Kategori: Uncategorized

1 oktober 2025

Arsenal 1989/90

Arsenal var regerande ligamästare och inledde därför säsongen 1989/90 med Charity Shield-matchen mot FA-cupvinnarna Liverpool på Wembley. Peter Beardsley gjorde 1–0 till Liverpool i 32:a minuten vilket blev matchens enda mål. Det blev förlust för Arsenal även i ligapremiären en vecka senare, den nittonde augusti. Manchester United vann med 4–1 på Old Trafford, men därefter kom Arsenal igång. Laget vann fem av sju ligamatcher samt spelade två mållösa derbyn mot Wimbledon respektive Chelsea. I två av de fem vinstmatcherna blev det storsegrar: 5–0 mot Sheffield Wednesday och 4–0 mot Manchester City, båda hemma på Highbury. Under denna period gick Arsenal även in i Ligacupens andra omgång där man mötte division två-laget Plymouth Argyle. Efter seger med 2–0 hemma vann Arsenal returen med hela 6–1 efter bland annat tre mål av Michael Thomas.

O’Leary blir Arsenals meste spelare

Arsenal låg tvåa i ligan, men åkte sedan på två bortaförluster, 2–1 mot Tottenham Hotspur och 3–0 mot Everton. Det innebar att man sjönk till femte plats. Fyra dagar senare, den 25:e oktober, slog man emellertid ut Liverpool ur Ligacupen efter seger med 1–0. I ligan blev det sedan 1–1 hemma mot Derby County innan man tog tre raka segrar. Den första av dessa, 4–3 mot Norwich City den fjärde november, var David O’Learys 622:a tävlingsmatch för Arsenal. Han passerade därmed George Armstrong som Arsenals meste spelare genom tiderna. O’Leary stod för kvitteringen till 3–3 och i matchens sista minut gjorde Lee Dixon segermålet för Arsenal. I samband med det uppstod ett stort tumult med nitton spelare inblandade. Det ledde till böter för båda lagen, 50 000 pund för Norwich och 20 000 pund för Arsenal.

Den 22:a november mötte man division två-laget Oldham Athletic i fjärde omgången av Ligacupen. Oldham överraskade stort och vann med 3–1 och Arsenal var därmed utslaget. Efter ännu en förlust, nu med 2–1 borta mot Liverpool i ligan, vann Arsenal återigen tre raka matcher och gick upp i serieledning.

Sviktande formkurva

Arsenal avslutade kalenderåret 1989 med två förluster på bortaplan, 1–0 mot Southampton och 2–1 mot Aston Villa. På nyårsdagen 1990 blev det dock seger med 4–1 mot Crystal Palace. Fem dagar senare slog Arsenal dessutom ut Stoke City med 1–0 i tredje omgången av FA-cupen. Niall Quinn gjorde segermålet i vad som skulle visa sig bli hans sista match i klubben. Två månader senare såldes han till Manchester City för 700 000 pund. I ligan spelade Arsenal sedan två Londonderbyn. Först blev det förlust med 1–0 mot Wimbledon och sedan seger med samma siffror mot Tottenham. Ett annat Londonlag, Queens Park Rangers, stod för motståndet i FA-cupens fjärde omgång. Matchen förblev mållös och i omspelet kunde QPR vinna med 2–0.

På den följande sex ligamatcherna lyckades Arsenal bara vinna en gång, 3–0 mot Nottingham Forest den sjunde mars. I denna match gjorde för övrigt 20-årige anfallaren Kevin Campbell sitt första mål för Arsenal. På de nio avslutande matcherna blev det sedan fyra segrar, tre oavgjorda och två förluster. Det innebar att Arsenal slutade på fjärde plats i ligan 1989/90, sjutton poäng bakom mästarna Liverpool.

Spelarna i Arsenal 1989/90

Ordinarie laguppställning: 1 John Lukic – 2 Lee Dixon, 5 David O’Leary, 6 Tony Adams, 3 Nigel Winterburn – 7 David Rocastle, 4 Michael Thomas, 8 Kevin Richardson, 11 Brian Marwood – 9 Alan Smith, 10 Paul Merson.

Förutom ovanstående elva kan även Steve Bould och Perry Groves nämnas. Bould spelade från start i hälften av ligamatcherna (de nitton sista). Först spelade han fem matcher i tröja nummer tio och sedan fjorton matcher i tröja nummer fem istället för O’Leary. O’Leary började då på bänken förutom i fyra matcher då han spelade i tröja nummer åtta. Perry Groves spelade å sin sida tjugo ligamatcher från start, oftast i tröja nummer elva istället för Marwood, men även några matcher i tröja nummer sju och tio.

Målvakten Lukic samt försvararna Dixon och Adams spelade från start i samtliga 46 tävlingsmatcher denna säsong. Arsenal behöll samma spelare som blivit ligamästare föregående säsong, men sommaren 1989 fyllde man på truppen med islänningen Sigur∂ur Jónsson från Sheffield Wednesday. I januari 1990 anlände även mittbacken Colin Pates från Charlton Athletic. Varken Jónsson eller Pates fick dock speciellt mycket speltid. Skyttekungen från 1988/89, Alan Smith, gjorde inte mer än tio ligamål samt tre i Ligacupen. Trots det blev han lagets bäste målskytt. Manager var George Graham som gjorde sin fjärde säsong i klubben.

Tröjorna

Arsenal behöll samma hemma- och bortaställ som under 1988/89. Det fanns dock en skillnad på byxorna. Klubbens initialer AFC samt Adidas-märket var nu i marinblått istället för rött på hemmabyxorna.

10 augusti 2025

Engelska division ett 1988/89

Till säsongen 1988/89 minskade man antalet lag i engelska division ett till 20. Varje lag spelade därför 38 ligamatcher.

Säsongen kom att präglas av läktarkatastrofen på Hillsborough den femtonde april då 97 människor omkom. De överfyllda läktarna i FA-cupsemifinalen mellan Liverpool och Nottingham Forest gjorde att människor klämdes ihjäl mot kravallstaketen mellan läktarna och planen.

Liverpools följande matcher sköts upp till senare tillfälle och man förlängde därför ligan till den 26:e maj, sex dagar efter FA-cupfinalen. Kampen om ligatiteln stod mellan just Liverpool och Arsenal och de båda lagen möttes i den allra sista matchen för säsongen. Arsenal lyckades, mot alla odds, besegra Liverpool på Anfield och ta sin första ligatitel på arton år. Det var klubbens nionde ligatitel och den första sedan 1971. Engelska klubbar var fortfarande avstängda från europeiskt cupspel. Därför fick varken de två topplagen eller lagen närmast bakom, Nottingham Forest och Norwich City, spela i Europa 1989/90.

I andra ändan av tabellen tog nykomlingen Middlesbrough samt West Ham United och Newcastle United hand om de tre sista platserna. Dessa tre åkte ner i division två.

Liverpool fick alltså nöja sig med andra plats i ligan. Istället tog man hem segern i FA-cupen genom att besegra lokalkonkurrenten Everton med 3–2 på Wembley. Nottingham Forest besegrade Luton Town med 3–1 i Ligacupfinalen och tog hem sin första titel sedan segern i Europacupen 1980. Samma klubb vann även Full Members’ Cup genom att besegra Everton med 4–3 efter förlängning.

Alan Smith, Arsenal, blev skyttekung i division ett med 23 mål. Fotbollsskribenterna (Football Writers’ Association) utsåg Steve Nicol, Liverpool, till årets spelare. Spelarfacket (Professional Footballers’ Association) å sin sida utsåg Mark Hughes, Manchester United, till årets spelare. Priset som årets unga spelare gick till Paul Merson, Arsenal.

Laguppställningar engelska division ett 1988/89 (OpenOffice-kalkylblad)

Tröjorna

Här är alla hemmatröjor i engelska division ett 1988/89. Klicka på bilden nedan för att se den i större storlek.

Sju olika tröjtillverkare användes i division ett denna säsong. Mest förekommande var Adidas, Hummel och Umbro med fem lag vardera. Två lag använde Scoreline medan Admiral, Skill och Spall hade varsitt lag. Så här var tröjtillverkarna fördelade:

Adidas – Arsenal, Liverpool, Luton Town, Manchester United och Queens Park Rangers
Hummel – Aston Villa, Coventry City, Southampton, Tottenham Hotspur och Wimbledon
Umbro – Derby County, Everton, Newcastle United, Nottingham Forest och Sheffield Wednesday
Scoreline – Norwich City och West Ham United
Admiral – Charlton Athletic
Skill – Middlesbrough
Spall – Millwall

Ligatabell engelska division ett 1988/89

Här är ligatabellen 1988/89. Klicka på ett lag för att komma till respektive inlägg.

Pos	Lag	Sp	V	O	F	GM	IM	P
1	Arsenal	38	22	10	6	73	36	76
2	Liverpool	38	22	10	6	65	28	76
3	Nottingham Forest	38	17	3	8	64	43	64
4	Norwich City	38	17	11	10	48	45	62
5	Derby County	38	17	7	14	40	38	58
6	Tottenham Hotspur	38	15	12	11	60	46	57
7	Coventry City	38	14	13	11	47	42	55
8	Everton	38	14	12	12	50	45	54
9	Queens Park Rangers	38	14	11	13	43	37	53
10	Millwall	38	14	11	13	47	52	53
11	Manchester United	38	13	12	13	45	35	51
12	Wimbledon	38	14	9	15	50	46	51
13	Southampton	38	10	15	13	52	66	45
14	Charlton Athletic	38	10	12	16	44	58	42
15	Sheffield Wednesday	38	10	12	16	34	51	42
16	Luton Town	38	10	11	17	42	52	41
17	Aston Villa	38	9	13	16	45	56	40
18	Middlesbrough	38	9	12	17	44	61	39
19	West Ham United	38	10	8	20	37	62	38
20	Newcastle United	38	7	10	21	32	63	31

Läs mer om engelska ligan 1988/89 på Wikipedia.

8 augusti 2025

Wimbledon 1988/89

Wimbledon inledde säsongen 1988/89 med Charity Shield-matchen på Wembley mot de regerande ligamästarna Liverpool. Londonlaget hade sensationellt vunnit FA-cupen 1988 genom att besegra just Liverpool och nu möttes alltså de båda lagen igen. John Fashanu nickade in 1–0 till Wimbledon redan i sjuttonde minuten, men bara sex minuter senare kvitterade John Aldridge för Liverpool. I 69:e minuten gjorde samme Aldridge sitt andra mål för dagen och fastställde slutresultatet till 2–1 för Liverpool.

Det blev förlust även i ligapremiären en vecka senare. Där mötte man Arsenal som vann med hela 5–1 på Plough Lane. Efter 2–2 borta mot Luton Town förlorade Wimbledon sedan tre matcher i rad. Med en sådan usel start låg laget förstås sist i tabellen, men två segrar (2–1 hemma mot Everton och 1–0 borta mot Aston Villa) gjorde att man klättrade två placeringar. Det var dock inte starten på någon formtopp. Istället blev det tre oavgjorda och tre förluster på de följande sex ligamatcherna.

I december började emellertid resultaten att gå Wimbledons väg. Segern med 2–1 hemma mot Southampton den tredje december var starten på en ordentlig formtopp. Laget vann elva av sexton ligamatcher fram till den första april då man besegrade Nottingham Forest med 4–1. Under denna period tog Wimbledon ytterligare två storsegrar: 4–0 mot såväl Luton Town som Derby County, båda matcherna hemma på Plough Lane. De elva segrarna gjorde att Wimbledon klättrade från artonde till åttonde plats i tabellen. Laget orkade dock inte behålla formen säsongen ut. På de nio sista matcherna blev det bara en seger, 4–0 mot Newcastle United den 29:e april. Efter det blev det tre raka förluster och sedan 2–2 borta mot Arsenal i sista matchen. Det innebar att Wimbledon slutade på tolfte plats i ligan 1988/89. Laget tog 51 poäng på de 38 matcherna, lika många som Manchester United.

Wimbledon i cuperna 1988/89

I FA-cupen slog Wimbledon ut Birmingham (1–0), Aston Villa (1–0) och Grimsby Town (3–1). Det blev sedan förlust med 1–0 mot Everton i sjätte omgången. I Ligacupens andra omgång mötte man Barnsley i ett dubbelmöte. Wimbledon vann med 2–0 borta. Därför gick man vidare trots förlust med 1–0 i returen. Det blev sedan seger med 2–1 över Manchester United. I fjärde omgången mötte man Queens Park Rangers i ett Londonderby. Matchen blev mållös och i omspelet gjorde QPR matchens enda mål och gick vidare till femte omgången. Wimbledon deltog även i Full Members’ Cup eller Simod Cup som den också kallades. Första matchen mot Derby County slutade 0–0 efter full tid och förlängning, men Wimbledon vann med 4–3 efter straffsparksläggning. I andra matchen blev det dock förlust med 2–0 mot Everton.

Spelarna i Wimbledon 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Hans Segers – 2 Roger Joseph/John Scales, 5 Eric Young, 6 John Scales/Keith Curle, 3 Terry Phelan – 7 Carlton Fairweather/Zbigniew Kruszynski, 4 Vinnie Jones, 10 Lawrie Sanchez, 11 Dennis Wise – 8 Terry Gibson/Paul Miller, 9 John Fashanu.

Mittbacken John Scales spelade samtliga 38 ligamatcher och John Fashanu blev bäste målskytt med tolv ligamål. Bland de nya spelarna i truppen fanns holländske målvakten Hans Segers (från Nottingham Forest i slutet av september), högerbacken Roger Joseph (Brentford) och mittfältaren Gary Brooke från holländska Groningen. I oktober anlände även försvararen Keith Curle från Reading och i december värvade klubben den polske mittfältaren Zbigniew Kruszynski från tyska Homburg. Manager var Bobby Gould som gjorde sin andra säsong i Wimbledon.

Tröjorna

Till säsongen 1988/89 tog Hummel över efter Spall som tröjleverantör åt Wimbledon. Sponsor var bryggeriet Carlsberg. Deras logotyp fanns på Wimbledons tröjor för första gången i FA-cupfinalen 1988. Designen var typisk för Hummel med gula V-former (”chevrons”) längs ärmarna på den blå tröjan. I tyget fanns också ett mönster med bokstäverna HUMMEL i versaler som upprepade sig över hela tröjan. Som en påminnelse om segern i FA-cupen återfanns runt klubbmärket texten ”F.A. Cup Winners / Wimbledon F.C. / 1988”. Byxorna var även de blå med gula chevrons längs sidorna och strumporna var helt blå med en gul Hummel-logotyp. Reservstället var i samma stil som hemmastället fast rött med vita och gröna markeringar.

6 augusti 2025

Tottenham Hotspur 1988/89

Tottenham Hotspur inledde säsongen 1988/89 med bara en seger (3–2 hemma mot Middlesbrough) på de tio första ligamatcherna. Dessutom fick man två poängs avdrag på grund av att man saknade säkerhetscertifikat. Dessa poäng fick man dock senare tillbaka. Tottenham låg sist i tabellen efter tio matcher, men därefter vann man sex av nio matcher och förlorade bara en gång (1–0 borta mot Everton). Det gjorde att man vid årsskiftet hade klättrat upp till nionde plats.

1989 började dock inte bra med tre förluster och två oavgjorda på de fem första matcherna. Mot slutet av februari började laget att komma igång och på de fjorton sista matcherna blev det nio segrar och bara två förluster. Sin största seger tog Tottenham i näst sista matchen då man besegrade Millwall med 5–0 borta i Londonderbyt. I denna match svarade Paul Stewart för ett hattrick. Tottenham Hotspur slutade därmed på sjätte plats i ligan 1988/89, sju placeringar bättre än föregående säsong.

Tottenham åkte ut direkt i tredje omgången av FA-cupen efter förlust med 1–0 mot division två-laget Bradford City. I Ligacupens andra omgång slog man ut Notts County från division tre i ett dubbelmöte. Det blev 1–1 i första matchen och seger med 2–1 i returen. I nästa omgång blev det en mållös match mot Blackburn Rovers och matchen gick till omspel. Även omspelet stod 0–0 efter 90 minuter, men efter förlängning kunde Spurs vinna med 2–1. Det blev sedan förlust med 2–1 mot Southampton i fjärde omgången.

Spelarna i Tottenham Hotspur 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Bobby Mimms/Erik Thorstvedt, 2 Guy Butters, 3 Mitchell Thomas/Chris Hughton, 4 Terry Fenwick, 5 Chris Fairclough, 6 Gary Mabbutt, 7 Paul Walsh, 8 Paul Gascoigne, 9 Chris Waddle, 10 Paul Stewart, 11 Paul Allen.

Bobby Mimms vaktade målet de tjugo första ligamatcherna, men i december 1988 värvade klubben den norske målvakten Erik Thorstvedt från IFK Göteborg. Norrmannen gjorde debut mot Nottingham Forest den femtonde januari 1989 och stod därefter i mål i samtliga återstående matcher. Mittbacken Gary Mabbutt spelade samtliga 44 liga- och cupmatcher som Tottenham deltog i. Chris Waddle blev lagets bäste målskytt med fjorton mål av vilka samtliga tillkom i ligan. Dessutom stod Paul Stewart, nyförvärv från Manchester City, för tretton fullträffar varav tolv i ligan och ett i Ligacupen. Förutom Stewart var även Paul Gascoigne ny i klubben. Han kom från Newcastle för den brittiska rekordsumman 2,2 miljoner pund. I november anlände även den spanske mittfältaren Nayim på lån från Barcelona och i december värvades den isländske försvararen Gu∂ni Bergsson från Valur. Manager var Terry Venables som gjorde sin andra säsong i klubben.

Tröjorna

Hummel levererade tröjorna till Tottenham Hotspur 1988/89 och sponsor var bryggeriet Holsten. Hemmatröjan var likadan som 1987/88 men med en uppdaterad Holsten-logotyp. Man introducerade dock en ny bortatröja. Denna var gul med gul och marinblå V-hals samt två marinblå V-former (chevrons) på ärmarna. Tillhörande byxor var gula med två stycken V-former på höger ben och klubbens initialer THFC på vänster ben.

4 augusti 2025

Sheffield Wednesday 1988/89

Sheffield Wednesday inledde säsongen 1988/89 med att besegra Luton Town med 1–0 hemma på Hillsborough. Efter 1–1 borta mot Nottingham Forest följt av två förluster vann laget sedan tre matcher i rad. Till den sista av dessa, 2–1 borta mot Southampton, hade Peter Eustace blivit utsedd till tillförordnad manager. Detta beroende på att Howard Wilkinson hade avgått för att ta över Leeds United. Eustace tid som manager blev dock mindre lyckad. Efter segern över Southampton låg Wednesday femma i tabellen, men därefter vann man bara en match (1–0 borta mot Middlesbrough den 26:e november) under hösten och vintern. Laget sjönk till artonde plats vilket skulle innebära nedflyttning.

Peter Eustace fick sparken och in kom istället Ron Atkinson. Han kom närmast från Atlético Madrid varifrån han hade fått sparken efter endast tre månader som manager. På de femton återstående matcherna ledde Atkinson sitt nya lag till fem segrar och fyra oavgjorda. Det räckte för att rädda kvar i klubben i högsta divisionen. Sheffield Wednesday slutade på femtonde plats i ligan 1988/89, tre poäng ovanför nedflyttningsstrecket.

I FA-cupens tredje omgång slog Sheffield Wednesday ut Torquay United med 5–1, men därefter förlorade man med 1–2 mot Blackburn Rovers. Inte gick det bättre i Ligacupen. I andra omgångens dubbelmöte med Blackpool blev det förlust med 2–0 i första mötet på bortaplan. Wednesday vann returen med 3–1 efter förlängning, men Blackpool gick vidare med sammanlagt 3–3 och fler gjorda bortamål. Sheffield Wednesday deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup) 1988/89, men åkte ut direkt efter förlust med 1–0 mot Queens Park Rangers.

Spelarna i Sheffield Wednesday 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Chris Turner, 2 Mel Sterland/Alan Harper, 3 Nigel Worthington, 4 Nigel Pearson/Ian Cranson/Carlton Palmer, 5 Lawrie Madden/Nigel Pearson, 6 Ian Cranson/Lawrie Madden, 7 Gary Megson/Mark Proctor/David Bennett, 8 Mark Proctor/David Hirst/Greg Fee, 9 Colin West/Imre Varadi/Steve Whitton, 10 David Hirst/Siggi Jónsson, 11 Tony Galvin/Siggi Jónsson/Dean Barrick.

Nigel Pearson deltog i 42 av de 43 liga- och cupmatcherna under säsongen (han missade en ligamatch). David Hirst blev lagets bäste målskytt med totalt nio mål varav sju i ligan. Nya spelare inför säsongen var Chris Turner (Manchester United), Alan Harper (Everton) och David Hodgson (Xeres, Spanien). I januari 1989 anlände även Wilf Rostron (Watford) och Darren Wood (Chelsea). Senare, i februari och mars, fyllde man på spelartruppen med Carlton Palmer (West Bromwich Albion), Steve Whitton (Birmingham City) och David Bennett (Coventry City).

Tröjorna

Till säsongen 1988/89 tog Umbro fram en ny bortatröja till Sheffield Wednesday. Denna hade gröna, vita och blå ränder på tvären. Samma design hade Chelseas tredjetröja, fast med rött istället för grönt och en annan typ av krage. Sheffield Wednesday använde bortatröjan tillsammans med gröna byxor med blå och vita fält på sidorna samt gröna strumpor med vit överdel. Hemmatröjan var likadan som 1987/88, men i början av säsongen saknade man sponsor. Till matchen mot Tottenham den 20:e november 1988 hade klubben fått en sponsor i form av VT Plastics. En annan skillnad mot föregående säsong var att man nu använde blå byxor på hemmaplan. I vissa bortamatcher hände det dock att Wednesday spelade i vita byxor eller blå strumpor.

Sheffield Wednesday 1988/89 (alternativ hemma)

18 juli 2025

Queens Park Rangers 1988/89

Queens Park Rangers hade kommit femma i ligan 1988, men inledningen på 1988/89 blev inte lika bra. Det blev sju förluster och bara fyra segrar på de fjorton första matcherna. Laget låg då på trettonde plats i tabellen. QPR avslutade sedan 1988 med två segrar (2–1 hemma mot Coventry den tredje december samt 4–1 borta mot Southampton på nyårsafton) och däremellan två oavgjorda och en förlust.

Det blev ingen seger (tre förluster och fyra oavgjorda) på de sju första matcherna efter nyår vilket gjorde att man sjönk till sextonde plats. Queens Park Rangers hittade dock formen under våren 1989. Laget vann åtta av elva matcher och förlorade bara en gång (1–4 borta mot Everton den första april). Det blev sedan ytterligare en förlust, 0–2 borta mot Liverpool, i säsongens sista match. Den fina avslutningen gjorde att Queens Park Rangers klättrade upp till en slutlig niondeplats i ligan 1988/89.

Queens Park Rangers mötte Manchester United i FA-cupens tredje omgång. Matchen blev mållös och omspelet slutade 2–2 efter förlängning. I den andra omspelsmatchen var United det bättre laget och vann med 3–0. I Ligacupen tog sig QPR till femte omgången. På vägen besegrade man Cardiff City (2–0 hemma, 1–1 borta), Charlton Athletic (2–1) och Wimbledon (0–0, 1–0 efter omspel). Därefter blev det förlust med 2–5 mot Nottingham Forest.

Laget deltog i ytterligare två turneringar under 1988/89: Football League Centenary Trophy och Full Members’ Cup. I den förra blev det förlust direkt med 1–0 mot Arsenal. I den senare slog man ut Sheffield Wednesday (1–0 efter förlängning) och Watford (1–1 efter förlängning, 2–1 på straffar), men i semifinalen blev det förlust med 1–0 mot Everton.

Spelarna i Queens Park Rangers 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 David Seaman – 2 Wayne Fereday/Simon Barker/Alan McDonald/Justin Channing, 3 Mark Dennis/Martin Allen, 4 Paul Parker, 5 Alan McDonald, 6 Danny Maddix/Nigel Spackman, 7 Martin Allen/Mark Falco/Andy Gray, 8 Trevor Francis/David Kerslake, 9 Wayne Fereday/Colin Clarke, 10 Mark Stein/Dean Coney/Peter Reid, 11 Kevin Brock/Andy Sinton.

Målvakten David Seaman spelade 46 av de 51 liga- och cupmatcherna varav 35 i ligan. Mark Falco blev lagets bäste målskytt med totalt femton mål varav tolv i ligan. Bland nyförvärven sommaren 1988 fanns mittfältarna Simon Barker (Blackburn Rovers) och Osvaldo Ardiles (Tottenham Hotspur) samt anfallaren Mark Stein (Luton Town). Efter nyår och under våren anlände även Nigel Spackman (Liverpool), Andy Gray (Aston Villa), Peter Reid (Everton), Colin Clarke (Southampton) och Andy Sinton (Brentford).

Tröjorna

Tröjorna som Queens Park Rangers använde under 1988/89 var i stort sett likadana som tidigare. De blå och vita ränderna var dock placerade annorlunda. Siffrorna på ryggen var också något annorlunda jämfört med tidigare. Man behöll samma byxor och strumpor som 1987/88 och precis som tidigare spelade QPR i blå byxor och strumpor i vissa bortamatcher. Den rödsvarta bortatröjan var även den likadan som föregående säsong. Till denna tröja använde man antingen svarta eller röda byxor och strumpor.

Queens Park Rangers 1988/89 (alternativ hemma)

16 juli 2025

Nottingham Forest 1988/89

Nottingham Forest inledde ligasäsongen 1988/89 med en 2–1-förlust borta mot Norwich City. Det blev sedan fem oavgjorda matcher i rad innan första segern kom, 2–1 borta mot Queens Park Rangers. Resultaten fortsatte att gå upp och ner och laget vann bara tre av de följande elva matcherna fram till annandag jul. Nottingham Forest låg då tolva i tabellen, men på nyårsafton besegrade man Sheffield Wednesday med 3–0 borta. Det var starten på en fem matcher lång segersvit som tog upp laget till fjärde plats. Det blev sedan två oavgjorda samt däremellan en 3–1-seger borta mot Arsenal innan man föll med 1–2 hemma mot Tottenham Hotspur. På de elva sista matcherna blev det sedan sju segrar, en oavgjord och tre förluster. Det innebar att Nottingham Forest slutade på tredje plats i ligan 1988/89, tolv poäng bakom Liverpool och Arsenal.

Nottingham Forest vinner Ligacupen 1988/89

Nottingham Forest tog en riktig storseger i dubbelmötet med Chester City i andra omgången av Ligacupen. Det blev sammanlagt 10–0 efter 6–0 hemma och 4–0 borta. Forest slog sedan även ut Coventry City (3–2), Leicester City (0–0, 2–1 efter omspel) och Queens Park Rangers (5–2). Semifinalerna spelades i form av dubbelmöten hemma–borta och motståndare var Bristol City. Första matchen på City Ground slutade 1–1 och returen var mållös efter full tid. I förlängningen kunde dock Garry Parker avgöra med sitt 2–1-mål och ta Forest till final.

Där mötte man Luton Town och matchen spelades på Wembley den nionde april 1989. Mick Harford gav Luton ledningen tio minuter före paus, men nio minuter efter halvtidsvilan kvitterade Nigel Clough på straff. I 68:e minuten gav Neil Webb Forest ledningen och åtta minuter senare fastställde Clough slutresultatet till 3–1. Nottingham Forest tog därmed sin tredje inteckning i Ligacupen efter segrarna 1978 och 1979.

FA-cupen och katastrofen på Hillsborough

I FA-cupens tredje omgång slog Nottingham Forest ut Ipswich Town genom en 3–0-seger. Därefter slog man även ut Leeds United (2–0), Watford (3–0) och Manchester United (1–0). I semifinalen ställdes man mot Liverpool och matchen spelades på Hillsborough i Sheffield den femtonde april 1989. Matchen avbröts dock. Läktarna var överfulla och människor klämdes ihjäl mot stängslen som separerade läktarna från planen. Totalt omkom 97 personer i en av historiens största läktarkatastrofer. Matchen spelades om tre veckor senare och då vann Liverpool med 3–1 och tog sig till final.

Ännu en cupseger

Nottingham Forest deltog i ytterligare två turneringar under 1988/89: Full Members’ Cup (Simod Cup) och Football League Centenary Trophy. Laget tog sig till final i Simod Cup genom att besegra Chelsea (4–1), Ipswich Town (3–1) och Crystal Palace (3–1). I finalen mötte man Everton och matchen stod 2–2 vid full tid. Två minuter in i förlängningen gjorde Lee Chapman 3–2 till Forest, men Tony Cottee kvitterade i 101:a minuten. Tre minuter före slutet av förlängningen gjorde Chapman sitt andra mål, 4–3 till Nottingham Forest som blev slutresultatet. I första omgången av Football League Centenary Trophy förlorade Forest med 4–1 mot Liverpool.

Spelarna i Nottingham Forest 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Steve Sutton – 2 Steve Chettle/Brian Laws, 4 Des Walker, 5 Colin Foster/Terry Wilson, 3 Stuart Pearce – 7 Franz Carr/Tommy Gaynor, 6 Steve Hodge, 8 Neil Webb, 11 Brian Rice/Garry Parker – 9 Nigel Clough, 10 Lee Chapman.

Sutton, Pearce och Webb spelade mest med totalt 54 av de 57 matcherna. Av dessa spelade samtliga tre 36 av de 38 ligamatcherna. Nigel Clough blev lagets bäste målskytt med totalt 21 mål varav 14 i ligan. Bland de nya spelarna i laget fanns högerbacken Brian Laws (Middlesbrough), mittfältaren Steve Hodge (Tottenham Hotspur) samt anfallaren Lee Chapman som anlände från franska Chamois Niortais i oktober.

Tröjorna

Umbro tog fram en ny hemmatröja till Nottingham Forest 1988/89. Denna hade vit krage med en svart och en röd rand samt vita och svarta fält på ärmsluten. Byxorna var vita med röda och svarta fält på sidorna. I vissa bortamatcher använde man dock de röda byxorna från föregående säsong. Strumporna var helt röda med ett vitt Umbro-märke.

Hemmastället var alltså nytt, men klubben behöll samma bortaställ som de senaste två säsongerna, det vill säga vit tröja, svarta byxor och vita strumpor. Beroende på motståndarlagens färger hände det dock att man kombinerade element från hemma- och bortaställen på bortaplan. Till exempel kunde man använde de vita hemmabyxorna och/eller de röda hemmastrumporna tillsammans med den vita tröjan.

Nottingham Forest 1988/89 (alternativ hemma)

14 juli 2025

Newcastle United 1988/89

Newcastle United fick en usel start på säsongen 1988/89 med nio förluster på de tretton första ligamatcherna. Man slog visserligen Liverpool med 2–1 den första oktober, men en vecka senare föll man med 0–3 hemma mot Coventry City. Det blev droppen för styrelsen som gav managern Willie McFaul sparken. Colin Suggett ledde tillfälligt laget till den fjortonde december när Jim Smith från Queens Park Rangers tog över permanent. De svaga resultaten fortsatte emellertid. Efter oavgjort (3–3) mot Southampton och seger över Sheffield Wednesday (2–1) förlorade Newcastle fyra matcher i rad. I februari och mars hade man en bättre period med tre segrar och bara en förlust på sju matcher, men avslutningen av säsongen blev mindre lyckad. På de nio sista matcherna blev det sju förluster och två oavgjorda. Det innebar att Newcastle United slutade sist i division ett 1988/89 och åkte ner i tvåan.

Watford stod för motståndet i FA-cupens tredje omgång. Det blev inga mål och matchen gick till omspel, men även här blev det oavgjort, 2–2. Efter ytterligare en mållös match kunde Watford ta sig vidare genom att göra matchens enda mål i den tredje omspelsmatchen. Även i Ligacupen åkte Newcastle ut direkt. I andra omgångens dubbelmöte med Sheffield United blev det förlust med sammanlagt 2–3 (0–3, 2–0).

Newcastle United deltog även i ytterligare två turneringar under 1988/89: Full Members’ Cup och Football League Centenary Trophy. I den förstnämnda åkte man ut direkt mot Watford efter förlust med 2–1. I den andra turneringen slog Newcastle ut Wimbledon med 1–0 efter förlängning, men i semifinalen föll man med 2–1 mot Manchester United, också det efter förlängning.

Spelarna i Newcastle United 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Dave Beasant – 2 John Anderson/Ray Ranson, 5 Kevin Scott, 6 Andy Thorn/Glenn Roeder, 3 Kenny Sansom – 4 David McCreery, 10 Liam O’Brien/Michael O’Neill/Darren Jackson, 11 Kevin Brock – 7 John Hendrie, 8 John Hendrie/Frank Pingel, 9 Mirandinha.

Den nordirländske mittfältaren David McCreery deltog i 42 av de 47 matcherna varav 36 i ligan. Brasilianaren Mirandinha blev lagets bäste målskytt med totalt elva mål varav nio i ligan. Under sommaren 1988 värvade Newcastle Dave Beasant och Andy Thorn från Wimbledon samt John Hendrie från Bradford City. Målvakten Beasant såldes dock till Chelsea redan i januari 1989. Därefter vaktade Gary Kelly eller Tommy Wright målet. Senare under säsongen anlände även Liam O’Brien (Manchester United), Kevin Brock (QPR), Ray Ransom (Birmingham), Kenny Sansom (Arsenal) och dansken Frank Pingel från Århus.

Tröjorna

Newcastle behöll samma matchställ från Umbro som 1987/88. Sponsorloggan Greenalls hade dock ett nytt utseende och klubben introducerade även ett nytt klubbmärke. Bortatröjan var ny för säsongen och hade gula och gröna ränder med smala vita ränder. Till denna tröja använde man gröna byxor och gula strumpor med grön överdel.

7 juli 2025

Millwall 1988/89

Säsongen 1988/89 spelade Millwall i division ett för första gången. Laget hade vunnit division två 1987/88 och var tippat att åka ur direkt. Millwall skulle dock överträffa förväntningarna med råge. I premiären blev det 2–2 borta mot Aston Villa som också var nykomlingar efter en säsong i tvåan. Därefter tog Millwall tre raka segrar, mot Derby County (1–0 hemma), Charlton Athletic (3–0 borta) och Everton (2–1 hemma). Det blev sedan ytterligare fyra matcher (varav tre oavgjorda) utan förlust. Efter åtta matcher låg Millwall sensationellt på andra plats i tabellen. En vecka senare kom första förlusten, 4–2 borta mot den tredje nykomlingen Middlesbrough.

I november blev det två segrar och två oavgjorda, men i december började förlusterna att komma allt oftare. På tio ligamatcher fram till mitten av februari blev det fyra segrar och sex förluster. Det gjorde att laget sjönk till sjunde plats. Millwall hade sedan en bättre period med fyra segrar på fem matcher och gick upp till tredje plats. Det skulle dock inte bli några fler segrar. På de tio avslutande matcherna föll laget ihop och förlorade sex matcher och spelade oavgjort fyra gånger. Det innebar att Millwall slutade på tionde plats i ligan 1988/89 vilket var klart bättre än någon hade kunnat tro på förhand.

Millwall slog ut Luton Town efter seger med 3–2 i FA-cupens tredje omgång. I nästa omgång blev det dock förlust med 2–0 mot Liverpool. Det gick inte bättre i Ligacupen. Där slog man ut Gillingham efter seger både hemma (3–0) och borta (3–1), men sedan förlorade man med 3–1 mot Aston Villa. I Full Members’ Cup slog Millwall ut Barnsley efter straffsparksläggning (1–1 efter förlängning och seger med 3–0 på straffar). Efter seger med 2–0 mot Leeds United åkte man ut mot Everton som vann med 2–0.

Spelarna i Millwall 1988/89

Ordinarie laguppställning: 1 Brian Horne – 2 Keith Stevens, 5 Steve Wood, 6 Alan McLeary, 3 Ian Dawes – 7 George Lawrence/Paul Stephenson/Jimmy Carter, 4 Terry Hurlock, 8 Les Briley, 11 Kevin O’Callaghan – 9 Teddy Sheringham, 10 Tony Cascarino.

Målvakten Horne och mittbacken McLeary spelade samtliga 46 liga- och cupmatcher. Dessutom spelade irländske anfallaren Cascarino samtliga 38 ligamatcher, men missade en match i Simod Cup. Han och anfallskollegan Sheringham gjorde båda totalt femton mål var. Av dessa gjorde Cascarino tretton i ligan medan Sheringham stod för elva ligamål. Nya spelare i laget denna säsong var vänsterbacken Ian Dawes (Queens Park Rangers), mittfältaren Paul Stephenson (Newcastle United) och anfallaren Dean Horrix (Reading).

Tröjorna

Millwall behöll samma tröjor som 1987/88, men med ett par skillnader. Ovanför lejonet på vänster bröst stod det nu ”1st Division 1988-89” och under lejonet stod det ”Millwall Football Club” istället för ”Millwall F.C.”. Sponsorn Lewisham hade också en ny logotyp med namnet i gemener och endast versal begynnelsebokstav. Även kronan ovanför namnet hade ett nytt utseende. Byxorna var också nya och liknade de byxor som Everton hade med en blå trekant på vänster ben. På det gulsvarta bortastället återfanns samma modifieringar som på hemmastället.

5 juli 2025

Millwall 1987/88

Millwall inledde division två-säsongen 1987/88 med blandade resultat. På de sexton första matcherna blev det sju segrar, tre oavgjorda och sex förluster. Laget låg då nia i tabellen, men fem raka segrar gjorde att man klättrade upp till tredje plats. Millwall åkte sedan på tre förluster i rad, men man kom tillbaka och vann fyra av de fem följande matcherna. Efter ett par förluster i början av februari kom laget in ien formtopp med tolv matcher utan förlust. Med en match kvar att spela hade Millwall säkrat seriesegern i division två 1987/88. Därför hade det ingen betydelse att man förlorade med 4–1 i sista matchen mot Blackburn Rovers. Laget var nu klart för spel i högsta divisionen för första gången i klubbens historia.

I FA-cupen gick det däremot inte lika bra för Millwall 1987/88. Laget åkte ut direkt i tredje omgången efter förlust med 2–0 mot Arsenal. I Ligacupens första omgång blev det seger i dubbelmötet med Leyton Orient efter 1–1 borta och 1–0 hemma. Laget åkte sedan ur cupen efter förlust med 1–2 borta mot Queens Park Rangers följt av en mållös retur. Millwall deltog även i Full Members’ Cup (Simod Cup) 1987/88. Där slog man ut West Ham (2–0) och Leeds United (1–0) innan man förlorade med 2–3 mot Norwich City.

Spelarna i Millwall 1987/88

Ordinarie laguppställning: 1 Brian Horne – 2 Keith Stevens/Danis Salman, 5 Alan Walker, 6 Alan McLeary, 3 Nicky Coleman – 7 George Lawrence/David Byrne, 4 Terry Hurlock/Keith Stevens, 8 Les Briley, 11 Kevin O’Callaghan/Jimmy Carter – 9 Teddy Sheringham, 10 Tony Cascarino.

Mittfältaren Les Briley deltog i samtliga 52 liga- och cupmatcher (51 från start plus ett inhopp i ligan). Dessutom spelade målvakten Brian Horne och anfallaren Teddy Sheringham 51 matcher (båda missade en ligamatch). Sheringham blev även lagets bäste målskytt med totalt 24 mål varav 22 i ligan. Hans anfallskollega Tony Cascarino stod för 23 mål varav 20 i ligan.

Tröjorna

Spall levererade tröjorna till Millwall 1987/88 och sponsor var London-distriktet Lewisham. Hemmatröjan hade diagonala ränder i två nyanser av blått samt vit V-hals och vita muddar med två blå ränder. Byxorna var vita med en blå rand längs vardera ben och strumporna var blå med en vit rand upptill. Det fanns även två olika reservställ. Det ena gick i gult och svart och hade gula tröjor med smala röda och svarta diagonala ränder samt svart V-hals och svarta muddar. Tillhörande byxor och strumpor var i samma stil som på hemmastället fast svarta med gul rand. Det andra bortastället hade röda tröjor med smala vita och svarta diagonala ränder. Halsen på denna tröja, vit till färgen, hade en rundare form än de andra tröjorna. Till denna tröja använde man röda byxor och strumpor.