tillsammans med den vita tröjan i vissa bortamatcher. Till 1986/87 tog man fram ett marinblått tredjeställ i samma stil som det ljusblå bortastället. I FA-cupfinalen 1987 presenterade Tottenham sitt nya matchställ som laget kom att använda under de följande två säsongerna. Av misstag kom dock hälften av spelarna ut på plan i tröjor utan Holsten-reklamen.
Inför säsongen 1985/86 tog Chris Nicholl över som manager för Southampton. Han var tidigare mittback i bland annat Southampton 1977–83 och kom närmast från ett jobb som assisterande manager i Grimsby Town. Nicholl kunde dock inte föra Southampton till samma framgångar som företrädaren Lawrie McMenemy. Southampton slutade på fjortonde plats i ligan 1985/86, nio placeringar sämre än året innan. Däremot tog man sig till semifinal i FA-cupen efter att ha slagit ut Middlesbrough, Wigan Athletic, Millwall (efter omspel) och Brighton. I semifinalen blev det förlust med 2–0 mot blivande mästarna Liverpool. I Ligacupens andra omgång tog sig Southampton vidare på straffsparksläggning efter två mållösa matcher mot Millwall. Därefter besegrade man Birmingham City efter omspel, men i fjärde omgång blev det förlust mot Arsenal, även det efter omspel.
Laguppställning 1985/86: 1 Peter Shilton – 2 Gerry Forrest, 5 Mark Wright, 6 Kevin Bond, 3 Mark Dennis – 7 Nick Holmes/Andy Townsend, 4 Jimmy Case, 8 Glenn Cockerill, 10 David Armstrong – 9 Steve Moran, 11 Danny Wallace. Gerry Forrest värvades från Rotherham United i december 1985. Innan dess hade Ivan Golac och Steve Baker spelat i tröja nummer 2. David Armstrong spelade 41 av de 42 ligamatcherna och blev även lagets bästa målskytt med femton ligamål.
1986/87
Nästa säsong, 1986/87, klättrade Southampton två placeringar och slutade på tolfte plats, men i FA-cupen åkte man ut direkt i tredje omgången mot Everton. I Ligacupen tog sig Southampton till semifinal genom att besegra Swindon Town, Manchester United (efter omspel), Aston Villa och Shrewsbury Town. Men även i denna semifinal blev det förlust mot Liverpool.
Tröjorna
Tröjtillverkaren Patrick hade tagit fram en ny design som även användes av Birmingham City. Sponsor var som tidigare Draper Tools. Hemmatröjan var rödrandig med svarta och vita fält över axlarna. Klubbmärket var något modifierat med anledning av klubbens 100-årsjubileum 1985 och hade texten ”Centenary Year / 1885 1985 / Southampton FC”. Byxorna var svarta med röda, vita och svarta ränder längs sidorna. Strumporna var vita med två par röda och svarta ränder upptill. Reservstället var i samma stil som hemmastället. Tröjan var ljusblårandig och hade marinblå och röda fält över axlarna. Byxorna var marinblå och strumporna ljusblå.
Säsongen 1985/86 spelade Manchester City återigen i högsta serien efter två säsonger i division två. Laget hade det kämpigt i början av säsongen och vann bara två av de sexton första ligamatcherna. Manchester City låg då på 20:e plats i tabellen, men på de tretton kommande matcherna blev det nio segrar och laget klättrade upp till elfte plats. Avslutningen av säsongen blev dock mindre lyckad. På de tretton sista ligamatcherna blev det nio förluster och fyra oavgjorda vilket innebar att man slutade på femtonde plats.
I FA-cupen slog Manchester City ut division tre-laget Walsall i tredje omgången, men förlorade sedan mot Watford efter två omspelsmatcher. Även i Ligacupen stötte City på ett division tre-lag. Det blev seger över Bury, men i nästa omgång förlorade man mot Arsenal.
Manchester City deltog även i Full Members’ Cup som hade skapats som kompensation för att engelska klubbar var avstängda från europeiskt cupspel på grund av Heyselkatastrofen 1985. City vann sin grupp före Sheffield United och Leeds United. Semifinalen i turneringens norra sektion mot Sunderland blev mållös, men City kunde ta sig till final genom straffsparksläggning. I den norra finalen blev det seger över Hull City. Turneringen avgjordes på Wembley där Manchester City mötte segrarna av den södra sektionen, Chelsea. Steve Kinsey gav City en tidig ledning, men Chelsea vände och gick upp till en 5–1-ledning. Under matchens sista fem minuter gjorde dock City tre mål och snyggade till siffrorna till 5–4.
Laguppställning 1985/86: 1 Eric Nixon – 2 Nicky Reid, 4 Kenny Clements, 5 Mick McCarthy, 3 Paul Power – 6 David Phillips, 8 Andy May, 10 Neil McNab – 7 Mark Lillis, 9 Gordon Davies, 11 Paul Simpson. Mark Lillis och David Phillips spelade mest med totalt 51 av de 55 tävlingsmatcherna varav 39 i ligan. Gordon Davies blev lagets bästa målskytt totalt sett med femton mål varav nio i ligan. I ligan blev Mark Lillis lagets bästa målskytt med elva mål (totalt fjorton).
1986/87
I september 1986 lämnade managern Billy McNeill Manchester City för att ta över Aston Villa. Han ersattes av assisterande tränaren Jimmy Frizzell som tog över en klubb i ekonomisk kris. Resultaten på plan var även de svaga och laget slutade näst sist i tabellen och åkte ner i division två tillsammans med Aston Villa och Leicester City. I FA-cupens tredje omgång blev det förlust i derbyt mot Manchester United och i Ligacupen slog man ut Southend United innan man förlorade mot Arsenal. Manchester City deltog även denna säsong i Full Members’ Cup som numer var en ren utslagsturnering där division ett-klubbarna gick in i andra omgången. City besegrade Wimbledon och därefter Watford, men i kvartsfinalen blev det förlust mot Ipswich Town.
Tröjorna
Tröjorna tillverkades av Umbro och sponsor var Philips. Hemmatröjan var ljusblå med rund hals. Hals och muddar var vita med en ljusblå kant. Till säsongen 1986/87 ökade man storleken på tröjreklamen. Byxorna var vita med en blå rand längs sidorna och strumporna var ljusblå med vit överdel. I vissa bortamatcher mot lag med vita byxor spelade City i blå byxor.
Bortatröjorna var under denna period röda och svarta. 1985/86 var den randig och hade V-hals och muddar i övervägande svart med två röda och en vit linje. Byxorna, som var av samma modell som Sheffield Wednesday använde, var svarta med två breda röda ränder längs sidorna. Strumporna var svarta med röd Umbro-markering upptill. 1986/87 bytte man till en rutig bortatröja med rund hals och muddar i rött med en svart linje och små vita rutor. Byxorna var svarta och hade en röd triangel på vänster ben. Strumporna var svarta med röd överdel.
Efter att tidigare managern Joe Fagan gått i pension tog Kenny Dalglish över som spelande tränare i Liverpool inför säsongen 1985/86. I september förstärkte Dalglish laget med mittfältaren Steve McMahon från Aston Villa. Senare samma månad sålde han vänsterbacken Alan Kennedy till Sunderland. En annan som lämnade klubben var 34-åriga högerbacken Phil Neal som i december gick över till Bolton Wanderers efter att ha spelat 650 matcher för Liverpool.
Liverpool vann tretton av de tjugo första ligamatcherna och låg då tvåa i tabellen efter Manchester United. I mitten av december inledde dock laget en period med fyra förluster på tio matcher och Everton kunde kliva förbi Liverpool och Manchester United och gå upp i serieledning. Men därefter fick Liverpool igång spelet och laget vann elva av de tolv sista matcherna och släppte bara in fyra mål. Liverpool slutade därmed två poäng före Everton och tog sin sextonde ligatitel.
I FA-cupens tredje omgång slog Liverpool ut Norwich City. Man besegrade därefter Chelsea, York City och Watford – de två senare efter omspel. Semifinalen mot Southampton var mållös vid full tid, men i förlängningen gjorde Ian Rush två mål och skickade Liverpool till final. Även FA-cupfinalen blev en uppgörelse mellan de två lokalkonkurrenterna Liverpool och Everton. Gary Lineker gav de blåklädda ledningen i första halvlek, men i andra halvlek kunde Liverpool vända och vinna med 3–1 efter två mål av Rush och ett av Craig Johnston. Segern var Liverpools tredje i FA-cupen och för femte gången i historien lyckades ett lag vinna liga- och cupdubbeln.
I Ligacupen slog Liverpool ut Oldham Athletic, Brighton & Hove Albion, Manchester United och Ipswich Town, men i semifinalen blev det förlust mot Queens Park Rangers. Liverpool deltog även i Football League Super Cup, eller ScreenSport Super Cup som den kallades efter tv-bolaget som sponsrade turneringen. Här deltog de lag som skulle spelat i de europeiska cuperna om det inte vore för att engelska lag var avstängda därifrån efter katastrofen på Heyselstadion under Europacupfinalen 1985. Liverpool vann sin grupp före Tottenham och Southampton. I semifinalen besegrade man Norwich, men på grund av det tajta spelschemat kom finalen inte att avgöras förrän i september 1986. Även här möttes Liverpool och Everton. Liverpool vann dubbelmötet med sammanlagt 7–2 efter 3–1 hemma och 4–1 borta.
Laguppställning 1985/86: 1 Bruce Grobbelaar – 2 Steve Nicol, 4 Mark Lawrenson, 6 Alan Hansen, 3 Jim Beglin – 8 Craig Johnston, 10 Jan Mølby, 11 Steve McMahon, 5 Ronnie Whelan – 7 Kenny Dalglish/Paul Walsh, 9 Ian Rush. I FA-cupfinalen spelade Lawrenson i tröja nummer 2 och Nicol i nummer 4. Dalglish bar nummer 7 och Kevin MacDonald nummer 11. Avbytare var McMahon. Målvakten Grobbelaar spelade samtliga 63 tävlingsmatcher under säsongen och Ian Rush blev lagets bäste målskytt med totalt 31 mål varav 22 i ligan.
1986/87
Sommaren 1986 värvade Liverpool högerbacken Barry Venison från Sunderland och sålde mittfältaren Sammy Lee till Queens Park Rangers. Ian Rush skrev på Juventus, men kom att tillbringa 1986/87 på lån i Liverpool. Hans ersättare i anfallet, John Aldridge, värvade Liverpool från Oxford United i februari 1987.
Liverpool inledde säsongen 1986/87 med Charity Shield-matchen mot Everton. Matchen slutade 1–1 och lagen delade på trofén. Ligan blev återigen en uppgörelse mellan de två Liverpoolklubbarna. Denna gång drog Everton det längsta strået och slutade nio poäng före tvåan Liverpool. I FA-cupen åkte Liverpool ut mot Luton Town efter två omspelsmatcher i tredje omgången. Liverpool inledde spelet i Ligacupen genom att besegra Fulham med hela 10–0. Därefter besegrade man Leicester City, Coventry City (efter omspel), Everton och Southampton. I finalen på Wembley gav Ian Rush Liverpool ledningen, men två mål av Charlie Nicholas gjorde att Arsenal kunde vända och vinna med 2–1. Liverpool deltog även i den nystartade Dubai Super Cup som spelades mellan de engelska och skotska ligamästarna. Matchen spelades i Dubai i december 1986 och Liverpool besegrade Celtic efter straffsparksläggning.
Tröjorna
Adidas levererade tröjorna åt Liverpool från och med 1985. Sponsor var precis som tidigare Crown Paints. Tröjmodellen var densamma som användes i Europacupfinalen 1985, men med ett par skillnader. Numren var under 1985/86 i Adidas nya kantiga stil med outline, men 1986/87 gick man tillbaka till den traditionella typen av nummer. Under 1985/86 förekom tröjreklamen i två varianter med Crown paints på antingen en eller två rader, men under 1986/87 använde man bara varianten med loggan på två rader. I FA-cupfinalen 1986 stod Crown paints på en rad och runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”F.A. Cup Final / Wembley 1986”.
Liverpool använde två olika reservställ 1985 till 1987: ett vitt och ett gult. Den vita tröjan användes tillsammans med antingen svarta eller vita byxor och vita strumpor. Det förekom även att Liverpool använde de röda byxorna och strumporna från hemmastället tillsammans med den vita tröjan. I Ligacupfinalen 1987 spelade Liverpool i vita tröjor, svarta byxor och vita strumpor. Runt Adidas-loggan återfanns inskriptionen ”Littlewoods Cup Final / Wembley 1987”. Tröjnumren i denna match var av den gamla sorten, men med Adidas-loggan nertill. Den gula tröjan användes tillsammans med gula byxor och strumpor. 1986/87 lade man till inskriptionen ”F.A. Cup Winners / League Champions 1986” runt Adidas-loggan.
Sommaren 1985 återvände anfallaren Andy Gray till Aston Villa efter sex år i Everton och Wolverhampton. Aston Villa värvade också mittfältaren Steve Hodge från Nottingham Forest och anfallaren Simon Stainrod från Sheffield Wednesday. I december 1985 anlände även mittbacken Paul Elliott från Luton Town. Manager var Graham Turner som gjorde sin andra säsong i klubben.
Aston Villa slutade på sextonde plats i ligan 1985/86 vilket var sex placeringar sämre än föregående säsong. I FA-cupen slog man ut Portsmouth efter omspel i tredje omgången, men förlorade sedan mot Millwall, även det efter omspel. Däremot tog sig laget längre i Ligacupen, där man under hösten besegrade Exeter City, Leeds United och West Bromwich Albion. I kvartsfinalen, som spelade i januari 1986, stod Arsenal för motståndet. Matchen slutade 1–1 och i omspelet vann Aston Villa med 2–1. Även semifinalens första match mot överraskningslaget Oxford United slutade oavgjort, 2–2, men i returen föll Aston Villa med 1–2.
Laguppställning 1985/86: 1 Nigel Spink – 2 Gary Williams/David Norton, 4 Allan Evans, 5 Paul Elliott, 3 Tony Dorigo – 7 Paul Birch, 6 Darren Bradley/Steve Hunt, 10 Steve Hodge – 8 Simon Stainrod, 9 Andy Gray, 11 Mark Walters. Brendan Ormsby spelade de 14 första ligamatcherna i tröja nummer 5, men förlorade sin plats till Elliott och lämnade klubben för spel i Leeds i slutet av februari. Darren Bradley spelade 14 av de 30 första ligamatcherna i tröja nummer 6, men såldes i mars till West Bromwich i en bytesaffär med Steve Hunt som spelade de tolv sista matcherna på samma position. Mark Walters spelade mest med totalt 53 matcher varav 40 i ligan. Simon Stainrod blev lagets bäste målskytt med totalt 22 mål varav tio i ligan medan Walters stod för tretton varav tio i ligan.
1986/87
Inför säsongen 1986/87 förstärkte Aston Villa laget med Martin Keown (mittback, Arsenal), Andy Blair (mittfältare, Sheffield Wednesday), Neale Cooper (mittfältare, Aberdeen) och Garry Thompson (anfallare, Sheffield Wednesday).
Aston Villa inledde ligaspelet hösten 1986 med sex förluster på de sju första matcherna och den 14 september fick Graham Turner sparken. Ron Wylie ledde laget innan Billy McNeill från Manchester City tog över permanent en vecka senare. Resultaten förbättrades något under en period, men under andra hälften av ligasäsongen blev det bara två segrar på 21 matcher vilket innebar att laget kom sist i tabellen och åkte ner i division två. Detta bara fem år efter att ha vunnit Europacupen.
Det gick inte mycket bättre i FA-cupen – oavgjort mot Chelsea i tredje omgången följdes av förlust i omspelet. I Ligacupen slog Aston Villa ut Reading och Derby County (efter omspel) innan man förlorade mot Southampton. Aston Villa deltog även i den nystartade Full Members’ Cup som hade skapats med anledning av att de engelska klubbarna var avstängda från europeiskt cupspel på grund av Heyselkatastrofen 1985. Första matchen slutade med seger över Derby County, men därefter förlorade man mot Ipswich Town.
Vänsterbacken Tony Dorigo spelade mest med totalt 48 matcher varav 41 i ligan. Bästa målskyttar blev Allan Evans och Garry Thompson med totalt sju mål varav sex i ligan. Även Simon Stainrod stod för sex ligamål.
Tröjorna
Isländska Henson levererade tröjorna till Aston Villa och sponsor var Mita. Hemmatröjan var vinröd med två ljusblå ränder som gick från halsen och ner över ärmarna (på den långärmade varianten var dock ärmarna helt vinröda). Tröjorna hade V-hals och muddar i vitt med en ljusblå och en vinröd rand. Byxorna var vita med fyra vinröda och tre ljusblå ränder längs sidorna. Strumporna var under 1985/86 övervägande ljusblå med vita och vinröda ränder, men till 1986/87 bytte man till vita strumpor. Reservtröjan var gulrandig med två ljusblå och en vinröd rand på övre delen av tröjan. Byxor och strumpor var i samma stil som på hemmastället fast gult.