Kategori: Uncategorized

13 oktober 2025

Derby County 1989/90

I Derby County hade man höga förväntningar på säsongen 1989/90 efter förra årets femteplats i ligan. Det skulle emellertid visa sig bli svårt att upprepa framgångarna. På de tolv första ligamatcherna vann laget bara tre gånger. En av segrarna kom mot Manchester United hemma på Baseball Ground i tredje omgången då Derby vann med 2–0. Fyra dagar senare förlorade man med 2–1 borta mot ärkerivalen Nottingham Forest och därefter blev det 0–3 hemma mot Liverpool. Efter de tolv första matcherna hade Derby förlorat sex gånger och befann sig på sjuttonde plats i tabellen.

I mitten av säsongen hittade Derby County en formtopp som varade från mitten av november till slutet av februari. Det började med fyra raka segrar och i den första av dessa besegrade man Manchester City med hela 6–0. Under denna period vann Derby åtta av tretton ligamatcher och klättrade upp till sjunde plats i tabellen. Förutom segern över Manchester City kan man även nämna de dubbla 2–1-segrarna hemma och borta mot Tottenham Hotspur, 4–1-segern över Coventry City samt 2–1-segern borta mot Manchester United.

Efter de fina resultaten i mitten av säsongen gick det betydligt sämre under den sista tredjedelen. På de tretton sista matcherna blev det nio förluster och bara två segrar (2–0 hemma mot Millwall och 1–0 borta mot Manchester City). Derby County sjönk därför till en slutlig sextonde plats i ligan 1989/90, bara tre poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

Cupspel

Sitt bästa cupresultat under 1989/90 gjorde Derby County i Ligacupen. Det började visserligen med en 2–1-förlust borta mot division fyra-laget Cambridge United, men Derby vann returen med 5–0 och tog sig enkelt vidare. Därefter slog man ut Sheffield Wednesday (2–1) och West Bromwich Albion (2–0). Kvartsfinalen mot West Ham slutade 1–1 och i omspelet blev det inga mål alls. I den andra omspelsmatchen vann sedan West Ham med 2–1 och gick till semifinal.

I FA-cupens tredje omgång mötte Derby division två-laget Port Vale. Matchen slutade 1–1 och i omspelet på Baseball Ground vann Port Vale överraskande med 3–2. Inte heller i Full Members’ Cup (Zenith Data Systems Cup) gick det något vidare för Derby County. Man besegrade West Bromwich Albion med 5–0, men förlorade sedan med 3–2 efter förlängning mot Newcastle.

Spelarna i Derby County 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Peter Shilton – 2 Mel Sage, 5 Mark Wright, 6 Rob Hindmarch, 3 Mike Forsyth – 7 Ted McMinn/Nick Pickering, 4 Geraint Williams, 10 Trevor Hebberd, 11 Gary Micklewhite/Nick Pickering – 8 Dean Saunders, 9 Paul Goddard/Mick Harford.

Derby var ett målsnålt lag med ett av ligans bästa försvar. Laget släppte bara in 40 mål på de 38 ligamatcherna – endast topplagen Liverpool, Aston Villa och Arsenal släppte in färre mål. Några av profilerna i laget var engelska landslagets veteranmålvakt Peter Shilton, mittbacken och lagkaptenen Mark Wright samt den kvicke anfallaren Dean Saunders. Walesaren Saunders blev lagets bäste målskytt med elva ligamål samt tio i cuperna. Hans anfallskollega Paul Goddard stod för åtta mål i ligan, men han såldes till Millwall i december. In kom istället Mick Harford från Luton Town. Förutom Saunders spelade även Mike Forsyth och Geraint Williams från start i samtliga 38 ligamatcher. Manager var Arthur Cox som gjorde sin sjätte säsong i klubben.

Tröjorna

Precis som tidigare leverade Umbro tröjorna till Derby County 1989/90. Sponsor var Maxwell. Under 1970- och 80-talen hade Derby spelat i vita tröjor och marinblå byxor, men 1989/90 gick man tillbaka till svarta byxor samt svart krage på tröjan. Man introducerade även rött som accentfärg på kragen och ärmsluten samt på sidan av byxorna.

Bortatröjan var från början tänkt att vara röd och svart med ränder i olika bredd. Tillhörande byxor och strumpor var röda. Fansen protesterade dock då de ansåg att rött var den stora rivalen Nottingham Forests färg. Till bortamatchen mot Queens Park Rangers den 16:e september hade man därför gjort om tröjan. Istället för det röda på tröjan var det nu silverfärgat. I övrigt hade tröjan samma design som från början. Däremot behöll man de röda byxorna och strumporna vilket gav bortastället ett udda helhetsintryck. Det fanns även ett gult tredjeställ med blå krage. Samtliga tre matchställ behöll man över säsongen 1990/91. Läs mer om Derby Countys bortatröja 1989/90 på Museum of Jerseys.

11 oktober 2025

Crystal Palace 1989/90

Säsongen 1989/90 var Crystal Palace tillbaka i högsta divisionen efter åtta år i tvåan. Laget hade tagit sig dit via seger över Blackburn Rovers i playoff-finalen. Manager var Steve Coppell som gjorde sin sjätte säsong i klubben.

Ligaspel

Under större delen av säsongen befann sig Crystal Palace i nedre delen av tabellen. På de fem första ligamatcherna blev det bara en seger, 2–0 mot Wimbledon hemma på Selhurst Park den nionde september. Tre dagar senare åkte man på sin största förlust någonsin när Liverpool vann med hela 9–0 på Anfield. Crystal Palace återhämtade sig emellertid och vann tre av de följande fem matcherna. Formkurvan gick sedan upp och ner under säsongen. Sju matcher utan seger följdes i december av tre segrar och en oavgjord på fyra matcher. Efter nyår blev det fyra raka förluster, men därefter gick det något bättre. På de fjorton sista ligamatcherna blev det sex segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster. Totalt tog Crystal Palace 48 poäng vilket räckte till femtonde plats i division ett 1989/90.

Crystal Palace i cuperna 1989/90

I säsongens första cupturnering, Ligacupen, slog Crystal Palace ut Leicester City i andra omgången. Laget vände en 1–2-förlust hemma i första mötet till seger med 3–2 efter förlängning i returen. Palace gick därmed vidare med sammanlagt 4–4 och fler gjorda bortamål. Efter en mållös match mot Nottingham Forest åkte Londonlaget ut med 5–0 efter omspel. I Full Members’ Cup, eller Zenith Data Systems Cup som den officiellt hette, tog sig Crystal Palace till den södra finalen. Där mötte man Chelsea som vann med 2–0 både hemma och borta.

FA-cupen

Säsongens stora höjdpunkt var FA-cupen där Crystal Palace sensationellt nog nådde final. Det började med en 2–1-seger över Portsmouth i tredje omgången. Därefter slog man ut Huddersfield Town (4–0), Rochdale (1–0) och Cambridge United (1–0).

Crystal Palace var nu framme i semifinal där Liverpool väntade på Villa Park i Birmingham. Efter den totala utklassningen (9–0) tidigare under säsongen räknade alla med att det skulle bli en enkel seger för Liverpool. Helt enligt planerna tog de också en tidig ledning, men i andra halvlek vände Palace underläget till ledning med 2–1. Liverpool kvitterade dock och gjorde även 3–2 på straff med sju minuter kvar. Nu var det väl ändå klart? Nej, Crystal Palace gav sig inte utan kvitterade till 3–3 med bara två minuter till full tid. Med elva minuter kvar av förlängningen gjorde Alan Pardew segermålet, 4–3 till Crystal Palace som hade besegrat storfavoriten.

FA-cupfinalen på Wembley den tolfte maj 1990 stod mellan Crystal Palace och Manchester United. Mittbacken Gary O’Reilly gjorde inte många mål i sin karriär, men han hade gjort ett av målen i semifinalen mot Liverpool och nu gav han Crystal Palace ledningen i artonde minuten av finalen. Manchester United kvitterade dock och tog även ledningen i andra halvlek. Strax därefter bytte Crystal Palace in anfallaren Ian Wright som precis hade kommit tillbaka efter ett benbrott. Han behövde bara tre minuter på sig att kvittera till 2–2 vilket också var resultatet vid full tid. Ett par minuter in i förlängningen gjorde Wright sitt andra mål för dagen och gav Palace ledningen. I andra förlängningskvarten gjorde dock även Mark Hughes sitt andra mål och matchen slutade 3–3. Det innebar omspel fem dagar senare och denna gång stod Manchester United som segrare efter att Lee Martin gjort matchens enda mål.

Spelarna i Crystal Palace 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Nigel Martyn – 2 John Pemberton, 5 Jeff Hopkins, 6 Gary O’Reilly/Andy Thorn, 3 David Burke/Richard Shaw – 7 Eddie McGoldrick/Phil Barber, 4 Andy Gray, 8 Geoff Thomas, 11 Alan Pardew – 9 Mark Bright, 10 Ian Wright.

Perry Suckling vaktade målet de tolv första ligamatcherna, men i november 1989 värvades Nigel Martyn från Bristol Rovers och tog över målvaktsposten. Tidigare under sommaren hade klubben även värvat vänsterbacken Mark Dennis och mittfältaren Andy Gray, båda från Queens Park Rangers. I december anlände även mittbacken Andy Thorn från Newcastle. Dessutom förstärkte man anfallet med Garry Thompson som kom från Watford i mars 1990. Detta för att ersätta Ian Wright som hade brutit benet. Flest matcher spelade Alan Pardew och Mark Bright med 36 ligamatcher var. Bright blev även lagets bäste målskytt med tolv ligamål.

Matchställen

Bukta levererade matchställen åt Crystal Palace 1989/90 och sponsor var flygbolaget Virgin som hade texten ”Fly Virgin” på tröjorna. De var i stort sett likadana som 1988/89, men numren på ryggen skiljde sig en aning. Tröjorna hade breda röda och blå ränder samt röd V-hals med blå kant. Byxorna var röda med blå fält på sidorna och strumporna var röda med blått på överdelen. Till FA-cupsemifinalen och finalen gjorde man några förändringar gällande Bukta-loggan och klubbmärket. I finalen återfanns även inskriptionen ”F.A. Challenge Cup Finalists 1990” under klubbmärket. Sponsorloggan fick också ett tillägg så att texten nu lydde ”Fly Virgin to L.A.”.

Bortatröjan var vit med ett rött och blått diagonalt band. Tillhörande byxor var också vita med ett likadant band på höger ben medan strumporna var helt vita. Det fanns också ett tredjeställ som var helt gult. I omspelet av FA-cupfinalen ställde Crystal Palace upp i ett matchställ som gick i gult och svart. Tröjan hade breda gula och svarta ränder och byxorna var svarta med en gul kant upptill och nedtill. Strumporna var gula med tre svarta ränder på överdelen.

9 oktober 2025

Coventry City 1989/90

Säsongen 1989/90 spelade Coventry City sin 23:e raka säsong i den engelska högstadivisionen. Klubben, som spelade sina hemmamatcher på Highfield Road, hade under 1980-talet etablerat sig som ett stabilt lag och var fortfarande mest ihågkommet för FA-cuptriumfen 1987. Inför den nya säsongen fanns en förhoppning om att laget under tränaren John Sillett skulle kunna ta ytterligare steg mot tabellens övre halva. Truppen innehöll rutinerade namn som målvakten Steve Ogrizovic, mittbacken Trevor Peake och offensiva alternativ som David Speedie och Cyrille Regis.

Ligaspel

Ligastarten var lovande med en 2–0-seger hemma mot Everton i premiären och ytterligare en seger med 2–1 borta mot Manchester City kort därefter. Coventry visade tidigt att Highfield Road kunde vara en svårspelad arena för motståndarna. Samtidigt fanns det också bakslag: laget föll tungt med 1–4 borta mot Millwall i september och i november förlorade man med 1–4 mot Aston Villa på Villa Park. Revansch kom dock i mars 1990 när Coventry besegrade Aston Villa med 2–0 hemma.

Säsongen blev alltså ojämn men tillräckligt stabil för att laget aldrig skulle dras in i nedflyttningsstriden. När säsongen 1989/90 summerades hade Coventry City slutat på en stabil tolfteplats i division ett. Laget tog 14 segrar, spelade sju oavgjorda och förlorade 17 matcher med målskillnaden 39–59. Målvakten Steve Ogrizovic, högerbacken Brian Borrows samt vänsteryttern David Smith var lagets mest konsekventa spelare. Dessa tre missade bara en ligamatch var på hela säsongen. Offensivt blev David Speedie bäste målskytt i ligan med åtta mål, följd av David Smith med sex. Dessa siffror speglar lagets karaktär: starkt organiserat men med viss brist på offensiv spets jämfört med topplagen.

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Ogrizovic – 2 Brian Borrows, 5 Brian Kilcline/Peter Billing/Tony Dobson, 6 Trevor Peake, 3 Tony Dobson/Greg Downs – 7 Micky Gynn/Kevin Gallacher, 4 Kevin MacDonald/Micky Gynn, 11 David Smith – 8 David Speedie, 9 Cyrille Regis, 10 Gary Bannister/Kevin Drinkell.

Skotten Kevin Gallacher värvades från Dundee United i januari 1990. Han tog över tröja nummer sju från Micky Gynn som därefter oftast spelade i nummer fyra på bekostnad av Kevin MacDonald. Gary Bannister spelade de nio första ligamatcherna i tröja nummer tio, men förlorade sin plats till Kevin Drinkell som anlände från Glasgow Rangers i oktober 1989.

Cupspelet

På cupfronterna blev det blandade resultat för Coventry City 1989/90. I FA-cupen blev det uttåg redan i den tredje omgången efter 0–1 mot division tre-laget Northampton Town. I Ligacupen började man med att slå ut Grimsby Town efter 3–1-förlust borta och 3–0-seger hemma (sammanlagt 4–3). Coventry besegrade därefter Queens Park Rangers (2–1) och Manchester City (1–0). Efter en mållös match mot Sunderland vann man med hela 5–0 i omspelet på Highfield Road och nådde semifinal. Där mötte Coventry Nottingham Forest. Man förlorade med 1–2 borta och spelade 0–0 hemma vilket innebar att man föll med sammanlagt 1–2 och missade finalen. Dessutom åkte Coventry ut redan i första omgången av Full Members’ Cup mot Wimbledon med 1–3.

Coventry Citys matchställ 1989/90

Coventry Citys hemmaställ 1989/90 var tillverkat av Asics och hade Peugeot som sponsor. Tröjan var randig med breda ljusblå och vita ränder samt smalare marinblå ränder som accent. Tröjan hade en marinblå V-hals med ljusblå och vita ränder. Shortsen var marinblå med ljusblå och vita fält som formade en tydlig triangel på varje sida, ett karaktäristiskt Asics-element. Strumporna var ljusblå med två marinblå ränder upptill. Helheten skapade ett distinkt och modernt hemmaställ som ändå knöt an till Coventrys traditionella färger.

Bortatröjan var huvudsakligen gul med svarta detaljer i ärmslut och halsringning samt en V-hals utan krage. Överdelen av tröjan hade ett mönster av svarta diagonala ränder som gick tvärs över bröstet – en design som även Norwich City använde samma säsong men i gult och grönt. Shortsen var svarta med gula fält längs sidorna, och strumporna gula med svarta ränder upptill. I vissa matcher spelade dock Coventry i helt gula byxor utan några svarta fält på sidorna.

7 oktober 2025

Chelsea 1989/90

Chelsea var tillbaka i division ett 1989/90 efter en säsong i tvåan. Laget inledde säsongen med två Londonderbyn. I premiären besegrade man Wimbledon med 1–0 borta och tre dagar senare blev det 1–1 mot Queens Park Rangers hemma på Stamford Bridge. Tredje omgången bjöd på en storseger: 4–0 hemma mot Sheffield Wednesday, men därefter åkte Chelsea på sin första förlust när man föll med 0–3 borta mot Charlton Athletic. Laget hade annars en riktigt bra höst och man förlorade bara ytterligare en match, 0–2 borta mot Norwich City den 14:e oktober. Förutom mot Sheffield Wednesday gjorde Chelsea dessutom fyra mål både mot Tottenham Hotspur (4–1 borta) och mot Millwall (4–0 hemma). I slutet av november låg laget på fjärde plats i tabellen, på samma poäng som de tre topplagen Liverpool, Arsenal och Aston Villa.

Formsvacka

I december kom Chelsea emellertid in i en formsvacka med tre raka förluster. Två gånger förlorade man med 2–5 hemma (mot Wimbledon och Liverpool) och däremellan blev det 2–4 borta mot Queens Park Rangers. Alltså fjorton insläppta mål på tre matcher! Chelsea avslutade sedan 1989 med 2–2 mot Crystal Palace samt seger med 3–0 mot Luton Town, båda på bortaplan.

På nyårsdagen 1990 blev det ytterligare en storförlust, 0–3 hemma mot Aston Villa. Efter en oavgjord (1–1 mot Sheffield Wednesday) och en seger 3–1 mot Charlton) förlorade man två matcher i rad (2–3 mot Coventry och 1–2 mot Tottenham). Sex förluster på de tio senaste matcherna gjorde att laget sjönk till nionde plats i tabellen. Chelsea återhämtade sig dock och man lyckades stoppa fallet. På de åtta följande matcherna blev det fyra segrar och lika många oavgjorda innan man föll med 0–1 borta mot Aston Villa. Efter en 3–0-seger över Crystal Palace blev det ytterligare en förlust, 1–4 mot blivande mästarna Liverpool. Laget avslutade sedan säsongen med två segrar: 2–1 hemma mot Everton och 3–1 borta mot Millwall. I matchen mot Millwall stod för övrigt Kerry Dixon för ett hattrick. Chelsea slutade därmed på femte plats i ligan 1989/90.

Chelsea vinner ZDS Cup 1989/90

Laget åkte tidigt ur de två stora cuperna under 1989/90. I september och oktober mötte man Scarborough från division fyra i andra omgången av Ligacupen. Första mötet slutade 1–1 och sedan vann Scarborough sensationellt returen med 3–2. Senare, i januari 1990, mötte Chelsea division tre-laget Crewe Alexandra i tredje omgången av FA-cupen. Matchen slutade 1–1, men Chelsea tog sig vidare tack vare 2–0 i omspelet. Därefter blev det dock förlust med 1–3 mot Bristol City, även de hemmahörande i division tre.

Däremot gick det bättre i Full Members’ Cup, eller Zenith Data Systems Cup som turneringen officiellt hette från och med denna säsong. Turneringen var indelad i en nordlig och en sydlig del med Chelsea i den södra delen. I november och december 1989 slog Chelsea ut Bournemouth (3–2) och West Ham (4–3). Det blev sedan seger med 3–2 över Ipswich Town i den södra semifinalen. Finalen i den södra gruppen stod mellan Chelsea och Crystal Palace. Chelsea vann med 2–0 både hemma och borta och tog sig till final på Wembley. Där mötte man segrarna i norrgruppen, Middlesbrough. Vänsterbacken Tony Dorigo gjorde matchens enda mål, en frispark i 26:e minuten, och gav Chelsea segern.

Spelarna i Chelsea 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Dave Beasant – 2 Steve Clark, 4 Graham Roberts/John Bumstead, 5 David Lee/Erland Johnsen, 6 Ken Monkou, 3 Tony Dorigo – 7 Alan Dickens/Kevin McAllister, 8 Peter Nicholas, 11 Micky Hazard/Clive Wilson/Kevin Wilson – 9 Kerry Dixon, 10 Kevin Wilson/Gordon Durie.

Målvakten Beasant och anfallaren Dixon spelade från start i samtliga 49 liga- och cupmatcher. Dixon blev även lagets bäste målskytt med totalt 25 mål varav tjugo i ligan. De tjugo ligamålen gav en delad tredjeplats i skytteligan. Lika många mål gjorde Southamptons Matthew Le Tissier. Förutom Dixon kom även Kevin Wilson upp i tvåsiffrigt antal mål. Han gjorde totalt tjugo mål varav fjorton i ligan.

Nya spelare i truppen var mittfältarna Alan Dickens från West Ham och Graham Stuart från ungdomslaget samt norske mittbacken Erland Johnsen som kom från Bayern München i december. I januari 1990 såldes Micky Hazard till Portsmouth. Han hade vid det laget förlorat sin plats till Clive Wilson. I slutet av säsongen tog Kevin Wilson över tröja nummer elva samtidigt som Gordon Durie började spela från start i tröja nummer tio.

Tröjorna

Umbro levererade tröjorna till Chelsea 1989/90 och sponsor var Commodore. Hemmatröjan hade mönster i olika nyanser av blått och med vita fläckar på den ljusare blå färgen. Byxorna var blå med röda och vita fält på sidorna. Även strumporna var blå och var likadana som föregående säsong.

Det rödvita tredjestället från 1988/89 hade blivit uppgraderat till andraställ. Både detta och det blå hemmastället kolliderade dock färgmässigt med Crystal Palace rödblå tröja. I bortamatchen mot Palace spelade Chelsea därför i vita tröjor med blå hals och blå muddar.

5 oktober 2025

Charlton Athletic 1989/90

Charlton Athletic inledde ligasäsongen 1989/90 med en mållös match mot Derby County på Selhurst Park. Det blev sedan ytterligare två oavgjorda matcher (2–2 i derbyt mot Millwall på The Den och 1–1 borta mot Aston Villa) innan första segern kom: 3–0 hemma mot Chelsea som var tillbaka i högsta serien. Charlton var nu uppe på tredje plats i tabellen, men därefter började det att gå sämre. Laget åkte på fem raka förluster och sjönk till näst sista plats. Segrar med 1–0 borta mot Queens Park Rangers och 2–0 hemma mot Manchester United samt däremellan 1–1 hemma mot Coventry City bromsade fallet.

Tack vare denna återhämtning klättrade man upp till sextonde plats. Det var emellertid bara en tillfällig återhämtning. Efter två förluster och tre oavgjorda förlorade Charlton sju matcher i rad och sjönk till botten av tabellen. I februari och mars lyckades laget vinna fyra matcher, men det blev också två förluster och två oavgjorda på åtta matcher. Laget avslutade sedan säsongen med sex raka förluster. Det innebar att Charlton Athletic slutade på nittonde plats i division ett 1989/90. Efter fyra säsonger i högsta serien åkte klubben alltså ner i division två igen.

Charlton Athletic i cuperna 1989/90

Charlton spelade 1–1 mot Bradford City i tredje omgången av FA-cupen. Det blev sedan seger med 3–0 efter omspel, men i nästa omgång föll man med 1–0 mot West Bromwich Albion. I Ligacupens andra omgång slog Charlton ut Hereford United efter segrar med 3–1 hemma och 1–0 borta. Laget åkte dock ut turneringen efter en 1–0-förlust mot Southampton. Charlton Athletic deltog även i Full Members’ Cup 1989/90, eller Zenith Data Systems Cup som turneringen även kallades. Där slog man ut Leicester City med 2–1, men i nästa därefter blev det förlust med 2–0 mot lokalrivalen Crystal Palace.

Spelarna i Charlton Athletic 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Bob Bolder – 2 John Humphrey, 5 Joe McLaughlin, 6 Colin Pates/Tommy Caton, 3 Mark Reid – 4 Andy Peake, 10 Colin Walsh, 11 Paul Mortimer – 7 Robert Lee, 8 Paul Williams, 9 Andy Jones.

Målvakten Bob Bolder, högerbacken John Humphrey samt anfallaren Paul Williams spelade samtliga 38 ligamatcher. Williams blev även lagets bäste målskytt med tio ligamål. Bland de nya spelarna denna säsong fanns mittbacken Joe McLaughlin (Chelsea) och yttern Kenny Achampong (Fulham). Klubben sålde mittbacken Colin Pates till Arsenal i januari 1990. Därefter spelade Tommy Caton i tröja nummer sex.

Tröjorna

Admiral levererade tröjorna till Charlton Athletic 1989/90 och sponsor var The Woolwich. Tröjorna var nya för denna säsong och hade en krage i vitt, rött och svart. Däremot behöll man samma byxor som föregående säsong. Även strumporna var till en början samma som 1988/89, men så småningom gjorde man en liten förändring. De röda och svarta ränderna på överdelen av strumporna bytte plats med varandra. Även på tröjorna gjorde man en förändring under säsongen. Cirkeln på klubbmärket ändrades från röd till svart. Samma färgbyte gjorde man på Admiral-texten på tröjtillverkarens logotyp.

Bortatröjan hade samma design som hemmatröjan fast blå. Byxor och strumpor var till en början helt blå, men en bit in på säsongen fick de samma stil som på hemmastället. Även det grå och det gula reservstället från 1988/89 kom till användning. Det grå matchstället användes borta mot Aston Villa i augusti 1989 och det gula mot Crystal Palace i april 1990.

Charlton Athletic 1989/90 (alternativ hemma)

3 oktober 2025

Aston Villa 1989/90

Aston Villa inledde ligasäsongen 1989/90 med tre matcher som alla slutade 1–1: först borta mot Nottingham Forest och sedan hemma mot Liverpool och Charlton Athletic. Efter en 2–1-förlust borta mot Southampton tog Villa sin första seger, 2–0 hemma mot Tottenham Hotspur. Det skulle dock visa sig bli den enda segern på de sju första ligamatcherna. Laget åkte nämligen på ytterligare två förluster, 0–1 borta mot Sheffield Wednesday och 1–3 hemma mot Queens Park Rangers. Mellan dessa båda förluster besegrade man dock Wolverhampton Wanderers med 2–1 i andra omgången av Ligacupen. Returen två veckor senare slutade 1–1 och Aston Villa fick sedan möta West Ham i tredje omgången. Matchen, som spelades den 25:e oktober, förblev mållös och gick till omspel. Där gjorde Londonlaget matchens enda mål och Villa var därmed utslaget.

Från 17:e till andra plats

Samtidigt som man åkte ur Ligacupen hade laget börjat vinna matcher i ligan. Efter de sju första ligamatcherna låg Aston Villa på sjuttonde plats i tabellen, men den 30:e september besegrade man Derby County med 1–0. Det var starten på en fem matcher lång segersvit som förde upp laget till fjärde plats. I den sista av dessa fem matcher besegrade man Everton med hela 6–2 hemma på Villa Park. Det kom sedan ett bakslag i form av en 2–0-förlust borta mot Norwich City. En tillfällighet skulle det visa sig då Villa därefter vann tre raka ligamatcher samt spelade oavgjort, 1–1 borta mot Liverpool. Det blev sedan förlust med 2–0 borta mot Millwall, men Aston Villa avslutade 1989 med två segrar på Villa Park: 3–0 mot Manchester United och 2–1 mot Arsenal. Laget hade nu klättrat upp till andra plats i tabellen.

Avancemang i Zenith Data Systems Cup

Förutom ligamatcherna hade Aston Villa även spelat de två första matcherna i Zenith Data Systems Cup i november och december. Först slog man ut Hull City med 2–1 och sedan besegrade man Nottingham Forest med samma siffror. Turneringen, som var indelad i en nordlig och en sydlig grupp, fortsatte den sjuttonde januari 1990. Aston Villa besegrade då Leeds United med 2–0 i semifinalen av den norra gruppen. Den norra finalen stod mellan Aston Villa och Middlesbrough. Man spelade finalen i två matcher, hemma och borta. Middlesbrough vann båda mötena med 2–1 och gick till final mot Chelsea på Wembley.

Serieledning och kvartsfinal i FA-cupen

På nyårsdagen 1990 vann Aston Villa med 3–0 borta mot Chelsea. Det blev sedan ytterligare fyra raka segrar vilket innebar att man hade vunnit femton av de arton senaste ligamatcherna. Laget toppade därmed tabellen, två poäng före Liverpool.

Den sjätte januari gick Aston Villa in i tredje omgången av FA-cupen för att möta Blackburn Rovers. Matchen slutade 2–2, men i omspelet fyra dagar senare kunde Villa vinna med 3–1. Betydligt lättare gick det i fjärde omgången då man besegrade Port Vale med hela 6–0. I nästa omgång blev det seger med 2–0 mot West Bromwich Albion. FA-cupäventyret tog dock slut i kvartsfinalen där Oldham Athletic överraskande vann med 3–0.

Efter den långa formtoppen bjöd avslutningen av säsongen på blandade resultat. På de tretton sista ligamatcherna blev det fem segrar och lika många förluster samt tre oavgjorda. Det innebar att Aston Villa fick nöja sig med andra plats bakom Liverpool i ligan 1989/90. För Birminghamlaget var det den bästa placeringen sedan man blev mästare nio år tidigare. Till säsongen 1990/91 var engelska klubbar återigen välkomna i de europeiska cuperna. Aston Villas andraplats i ligan gav därför en plats i UEFA-cupen.

Spelarna i Aston Villa 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 Nigel Spink – 4 Paul McGrath, 5 Derek Mountfield, 6 Kent Nielsen – 2 Chris Price, 8 David Platt, 10 Gordon Cowans, 3 Kevin Gage/Stuart Gray – 7 Tony Daley, 9 Ian Olney, 11 Ian Ormondroyd.

Målvakten Nigel Spink spelade samtliga 38 ligamatcher och David Platt blev lagets bäste målskytt med nitton ligamål. Platt blev dessutom utsedd till årets spelare av spelarföreningen PFA och tog en plats i Englands VM-trupp. Nya i klubben sommaren 1989 var mittbacken Paul McGrath från Manchester United och anfallaren Adrian Heath från spanska Espanyol. Heath blev dock inte långvarig i Aston Villa. I februari 1990 såldes han till Manchester City. Även anfallaren Dwight Yorke från Trinidad och Tobago var ny i klubben. Han var bara sjutton år och tillbringade större delen av säsongen i reserv- och ungdomslagen, men den 24:e mars 1990 fick han göra ligadebut mot Crystal Palace. I mars 1990 anlände även irländske anfallaren Tony Cascarino från Millwall.

Aston Villas matchställ 1989/90

Hummel levererade tröjorna till Aston Villa 1989/90 och sponsor var Mita Copiers. Den vinröda hemmatröjan hade ljusblå raglanärmar med två vinröda ”chevrons”. Tillhörande byxor var vita med ljusblå fält nedtill och längs sidorna. I vissa bortamatcher spelade man dock i ljusblå byxor. Strumporna var ljusblå med två vinröda fält upptill.

Reservstället var i samma stil som hemmastället fast vitt och svart och med ett annat mönster i tyget. Det bestod av vita tröjor med svarta ärmar samt svarta byxor och antingen svarta eller vita strumpor.

1 oktober 2025

Arsenal 1989/90

Arsenal var regerande ligamästare och inledde därför säsongen 1989/90 med Charity Shield-matchen mot FA-cupvinnarna Liverpool på Wembley. Peter Beardsley gjorde 1–0 till Liverpool i 32:a minuten vilket blev matchens enda mål. Det blev förlust för Arsenal även i ligapremiären en vecka senare, den nittonde augusti. Manchester United vann med 4–1 på Old Trafford, men därefter kom Arsenal igång. Laget vann fem av sju ligamatcher samt spelade två mållösa derbyn mot Wimbledon respektive Chelsea. I två av de fem vinstmatcherna blev det storsegrar: 5–0 mot Sheffield Wednesday och 4–0 mot Manchester City, båda hemma på Highbury. Under denna period gick Arsenal även in i Ligacupens andra omgång där man mötte division två-laget Plymouth Argyle. Efter seger med 2–0 hemma vann Arsenal returen med hela 6–1 efter bland annat tre mål av Michael Thomas.

O’Leary blir Arsenals meste spelare

Arsenal låg tvåa i ligan, men åkte sedan på två bortaförluster, 2–1 mot Tottenham Hotspur och 3–0 mot Everton. Det innebar att man sjönk till femte plats. Fyra dagar senare, den 25:e oktober, slog man emellertid ut Liverpool ur Ligacupen efter seger med 1–0. I ligan blev det sedan 1–1 hemma mot Derby County innan man tog tre raka segrar. Den första av dessa, 4–3 mot Norwich City den fjärde november, var David O’Learys 622:a tävlingsmatch för Arsenal. Han passerade därmed George Armstrong som Arsenals meste spelare genom tiderna. O’Leary stod för kvitteringen till 3–3 och i matchens sista minut gjorde Lee Dixon segermålet för Arsenal. I samband med det uppstod ett stort tumult med nitton spelare inblandade. Det ledde till böter för båda lagen, 50 000 pund för Norwich och 20 000 pund för Arsenal.

Den 22:a november mötte man division två-laget Oldham Athletic i fjärde omgången av Ligacupen. Oldham överraskade stort och vann med 3–1 och Arsenal var därmed utslaget. Efter ännu en förlust, nu med 2–1 borta mot Liverpool i ligan, vann Arsenal återigen tre raka matcher och gick upp i serieledning.

Sviktande formkurva

Arsenal avslutade kalenderåret 1989 med två förluster på bortaplan, 1–0 mot Southampton och 2–1 mot Aston Villa. På nyårsdagen 1990 blev det dock seger med 4–1 mot Crystal Palace. Fem dagar senare slog Arsenal dessutom ut Stoke City med 1–0 i tredje omgången av FA-cupen. Niall Quinn gjorde segermålet i vad som skulle visa sig bli hans sista match i klubben. Två månader senare såldes han till Manchester City för 700 000 pund. I ligan spelade Arsenal sedan två Londonderbyn. Först blev det förlust med 1–0 mot Wimbledon och sedan seger med samma siffror mot Tottenham. Ett annat Londonlag, Queens Park Rangers, stod för motståndet i FA-cupens fjärde omgång. Matchen förblev mållös och i omspelet kunde QPR vinna med 2–0.

På den följande sex ligamatcherna lyckades Arsenal bara vinna en gång, 3–0 mot Nottingham Forest den sjunde mars. I denna match gjorde för övrigt 20-årige anfallaren Kevin Campbell sitt första mål för Arsenal. På de nio avslutande matcherna blev det sedan fyra segrar, tre oavgjorda och två förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i ligan 1989/90, sjutton poäng bakom mästarna Liverpool.

Spelarna i Arsenal 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Lee Dixon, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 7 David Rocastle, 4 Michael Thomas, 8 Kevin Richardson, 11 Brian Marwood – 9 Alan Smith, 10 Paul Merson.

Förutom ovanstående elva kan även Steve Bould och Perry Groves nämnas. Bould spelade från start i hälften av ligamatcherna (de nitton sista). Först spelade han fem matcher i tröja nummer tio och sedan fjorton matcher i tröja nummer fem istället för O’Leary. O’Leary började då på bänken förutom i fyra matcher då han spelade i tröja nummer åtta. Perry Groves spelade å sin sida tjugo ligamatcher från start, oftast i tröja nummer elva istället för Marwood, men även några matcher i tröja nummer sju och tio.

Målvakten Lukic samt försvararna Dixon och Adams spelade från start i samtliga 46 tävlingsmatcher denna säsong. Arsenal behöll samma spelare som blivit ligamästare föregående säsong, men sommaren 1989 fyllde man på truppen med islänningen Sigur∂ur Jónsson från Sheffield Wednesday. I januari 1990 anlände även mittbacken Colin Pates från Charlton Athletic. Varken Jónsson eller Pates fick dock speciellt mycket speltid. Skyttekungen från 1988/89, Alan Smith, gjorde inte mer än tio ligamål samt tre i Ligacupen. Trots det blev han lagets bäste målskytt. Manager var George Graham som gjorde sin fjärde säsong i klubben.

Tröjorna

Arsenal behöll samma hemma- och bortaställ som under 1988/89. Det fanns dock en skillnad på byxorna. Klubbens initialer AFC samt Adidas-märket var nu i marinblått istället för rött på hemmabyxorna.

10 augusti 2025

Engelska division ett 1988/89

Till säsongen 1988/89 minskade man antalet lag i engelska division ett till 20. Varje lag spelade därför 38 ligamatcher.

Säsongen kom att präglas av läktarkatastrofen på Hillsborough den femtonde april då 97 människor omkom. De överfyllda läktarna i FA-cupsemifinalen mellan Liverpool och Nottingham Forest gjorde att människor klämdes ihjäl mot kravallstaketen mellan läktarna och planen.

Liverpools följande matcher sköts upp till senare tillfälle och man förlängde därför ligan till den 26:e maj, sex dagar efter FA-cupfinalen. Kampen om ligatiteln stod mellan just Liverpool och Arsenal och de båda lagen möttes i den allra sista matchen för säsongen. Arsenal lyckades, mot alla odds, besegra Liverpool på Anfield och ta sin första ligatitel på arton år. Det var klubbens nionde ligatitel och den första sedan 1971. Engelska klubbar var fortfarande avstängda från europeiskt cupspel. Därför fick varken de två topplagen eller lagen närmast bakom, Nottingham Forest och Norwich City, spela i Europa 1989/90.

I andra ändan av tabellen tog nykomlingen Middlesbrough samt West Ham United och Newcastle United hand om de tre sista platserna. Dessa tre åkte ner i division två.

Liverpool fick alltså nöja sig med andra plats i ligan. Istället tog man hem segern i FA-cupen genom att besegra lokalkonkurrenten Everton med 3–2 på Wembley. Nottingham Forest besegrade Luton Town med 3–1 i Ligacupfinalen och tog hem sin första titel sedan segern i Europacupen 1980. Samma klubb vann även Full Members’ Cup genom att besegra Everton med 4–3 efter förlängning.

Alan Smith, Arsenal, blev skyttekung i division ett med 23 mål. Fotbollsskribenterna (Football Writers’ Association) utsåg Steve Nicol, Liverpool, till årets spelare. Spelarfacket (Professional Footballers’ Association) å sin sida utsåg Mark Hughes, Manchester United, till årets spelare. Priset som årets unga spelare gick till Paul Merson, Arsenal.

Laguppställningar engelska division ett 1988/89 (OpenOffice-kalkylblad)

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i engelska division ett 1988/89. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Sju olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Adidas, Hummel och Umbro med fem lag vardera. Två lag använde Scoreline medan Admiral, Skill och Spall hade varsitt lag. Så här var tröjtillverkarna fördelade:

Adidas – Arsenal, Liverpool, Luton Town, Manchester United och Queens Park Rangers
Hummel – Aston Villa, Coventry City, Southampton, Tottenham Hotspur och Wimbledon
Umbro – Derby County, Everton, Newcastle United, Nottingham Forest och Sheffield Wednesday
Scoreline – Norwich City och West Ham United
Admiral – Charlton Athletic
Skill – Middlesbrough
Spall – Millwall

Ligatabell engelska division ett 1988/89

Här är ligatabellen 1988/89. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos	Lag	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1	Arsenal	38	22	10	6	73	36	76
2	Liverpool	38	22	10	6	65	28	76
3	Nottingham Forest	38	17	3	8	64	43	64
4	Norwich City	38	17	11	10	48	45	62
5	Derby County	38	17	7	14	40	38	58
6	Tottenham Hotspur	38	15	12	11	60	46	57
7	Coventry City	38	14	13	11	47	42	55
8	Everton	38	14	12	12	50	45	54
9	Queens Park Rangers	38	14	11	13	43	37	53
10	Millwall	38	14	11	13	47	52	53
11	Manchester United	38	13	12	13	45	35	51
12	Wimbledon	38	14	9	15	50	46	51
13	Southampton	38	10	15	13	52	66	45
14	Charlton Athletic	38	10	12	16	44	58	42
15	Sheffield Wednesday	38	10	12	16	34	51	42
16	Luton Town	38	10	11	17	42	52	41
17	Aston Villa	38	9	13	16	45	56	40
18	Middlesbrough	38	9	12	17	44	61	39
19	West Ham United	38	10	8	20	37	62	38
20	Newcastle United	38	7	10	21	32	63	31

Läs mer om engelska ligan 1988/89 på Wikipedia.

8 augusti 2025

Wimbledon 1988/89

Wimbledon inledde säsongen 1988/89 med Charity Shield-matchen på Wembley mot de regerande ligamästarna Liverpool. Londonlaget hade sensationellt vunnit FA-cupen 1988 genom att besegra just Liverpool och nu möttes alltså de båda lagen igen. John Fashanu nickade in 1–0 till Wimbledon redan i sjuttonde minuten, men bara sex minuter senare kvitterade John Aldridge för Liverpool. I 69:e minuten gjorde samme Aldridge sitt andra mål för dagen och fastställde slutresultatet till 2–1 för Liverpool.

Det blev förlust även i ligapremiären en vecka senare. Där mötte man Arsenal som vann med hela 5–1 på Plough Lane. Efter 2–2 borta mot Luton Town förlorade Wimbledon sedan tre matcher i rad. Med en sådan usel start låg laget förstås sist i tabellen, men två segrar (2–1 hemma mot Everton och 1–0 borta mot Aston Villa) gjorde att man klättrade två placeringar. Det var dock inte starten på någon formtopp. Istället blev det tre oavgjorda och tre förluster på de följande sex ligamatcherna.

I december började emellertid resultaten att gå Wimbledons väg. Segern med 2–1 hemma mot Southampton den tredje december var starten på en ordentlig formtopp. Laget vann elva av sexton ligamatcher fram till den första april då man besegrade Nottingham Forest med 4–1. Under denna period tog Wimbledon ytterligare två storsegrar: 4–0 mot såväl Luton Town som Derby County, båda matcherna hemma på Plough Lane. De elva segrarna gjorde att Wimbledon klättrade från artonde till åttonde plats i tabellen. Laget orkade dock inte behålla formen säsongen ut. På de nio sista matcherna blev det bara en seger, 4–0 mot Newcastle United den 29:e april. Efter det blev det tre raka förluster och sedan 2–2 borta mot Arsenal i sista matchen. Det innebar att Wimbledon slutade på tolfte plats i ligan 1988/89. Laget tog 51 poäng på de 38 matcherna, lika många som Manchester United.

Wimbledon i cuperna 1988/89

I FA-cupen slog Wimbledon ut Birmingham (1–0), Aston Villa (1–0) och Grimsby Town (3–1). Det blev sedan förlust med 1–0 mot Everton i sjätte omgången. I Ligacupens andra omgång mötte man Barnsley i ett dubbelmöte. Wimbledon vann med 2–0 borta. Därför gick man vidare trots förlust med 1–0 i returen. Det blev sedan seger med 2–1 över Manchester United. I fjärde omgången mötte man Queens Park Rangers i ett Londonderby. Matchen blev mållös och i omspelet gjorde QPR matchens enda mål och gick vidare till femte omgången. Wimbledon deltog även i Full Members’ Cup eller Simod Cup som den också kallades. Första matchen mot Derby County slutade 0–0 efter full tid och förlängning, men Wimbledon vann med 4–3 efter straffsparksläggning. I andra matchen blev det dock förlust med 2–0 mot Everton.

Spelarna i Wimbledon 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Hans Segers – 2 Roger Joseph/John Scales, 5 Eric Young, 6 John Scales/Keith Curle, 3 Terry Phelan – 7 Carlton Fairweather/Zbigniew Kruszynski, 4 Vinnie Jones, 10 Lawrie Sanchez, 11 Dennis Wise – 8 Terry Gibson/Paul Miller, 9 John Fashanu.

Mittbacken John Scales spelade samtliga 38 ligamatcher och John Fashanu blev bäste målskytt med tolv ligamål. Bland de nya spelarna i truppen fanns holländske målvakten Hans Segers (från Nottingham Forest i slutet av september), högerbacken Roger Joseph (Brentford) och mittfältaren Gary Brooke från holländska Groningen. I oktober anlände även försvararen Keith Curle från Reading och i december värvade klubben den polske mittfältaren Zbigniew Kruszynski från tyska Homburg. Manager var Bobby Gould som gjorde sin andra säsong i Wimbledon.

Tröjorna

Till säsongen 1988/89 tog Hummel över efter Spall som tröjleverantör åt Wimbledon. Sponsor var bryggeriet Carlsberg. Deras logotyp fanns på Wimbledons tröjor för första gången i FA-cupfinalen 1988. Designen var typisk för Hummel med gula V-former (”chevrons”) längs ärmarna på den blå tröjan. I tyget fanns också ett mönster med bokstäverna HUMMEL i versaler som upprepade sig över hela tröjan. Som en påminnelse om segern i FA-cupen återfanns runt klubbmärket texten ”F.A. Cup Winners / Wimbledon F.C. / 1988”. Byxorna var även de blå med gula chevrons längs sidorna och strumporna var helt blå med en gul Hummel-logotyp. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast rött med vita och gröna markeringar.

6 augusti 2025

Tottenham Hotspur 1988/89

Tottenham Hotspur inledde säsongen 1988/89 med bara en seger (3–2 hemma mot Middlesbrough) på de tio första ligamatcherna. Dessutom fick man två poängs avdrag på grund av att man saknade säkerhetscertifikat. Dessa poäng fick man dock senare tillbaka. Tottenham låg sist i tabellen efter tio matcher, men därefter vann man sex av nio matcher och förlorade bara en gång (1–0 borta mot Everton). Det gjorde att man vid årsskiftet hade klättrat upp till nionde plats.

1989 började dock inte bra med tre förluster och två oavgjorda på de fem första matcherna. Mot slutet av februari började laget att komma igång och på de fjorton sista matcherna blev det nio segrar och bara två förluster. Sin största seger tog Tottenham i näst sista matchen då man besegrade Millwall med 5–0 borta i Londonderbyt. I denna match svarade Paul Stewart för ett hattrick. Tottenham Hotspur slutade därmed på sjätte plats i ligan 1988/89, sju placeringar bättre än föregående säsong.

Tottenham åkte ut direkt i tredje omgången av FA-cupen efter förlust med 1–0 mot division två-laget Bradford City. I Ligacupens andra omgång slog man ut Notts County från division tre i ett dubbelmöte. Det blev 1–1 i första matchen och seger med 2–1 i returen. I nästa omgång blev det en mållös match mot Blackburn Rovers och matchen gick till omspel. Även omspelet stod 0–0 efter 90 minuter, men efter förlängning kunde Spurs vinna med 2–1. Det blev sedan förlust med 2–1 mot Southampton i fjärde omgången.

Spelarna i Tottenham Hotspur 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Bobby Mimms/Erik Thorstvedt, 2 Guy Butters, 3 Mitchell Thomas/Chris Hughton, 4 Terry Fenwick, 5 Chris Fairclough, 6 Gary Mabbutt, 7 Paul Walsh, 8 Paul Gascoigne, 9 Chris Waddle, 10 Paul Stewart, 11 Paul Allen.

Bobby Mimms vaktade målet de tjugo första ligamatcherna, men i december 1988 värvade klubben den norske målvakten Erik Thorstvedt från IFK Göteborg. Norrmannen gjorde debut mot Nottingham Forest den femtonde januari 1989 och stod därefter i mål i samtliga återstående matcher. Mittbacken Gary Mabbutt spelade samtliga 44 liga- och cupmatcher som Tottenham deltog i. Chris Waddle blev lagets bäste målskytt med fjorton mål av vilka samtliga tillkom i ligan. Dessutom stod Paul Stewart, nyförvärv från Manchester City, för tretton fullträffar varav tolv i ligan och ett i Ligacupen. Förutom Stewart var även Paul Gascoigne ny i klubben. Han kom från Newcastle för den brittiska rekordsumman 2,2 miljoner pund. I november anlände även den spanske mittfältaren Nayim på lån från Barcelona och i december värvades den isländske försvararen Gu∂ni Bergsson från Valur. Manager var Terry Venables som gjorde sin andra säsong i klubben.

Tröjorna

Hummel levererade tröjorna till Tottenham Hotspur 1988/89 och sponsor var bryggeriet Holsten. Hemmatröjan var likadan som 1987/88 men med en uppdaterad Holsten-logotyp. Man introducerade dock en ny bortatröja. Denna var gul med gul och marinblå V-hals samt två marinblå V-former (chevrons) på ärmarna. Tillhörande byxor var gula med två stycken V-former på höger ben och klubbens initialer THFC på vänster ben.